Det är en känsla som jag aldrig trodde att jag skulle ha. Med en uppväxt omgärdad av ett rött staket och kärlek, växte jag upp i tron att världen är god, att alla handlade i kärlek. Att om någon var ”dum”, så var det en sårad människa som bad om förlåtelse för det den gjort. Som tog konsekvensen av sitt handlande. Hur kunde jag ha så fel, eller egentligen så gäller det ju inte generellt , men just nu undrar jag över dessa trasiga personer. De som har ett sånt hat till andra, till livet att de glömmer hur det var innanför staketet. Ingen föds ond, även om jag tvivlar ibland.

Om jag känt hat förut? Ja, när det röda staketet inte kunde skydda mig längre och en ond person gjorde mig illa. Men hatet gör oss sårbara och vi får fula sår. Jag har lagt hatet åt sidan för en person som inte visste hur det var att växa upp tryggt. Jag hade något att falla tillbaka på och kärleken vann över hatet.

Men idag ser jag hemska bilder från Ukraina och jag vet inte hur jag känner, ilska ledsenhet och…hat. Jag skulle vilja göra som min mor gjorde efter kriget, åkte och hämtade barn i Tyskland. Det hjälpte mot hatet som ställt till det för så många. Hon var stark. Samtidigt planerar jag för att sälja böcker på bokmässa och försöker omfokusera. Livet är orättvist och min själ känns sargad, och jag kryper innanför det röda staketet och hämtar kärlek och kraft.