Britta Ivarsson Possnert

Hur smyger man ut ur livet? Regnet öste ner, mottagningsrummet var kallt, de galonklädda fåtöljerna var kalla. Men hans hand var varm. Doktorns röst var varm, men allvarsam. Livet kommer att förändras. Det sa han, men vi kanske inte förstod hur och när. Visste han det? Den vita rocken skyddade honom ifrån vår oro, ifrån våra plötsligt påkomna känslor. Men hur skyddade vi oss, fanns det något skydd?

Inuti mig finns en sorg som känns som en pingisboll. Ibland ger den sig tillkänna på något underligt vis. Som att sorgen vill stanna mig och påminna mig. Och då blir det som att det är svårt att andas. Det hade han när han skulle gå uppför trappan 3 månader innan slutet. Jag hörde hur han stannade flera gånger på vägen upp och andades tungt.

Hur berättar vi för barnen, för hans mamma och syskon? Fanns det någon mall? Någon skyddsrock..till mig? Vi var starka, vi tröstade varann och levde i en bubbla.

Vi smög oss fram i ett liv som hade ett slut. Vi målade om stugan. Han sa att nu behövde inte barnen måla förrän om 20 år, eller var det 15? Han hade gått ner 20 kg och tyckte att det var bäst att han klättrade på stegen som var så lätt. Mina pluss-kilon skulle kunna få mig att ramla.

Barnbarnen undrade varför farfar inte hade nåt hår mer? Medicin blev svaret. Då undrade de varför han tog den medicinen! Små kloka ord och varma kramar, medans vi smög oss ut ur livet. ”Trappade” ut.

När man smyger, vill man inte märkas för mycket, men man vet vart man ska. Vi försökte ha ett normalt liv. Sista sommaren blev det svårt att leva normalt. Hans ångest när han upptäckte att han inte kunde klippa gräset, inte kunde ta på strumporna, när vågen visade på 30 minus, då blev det tyst hemma. Fåtöljen, ställbara sängen livet smögs ut och jag såg lite rädsla i hans ögon. Men bara lite. Resten bar han inom sig, tror jag. Han smög, tyst ut ur livet.