Ramona

Ramona utanför bunkern.
Ramona blir våran syster i Ivarsgården

”Bunkerbarn, Sommar 1957, Braunschweig en tysk stad märkt av kriget. Husen är gråa och smutsiga. Ett ensamt träd lyser upp med sitt gröna bladverk. Den gamla bunkern med synliga skotthål vittnar om krig och olycka. Det finns inga fönster, men tallriksstora hål som fortsätter in i huset i tunnlar. Detta för att ge luft åt de familjer som finns därinne. Av säkerhetsskäl kan man inte se ut. Familjer med fyra barn får ett rum. Två och två sover de i sängarna. Den mat de lyckas skaffa kan tillagas på en kokplatta i en korridor. Den delas av flera. Kriget är slut, men inte lidandet. Bunkern inrymmer mycken sorg och apati. En del familjer försöker hitta ett bättre liv, men stämpeln: bunkerbarn, ekar mellan väggarna. Ingen vill ha med dem att göra. Ingen frågar hur de hamnade där. På den grusiga planen framför bunkern, står hon en liten ”trasig” flicka på tre år. Mörkt rufsigt hår, ledsna bruna ögon. På sig har hon en för stor blå klänning och är barfota. Det som gör henne till ett ”bunkerbarn” är lappen som hänger i ett snöre runt hennes hals: ” Ramona Wrobel gen. 22.1.54, Braunschweig, Bunker Madamenweg zu: Ivar Karlsson Leksand.”

Det är ett kapitel ur min bok:Under ”bara britta”. Min mor hämtade henne, och jag fick en syster och hon fick ett bra liv, eller? Hon blev delad mellan två familjer och det gjorde ont. Igår kontaktade hennes man mig och tackade för boken och hälsar från Ramona❤️jag är överväldigad av känslor just nu! Tack mor för Ramona!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s