Paus

Livet tvingas ta en paus när ett virus som heter Corona hänsynslöst drar fram över Världen. Viruset (orkar inte nämna dess namn igen) väljer främst ut gamla och svaga, vilket ibland leder till döden. Är vi redo för det här, är jag det? Jag tillhör ju gruppen ”snart 70 och pensionär.” Hur ska jag tänka? Eller ska jag göra som mina fyra söner sätta mig vid lägerelden och vara här och nu?

För mig personligen blev det inte så stor skillnad mot förra året. För ett år sedan drabbades min man av en allvarlig cancer. På grund av sjukdomen så kunde vi inte utsättas för barnbarns-virus och träffade därför inte barnbarnen. När det så lugnade ner sig lite på symtom-listan, så slog viruset till. Det innebar fortsatt avstånd till våra kära. Vi var redan inkörda på restriktionerna. Vad gäller jobb så kan vi ju inte bli av med något då vi redan är pensionärer. Alltså pausen fortsätter. Paus, för att livet stannar, även om klockan på väggen fortfarande går och dag blir till natt och natt blir till dag. Paus i planering i framtidsdrömmar.

Vad gör jag då i pausen? Jag och maken åker till våran/min skrivarstuga i Dalarna. Jag går i gräset där mina förfäder trampat upp vägen åt mig, framför mig rödmålat timmer, ovanför blå himmel med vita molnsuddar som flyktigt förflyttar sig och bildar olika figurer. Det är här våran paus är. Här fylls jag av historier värda att berättas. Den om min mors morfar Anders Dalin som var predikant och lärare. Jag har hittat hans handskrivna levnadsberättelse om hur han blev faderslös vid 4 år och hur 4 av hans 7 barn dog. Jag blir berörd av historiens vingslag. Min mors beskrivning av fäbodlivet. Badet i den kalla bäcken, ormen i höet, branden på gården hemma.

Hur ska jag kunna välja? Eller kanske ska jag bara fortsätta på romanen nu när jag fått kontakt med huvudpersonen i Chile? Så får det bli! De andra får vänta, de har ju redan väntat sedan slutet på 1800-talet. De finns runt mig här i Boda och ger en trygghet på något vis. Jag går ibland ifrån skrivmaskinen och tittar på gamla brev och foton och får bekräftelse på att vi som kan skriva måste fortsätta.

Ett nytt kapitel skrivet om ett kärleksdrama. Det går långsamt fram, men jag jobbar i pausen och lär mig andas. Önskar er alla en bra skrivtid i pausen!

”bara britta”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s