Eld gör ont, men eld värmer också och är vackert, lugnande. Hur många gånger har jag inte suttit inlindad i en filt och tittat in i en sprakande brasa i stugan, och glömt var jag var, var jag kom ifrån, bara sjunkit in i ett lugn. Tänt ett ljus och förundrats över makten som elden har, hur den lilla ljuslågan kan nästan hypnotisera mig bort ifrån det jag inte vill vara i. Lugnet kan vara lurigt, plötsligt slocknar ljuset och mörkret blir tydligt.

Jag är inte rädd ensam här i stugan med fåglar eller möss som krafsar i väggarna. Nej, är trygg här. Men ibland blir allt plågsamt nära, som när jag går över gården känns det i hjärtat på något konstigt vis. Jag tror vi mår bra av stillhet och tystnad emellanåt, men måste vara beredda på det som kommer.

Imorgon lämnar jag stugan i tacksamhet för familjen, sönerna som gjort så mycket av kärlek och för mor och far för den här platsen.