Är jag mamma, är jag farmor, svärmor, är jag hustru , syster, faster eller terapeut eller kanske bara..anhörig? Vilket ben ska jag stå på? Det funderar jag över när jag sitter på onkologens väntrum igen, där jag börjar känna mig hemma.

Närmast att känna igen mig i är att jag är hustru och anhörig. Jag väljer det idag. Men kan inte låta bli att lyssna på stukade personer i väntrummet. Stukade i själen, för att de fått besked de inte vill ha. En man förklarar för en tredje vad han gått igenom och nu ska röntgas med pet-ct. Jag lyssnar och jag vet. Min man går just igenom det och det tar 2 timmar, inte 3 som han tror. Men jag lägger mig inte i. För i så fall hade jag också kunnat skryta med att maken själv varit med och utvecklat den metoden! Visst är det underligt?

Jag kan nog snart arbeta här som stödjande anhörig som vet! Som vet vad? Nej, nu vacklade kryckorna till igen! Vilket ben ska jag stå på och håller dom? Mina frågar hamnar i en kaffekopp och dricks upp. En skinktoast på det och jag förflyttar mig till en röd skinnfåtölj som är bekvämare. Är det skinn? Det skulle inte vegan-sonen gilla. Nej, det är nog galon. Funderar på vad jag ska säga till doktorn efter Pet-undersökningen? Då är jag väl ändå anhörig och vill veta, sånt som ska göra oss tryggare, eller sånt som ger oss mörk fakta som vi egentligen inte vill veta. Tar nog en kopp till, innan förflyttanden till fåtöljen. Vi var uppe tidigt och jag har kört! Bara det.

Hoppas kryckorna håller!

”Ett utrymme dom inte innehåller någon materia.” Till viss del stämmer det på mitt känsloläge, det är tomt. Men om jag suger på det ordet ett tag till så, nej tomt är det inte. Men ni vet ett tillstånd där man redan haft alla känslor, kärlek, värme, ledsenhet, ensamhet, ilska velat ha sönder glas. Och ändå har inget förändrats förutom att jag blivit uttömd och ja, där kom det, tom. Då befinner jag mig i ett vakuum. Men jag inser också att det kan förändras åt det bättre eller åt det sämre. Vakuum kan vara vila, men jag gillar inte när det är tyst. Till viss del kan det bero på min tinnitus. Om det är tyst hör jag ringandet i mitt högra öra. Därför vill jag inte heller stänga av reklamen på tv, vill ha ljud. Och i tystnaden hör jag mina tankar så högt att jag är rädd att någon ska höra dom. Vakuum kan vara räddning, men också något farligt. Jag försöker bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till Vakuum. Vila låter bra, ska försöka, bara det inte blir tyst!

När det regnar i mitt inre, men solen skiner utanför mitt jag. Då blir jag ledsen, avundsjuk eller förvirrad. Det stämmer inte. På något vis känns det bättre när det regnar, när himlen också gråter. Det är allmänt grått och jag kan sjunka in i ledsenheten och glömma att jag känner ensamhet. Vi liksom gråter tillsammans. Solen kan vänta tills det känns varmt på insidan.

Därför är det också så bra med grupper där alla känner samma, sorgegrupper, anhöriggrupper, bipolärgrupper, hbtq-grupper. Samhörighet, gråta tillsammans, skratta tillsammans, lida tillsammans, glädjas tillsammans.

Jag vill inte förbanna solen, men sluta påminn mig.

Bara lite tankar

Britta Ivarsson Possnert

Nutid möter dåtid, kärlek uppstod och Tempus föddes!

Alla ni som vet vad tempus är kan sluta läsa här! Whoops, det är ju alla! Okej, jag vet också, men skyller på dalmålet för att jag inte tillämpar tempus på rätt sätt i mina texter(!) Livet är ju nu och då och det blandas friskt i alla fall i min hjärna.

”Jag gick in genom den knarrande stugdörren, och nu känner jag värmen från vedspisen.” Så är det i Dalarna! Okej, jag kanske lever lite för mycket i hopp om att då var nu, att då ÄR nu?

Tempus, tempora tidsform är ett lingvistiskt begrepp för att beskriva tidsförhållandet mellan en händelse och den språkliga informationen om den. (Enligt Wikipedia)

Det fanns ingen information på dalmål (!) Tempo kan också betyda fart. ”Lite mera tempo om jag får be!” Kanske långsökt?

Varför allt detta drävel (dalmål) om tempus? Jo för att jag nu har ett avtal med ett förlag som är seriöst och inte vill ha dalmål i min roman. Så min första uppgift i redigeringsarbetet är att ändra tempus(😱)i hela romanen på c:a 250 sidor! Min skrivarhemlighet, som många redan känner till, är att jag bara skriver med höger hand och bara med ett finger! Föresten det kanske skulle stå med i baksidestexten? Det är ju en bedrift! Så..efter 90 sidor..aj, bilden! Men ska man äntligen komma ut med en bestseller så får det göra ont!

Jag sitter i soffan (nutid) och tänkte (dåtid) att jag ska skriva (nutid) om hur brasan brann i spisen. (Dåtid)

Undrar om jag inte går/gick under kategorin: handikappad författare, och kanske kan/kunde få stipendium för ”ett finger”-skrivande. Pust! Ni förstår nog inte, om ni nu läst hela inlägget, ni som vet vad tempus är, eller som inte ser det som ett problem!

Ha en fin skrivardag, eller inte!? Eller jo, vi dalfolk är vänliga. Skriv ni och bli publicerade, tänk inte på mig! Kämpar vidare! I raskt tempo, tills handen låser sig helt!

Eld gör ont, men eld värmer också och är vackert, lugnande. Hur många gånger har jag inte suttit inlindad i en filt och tittat in i en sprakande brasa i stugan, och glömt var jag var, var jag kom ifrån, bara sjunkit in i ett lugn. Tänt ett ljus och förundrats över makten som elden har, hur den lilla ljuslågan kan nästan hypnotisera mig bort ifrån det jag inte vill vara i. Lugnet kan vara lurigt, plötsligt slocknar ljuset och mörkret blir tydligt.

Jag är inte rädd ensam här i stugan med fåglar eller möss som krafsar i väggarna. Nej, är trygg här. Men ibland blir allt plågsamt nära, som när jag går över gården känns det i hjärtat på något konstigt vis. Jag tror vi mår bra av stillhet och tystnad emellanåt, men måste vara beredda på det som kommer.

Imorgon lämnar jag stugan i tacksamhet för familjen, sönerna som gjort så mycket av kärlek och för mor och far för den här platsen.

Vem har tagit bort kraften uppifrån? Mina känslor inför borttagandet av kraftledningar är ledsenhet, ilska, frustration, övergivenhet. Det är allt. Kraften får hämtas från annat håll. Eller så finns den inte mer. Då får vi uppfinna nya kraftstationer, om vi har ork. Dystert, men sant. Stor beundrar för min far som lämnade jordelivet 1975, han hade stor tillit till livet och ingen rädsla för döden. Var fick han kraften ifrån? Från sin gud förstås. Alla har sitt sätt, eller inget. Våren kommer med naturens kraft, år efter år. Det bara är så. Tröttheten dominerar och ilska över vård som inte fungerar, över bemötande som jag verkligen jobbat hårt med i mitt jobb. Var tog den kunskapen vägen idag? Finns det i utbildningen idag?

Nu vill jag att ni alla får en fin vår och att ni har egna kraftledningar, även om jag glömt var dom finns. Plocka vitsippor och tro på en vår.

Det är en känsla som jag aldrig trodde att jag skulle ha. Med en uppväxt omgärdad av ett rött staket och kärlek, växte jag upp i tron att världen är god, att alla handlade i kärlek. Att om någon var ”dum”, så var det en sårad människa som bad om förlåtelse för det den gjort. Som tog konsekvensen av sitt handlande. Hur kunde jag ha så fel, eller egentligen så gäller det ju inte generellt , men just nu undrar jag över dessa trasiga personer. De som har ett sånt hat till andra, till livet att de glömmer hur det var innanför staketet. Ingen föds ond, även om jag tvivlar ibland.

Om jag känt hat förut? Ja, när det röda staketet inte kunde skydda mig längre och en ond person gjorde mig illa. Men hatet gör oss sårbara och vi får fula sår. Jag har lagt hatet åt sidan för en person som inte visste hur det var att växa upp tryggt. Jag hade något att falla tillbaka på och kärleken vann över hatet.

Men idag ser jag hemska bilder från Ukraina och jag vet inte hur jag känner, ilska ledsenhet och…hat. Jag skulle vilja göra som min mor gjorde efter kriget, åkte och hämtade barn i Tyskland. Det hjälpte mot hatet som ställt till det för så många. Hon var stark. Samtidigt planerar jag för att sälja böcker på bokmässa och försöker omfokusera. Livet är orättvist och min själ känns sargad, och jag kryper innanför det röda staketet och hämtar kärlek och kraft.

Det är så jobbigt med stängda dörrar, när famnen är stängd, när du vänder dig bort. Du vill inte se, du vill inte höra. Du stänger dörren!

Min far var ordförande i esperanto-förbundet. Esperanto var ett världsspråk, innan engelskan tog över. Min far blev ordförande för Europa när det var krig. På sommarsemestrarna åkte vi hela familjen, mor, far, mina två bröder med bil ner i Europa. Vi besökte då esperanto-vänner i Holland bland annat. Mor och far kunde tyska, då de rest och hämtat barn i Tyskland efter kriget. I Holland hade vi åkte lite vilse och far ringde på i ett hus för att fråga om vägen. Vi andra sitter i bilen och väntar och ser på. Så ser vi hur dörren stängs med en smäll framför ögonen på far. Far vänder sig till oss och ser chockad ut. Mor rusar ut och tar emot honom. Vad hände? Far frågade om vägen på tyska! De trodde han var tysk. De hade en historia om Tyskland.

De stängde dörren utan att veta! De visste inte att far var svensk. Men värre var att de dömde alla tyskar. De ville inte höra, inte se, de stängde dörren.

Håll din dörr öppen, lyssna och se, en medmänniska står utanför. Min far lärde mig att alla människor har lika värde oavsett ras och språk. I den andan verkar också jag. Det finns ryssar och ryssar, det finns svenskar och svenskar, tyskar och tyskar osv. Vem är jag eller du att döma?

Min dörr är öppen oavsett vad du pratar för språk.

I entréhallen till Onkologen kl.17.45 igår kväll satt jag i en av de röda skinnfåtöljerna. Det är tomt, alla som jobbat dagspass har gått hem. En och annan passerar som kanske blivit fördröjd på jobbet då någon patient behövt mer tid. Jag har all tid i världen som pensionär men jag fryser just nu. Eftersom vi i all hast fick åka in till sjukhuset efter konsultation av läkare, så satte jag på mig min ofodrade Fjällrävenjacka utanpå T-shirten. Kaféet i entréhallen har stängt. Maken är på våning 4 för provtagning. Nu ser jag att det släcks på mottagningen tvärs över. Det är fredag kväll, fredagsmys. Taco-kväll hos mina barnbarn. Det går ingen nöd på mig, egentligen ska jag inte äta alls, eller i alla fall som Viktväktarna. Men jag fryser och är hungrig. Jag reser mig upp och ser en automat. Yippee, chokladbit med massor av vv-poäng! Betala med kort!! Oj, nu kände jag mig gammal. När jag försöker klura ut hur jag ska göra, går en ung sjukhusklädd person förbi och ler. Jag ler tillbaks och låtsas vara säker! 30 kr och en chokladbit senare njuter jag i den röda fåtöljen.

Jag tänker att det pågår ett krig som jag inte har kontroll över, förutom att det tar fokus från mitt inre krig. Det är hemskt att säga, men när bilderna på krigets framfart rullar på tv-skärmen, så tänker jag inte på mitt inre krig.

När chokladbiten är uppäten, kommer en lång smal man med munskydd och sätter sig nära mig i den stora entrén. I början svårt att höra vad han säger, men ögonen lyser förtvivlan. ”Det har varit ett pissår: corona, cancer och Putin!” Jag förstår precis, eftersom jag också har corona, cancer och Putin. För första gången vet jag precis hur han känner, även om jag som terapeut nog också förstod patienterna. Men nu sitter vi två på samma stolar. Hans fru har cancer och min man också. Jag hör inte allt han säger för munskyddet, men han kryper ihop med sin långa kropp och säger att imorgon är han ledig och då kommer hans tvillingbror. Han släpper inte blicken från mig. Då ser jag min man komma och säger att jag måste gå. ”Lycka till!” säger han. Vi kan åka hem denna gång, han lämnar sin fru där!

Idag skiner solen! Mitt krig fortsätter men får en paus. Kriget i Ukraina fortsätter och gör mig ledsen.

Men idag är jag rädd, ett nytt mörker som bara en person har makt över, har lagt sig över Europa. Han som inte är värd att nämnas vid namn, tror att han vet vad som är bäst för alla. Kallar oskyldiga människor för hemska saker som bara han tror på! Hur kunde detta hända? Hur kan en person av kött och blod vara så iskall, så sjuk och inte inse att han behöver vård? Mitt hjärta gråter, vill ta alla ukrainare i famn och de ryssar som lider.

Jag ville att någon drar upp rullgardinen och jag ser en ny värld där alla vill ha kärlek och fred, där det goda segrar!

Give peace a chance 🌎