Om jag släpper taget, var landar jag, hur ser det ut under mig? Är det mjukt och skönt, eller hårt, gör det ont? Vad släpper jag taget ifrån? När är jag redo, när är andra redo? Jag har funderat mycket över det, är det positivt eller negativt? Det beror väl på vad man släpper taget ifrån. När jag slutade jobba för ett år sedan, så släppte jag taget om ”mina” patienter. Det var kanske inte det lättaste, men jag kände att jag lämnade över dom till trygga personer i vården, eller helst till sig själva, till ett eget liv utan vård. Det gjorde inte ont, kanske lite bara. Är det ett högre fall, som det att släppa taget om mor och far när de lämnade jorden, så var det svårare. De liksom släppte mig, men jag försökte hålla fast, det gör ont än, fast bara lite nu. Min brorsdotter Malin som dog som ung mamma och lämnade två små pojkar och deras pappa på jorden. Det gjorde så ont att släppa henne, och jag påminns varje gång jag ser pojkarna. Jag har släppt iväg henne när en fjäril, en sorgmantel passerade mig i mina tankar. Så svart och stilig, underligt! Då var det ett tecken och jag blev lugn. Men ibland kommer känslan tillbaks och blir ett stort hål i mitt hjärta.

Så har vi då våra barn. Mina älskade fyra söner. När är det dags att släppa taget om dom? Om släppa taget betyder att sluta bry oss, så är svaret aldrig. Om släppa taget betyder att lämna över ansvar, så är även det tveksamt…för mig. Jag fick en gång en så vackert målad teckning av mina barn på en födelsedag. Hittar det inte nu, lägger ut det senare. Det bestod av ett träd, i trädet satt fyra små fåglar. Jag förstod att det var sönerna. Sen fanns en stor uggla. Trodde det var jag, men då sa de att det var pappa. Lite fundersam frågade jag var jag var. ”Men du är ju trädet, mamma.” Kärlek. Och med det sagt, så står jag kvar och de kan flyga dit de vill och komma tillbaks.

När jag hade bokrelease, så tänkte jag på ordet release. Man släpper, lämnar bokprojektet men har en ny bok. Jag ska lämna ansvaret, men har barnen kvar.