När det regnar i mitt inre, men solen skiner utanför mitt jag. Då blir jag ledsen, avundsjuk eller förvirrad. Det stämmer inte. På något vis känns det bättre när det regnar, när himlen också gråter. Det är allmänt grått och jag kan sjunka in i ledsenheten och glömma att jag känner ensamhet. Vi liksom gråter tillsammans. Solen kan vänta tills det känns varmt på insidan.

Därför är det också så bra med grupper där alla känner samma, sorgegrupper, anhöriggrupper, bipolärgrupper, hbtq-grupper. Samhörighet, gråta tillsammans, skratta tillsammans, lida tillsammans, glädjas tillsammans.

Jag vill inte förbanna solen, men sluta påminn mig.

Bara lite tankar