Min mor förlorade sin man när hon var yngre än jag är nu. Hon blev egoistisk i sin sorg, vilket hon kanske också hade rätt att vara. Hon ville att jag nu skulle ta över rollen för hennes förlorade man. Vilket i sig var underligt. Det hon inte kunde se i skuggan av sin sorg, var att också jag 21 år gammal hade en förlust. Jag hade förlorat en far. Hon ville ha mig nära och mina bröder hade fruar, så därför blev valet mig.

Då, köpte jag ett vykort med texten: ”Glöm dina sorger dom är ändå inget mot mina.” Naturligtvis skickade jag inte det. Varför sa jag inget istället? Jag visade på annat sätt. Första julen utan far sa jag att jag inte ville fira jul. Han hade ju alltid läst julevangeliet. Mor blev ledsen och julen firades och min morbror läste julevangeliet. Sen skrev jag i Falukuriren: ”Ingen nyckel kan öppna dörren till igår”, om min far. Då sa mor: ”inte visste jag att du kände så!” Det var mitt sätt, men jag var bara 21år och hoppas att jag lärt mig.

Nu är jag i samma situation som min mor, änka och med fyra barn istället för tre. Tre av dom är i relationer och den fjärde har varit hos mig och hjälpt mig. Jag tror jag gör tvärtemot min mor. Jag håller ihop (alltså har jag inte lärt mig) för barnens och barnbarnens skull. Jag har inte varit ensam mycket. Men när jag är det nu, så kommer känslorna ikapp.

Min mor kände sig väldigt ensam. Det var svårt att förstå, för hon hade ett stort socialt nätverk. Hon var musiker och på hennes terass satt alltid folk och fikade. När jag ringde sa hon att ingen ringer. Men då påpekade jag att det varit upptaget hela Dan. ”Ja, jo Elsa ringde visst”. Men nu förstår jag. Jag har också många vänner och släkt och alla hör av sig, men ändå kommer ensamheten. Han finns inte mer. Inte min far heller.