Koltrasten sjunger till avsked.

Sammanfattning:

”Med sin charm och självsäkerhet klev han över tröskeln till mitt liv och bestämde sig för att stanna. Nionde september blev inristat som en tatuering, inte som något älskvärt att minnas utan mer som ett nummer från en tid i koncentrationsläger. Början till mitt förfall, till ”jagets” förminskning, till att inte vara någon. Var fanns min räddning? Vem kunde förstå? Den ljusblå gardinen fladdrar i vinden och Blackbird sjunger till avsked.”

Telefonsignalen skär igenom tystnaden i mitt fängelse.

Den fina lägenheten på två rum och kök som blev min första egna bostad, som jag inrett med kärlek och hjälp från mor och far. Min mor hade hjälpt mig med gardiner. Jag lät henne välja blåa tunna gardiner till köket, fastän jag hellre haft ljusgröna. Mor, min bästa vän som stöttat mig i allt. Hon gav mig pengar i smyg, när resten av familjen tyckte att jag borde klara mig själv. Hon tröstade mig när Kalle gjort slut, och sa att jag var värd någon bättre.

Min far hade skruvat ihop Ikea-bokhyllorna och tyckte att jag skulle ha hans gamla köksbord. Han berättade stolt att han haft det i sin studentlägenhet, ”och tänk att det är lika fint än.” Jag hade kanske valt ett annat, men ville inte göra honom besviken. Jag lyckades övertala dom om att ha en säng på 120 cm. De tyckte att den tog onödigt stor plats, men de gav sig. Jag ville så gärna att de skulle vara nöjda med mig, trots att jag inte tagit studenten som min bror. Mitt arbete på äldreboendet, förklarade jag med att jag hade praktik och skulle sedan vidareutbilda mig till sjuksköterska eller kanske läkare.

Mor som var musiklärare köpte en gitarr till mig. Den fick en hedersplats i vardagsrummet bredvid bokhyllan. Jag hade tagit några lektioner i gitarrspel hos en kollega till min mor och kunde kompa till mina sånger med några enkla ackord. Jag gillade Joan Baez och köpte en bok med hennes texter och ackordanvisningar och drömde om att kunna stå på en scen och sjunga som hon, eller åtminstone liknande. Mor och far köpte lägenheten till mig, och det kändes därför naturligt att de fick vara med och bestämma lite om inredningen.

Det första året i lägenheten blev ett år av lycka. Jag bjöd hem kompisar, hade fester. Det blev så att min lägenhet blev ett ställe att festa på. Flera av mina vänner bodde antingen hemma eller ihop med någon. Ibland ville jag bara vara ensam, men oftast kom någon och ringde på dörren när de visste att jag var ledig från jobbet. Det var roligt att tag. Några vidarestudier tänkte jag inte på. Jag jobbade och behövde pengarna till hyra och fest. Jag såg till att ha städat när mor och far kom på besök. Jag förstod att de undrade över mina framtida studier och ville inte oroa dom. Jag sa att jag kollat upp skolor och skulle söka till våren.

Förstod dom ändå hur jag levde? Jag blundade nog för det, jag ville fortsätta att tycka att livet var en fest. Lena, Olle, Ruben och alla andra var roliga att vara med och de tyckte om när jag spelade gitarr och sjöng. Jag kände mig beundrad, party queen. Alla ville vara mina vänner. Jag var i centrum, jag var någon.

Så en regnig septemberdag hade Olle med sig en bekant, som han sa att han träffat på en pub en kväll. Det datumet 9:e september, blev nu inristat i mitt liv för alltid. Som en tatuering, inte nåt älskvärt man vill minnas, utan mer som ett nummer efter koncentrationsläger. Märkt för alltid.

Han, Sture, verkade trevlig och Olle bjöd in honom till min lägenhet. Jag hade inga invändningar, och dom jag eventuellt skulle haft, försvann när jag mötte Stures blick. Han var ny i stan och det snyggaste jag sett på länge. Alla tjejerna var imponerade av honom. Vi visste så lite om honom. Egentligen ingenting, men han var snygg och verkade självsäker. Den kvällen blev starten till ett nytt liv för mig, ett liv som började med kärlek och som kom att sluta mycket illa.

Festerna fortsatte ett tag och Sture var en självklar gäst. Det visade sig att han kunde spela gitarr och han sjöng och vi turades om. Han visade mer och mer intresse för mig. Jag kände mig stolt över att vara den utvalda, jag var drottning han var kung. Successivt smygande kom kontrollen.

”Måste Olle och Jörgen vara med på festen?”

”Har du varit ihop med någon av dem?”

Jag gillade hans svartsjuka och kände mig älskad. Jag sa då att Olle och jag flörtat. Efter det blev inte Olle bjuden. Ju mer de andra berömde min sång, ju mer mörk blev han i ögonen. Han ville inte att jag skulle sjunga mer och ställde undan gitarren. Så fort jag tog fram den, så satte han på musik och sa att vi skulle dansa.

En kväll när alla gått, så sa han att jag egentligen sjöng ganska fult och borde lära mig bättre. Jag blev ledsen och sa, utan att tänka mig för, att Olle och Jörgen tyckte att jag sjöng fint. I chock såg jag hur han slog gitarren mot köksbordet så den gick i bitar. Jag grät och han kramade då om mig och sa att han älskar mig och lovade att köpa en ny. Fars bord fick ett märke.

Jag såg inte då hur festerna blev mer sällan och hur mina manliga vänner valdes bort. Jag tror till och med att jag fortfarande tyckte att det var charmigt.

Sture flyttade in. Nu tog festerna slut, han tyckte att vi skulle ägna oss åt varandra. Nu började nedräkningen till mitt förfall. Det gick så långsamt att jag inte såg det. Röstbrevlåda på våran enda fasta telefon installerades. Hans förklaring:

”Man vet aldrig vilken galning som kan ringa.”

Han hämtade mig från jobbet.

”Du ska inte gå hem ensam i mörkret.”

Posten hade öppnats om han var hemma före mig. Förklaring:

”Det kan vara post som skulle till mig, du vet hur dåligt posthanteringen funkar.”

Sture arbetade på ett lantmäterikontor, sa han, men var ofta hemma före mig. Han sa att han jobbade hemifrån. Jag ifrågasatte aldrig det. Ofta lagade han middag tills jag kom hem. Då försvann min undran och oro och jag kände mig priviligerad.

Lena, min närmaste vän, ringde mig på jobbet en dag. Hon uttryckte sin oro över mig och min relation till Sture. Hon ville träffas efter jobbet.

Jag ringde hem och sa att jag skulle träffa Lena och bli lite sen.

”Okej, jag hämtar dig kl.20.00 på stan.”

Jag vågade inte säga emot. Lena och jag tog ett glas vin på en restaurang som jag namngett till Sture.

”Hanna, hur mår du egentligen? Är Sture snäll mot dig?”

”Ja, Lena, han vill bara ha lite kontroll, men det är ju för att han älskar mig.”

Kl.19.30 ser jag att Sture kommit och satt sig vid ett bord en bit ifrån. Lena ser honom och ropar:

”Hej Sture, kom till oss.”

Jag har en lite obehaglig känsla. Något jag inte kan förklara.

När vi är hemma, kommer första smällen. Sture ger mig en örfil och säger:

”Jag tycker inte om att ni skvallrar om oss. Lena är inte att lita på. Bara så du vet.”

Jag är i chock och går och lägger mig. Sture kryper ner i sängen, som jag nu önskat var ännu större än 120 cm, tröstar och ber om ursäkt med orden:

”Jag älskar dig så mycket, därför bryr jag mig.”

Jag låter mig tröstas och vi lever vidare.

Mitt utrymme på jorden minskas. Min värld krymper. Mina vänner försvinner. Jag har inte längre ett privat liv.

Vi bestämmer att gå ut och dansa en kväll. Ett vilt förslag från Sture. På dansstället står vi först och lyssnar till musiken och tittar. Då kommer en man fram och bjuder upp mig. Jag tittar oroligt på Sture. Sture nickar och säger att det är ok. Mitt under dansen kommer Sture fram och slår ner min danspartner så han ligger på golvet. Vakter tillkallas och vi får lämna stället.

”Du sa ju att det var ok, vad hände.”

”Du förstår väl vad han ville, knulla, och du såg ut att njuta också. Du är min, förstår du det?”

Vi försonas i sängen och han ber om förlåtelse.

Nu började jag på allvar förstå att han var farlig och jag behövde fundera ut en väg ifrån honom.

Han hämtade mig från jobbet varje dag. En dag pratade jag med en manlig kollega utanför jobbet i väntan på Sture. Den kvällen fick jag mycket stryk. Han gav mig örfilar och tog strypgrepp och kallade mig lösaktig. På något vis fick jag aldrig märken i ansiktet. Hade han räknat ut det? Jag hade polotröja i jobbet, som Sture köpt till mig för att han tyckte att jag klädde i det.

Livet blev en kamp. Det gällde att räkna ut så att inte någon manlig bekant var nära mig när Sture kom. Jag tappade matlusten, gick ner i vikt. En kväll slet han av mig kläderna och sa:

”Du är ju inte ens sexig längre. Vem vill ha dig?” Ändå våldtog han mig då och jag kände ingenting. Jag var inte längre människa.

Mor och far kom på besök en dag. Då visade Sture upp sin bästa sida, lagade mat och var så trevlig. Han uttryckte sin oro över min viktnedgång och frågade mina föräldrar om råd. Efteråt sa mor:

”Vilken trevlig pojkvän du har.” Jag ville inte göra dom ledsna och sa inget.

Lena ringde igen till mitt jobb, då hon inte längre kunde ringa hem till mig.

”Hanna, Sture är psykopat, du måste lämna honom.”

Telefonsignalen skär igenom tystnaden i lägenheten som nu blivit mitt fängelse. Jag var hemma från jobbet på grund av förkylning eller nåt sånt. Sture jobbade på sin arbetsplats.

Jag var på toaletten och rusade upp utan att torka mig och spola, snubblade på en matta, slog i huvudet i hallbordet och når telefonen och svarar.

”Vad i helvete har du för dig! Fyra signaler har gått fram. Du har väl nån älskare där hemma.”

Jag hade inget svar, kände mig bara passiv, känslomässigt avtrubbad. Jag satte ett plåster på pannan, då fallet gav mig ett sår.

När Sture kom hem undrade han vem som slagit mig. Jag förklarade att jag ramlat. Han trodde mig inte, gick in i sovrummet och kollade på lakanen. Lite blod på kudden från mitt sår. Han var helt säker på att någon varit här. Han slet i mitt hår, hämtade en sax och klippte av det för att göra mig mindre attraktiv. Sen knuffade han omkull mig på golvet och slutligen låste han in mig på toaletten för att kunna åka och jobba klart.

Där på golvet i badrummet låg jag i resterna av mig själv. Jag tänkte, eller tankarna var borta. Låt mig dö, någon god makt. Låt mig slippa detta lidande. Jag frös, det var kallt och jag tog alla handdukar och la på mig. Jag kände att jag gett upp. Kan tänka mig att det är så det känns när man ska begå självmord. Tankar på omgivning, nära och kära fanns inte då. Allt var tomt, kallt tyst, nästan skönt. Nu släpper jag.

Jag somnade tydligen och vaknar av att Sture bär mig till sängen. Han gör mat och vill att jag äter. Jag har nu släppt tankarna på att dö, och i min väg tillbaka till livet, funderar jag ut en plan. Jag äter och säger att det är gott. När vi pratar om mina vänner, säger jag att jag inte behöver dom och att han har rätt om Lena. Henne kan man inte lita på. När jag är hemma, befinner jag mig inom räckhåll till telefonen så att jag kan svara snabbt om han ringer. När han hämtar mig från jobbet, så väntar jag inne tills jag ser hans bil. Jag lär mig att leva som gisslan. Eftersom mina sociala kontakter minskar, så letar jag livlinor, någon att prata med. Jag ser det jag inte sett förut. Jag upptäcker en koltrast i tallen utanför köksfönstret. Jag ger honom namnet: Blackbird, som är koltrastens namn på engelska. Jag öppnar fönstret när jag är ensam hemma och då sjunger Blackbird för mig. Jag delger honom mina problem och jag tror att han förstår, han ger mig hopp.

Ändå händer det att jag får en örfil ibland. Om jag varit fem minuter sen till hans väntande bil. Om jag svarat på andra signalen istället för första. På mitt jobb undrade de hur det stod till, men jag försäkrade dom om att allt var bra. Jag var ju mager och hade nu kortklippt hår. En frisör hade hjälpt mig att putsa på det efter att Sture klippt mig. Min skräck var ju att någon skulle gå på Sture, säga något till honom och då skulle de och jag få stryk. Så mycket energi gick åt till att ”tassa” för honom. Mina alternativ var att ta livet av mig, att skjuta honom, att rymma. Just nu var alternativ nummer tre: rymma, i mina tankar.

Jag tar kontakt med Lena, via jobbet, och förklarar att hon hade rätt. Sture är psykopat och han är livsfarlig. Jag vill ha hennes hjälp att fly, för det här är inte en person som man bara gör slut med. Lena tror att jag då måste fly från jobbet, så arbetet måste bli informerat.

Den kvällen är jag nästan lite upprymd då jag tänker på mina planer. Jag frågar Sture om vi inte ska gå en promenad. Det gör vi. Vi möter Olle. Han ser glad ut och undrar när det blir fest igen. Min upprymdhet är som bortblåst. Hjärtat bultar. Sture svarar som vanligt artigt och trevligt till Olle som till alla andra:

”Det är klart vi ska ha fest, men Hanna har inte mått så bra.” Där kom han undan igen.

Hemma igen, förstår jag att nu ligger jag illa till. Stures trevliga attityd därute är som bortblåst innanför väggarna. Jag hinner se de vackra blå gardinerna som mor har valt och köksbordet som varit fars, sen får jag en smäll i huvudet med en kastrull. Han lyfter upp mig från golvet och kastar in mig i väggen. Han tar stryptag, sliter sönder min tröja. Jag skriker. Denna gång ringer granntanten på dörren. Sture öppnar och säger att jag ramlat, men att det är lugnt nu. Jag vågar inte säga något.

Sture ringer till mitt jobb och säger att jag ramlat och blir hemma en vecka. Hur ska han nu kunna övervaka mig. Han låser dörren utifrån och lägenheten ligger ju på andra våningen, så fönstren är inga problem. Tror han.

Nu är ju planen om att rymma från jobbet borta. Nu måste jag ta mig iväg hemifrån, men hur kontaktar jag Lena? Sture kan ju se vem jag ringt. Nu hade jag en person på jobbet som var initierad i min historia. Jag bestämde mig för att ringa till jobbet, och senare förklara för Sture att jag behövde ha mitt schema hemskickat. Jag lärde mig att hitta lösningar, livlinor.

Jag ringde jobbet och bad att få prata med Linn. Jag förklarade situationen och bad henne ringa Lena och säga som det var. Jag visste att Sture var på konferens nästa dag. Så det skulle bli flyktdagen. Lena skulle komma under mitt köksfönster som låg mot baksidan av våran lägenhet och ta emot mig kl.14.00, och ha bilen med sig. Allt var noga planerat. Bilen skulle stå på en skogsväg som låg bakom huset.

På kvällen innan betygade jag min kärlek till Sture och sa att det var skönt att vara hemma. Allt för att han inte skulle vara orolig. I efterhand undrar jag om jag var för övertygande positiv då? Blev han misstänksam?

Nästa dag packade jag en ryggsäck och knöt ihop lakan för att fira mig ut genom fönstret. Jag öppnar fönstret, ser Lena och vinkar. Mors ljusblå gardin fladdrar i vinden och ger en skjuts i mina flyktplaner. Blackbird syns inte till. Jag knyter fast lakanen i fönstret, kliver upp på fönsterbrädan och är beredd på att klättra ner till min räddning.

Då, som från ingenstans kommer Sture in i rummet och knuffar ner mig och skriker:

”Din j-a hora, hoppas du dör eller blir så handikappad så ingen vill ha dig.”

Jag ligger stilla, kan inte röra mig. Lena blir rädd och arg.

”Du är ju för helvete inte klok, det här ska stå dig dyrt. Hoppas du får ruttna i fängelset,”skriker hon till Sture.

Jag minns att en ambulans kom och att Lena fanns vid min sida. Sen tuppade jag av och vaknade på sjukhuset. Lena berättade att Sture kommit springandes ut när ambulansen kom och talade med personalen. Hon hörde hur han förklarade med spelad upprördhet om att jag hoppat och om hur sjuk jag var och behövde psykiatrisk vård. När jag vaknade satt Lena vid min sida. Sture hade kommit undan med att han måste låsa lägenheten.

Jag var opererad och hade bandage på huvudet och en arm i mitella och jag kunde inte röra benen. Jag fick veta att polis förhört Sture, men att han var släppt i brist på bevis.

Läkaren kom in till mig för att berätta om hur mitt tillstånd var. Han sa att armen var bruten och att jag fått en hjärnskakning efter fallet och ett sår över ena ögat som sytts med fem stygn. I fallet hade jag också slagit i ryggen och han visste inte hur det skulle bli med rörligheten i benen. Jag hör allt som i dimma och ler mot doktorn:

”Inget mer, jag är fri nu.” Doktorn ser bekymrad ut.

”Jo, jag måste berätta en sak till, du fick missfall!”

”Va, jag var väl inte gravid?”

”Jo, i fjärde månaden.”

”Det var ett våldtäktsbarn, ett psykopatbarn,” skriker jag. Sen började jag att gråta.

Mor kom på besök.

”De blå gardinerna är så fina mor och hälsa far att bordet är jättebra. Men jag behöver kanske handikappanpassa lägenheten nu. Sen kan ni komma och hälsa på.”

Mor gråter vid min säng. I min lägenhet fladdrar en ljusblå gardin i det öppna köksfönstret. I tallen sjunger Blackbird en avskedssång.

”Blackbird singing in the dead of night, take these broken wings and learn to fly…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s