Du som asfalterat min grusväg som ledde fram till hemmet. Du som målat om fars dalablå dörr i grönt. Du som byggt hus på min sommaräng. Du som sågat ner träd och byggt hus i min skog. Förstår du vad det betyder? Du klampar på i grova kängor och tycker att du har rätt att göra så. Och mina minnen gråter under dina skor. Hör du inte det? Du borde skämmas! Eller om jag låter dig komma till min förlåtande domstol, så kan du vara ursäktad, för du hör inte gråten. Du visste inte vad det betydde för mig att gå på den grusiga byvägen som ledde till mitt hem. Du visste inte att den blåa daladörren som far målat med omsorg, var dörren in till vårat hem. Du visste inte vad ängen nedanför vårat hus betydde för mig. Där jag sprang i högt sommargräset, plockade blommor och blev myggnäten. Till och med myggbetten saknar jag, när mor baddade dem med ättickssprit. Du visste inte vad skogen på andra sidan vårat hus betydde för mig. Jag hade med mig saft och en limpsmörgås med ost och satte mig på en stubbe och vinkade hem till mor.

I min rättegång med dig, dömmer jag milt. Jag förstår, men gråter över din okunskap. Om du tar av dig kängorna och går barfota i mina minnen så skulle du förstå.

Mina minnen är viktiga och om jag blundar då finns dom. Men idag är maken och mina minnen tillsammans ännu viktigare. Vi har fått veta att tiden är begränsad och vi summerar våra 40 år tillsammans i kärlek. Dom minnena har ingen trampat på.