Du är inte dina tankar, du har dom

Jag fyller mina stora fickor på min blåa dunjacka med negativa tankar då mitt Tankerum är fullt, och ger mig ut på en promenad i skogen. Jag tänker mig att jag ska släppa ner dom i mossan där dom landar mjukt, blir ett med naturen och omvandlas till något positivt.

Stegen är tunga då de negativa tankarna tynger i fickorna. Så möter jag en kvinna som stannar upp framför mig och säger: ”Vilka fina färger du har. Vackert blålila jacka och cerise mössa! Man blir glad!”

Är det så enkelt? Sätta på sig färgglada kläder och bli glad? Tror nog det behövs mer om man verkligen mår dåligt. I mitt jobb i psykiatrin träffade jag en deprimerad kvinna och en gång hon kom till mig sa jag: ”Vilken vackert blå kappa du har!” Nästa gång hade hon inte den. Hon ville inte vara glad just då. Ingen djupare analys i detta inlägg. En dag hade jag en röd jacka och en främmande man kom fram och sa: ”Fin jacka, man blir glad.” Varför har då nästan alla människor svart på sig? Kolla på stan nästa gång, så får du se. Kanske man skulle ha en dag för färg? Finns ju kramens dag med mera. Varför inte en färgens dag! Tänk att gå på stan och se en massa färggranna kläder på folk! Vad glada vi skulle bli! Eller?

Nu gjorde jag ju i alla fall någon annan glad och måste tillstå att en mungipa drogs upp på mig. Stegen blev lättare då några tankar ramlade ur fickorna!

Jag lyfte blicken och såg de mäktiga tallkronorna och funderade över hur gamla träden var. Snön som äntligen kommit och lagt sig på grenarna. Hur många år kommer vi att få ha snö på vintern, is på Antarktis, sol och värme på sommaren? Äsch det var ju en av mina negativa tankar: miljön. Nej fokus på NU, hur vackert det är nu och njuta i stunden. I alla fall idag.

Så kommer jag hem och har plats för nya negativa… nej fickorna är tomma och stegen lätta. Du är inte dina tankar, du har dom. Därför kan jag också släppa dom utan att förlora en del av mig själv. Jag kommer in slår på datorn och…

Jag har vunnit en tävling i Skrivarsporren med min novell: ” Mord med en doft av Chanel no 5.” Motivering av Monica Ivesköld Skrivarsporren: ”Bra gestaltning och ett öppet slut som killar i magen.

”Löftena kunna ej svika

Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.” En psalm som min mor som var kantor spelade. Bilden ifrån jul i Ivarsgården. Mor, far, Ramona och jag. Hur menade man? Löftena sviker inte! Vad är ett löfte? Att lova något. ”I nöd och lust tills döden skiljer oss åt” Men om det blir nöd och lusten finns någon annanstans? Måste man döda då? Att lova något är stort. När jag grät mig till en skepparkavaj av min mor, för att alla utom jag hade en (lögn). Då fick jag lova att alltid ha på mig mössa när jag gick på hockeymatch i Leksand. Självklart lovade jag det just då. Höll jag det? Gissa! Att göra ett statement: jag säger till mina kollegor på jobbet att jag inte äter kanelbullar längre. Nästa dag bjuder den ”elake” chefen på kanelbullar. Jag har ju sagt och lovat mig själv att inte äta dom. Dumt löfte! Med det vill jag ha sagt att lova inte för mycket inför 2021! Ett brutet löfte är så jobbigt. Jag vet och har brutit så många, varvid jag sjunkit ännu längre ner i den dåliga självkänslan. Kanske nästa bok:” brutna löften” . Dock lovade jag min mor att någon gång skrivs en bok, även om det tog över 60 år, så gjorde jag det. Kanske ska jag göra som Birgitta Backlund, plasta in boken och lägga på mors grav. Undrar vad hon skulle tycka? Kanske skulle hon bli ledsen över det hon inte visste? Jag önskar er alla skrivande, läsande, engagerande, fantastiska vänner ett helt nytt 2021 utan löften! Jo ett löfte: hör av dig!

Advent-ankomst.

Advent betyder ankomst att vänta på att någon ska komma. Mitt barnbarn väntar på att tomten ska komma. Hon känner sig trygg och helt säker på att han kommer, för det har mamma och pappa sagt. Vilken lycka, vilken glädje!
Tvivel är till för dom vuxna. Dom som på grund av fakta vet att inte tomten finns. Dom som har vuxit, blivit längre och ser allt uppifrån. Ser hur det ser ut i världen. Ser hur folk förstör för varandra. Hur många verkar hata världen genom att skräpa ner och förstöra miljön, och döda varandra. Dom vuxna ser på nyheter och följer eländet i världen och blir därav tyngda, men försöker ge barnen som inte ser det, hopp. Dom vuxna förstår att tomten inte kommer, att världen inte blir bättre, att pandemier kommer att de själva inte är odödliga. Advent, tända ljus efter ljus och komma närmare. I kristet sammanhang tänker man att man kommer närmare Jesu födelse. För barnen är det nog mer tomten som man längtar efter och paketen. Jesusbarnet blir glömt bakom krubban och glöms läggas fram. När slutade jag att tro på tomten? Jag minns inte det, men jag minns stämningen på julafton när far läste julevangeliet, mor spelade ”hell dig du härliga julafton klara” på pianot, jag sjöng duett med min bror, tror det var ”nu tändas tusen juleljus”. Och tomten kom, och jag fick min kitty-bok.

Vad jag önskar att jag vore en liten flicka som väntar på tomten och som inte hyser några tvivel om att det är sant. Vi behöver glömma elände för en stund, leta fram barn-känslan, hitta tro på något, värmas av alla ljus. Jag vill att min man kommer hem från sin behandling idag och mår bra och att han och jag kan känna hopp. Vi behöver ge barnen hopp. Adventskalendern kom 1880, en mamma gav sin son 24 kakor för att räkna ner till julafton. När sonen blev vuxen blev han delägare i ett tryckeri och utvecklade adventskalendern.

Jag öppnar lucka 21 och ser ljus, det ger jag till er. Låt oss alla vara barn på julafton och glömma för en stund och minnas barndomens jul, och glädjas åt det vi har och sjunga. ”Nu tändas tusen juleljus”.

Nobel, så nobel..eller?

Britta Ivarsson Possnert

Nobeldagen, fest, fina kläder, god mat och bubbel! Intressanta föreläsare, varav man förstår…en del.

”Jag befinner mig nu gåendes uppför trappan till Uppsala universitet. Jag har sett på film och på TV när Nobelfesten gått av stapeln, hur man på ett graciöst sätt håller i sjalen och den lilla väskan med en hand och lyfter upp en bit av klänningen för att inte trampa på den i trappan med den andra. Jag känner mig stolt för att få vara med här, även om jag bara är ”fru” till någon. Tre timmar hos frisören har gett resultat. Men nu gäller att komma ihåg alla andra regler. Inte dricka om inte någon skålat med dig. Vilken sida bordskavaljeren sitter på. Hålla tyst om tidigare liv som inte är av akademisk karaktär. Men vad pratar man om då? Jag försöker med några vita lögner och svettas igenom denna första middag i detta sällskap. ”

Kanske skönt att slippa ändå. Att få vara i sina slitna jeans och favorit-tröjan och slippa dölja sitt förflutna. Om du vill veta mer, köp min novellsamling: ”Novellfesten” och ha en fin Nobel-dag.

”Britta är inte så stark.”

Av Britta Ivarsson Possnert

Snöflingor som ser ut som vita små stjärnor tar sig sakta ner mot jorden och lägger sig som ett vitt täcke över hösten och det blir vinter. Några stannar till på den stora granen vid stugan, men dansar vidare ner när en blåmes sätter sig på en gren.

Här i min skrivarstuga är allt så nära. När det blåser knakar det i väggarna. När det regnar måste jag ta paraplyet till dass och hör hur det smattrar på plåttaket när jag sitter där. När kylan kommer känner jag att huset inte är helt isolerat, men tänder i kaminen och i öppna spisen och inlindad i en filt och med fårskinnstofflor på, är jag.. nära. Här kommer tankar som jag glömt, känslor som jag glömt, ord som jag glömt. Magiskt! Precis som första snön, magiskt!

”Britta är inte så stark.” Min mor tog min blivande man åt sidan och informerade honom.

Å, vad jag har funderat på vad hon menade. Hon lever inte och jag får inget svar. Menade hon fysiskt? Jag låg ju på sjukhus i nästan två år. Eller menade hon min huvudvärk som finns med mig än? Eller kan hon ha menat psykiskt? Att jag inledde relationer som inte var bra. Var det en svaghet? Att jag var en sökare och inte nöjde mig med Leksand och ifrågasatte mina föräldrars val?

”Du måste äta gröt för att bli stark,”sa min mor. Jag hatade gröt och gör det än idag. Det hatet blev en novell: Grötminne, i ”Novellfesten”. Mina bröder åt gröt och blev starka, tror jag. Jag bestämde att jag inte ville vara stark, i alla fall inte om det innebar att äta gröt. Jag tror att om man kan visa svaghet då är man stark. Mina vänner säger att det var starkt att skriva en bok som pensionär. Starkt att skriva om sårbarhet och svagheter. Att skriva om jobbiga saker och sanningar kräver styrka. Speciellt när en del i omgivningen inte tyckte att man skulle berätta om sånt. Då blev jag svag en stund, men nu är jag stolt över att min livshistoria finns på pränt. Vad min mor menade vet jag inte, men hon sa nog det av omsorg.

Idag måste jag vara stark och hålla ihop, då vi har allvarlig sjukdom i familjen. Här menar jag att stark är att hålla ihop som hustru, mor, farmor. Det innebär inte att inte visa känslor, men att kanske glömma sig själv lite och se till att allt fungerar och ”lugna”. Spikmattan som lades ut för ett år sedan, däcken är inte lagade än. Undrar vad mor skulle ha sagt?

Jag tänder ett ljus och ser ett rådjur på åkern. Undrar om det får något att äta? Bara inte mössen kommer in! Jag gör iordning en glywein på österrikiskt vis, tittar ut över åkern och ser Hjortgården och minns min morbrors fru Berta från Tirol. Ett exotiskt inslag i Boda. Det lyser hos Ollas-Hans. Jag känner mig trygg här. Nu kan jag färdigställa min roman. Och jag tror att det blir en jul i år också, men på mycket annorlunda vis. Vi låter inte corona och cancer dominera, vi gömmer dem bakom julkrubban.

En liten flicka, 8 år gammal har klätt sig i finaste röda manchesterklänningen och vita strumpbyxor. Hon rättar till strumpbyxorna som vill åka ner i grenen och knäpper ihop spännena på de svarta lackskorna. Hennes mor har gjort två långa flätor av hennes ljusa hår, och satt i röda sidenband längst ner. Hon heter Britta.

Hon ställer sig på knä på en av stolarna i salen och trycker ansiktet mot fönstret. Det är magi i luften. Hon har hört att om en stjärna faller, så får man önska sig något. Britta ser när snön faller ner och undrar om det också gäller snöstjärnor?”

”En kväll när drömmar kan slå in”, en sann novell ur min novellsamling: ”Novellfesten.”

När snöstjärnorna dalar ner utanför fönstret, passar jag på att önska att alla får en fin tid fram till jul och att några av er köper mina böcker!

”bara britta”

Att se målet

BrittaIvarssonPossnert

Är det viktigt att se målet? När jag gick en promenad med mitt fyraåriga barnbarn häromdagen, så blev hon trött på att gå. ”Farmor jag orkar inte gå,kan du bära mig?” Jag insåg att jag inte skulle orka och det var inte långt kvar tills vi skulle se husknuten. Jag funderade över om hon var så trött eller bara uttråkad? Tänk om hon inte orkar? Så ser vi gården och då…springer hon hem! Hon blev hur pigg som helst!

Är det hjälp att ha mål,eller begränsande? Jag tänker analysera det i mitt skrivande. Om jag har ett färdigt mål med min roman, vet hur det ska sluta,till exempel med ett bröllop eller med en begravning,typ. Då är det väl bara att skriva på tills jag kommer fram dit? Det kan vara en hjälp,men också ett hinder för det kreativa. Jag måste ju hålla en linje som passar till slutet.

Om jag inte har ett mål, utan bara börjar skriva och har flow, så kan det sluta hur som helst. Det kan bli spännande, men det kan också bli dåligt.

I det verkliga livet har vi många mål, men är de för låsta så hindrar det oss att leva lite som vi vill. När jag arbetade som KBT-terapeut uttryckte vi vikten av att ha mål, men rimliga. Det är en balansgång. Nu när jag är skrivande pensionär så sätter jag målen lågt..tror jag. Jag blir bara besviken om jag inte lyckas nå det jag satt upp. Så nu är målet att leva några år till. Jag ser gården.

Skenet bedrar

Ovanmyra i sol

Solen skiner över ett soligt, tyst Ovanmyra och ger hopp. En iskall vind drar fram och skakar om min stuga. Det knakar i väggarna och tvättfatet på verandan åker i golvet. Ska jag vara orolig? Ja, allting är inte som det ser ut. Skenet bedrar. Finns vaccin mot oro? Finns vaccin mot åldrande? Kan vi fördröja åldrandet? Och då menar jag inte genom botox och plastikoperationer. För det hjälper ju bara på utsidan och då kan man verkligen säga: skenet bedrar! Finns vaccin mot cancer, mot pandemin? Det bästa vaccinet är kärlek, barnbarnskramar. Tyvärr är det nu förbjudet 🚫 Och i vår nya status i familjen är vi strängt förbjudna att träffa barnbarnen och barnen. Solen ler, men vinden säger något annat. Skenet bedrar. USA-val, pandemi, cancer inget vaccin finns. Kärlek kan vi känna och ge, men bara i ord. Jag tror att jag ska ta fram papper och penna och skriva kärleksfulla ord till vänner. Tänk att få ett brev✍️ inte bara konversation över fb. Vinden har mojnat, livet är i paus och solen går ner. Ta hand om de ni älskar och berätta det för dom❤️

Att vara fel…

Hur kan någon så vacker vara fel?

Vem bestämmer vem som är fel och vem som är rätt? Vem bestämmer vad som är fel och vad som är rätt?

När jag lyssnat på Peter Gembäck och en ung kvinna idag, båda med trauman från Knutbyförsamlingen, så undrar jag hur allt kunde bli så fel. Åsa Waldau var den som bestämde vem som var rätt och vem som var fel. Vem gav henne den rätten? Hon sa till de personer som gick emot henne: ”Du är fel, och får därför straffarbeta som min betjänt.” Ungefär så, enligt de som berättat. Tänk att få höra att man är fel!

Jag har nog vid några tillfällen känt att jag var fel. Några lustiga tillfällen där man kommit fel klädd. Tänk att komma utklädd till dracula på en middag när man tror att det skulle vara maskerad och ingen annan är utklädd. Då är man ju ganska fel, men kan i efterhand se det som en lustig anekdot att berätta för barnen. Eller när jag och en väninnan har klätt upp oss i långklänningar och alla andra har seglarskor och shorts. Då var det tur att vi var två och kunde skratta tillsammans.

Är det lättare att vara fler som är fel? Kanske det känns bättre, då kanske till och med fel bli rätt!

I mitt jobb inom psykiatrin träffade jag många som kände sig fel, ända tills de hittade rätt, tills de hittade tillhörighet och tyckte om även det som var fel, på rätt sätt. Om ni förstår.

Att som flugsvamparna vara fel, men att vara så otroligt vackra måste ju ändå kännas rätt! Ha en fin höst i svampskogen, men se upp för det vackra!

Suicidpreventiondagen….Britta Ivarsson Possnert

Alla dessa dagar för att påminna oss om hur viktiga sakerna är! Men måste vi ha en speciell dag för det? Ska vi inte alltid tänka förebyggande vad gäller självmord? Mors dag, komma ihåg våran mor och älska henne. Fars dag lika så. Barnens dag fanns när jag var liten. Nu finns kanelbullens dag, hedra bullen och äta 10 stycken. Säga till mor på mors dag att jag älskar henne och ge henne en blomma, sen kan jag glömma henne resten av året. Idag påminnas om vänner och nära och fd patienter som tagit sitt liv och….minnas dem och bli ledsen och kanske få skuldkänslor. Om det vore så enkelt att vi kunde ha dom känslorna under en dag och sen leva som vanligt. Jordgubbens dag, underbart men jag vill äta jordgubb en annan dag. Våfflans dag. Det jag vill säga är vi borde få välja vilken dag vi vill ha och det borde vara naturligt att tänka på mor och far och på att förebygga självmord utan att behöva påminnas. Visa varandra kärlek bry oss om varandra. Kramar till er alla. ”bara britta”

Ramona

Ramona utanför bunkern.
Ramona blir våran syster i Ivarsgården

”Bunkerbarn, Sommar 1957, Braunschweig en tysk stad märkt av kriget. Husen är gråa och smutsiga. Ett ensamt träd lyser upp med sitt gröna bladverk. Den gamla bunkern med synliga skotthål vittnar om krig och olycka. Det finns inga fönster, men tallriksstora hål som fortsätter in i huset i tunnlar. Detta för att ge luft åt de familjer som finns därinne. Av säkerhetsskäl kan man inte se ut. Familjer med fyra barn får ett rum. Två och två sover de i sängarna. Den mat de lyckas skaffa kan tillagas på en kokplatta i en korridor. Den delas av flera. Kriget är slut, men inte lidandet. Bunkern inrymmer mycken sorg och apati. En del familjer försöker hitta ett bättre liv, men stämpeln: bunkerbarn, ekar mellan väggarna. Ingen vill ha med dem att göra. Ingen frågar hur de hamnade där. På den grusiga planen framför bunkern, står hon en liten ”trasig” flicka på tre år. Mörkt rufsigt hår, ledsna bruna ögon. På sig har hon en för stor blå klänning och är barfota. Det som gör henne till ett ”bunkerbarn” är lappen som hänger i ett snöre runt hennes hals: ” Ramona Wrobel gen. 22.1.54, Braunschweig, Bunker Madamenweg zu: Ivar Karlsson Leksand.”

Det är ett kapitel ur min bok:Under ”bara britta”. Min mor hämtade henne, och jag fick en syster och hon fick ett bra liv, eller? Hon blev delad mellan två familjer och det gjorde ont. Igår kontaktade hennes man mig och tackade för boken och hälsar från Ramona❤️jag är överväldigad av känslor just nu! Tack mor för Ramona!