När man tillkännager en förestående skilsmässa, så brukar parterna (för det mesta) vara överens. Vägen har från giftermålet eller sambolivet börjat gå åt olika håll. Tills döden skiljer oss åt, sa prästen, men alltför ofta separerar par innan det händer. Vi lever i ett fritt land och kan välja. Det är bra, men kanske lite för enkelt ibland. Våra barn kunde vara avundsjuka på kompisar som hade två familjer pga separerade föräldrar. De fick fler presenter. Idag tror jag de kan se fördelarna med att de hade båda kvar.

Min mor ville absolut inte skiljas från sin Ivar, min far, hon älskade honom mer än sig själv. Så dog han och hon blev ensam, yngre än mig. Hon förbannade Gud, och sa att vem var han som kunde ta hennes Ivar ifrån henne. Hon hade dock kvar sin tro ändå efteråt, men livet blev inte detsamma. Min bror förlorade sin fru när hon bara var 53 år. Barnen förlorade sin mamma. Det är alla skilsmässor där vi inte varit med och bestämt. Ingen chans att påverka utfallet och inget bra slut.

När Göran och jag fick veta att vi skulle komma att skiljas pga sjukdom, skulle vi gå igenom, minnas vårat 40-åriga liv ihop. Hur gör man det utan att bli ledsen, hur planerar man för att bli ensam? Vem byter batteriet i bilen, den går inte igång? Vem handlar julmaten, griljerar skinkan? Vem köper 10 hyacinter och fyller hemmet med juldofter?

Vi är skilda nu, men Göran har med sin vigselring hel i graven enligt vår önskan och min är på fingret. Vi är skilda, men han är bara i ett annat rum och väntar. Och koltrasten knackar på rutan och undrar, eller vill säga något.