Att vara fel…

Hur kan någon så vacker vara fel?

Vem bestämmer vem som är fel och vem som är rätt? Vem bestämmer vad som är fel och vad som är rätt?

När jag lyssnat på Peter Gembäck och en ung kvinna idag, båda med trauman från Knutbyförsamlingen, så undrar jag hur allt kunde bli så fel. Åsa Waldau var den som bestämde vem som var rätt och vem som var fel. Vem gav henne den rätten? Hon sa till de personer som gick emot henne: ”Du är fel, och får därför straffarbeta som min betjänt.” Ungefär så, enligt de som berättat. Tänk att få höra att man är fel!

Jag har nog vid några tillfällen känt att jag var fel. Några lustiga tillfällen där man kommit fel klädd. Tänk att komma utklädd till dracula på en middag när man tror att det skulle vara maskerad och ingen annan är utklädd. Då är man ju ganska fel, men kan i efterhand se det som en lustig anekdot att berätta för barnen. Eller när jag och en väninnan har klätt upp oss i långklänningar och alla andra har seglarskor och shorts. Då var det tur att vi var två och kunde skratta tillsammans.

Är det lättare att vara fler som är fel? Kanske det känns bättre, då kanske till och med fel bli rätt!

I mitt jobb inom psykiatrin träffade jag många som kände sig fel, ända tills de hittade rätt, tills de hittade tillhörighet och tyckte om även det som var fel, på rätt sätt. Om ni förstår.

Att som flugsvamparna vara fel, men att vara så otroligt vackra måste ju ändå kännas rätt! Ha en fin höst i svampskogen, men se upp för det vackra!

Suicidpreventiondagen….Britta Ivarsson Possnert

Alla dessa dagar för att påminna oss om hur viktiga sakerna är! Men måste vi ha en speciell dag för det? Ska vi inte alltid tänka förebyggande vad gäller självmord? Mors dag, komma ihåg våran mor och älska henne. Fars dag lika så. Barnens dag fanns när jag var liten. Nu finns kanelbullens dag, hedra bullen och äta 10 stycken. Säga till mor på mors dag att jag älskar henne och ge henne en blomma, sen kan jag glömma henne resten av året. Idag påminnas om vänner och nära och fd patienter som tagit sitt liv och….minnas dem och bli ledsen och kanske få skuldkänslor. Om det vore så enkelt att vi kunde ha dom känslorna under en dag och sen leva som vanligt. Jordgubbens dag, underbart men jag vill äta jordgubb en annan dag. Våfflans dag. Det jag vill säga är vi borde få välja vilken dag vi vill ha och det borde vara naturligt att tänka på mor och far och på att förebygga självmord utan att behöva påminnas. Visa varandra kärlek bry oss om varandra. Kramar till er alla. ”bara britta”

Ramona

Ramona utanför bunkern.
Ramona blir våran syster i Ivarsgården

”Bunkerbarn, Sommar 1957, Braunschweig en tysk stad märkt av kriget. Husen är gråa och smutsiga. Ett ensamt träd lyser upp med sitt gröna bladverk. Den gamla bunkern med synliga skotthål vittnar om krig och olycka. Det finns inga fönster, men tallriksstora hål som fortsätter in i huset i tunnlar. Detta för att ge luft åt de familjer som finns därinne. Av säkerhetsskäl kan man inte se ut. Familjer med fyra barn får ett rum. Två och två sover de i sängarna. Den mat de lyckas skaffa kan tillagas på en kokplatta i en korridor. Den delas av flera. Kriget är slut, men inte lidandet. Bunkern inrymmer mycken sorg och apati. En del familjer försöker hitta ett bättre liv, men stämpeln: bunkerbarn, ekar mellan väggarna. Ingen vill ha med dem att göra. Ingen frågar hur de hamnade där. På den grusiga planen framför bunkern, står hon en liten ”trasig” flicka på tre år. Mörkt rufsigt hår, ledsna bruna ögon. På sig har hon en för stor blå klänning och är barfota. Det som gör henne till ett ”bunkerbarn” är lappen som hänger i ett snöre runt hennes hals: ” Ramona Wrobel gen. 22.1.54, Braunschweig, Bunker Madamenweg zu: Ivar Karlsson Leksand.”

Det är ett kapitel ur min bok:Under ”bara britta”. Min mor hämtade henne, och jag fick en syster och hon fick ett bra liv, eller? Hon blev delad mellan två familjer och det gjorde ont. Igår kontaktade hennes man mig och tackade för boken och hälsar från Ramona❤️jag är överväldigad av känslor just nu! Tack mor för Ramona!

Eftertanke

Under en ek i Morga hage

Vad kom jag fram till i eftertanke i denna underbara miljö? Det tog en hel dag att komma till insikt. Att komma till insikt är att se in i något som man inte sett förut. Kanske på grund av konservativa tankar, kanske för att man inte ville se. Att i ett barns perspektiv slippa insikten om att man blir kall och blöt om man badar med kläderna på. Att få ge sig hän åt lusten för stunden. Tänk att ”mörka” insikten om att man/jag blir gammal och kanske inte hinner vara med när barnbarnen tar studenten. Insikten som är fakta att om jag äter glass varje dag och dricker champagne så blir jag tjock.

Vissa insikter vill vi helt enkelt inte ha. Vi lägger dom i en låda och hoppas att de blir oläsliga efter ett tag. Igår kom jag till den tråkiga insikten att jag inte kan påverka vissa sjukdomsförlopp. Mitt hjärta gråter, men bara inombords. Men det positiva med det i en jobbig tid, är att jag kan påverka min egen hälsa och gav mig ut på en lång promenad. Den insikten gör att fokus blir på något som jag kan förändra. Och nu planera för författarveckan på Fårö, en insikt som gör att jag gör något bra för mig själv.

Ut-flykt.

Att fly låter som att det måste gå snabbt. Till exempel att fly från ett fängelse innebär både planering och snabbhet. Fly till friheten, åtminstone för en stund. Att fly från en jobbig situation kan vara nödvändigt för att överleva. Att fly från disk och tvätt, att fly från den tråkiga vardagen. På min resa i Sydamerika träffade jag många personer som försökte fly från sig själva, tills dom insåg att det var omöjligt. Miljöombyte kan dock generera i andra tankar och du kanske kommer hem med ny kraft och nya insikter.

Ut-flykt innebär ju att du flyr ut ifrån något och till något annat, något bättre. Utflykt är vanligtvis något trevligt, med skolan, med jobbet. Sedan komma hem med ny energi. Men hur långt behöver vi ge oss för att kalla det utflykt? Hur långt som helst skulle ni svara.

Men, nej om man är 5 år då gäller inte det. Jag minns hur min mor packade ner en skogaholms-limpsmörgås med ost på och en liten flaska med hemmagjord vinbärssaft i en röd nylonväska med vita handtag. Jag kramade mor till avsked och begav mig iväg ifrån Ivarsgården. Tvärs över vägen och 100 meter upp i skogen på andra sidan vägen. Så långt att jag kunde se mor på förstukvisten. Jag satte mig på en stubbe, njöt av min smörgås och den goda saften. Allt medans jag såg mor och vinkade. Det var min utflykt. Idag tar jag mig lite längre, men saknar att ha en mor som vinkar.

Paus

Livet tvingas ta en paus när ett virus som heter Corona hänsynslöst drar fram över Världen. Viruset (orkar inte nämna dess namn igen) väljer främst ut gamla och svaga, vilket ibland leder till döden. Är vi redo för det här, är jag det? Jag tillhör ju gruppen ”snart 70 och pensionär.” Hur ska jag tänka? Eller ska jag göra som mina fyra söner sätta mig vid lägerelden och vara här och nu?

För mig personligen blev det inte så stor skillnad mot förra året. För ett år sedan drabbades min man av en allvarlig cancer. På grund av sjukdomen så kunde vi inte utsättas för barnbarns-virus och träffade därför inte barnbarnen. När det så lugnade ner sig lite på symtom-listan, så slog viruset till. Det innebar fortsatt avstånd till våra kära. Vi var redan inkörda på restriktionerna. Vad gäller jobb så kan vi ju inte bli av med något då vi redan är pensionärer. Alltså pausen fortsätter. Paus, för att livet stannar, även om klockan på väggen fortfarande går och dag blir till natt och natt blir till dag. Paus i planering i framtidsdrömmar.

Vad gör jag då i pausen? Jag och maken åker till våran/min skrivarstuga i Dalarna. Jag går i gräset där mina förfäder trampat upp vägen åt mig, framför mig rödmålat timmer, ovanför blå himmel med vita molnsuddar som flyktigt förflyttar sig och bildar olika figurer. Det är här våran paus är. Här fylls jag av historier värda att berättas. Den om min mors morfar Anders Dalin som var predikant och lärare. Jag har hittat hans handskrivna levnadsberättelse om hur han blev faderslös vid 4 år och hur 4 av hans 7 barn dog. Jag blir berörd av historiens vingslag. Min mors beskrivning av fäbodlivet. Badet i den kalla bäcken, ormen i höet, branden på gården hemma.

Hur ska jag kunna välja? Eller kanske ska jag bara fortsätta på romanen nu när jag fått kontakt med huvudpersonen i Chile? Så får det bli! De andra får vänta, de har ju redan väntat sedan slutet på 1800-talet. De finns runt mig här i Boda och ger en trygghet på något vis. Jag går ibland ifrån skrivmaskinen och tittar på gamla brev och foton och får bekräftelse på att vi som kan skriva måste fortsätta.

Ett nytt kapitel skrivet om ett kärleksdrama. Det går långsamt fram, men jag jobbar i pausen och lär mig andas. Önskar er alla en bra skrivtid i pausen!

”bara britta”

Relationsakuten håller avstånd. Bra eller dåligt?

Rapport från min skrivarstuga i karantän. Britta Ivarsson Possnert.

Vad kännetecknar en relation? Enligt google: förhållande, förbindelse, samband.

Hela livet består av relationer av olika slag. Vi har relationer till föräldrar, syskon, vänner, grannar, kollegor på jobbet. Jag har valt ett yrke där trassliga relationer är i fokus. Jag vet att vi påverkas mer än vi tror av till exempel en jobbig skilsmässa. Hur kan det påverka nästa relation vi går in i? Vi behöver analysera varför det blev som det blev för att inte göra om samma misstag. Barndomen med ”smällarna”, hur kan jag skydda mig från det idag? Ta reda på var ”smällarna” kom ifrån, och gå åt ett annat håll idag.

Relation är en förbindelse med någon, på gott eller på ont. Den som gjorde mig så ont när jag var 18 år, det var en relation på ”ont”. Till min mor, på ”gott”. Men båda är relationer.

Är avstånd bra? Kanske bättre än vi förstått. Varför kramar vi varandra när vi möts? För att visa kärlek, omtanke. Är kramen ärlig? Jag hade hoppats att den är det, men jag tror att ibland blir den en rutin. Nu måste vi anstränga oss för att visa hur betydelsefull en person är. Om vi inte tycker det så kan vi ju skylla på corona: ”Vi får ju inte kramas.” Lite fegt, men i stunden en räddning.

Hur visar man kärlek utan kram? Genom olika gester som att ge blommor, baka en kaka, handla åt gamla. Ord är nog det svåraste och något vi ska vara försiktiga med, eller det kräver eftertanke. Är man i affekt kan ord bli fel, samla dig, skriv och tala sen.

Relationsakuten håller avstånd. Bra tid att lära om och lära rätt. Vad är viktigt för Dig i en relation?

Tid

Har vi tid? Kan vi köpa tid? Vad är tid?

”Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser. Men det som du längtar efter har ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om.” Dessa kloka ord är från Bodil Jönsson.

När jag sitter här i min stuga så har jag ju hur mycket tid som helst. Eller? Alltså jag har inte stressen ifrån stan att behöva städa hela huset, tvätta och byta gardiner så att grannarna ser att jag gör något. Att jag har tid att byta gardiner, även om jag hellre satt i soffan med en bok. Alla krav som gör att tiden krymper. Tiden som jag ville ha till annat. Men om jag inte bytte gardiner så skulle jag sitta i soffan och ägna tiden åt att tänka att jag ”borde”. Då fick jag ändå ingen tid. Stressen över vad andra ska tycka gör att vi står och stampar, klockan går och vi mår bara dåligt. Ett sätt att få det att funka bättre är: mindfulness. Men har jag tid att lära mig det?

Nej, här i stugan är det ingen som ser om jag städat. Dessutom är det en mindre yta än huset i stan. Ingen märker om jag borstat tänderna eller duschat. Desto bättre känns det på ”tvagardagen” då jag värmer vatten och tvättar mig i Guds natur. Dricker ett glas iskallt brunnsvatten och njuter. Men har jag hur mycket tid som helst? Klockan på väggen går och visar att det snart är lunchdags. Är jag hungrig? Ja, blir det vid den tiden. Men behövs en klocka för att veta det?

Jag har en god vän som också är författare och psykolog. Vi fann varandra som vänner, inget annat. Vi träffades en lunch i stan. Vi hade så mycket att prata om. Så visade klockan att jag skulle börja arbeta om en halvtimme och vi skulle behöva avbryta vårt möte. Då sa jag:” vi vrider tillbaks båda våra klockor och umgås en timme till.” Han som alltid hade ett anteckningsblock med sig tyckte det var så bra att han skrev upp det! Undrar om det finns med i någon av hans böcker.

Om vi gjorde så? Vad tror ni?

Älskar, älskar inte…

Hon kommer ihåg vilken hållplats hon ska kliva av vid, trots att det gått tio år sedan hon var här. För säkerhets skull tillfrågas chauffören om att ropa ut när de kommer till ”Venngrens garage”. Undrar egentligen vem Venngren är? Kanske han inte ens finns? Hållplatsen heter i alla fall så. Hon känner sig lite vemodig och samtidigt upprymd. Alla gårdar hon passerar, där livet pågick för fullt när hon var liten och även för tio år sedan. Men nu ser allt väldigt stilla ut. Undrar om Hasse lever? Hans fru dog så tragiskt i en drunkningsolycka. Eller hur var det? Enda sonen som skulle ta över gården tog sitt liv något år efter. Vilket öde.

”Venngrens garage!” Chaufförens utrop väcker henne ur tankarna. Jo, garaget är kvar. Hon tar sin röda ryggsäck, sin röda bag och kliver av bussen. Chauffören tittar i backspegeln på kvinnan som han aldrig tidigare sett. Vanligtvis finns fyra, fem passagerare och dom känner han till. Hon måste vara runt 60-70 år, grå-blont hår. Klädd i jeans, jeansjacka och gympaskor. Han undrar vart hon är på väg.

Kvinnan heter Anna och är 68 år. Hon har rest i hela världen, mestadels som ”back-packer”, flyttat runt och aldrig riktigt rotat sig. Livet har farit hårt med henne, trasiga kärlekar, brutna löften och det enda barn hon haft förlorade hon i cancer när han var 20 år. Nu är hon färdig med det livet, nu tänker hon uppleva sin första sommar ensam. Hon vill försöka hitta tillbaks till sig själv. Terapeuten frågade vad hon ville med sitt liv. Vad hon drömde om som barn, vad fick henne att göra de val hon gjorde? Då kunde hon inte ge några svar. Nu skulle hon leta på sina barndomsstigar.

Väskan är tung och hon stannar emellanåt för att pusta. Hon märker redan hur själen får utrymme här. Luften är frisk jämfört med stadsluften. Hon drar in några djupa andetag och låter sig fyllas av lantluften. Anna är glad att hon tog med en flaska vitt vin i ryggsäcken, trots den extra tyngden, och ser fram emot att sitta på verandan till stugan. Det doftar blommor, sommar, förväntan. Hon passerar ängen med Kalles kor, och sista åkern. Nu syns stugan på håll. Hon går den gräsbeklädda stigen in till gården och ser att gräset behöver klippas. Anna stannar precis utanför stugan och ställer ner väskan. Tänk att hennes bror sålde av sin del av stugan till henne. Hon kan förstå det på sätt och vis. Brodern, hans fru och deras två barn hade tillbringat alla somrar de senaste tio åren i stugan. När hans fru nu lämnat honom för en yngre man, ville han inte längre vistas i stugan med minnena. Anna kom aldrig överens med broderns fru, och hade därför inte varit där på tio år. Nu känns det som att komma hem igen. Stugan ägdes tidigare av hennes föräldrar och övertogs sedan av barnen. Nu…är den bara hennes! Lycka!

Anna går upp på verandan, tar ner nyckeln från en stock i taket, låser upp och går in. På bordet står en bukett nyplockade ängsblommor. I vedkorgen finns upphuggen ved. En hink med kristallklart brunnsvatten står bredvid diskbänken. Anna släpper ner väskan på tröskeln i ren förskräckelse. Vem har varit här? Kalle som har korna på åkern har sett till att gräset blivit slaget en gång varje sommar, men han vet inte var nyckeln är. Naturligtvis är det hennes bror som vill överraska. Han har alltid trivts här och längtar nog tillbaks, även om minnena ännu gör för ont.

Hon ringer till sin bror: Peter.

”Tack, vad gulligt av dig att göra så fint för mig, det bety….”

”Vad pratar du om, var är du?”

”I stugan, och blommorna…”

Peter har ingen aning om vad hon pratar om. Anna tycker det känns lite pinsamt, och pratar om annat och önskar Peter en bra sommar och avslutar samtalet.

Nu bär hon in väskan, och får en obehaglig känsla. Vem har gjort detta? Innan hon tagit av sig jackan, går hon upp för den smala trappan till sovloftet med bultande hjärta. Vad väntar henne däruppe? Ovanpå sängen ligger en prästkrage. Hon tar sig för bröstet. Obehagligt, farligt. Eller är det kärleksfulla gester? Hennes känslor pendlar.

Anna går nerför trappan, tar av sig jackan, häller upp ett glas vin utan att kyla det. Vem i hela friden har varit här? Hon lägger en hemvävd duk som hennes mor har gjort, på verandabordet. Kvällsluften börjar kyla lite. Hon tar en filt och sveper den om sig och sätter sig i en stol på verandan. Hon fyller på vinglaset, då hälften redan är uppdrucket. Anna tittar på den fantastiska utsikten som hon alltid beundrat. Åkern, korna som betar och tittar förundrat när någon kommit till huset. Tänk om korna kunde berätta? Har de sett vem som varit här? Nu har vinet gett henne en behaglig berusning och hon känner sig hungrig. Hon går in och packar upp maten hon hade med sig som skulle räcka ett par dar. Hon orkar inte laga iordning något, utan tar en kall chorizo och potatissallad och mycket rostad lök och senap och ketchup. Vinglaset fylls på. Hon fantiserar om att Han, då hon tror att det är en man, plötsligt kommer gående fram till stugan och är det stiligaste hon sett. Hon fnittrar vid tanken. Det kanske blir den bästa sommaren ever!

Vinflaskan är tom, det svenska sommarmörkret, som inte är speciellt mörkt, har lagt sig över åkern efter att solen gått ner. Korna har varit på mjölkning och är nu tillbaks på åkern. Anna vinglar bort till dass, ser en räv springa iväg mot skogen och skrattar åt alltihop. Hon snubblar i trappan upp till sovloftet, ser den ouppackade väskan och sängen som ännu inte är bäddad. Hon slänger av sig alla kläder och drar ett täcke över sig. Oroliga drömmar med innehåll av rävar och skogsrå, vättar och en man ridande på en vit älg. Mitt i natten vaknar hon och behöver gå ut och kissa. Anna upptäcker att hon är naken, sveper en filt om sig går ner i köket och tar en huvudvärkstablett mot den bultande baksmällan. Avskildheten till andra grannar känns bra och Anna kan sätta sig i gräset och slipper den långa promenaden till dass. Natten fortsätter i drömmarnas värld och hon ids inte tänka på det som hände igår.

På morgonen sätter hon prästkragen i en tom flaska med vatten. Frukosten intas på verandan med Kalles kor som åskådare. Vem i all sin dar har varit här? Ska hon vara rädd? Eller bara glad? Frågorna kommer tillbaks.

Anna njuter av stillheten och kan höra tystnaden. Hon går en promenad i skogen och hittar några kantareller och ett par karljohansvampar. Några fåglar flyger förskräckt upp i träden och ger ifrån sig ett skri, som säger att Anna är oinbjuden gäst i skogen. En lite kuslig känsla. Hon skyndar tillbaks till stugan och gör en svampomelett. Ett glas iskallt vin lugnar ner nerverna. Det blir två.

Anna pumpar den gamla damcykeln, packar ner baddräkt, handduk och en termos med kaffe och en smörgås. Hon cyklar till den lilla skogssjön som hon badat i när hon var barn. Det är ett av de viktiga målen för denna sommar. Två kilometer med vinden i håret, och en hel sommar framför sig. Anna sjunger och känner sig glad. Hon letar upp en lite enskild plats vid sjön, så kanske hon slipper ta på sig baddräkt. Hon låter sig omslutas av det svala sjövattnet och simmar som gud har skapat henne en bit ut på sjön. Det är sommar och hon trivs och har en egen stuga. Då ser hon att det kommer några ungdomar som placerar sig ganska nära Annas plats. Hon hör hur dom skrattar och pratar och till slut upptäcker de hennes ryggsäck och spanar ut över vattnet.

Anna simmar in och tänker, nåja, de har väl sett en naken tant förr, hon kan ju inte vara kvar i vattnet för evigt och bli ännu rynkigare. Hon kryper upp och försöker dölja de intima delarna och ser nog ganska lustig ut. Hon torkar sig, nickar åt ungdomarna och klär på sig. Kaffet smakar bra och ostmackan.

Hon hade tänkt sig en sommar utan sociala kontakter, bara vara ensam och fundera, njuta och skriva. Besök av fåglar, rävar och en och annan älg är trevligt, men i övrigt kan hon på sin höjd tänka sig att heja på nån ortsbo när hon möter dom, men mest ägna tiden åt sig själv.

Anna cyklar till stugan, går upp på verandan. På verandabordet ligger en prästkrage! Hon funderar på om hon lagt prästkragen från igår där, men när hon öppnar dörren ser hon prästkragen i flaskan. Någon har varit här med en till!!! Hon känner sig förvirrad, men väljer till slut att tro att det är en kärleksfull gest. Hon vill tro att det är någon som vill henne väl, som kanske tycker om henne.

Hon blir plötsligt medveten om sina säckiga gråa byxor och den urtvättade ljusblå t shirten och den svarta luvtröjan. Inte speciellt kvinnligt eller sexigt. Men varför skulle hon vara sexig i stugan? Är det någon som ser henne här?

Anna försöker skriva lite på sina memoarer. Hur spännande är det för andra att läsa om hennes misslyckade relationer, om hennes trauman? Vem är intresserad? Terapeuten sa att hon skulle skriva om sitt liv, det skulle göra henne hel. Kan man nånsin bli hel? Hitta kärlek igen? Förresten, terapeuten som är en kvinna såg inte ut att vara lycklig, att ha haft nån att älska. Vad visste hon om kärlek?

Anna tar en promenad i byn. Hon möter en tant i hennes egen ålder, som hälsar och har en hund i sällskap. När blir man egentligen tant? Senare möter hon en yngre man, också han med en hund. Alla hälsar artigt, men frågar inget. En lite obehaglig paranoid känsla infinner sig. Vet dom något som inte hon vet?

När hon kommer tillbaks till stugan, ligger en prästkrage på verandabänken. Hon tänker sig nu att en stilig man kommer att komma så småningom och sätter även denna prästkrage i flaskan tillsammans med de andra. Anna bestämmer sig för att dagen därpå, ta bussen ner till det lilla samhället för att inhandla schampo, kanske andra kläder.

I den lilla byn där stugan ligger finns en liten Konsumbutik till bybornas lycka. Men om man har behov av annat än mat och hushållsartiklar, så måste man bege sig till det större samhället. Klockarboda, som ligger en mil ifrån den lilla byn har en Konsumbutik, ett Hemköp och en Ica-affär. Tre klädbutiker, en smyckesaffär, en underklädesaffär och ett cafe` och numera ett systembolag. Lyx, när man bor i stuga med utedass och brunnsvatten.

Kvällen är sval och hon bestämmer sig för att tända en brasa i den öppna spisen. Hon gör en gryta på resterna av chorizon, och häller upp ett glas rött vin. Hennes omtänksamme bror hade lämnat en flaska amarone-vin, eller..var det…? Hon väljer igen att se det som en kärleksfull handling. Vem det än är. Det smakar bättre då.

Elden från spisen och det röda vinet gör henne varm till kropp och själ, inga fiender finns längre. Hon sätter sig och skriver och hittar känslor hon trodde var borta. Hon går fram till spegeln, tar av sig tjocktröjan, sätter händerna i midjan och putar med brösten. Hon ser ju riktigt bra ut. Hon ler åt den insikten. Dricker ett glas vin till och går till sängs tidigt inför morgondagens resa till Klockarboda.

Anna tar bussen och nu ler hon till chauffören när hon frågar om busstider tillbaks. Det är samma chaufför som sist, men nu tittar han uppskattande på henne. Är det kanske han? Nej förresten, han är för gammal. Åtminstone nu då hon känner sig som högst 50 år.

Anna hittar en ursnygg röd långärmad blus och ett par svarta tights. Till det ett par långa glittriga röda örhängen. Expediten ler uppskattande när Anna tar på sig blusen och örhängena, och kommenterar att det är jättesnyggt och passar henne verkligen. Det säger väl alla expediter, men Anna tycker ändå själv att det är ett lyckat köp och är nöjd. Hon handlar mat och vin och champagne och åker tillbaks till stugan.

Åter i byn och i stugan, blir hon lite besviken. Ingen prästkrage! Han kanske har gett upp. Hon bestämmer sig nu för att bryta ensamheten och ge sig ut i byn och hälsa på folk för att eventuellt bringa klarhet i mysteriet med blommorna. Hon gör på detektivers vis och avslöjar inte något om prästkragarna till de hon pratar med.

Första besöket blir till mor Greta. Hon är snart 90 år. Hon blir glad när Anna kommer och bjuder förstås på kaffe och några mjuka mariekex. Greta berättar att det är så tyst i byn, jämfört med för tjugo år sedan. Det är några nyinflyttade ungdomar, men de ser man inte mycket av. Anna får ett litet hum om vilka som finns kvar i livet och i vilka åldrar de är.

Anna använder uteslutningsmetoden, och tar bort de som inte är potentiella karlar i hennes ålder. Hon besöker Kalle som har korna. Hon försöker att på ett diskret sätt fråga om han sett någon vid stugan. ”Nej du” svarar han” det är bara korna på åkern som är intresserade av ditt gräs, och jag har slagit gården med lie en gång.” Fast Jon-Lars oppi skogen, frågade när du skulle komma, han har alltid tyckt om marken din stuga står på, så se upp för han!”

Jon-Lars såg ju rätt bra ut, men var lite egen. Han tog över huset i skogen som enda arvinge när föräldrarna dött. Bor han ensam där? Nästa dag tog Anna på sig sina svarta tights och en röd tröja och gympaskor. Hon ville inte verka för angelägen. Hon begav sig iväg på cykel framåt eftermiddagen till Jon-Lars stuga. Dörren var stängd, inget liv syntes på gården. Hon går fram till ett fönster och kikar in. ”Vad vill du?” hon hoppar högt och förstår att det är Jon-Lars som kommer ut genom dörren.

”Jo, jag ville bara hälsa nu när jag är i stugan och ville se vilka som är kvar i byn.” Anna känner att något är fel, hon har klampat in på hans integritet. Han muttrar något om att, jo han är kvar och vill hon låna något så kan hon höra av sig, men då får hon vänta vid grinden. Anna tackar och cyklar hemåt. Han såg bra ut, med sitt vilda, svarta, lockiga hår. Han verkade inte intresserad, eller också är han blyg? Eller så har han något inne i huset som hon inte får eller vill se.

Anna kommer hem, låser upp och..då ligger det ytterligare en prästkrage på bordet! Det är inte Jon-Lars. Hon har nu undersökt alla möjligheter under några dagar utan resultat och känner att hon nu måste leva som hon tänkt. Hon samlar prästkragarna i vinflaskan, som till slut får bytas ut mot en vas för att få plats. Hon hittar blommorna på bordet, på verandan, en gång på dass och på sängen.

På dagarna skriver hon, som terapeuten sagt. Det kändes bra att gå i terapi under ett tag, men hon tycker inte att terapeuten kom fram till vad som skulle vara bra för henne. Anna hade ju berättat om stugan och om sin uppväxt, och om vad som var viktigt för henne. Så terapeuten greppade väl en livlina när hon inte kunde hjälpa mer. ”Du kanske ska åka till din stuga och skriva om ditt liv?” Ja, nu satt hon här, skrev och samlade blommor, och måste tillstå att hon mådde ganska bra. Men om det var skrivandet, eller naturen, minnena eller blommorna, det visste hon inte.

På nästa resa till samhället inhandlade hon rött nagellack, rött läppstift och ett par röda pumps med klack. På kvällarna klädde hon upp sig med svarta tights, röd sidenblus, röda örhängen och röda klackskor. Hon tog ett glas rött vin och skålade åt sin spegelbild. De rödmålade läpparna gav avtryck på glaset. Hon var mycket nöjd med den nya kvinnan hon såg i spegeln. Hon kände sig inte rädd mer. Hon njöt av livet, badade naken i sjön, cyklade runt i byn, drack vin och champagne på kvällarna. Anna skrev, men istället för memoarer, blev det en kärleksroman som hon tänkte kalla: ”älskar, älskar inte…”

Anna tog motvilligt på sig sina joggingbyxor och luvtröja när hon skulle ut i skogen, då det inte kändes som henne längre. Men hon förstod att gå bland kvistar och grenar med pumps och sidenblus inte var aktuellt. I stugan igen, bytte hon om till finare kläder och målade naglarna innan hon började skriva, för att komma i rätt stämning för romanen.

Sommaren led mot sitt slut. Anna städade ur stugan, packade ihop sina saker. Hon klädde på sig de fina kläderna och tänkte att hon kan nog gå i dom skorna till bussen. Vad skulle hon göra med alla prästkragar? Hon lämnar dom i en vas och bestämmer sig för att återkomma inom en inte alltför lång tid.

När hon går till bussen, kommer Jon-Lars och frågar om han ska skjutsa henne. Hon tackar ja, och ser att han tittar förtjust på hennes skor. Kan det ändå vara han? Nej, hon slår bort tanken, då det inte var möjligt med tanke på prästkragen på bordet, när hon var på hans gård. Hon tackar för skjutsen den korta biten till bussen och han ler. Karlar tänker, han kunde väl ha bjudit hem henne nån gång under sommaren!

En hel sommar senare kliver Anna in hos sin terapeut Stina Larsson. Stina ser att det är en ny Anna som kommer. De lumpiga, bekväma joggingkläderna är utbytta mot kvinnliga figurnära. Anna ler med sina röda läppar, slänger med det ny-slingade håret så att de röda örhängena glittrar till. Hon rättar till en av sina högklackade skor. Med ett självsäkert leende glider hon graciöst ner i fåtöljen. Då, ser hon en prästkrage i en smal vas på bordet. Som i trans hör hon terapeuten säga: ”Jag ser att du haft en bra sommar.”

En novell från min novellsamling: ”Novellfesten”. Glad sommar!

Britta

Mors dag

Ett barn utan sin mor, är som en blomma utan sin jord. På den här bilden står jag en bit ifrån och ser på min mormor, min mor och mitt brorsbarn. De är alla i himlen nu.

Mor, jag saknar telefonsamtalen när du ringde och väckte mig och sa: ”Väckte jag er, jamen då lägger jag på igen.” Just då hade du ett kontaktbehov och jag kunde inte bli arg. Du ville inte störa, men ensamheten pockade på. Om jag behövde gå till frissan och behövde barnvakt så var du aldrig omöjlig. Du ställde stekpannan med köttbullar åt sidan, satte dig i bilen och körde från Leksand och till oss i Uppsala. Så många varma minnen. Du ville att jag och maken skulle sjunga in några läsarsånger till bekanta i USA. Vi tyckte att texten:” tänk att få gå bland de ensamma fåren”, var så lustiga att vi skrattade. Du blev stött, gick och la dig och tänkte att du inte ville komma till oss något mer. När du åkte ifrån oss och blev stoppad av polisen. Du ringde och grät för polisen hade sagt att du måste ha säkerhetsbälte. Du svarade: ”jag tycker att ni ska låta fru Karlsson åka, för hon ska spela på en begravning imorgon.” Och du fick åka, utan säkerhetsbälte. Sedan fick du intyg från läkare på att du slapp bälte! Mor Du var en stjärna och omtyckt av alla. Du lyser upp himlen extra mycket idag.