Solen går ner varje dag, men den går också upp. Vad gör vi i väntan? Vad gör väntan med oss? ”Inget är som väntans tider” att vänta barn är en positiv väntan, en början på livet, på ett nytt liv, som ger oss kärlek och ”pånyttfödelse”.

Jag har vunnit med en novell som heter: ”Väntrum” och handlar om att vänta på ett besked där livet ifrågasätts, allt ifrågasätts, hur skulle jag ha levat, skulle jag ha visat mer kärlek, vem är jag? Är jag värd att leva vidare, har jag rätt att gråta?

Vad gör väntan med oss? Hur hanterar vi väntan när vi inte vet, hur förbereder man sig på det värsta, eller det bästa? Väntan kan fyllas med längtan. När jag väntade på att min son skulle komma hem ifrån Indien, då fylldes min väntan med längtan. En pirrande lyckokänsla fyllde mitt bröst. Idag sitter jag i soffan och väntar på att maken ska komma hem från sjukhuset och då fylls mitt bröst med oro, men också kärlek och sorg och allt möjligt.

Att alltid vänta är jobbigt, att försöka ändra en agenda som du inte har kontroll över är dumt. Jag är dum och har ett hjärta. Att inte ha kontroll har jag uppskattat när jag var yngre. ”Hit the road” som är mottot i min roman, var inte alltid så bra, men på något vis skönt att slippa tänka och planera. Nu är livet annorlunda och jag är gammal och klok, eller dum. Jag vill veta vad som ska hända, men någon har tagit min tidsbild.

Vi vet att solen går upp varje dag, och vi vet att den går ner varje dag. Men vi vet inte om vi ser det.