Är det nu depressionen kommer?

Är det nu vi ska svepa in oss i en filt för att värma de tilltagande kalla tankarna? Är det nu vi ska sluta hoppas? Är det nu vi ska ge upp? Ska vi ringa doktorn och be om lugnande? Eller kanske det inte är någon ide. Ska vi ta fram vita arkivet och fylla i det? I fall att. Är det nu vi ska sluta städa, sluta tvätta? Är det någon ide att gå till frissan? Det är ju bara Skogsmulle som ser mig. Och Anders Tegnell ser ju ändå inte mig, men ger mig ”dåliga” siffror, som jag inte vill ha. Vem ska jag göra mig fin för? Eller duger jag ändå? Kommer jag att få träffa barnbarnen? Vill dom kanske inte? Ska jag sluta hoppas och gå in i en depression? Hjälper en varm filt?
Nej, vet ni vad, jag tror att en varm filt kan vara bra. Men ändå bättre varma ord från vänner och barn och barnbarn. Jag har inte tappat hoppet, bara kikat in lite grann i min själ. Och där finns så fina minnen, så många kramar och så mycket skratt. Jag tror att vi behöver skratta mer. Rapporter om död och elände ger information, men tynger. ”Ett gott skratt förlänger livet.” Gå i minnenas kavalkad och plocka fram dom där roliga tillfällena när vi vek oss av skratt. Jag har så många.
Den senaste var när jag och Anne-Sophie reste till Italien med tåg. Plötsligt säger en kvinna att vi måste av här. Alla rusar ut inklusive oss med bagage och allt. Sen säger en arg konduktör att alla ska tillbaks till tåget. På tåget ställer sig konduktören bredvid oss med händerna i midjan och stirrar på mig: ”Skulle inte ni till Milano, så varför gick ni av här?”
En varm filt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s