Ser allt ut som vanligt. Om jag går ut på våran baksida så växer allt precis som det alltid gjort. Fastän smultronjasminbusken har blivit större. Syrenblommorna har vissnat, gräset är grönt och fint och eken skuggar fint på uteplatsen. Björken är ståtlig tycker vi, även om grannen vill ha bort den. Dom lila bollblommorna brukar öka med en till varje år. Jag går in och blir medveten om att inne är det inte som förr. Jag frågar maken om hur många blommor det var i fjol? Han svarar, jag räknar och han har rätt. Nästan alltid har han rätt. Ibland fel och ibland väljer jag att inte påpeka det…bara ibland. Just idag har han rätt och jag vill att han ska ha det.

Jag går ut på vår framsida och ser att där också är som det brukar vara. Körsbärsträdets blommor har vissnat och körsbären är vita än. En häck visar var gränsen till vårat hem är. Tryggt att veta. Jag sopar bort nedfallna körsbär, något dom maken alltid gjort. Där är det inte samma. Jag går in och ser att vi anpassat en del för en påkommen situation. Trappan känns jobbig men finns kvar.

Allt utanför vårat hem är som vanligt, livets, naturens gång. Hur kommer det dig att det känns som att livet stannat?

När jag kom hem från mitt år i Sydamerika, så hade mitt liv förändrats totalt (kommer i bokform), men hemma var det lika. Mor gick och handlade i Åkeröboden. Morbror Erik jobbade i skogen. Alla gjorde det de gjorde innan jag åkte! Hade livet stannat upp hemma, eller hade jag gått för fort? Jag trodde att hela världen hade förändrats med mig!

Och idag tror jag att världen stannar med mig! Storhetsvansinne! Sådan makt har jag inte! Allt ser ut som vanligt och det kanske är en trygghet?