Anhörig på en onkologavdelning

Insidesreportage som anhörig under en vecka på en onkologavdelning:

Livet blir inte bättre och förhoppningsvis inte sämre. Att komma till avdelningen, att se, att höra, hopp, förtvivlan, att sedan gå hem, reflektera, sortera tankar och känslor under en vecka, att fundera över mitt ansvar, vad jag kan göra. Varför får inte hon/han några besök? Varför skriker hon?

Att skjutsa en svårt sjuk i en rullstol utan luft i däcken och utan fotstöd. När vi är åter säger de att den skulle kasseras. Hoppas hon menar rullstolen. När placeringen på fyrmanna-sal gör att sömnen blir dålig pga dement kvinna och akutfall med smärta kommer in mitt i natten. Får man prata högt i mobilen på en sal när svårt sjuka behöver sova? Hur kunde man ge den medicinen när det i journalen finns varningstriangel? Allergisk reaktion igen!!! Vi ler och säger att sånt kan hända, igen…

Vi är trots allt förstående människor, men inte får man väl prata högt om andra patienter? Det lärde då jag mig i mitt jobb i vården.

Men, nu är jag anhörig och gick hem varje kväll för att försöka sova, försöka förstå, försöka känna hopp och naturligtvis fanns hjältar, otroliga personer som förstod våran situation och beklagade.

Livet går vidare, men på en knagglig väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s