Är jag mamma, är jag farmor, svärmor, är jag hustru , syster, faster eller terapeut eller kanske bara..anhörig? Vilket ben ska jag stå på? Det funderar jag över när jag sitter på onkologens väntrum igen, där jag börjar känna mig hemma.

Närmast att känna igen mig i är att jag är hustru och anhörig. Jag väljer det idag. Men kan inte låta bli att lyssna på stukade personer i väntrummet. Stukade i själen, för att de fått besked de inte vill ha. En man förklarar för en tredje vad han gått igenom och nu ska röntgas med pet-ct. Jag lyssnar och jag vet. Min man går just igenom det och det tar 2 timmar, inte 3 som han tror. Men jag lägger mig inte i. För i så fall hade jag också kunnat skryta med att maken själv varit med och utvecklat den metoden! Visst är det underligt?

Jag kan nog snart arbeta här som stödjande anhörig som vet! Som vet vad? Nej, nu vacklade kryckorna till igen! Vilket ben ska jag stå på och håller dom? Mina frågar hamnar i en kaffekopp och dricks upp. En skinktoast på det och jag förflyttar mig till en röd skinnfåtölj som är bekvämare. Är det skinn? Det skulle inte vegan-sonen gilla. Nej, det är nog galon. Funderar på vad jag ska säga till doktorn efter Pet-undersökningen? Då är jag väl ändå anhörig och vill veta, sånt som ska göra oss tryggare, eller sånt som ger oss mörk fakta som vi egentligen inte vill veta. Tar nog en kopp till, innan förflyttanden till fåtöljen. Vi var uppe tidigt och jag har kört! Bara det.

Hoppas kryckorna håller!