Själv-mord, mord på sig själv.

Jag läser i tidningen idag om en förtvivlad mamma som undrade varför vården inte berättade om hur dåligt hennes son mådde. Han var 18 år och myndig, han tog sitt liv som myndig. I vården respekterade man hans integritet och sa inte till föräldrarna om hans självmordsplaner.

Jag blir så ledsen. Jag är ju en representant för vården, har arbetat i 40 år i psykiatrin. Jag ansåg redan då när jag arbetade att tystnadsplikten gentemot anhöriga skulle brytas när det handlade om självmordstankar. Speciellt som i detta fall när sonen fortfarande bodde hemma.

Vi måste prata mer öppet om de här känslorna. När en anhörig får cancer blir hela släkten involverad för att det är en dödlig sjukdom. Självmordstankar är också en dödlig sjukdom. Ibland kan den sjukdomen vara lika svårbehandlad som cancer.

Under mina 40 år i psykiatrin så har jag varit med om en ung mans självmord som jag hade nära kontakt med. Många olyckliga omständigheter ledde till hans död. Kanske hade det inte gått att rädda honom, men jag undrar ändå, tänk om?

Själv-mord, mord på sig själv! Jag tänker att om man vill mörda någon så känner man hat. För att vilja mörda sig själv måste det också vara ett stort hat till sig själv. Om jag hatar någon mycket, så försöker jag nog undvika den personen. Hur undviker man sig själv?

Jag har också en nära släkting som tagit sitt liv. De anhöriga tyckte det var jobbigt när vänner och bekanta gick över till andra sidan gatan för att undvika att mötas. Vi måste börja prata om det, om hatet till sig själv, till andra, till livet. Konstigare än så är det inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s