"Dräktiga" män..

Dräktiga, mäktiga män. Dräktiga för att de bär på ilska och hat. Mäktiga för att de konstigt nog valts av en del av folket för att bestämma. Bestämma över andras liv. Dräktiga, för att de är odjur med mycket liten hjärna och befriade från känslor. När det är dags för förlossning, släpper de ut ilskan och hatet över oskyldiga människor och känner sig tillfälligt befriade.

Hur kan detta hända gång på gång? En sådan ”man” lät sitt hat ramla över judar då han ansåg det ”rätt”. Idag har vi minst två dräktiga män. De har dålig syn, och trycker på fel knappar. Förmodligen missade de lektionen i skolan om psykologi, om mattematik, om geografi. De gick nog inte ens i skolan. De är inte värda att nämnas med namn, få se vad heter deras fruar? Hur ser deras liv ut?

En kväll hemma i sovrummet i palatset:

”Älskling, tryckte du på den gröna knappen idag?”

”Men du vet väl att jag är färgblind och kan inte skilja på rött och grönt.”

Ska jag vara rädd? Hur många gånger blir det fel? Ska 170 människor dö varje gång? Ska jag sluta flyga? Bra för miljön förstås. Ska jag låta bli att åka till dessa länder, låta bli att handla av dom? Hur skyddar jag mig, mina barn, mina barnbarn från dessa dräktiga män?

Vid en rättvis rättegång skulle de få livstid gånger tio i fängelse. Men vet du, någon betalar alltid borgen, för de är ”mäktiga” och ”dräktiga” och hatet kan komma över din by nästa gång.

Smolk i nyårsbägaren..

”Ingen nyckel kan öppna dörren till igår”, så skrev jag i ett minnesord i tidningen efter min fars död 1975. Då hade jag velat behålla ”igår”, låsa upp dörren. När jag idag använder det uttrycket om 2019, så vill jag inte hitta nyckeln, inte öppna dörren till igår.

2019 har haft några ljusglimtar i form av ett sjätte underbart barnbarn, Imperia-resa med Anne-Sophie och utgivning av min andra bok: ”Novellfesten”. Sedan, i våras kom sjuk-dimman och la sig över vår familj. Jag fick vara nära anhörig. Vilket innebar att hålla så mycket som möjligt hemligt för världen, trösta, oroas, vara stark och planera för ett eventuellt ensamt liv. Ta reda på hur allt fungerar, inte klaga, vara stark, gå sönder lite inuti, men inte säga det. Jag sattes på prov och vet inte om jag klarade det speciellt bra.

Så hände det, JAG fick bli patient! Jag fick lämna anhörigrollen för en stund. Den snälla sköterskan som ringde och sa: ”Hej, jag är din kontaktsjuksköterska för malignt melanom.” Jag blev glad (!) och berättade om hela våran situation i sommar, vilket hon nog inte räknat med, men det gällde MIG nu. ”Vi vill operera dig imorgon.” Yes, vet ni det var så skönt när de satte kniven i mig, helt sjukt skönt. Min prognos är bättre än min äkta hälfts, men jag fick pusta ett tag och har nu ett ärr på ryggen och en tid till hud i slutet av januari. Yipee!

Visst är jag konstig! Ville inte lägga smolk i nyårsbägaren, men tyvärr är det så. Öppnar nog en ny flaska och letar upp ett nytt glas till 2020! Önskar er i alla fall ett friskt 2020 med en bild från min favoritplats Utö, som jag fick avboka i år, men hoppas få komma till i sommar.

Jag vill leva tills jag dör.

Det låter ju nästan klyschit, alla lever väl tills de dör. Men frågan är HUR man lever? Lever vi som om vi ska dö imorgon? Eller som om vi har hundra år på oss? Stressar vi för att hinna med allt? Följer vi våra drömmar? Många frågor utan några slutna svar. Måste vi ha svar? Blir vi oroliga annars?

Leva tills vi dör. Det gjorde min mor, som dog alldeles för tidigt för 29 år sedan, men hon levde tills hon dog. När jag och mina bröder kom till Ivarsgården den där dagen när vi fått beskedet om hennes bortgång. Vi satt kvar i bilen och förberedde oss på att stiga in i ett tyst hus, där ingen mor skulle sitta vid pianot, ingen skulle krama om oss och säga att ”nu sätter jag på kaffet, och ni får inte ha bråttom”. När vi klev in i tystnaden fanns en stekpanna på spisen med köttbullar, strumpbyxor slängda över en stol, en skvätt mjölk i ett glas. Rester av ett liv. Hon levde tills hon dog.

Tankerummet är fullt, jag behöver tanka ur lite.

Jag kan leva i 20 år till, rimligt. Jag kan leva i 10 år till, ännu mer rimligt. Det kan vara så att jag lever i 5 år till, eller bara i en vecka. Hur gör det skillnad? Om någon sa att jag ska dö imorgon, lägger jag mig ner och väntar då? Det är dit jag vill komma, inte till döden (haha), men till att vi måste leva tills vi dör. Inte sluta leva innan. Och nu måste jag lägga in en positiv tanke, lite stressad är jag över allt jag vill göra och hinna med. Älskar livet för det mesta! Önskar alla en god jul med många kramar. Får ni ingen, hör av er!

Själv-mord, mord på sig själv.

Jag läser i tidningen idag om en förtvivlad mamma som undrade varför vården inte berättade om hur dåligt hennes son mådde. Han var 18 år och myndig, han tog sitt liv som myndig. I vården respekterade man hans integritet och sa inte till föräldrarna om hans självmordsplaner.

Jag blir så ledsen. Jag är ju en representant för vården, har arbetat i 40 år i psykiatrin. Jag ansåg redan då när jag arbetade att tystnadsplikten gentemot anhöriga skulle brytas när det handlade om självmordstankar. Speciellt som i detta fall när sonen fortfarande bodde hemma.

Vi måste prata mer öppet om de här känslorna. När en anhörig får cancer blir hela släkten involverad för att det är en dödlig sjukdom. Självmordstankar är också en dödlig sjukdom. Ibland kan den sjukdomen vara lika svårbehandlad som cancer.

Under mina 40 år i psykiatrin så har jag varit med om en ung mans självmord som jag hade nära kontakt med. Många olyckliga omständigheter ledde till hans död. Kanske hade det inte gått att rädda honom, men jag undrar ändå, tänk om?

Själv-mord, mord på sig själv! Jag tänker att om man vill mörda någon så känner man hat. För att vilja mörda sig själv måste det också vara ett stort hat till sig själv. Om jag hatar någon mycket, så försöker jag nog undvika den personen. Hur undviker man sig själv?

Jag har också en nära släkting som tagit sitt liv. De anhöriga tyckte det var jobbigt när vänner och bekanta gick över till andra sidan gatan för att undvika att mötas. Vi måste börja prata om det, om hatet till sig själv, till andra, till livet. Konstigare än så är det inte.

Anhörig på en onkologavdelning

Insidesreportage som anhörig under en vecka på en onkologavdelning:

Livet blir inte bättre och förhoppningsvis inte sämre. Att komma till avdelningen, att se, att höra, hopp, förtvivlan, att sedan gå hem, reflektera, sortera tankar och känslor under en vecka, att fundera över mitt ansvar, vad jag kan göra. Varför får inte hon/han några besök? Varför skriker hon?

Att skjutsa en svårt sjuk i en rullstol utan luft i däcken och utan fotstöd. När vi är åter säger de att den skulle kasseras. Hoppas hon menar rullstolen. När placeringen på fyrmanna-sal gör att sömnen blir dålig pga dement kvinna och akutfall med smärta kommer in mitt i natten. Får man prata högt i mobilen på en sal när svårt sjuka behöver sova? Hur kunde man ge den medicinen när det i journalen finns varningstriangel? Allergisk reaktion igen!!! Vi ler och säger att sånt kan hända, igen…

Vi är trots allt förstående människor, men inte får man väl prata högt om andra patienter? Det lärde då jag mig i mitt jobb i vården.

Men, nu är jag anhörig och gick hem varje kväll för att försöka sova, försöka förstå, försöka känna hopp och naturligtvis fanns hjältar, otroliga personer som förstod våran situation och beklagade.

Livet går vidare, men på en knagglig väg.

Insides reportage om kirurgavdelning 13 på Falu lasarett.

Jag var 16 år och skulle inte vara på lasarett, 48 kg lätt.

”Herr Ivarsson!”

Doktor Arosenius tar med min far till ett angränsande rum.

”Jag är ledsen herr Ivarsson, att det blivit så här med Britta. Vi har gjort fel, men vi är bara människor, ursäkta.”

Den mäktiga doktorn med all sin kunskap, sitter här med tårar i ögonen och erkänner att de gjort fel. Ivar, min far, förlåter. Hans starka tro hjälper honom i nästan allt. Den här gången inget undantag, även om det var lite svårare.”

Utdrag ur ett kapitel i min självbiografi: Under ”bara britta”.

Jag var på sjukhus ifrån november 1968 till februari 1970. Jag var ung och omedveten om hur allvarligt det var och omedveten om vad mina föräldrar och syskon gick igenom. Jag överlevde och idag är jag smärtsamt omedveten om hur det är att vara anhörig. Cancern har slagit till i våran familj med sin hårda näve. Som om inte det räckte efter denna ”sjuka”sommar, så satt jag hos en nära vän på Onkologen i lördags. Mina tårar hjälper inte. Hon hinner inte få barnbarn, barnen förlorar sin mor. För…de sjukdom.

Jag har sett sjukhus från insidan när jag var 16 år, nu vill jag inte mer, måste vara stark, eller inte, bara gråta och rasa ihop..

”Sommaren som kom av sig..”

Osäker farkost, tyckte min skrivarcoach att den här bilden sa. Ja, så var det nog, det var osäkert hur livet skulle bli. På en luftmadrass i Siljan och inte kunde jag simma så bra heller. Det jag minns som fanns bakom den här bilden, var att jag ramlade av madrassen och att en äldre flicka: Lisbet, drog upp mig i flätarna och räddade mig. Livet ville ha mig kvar ett tag till.

Somrarna var bekymmerslösa, fyllda av planer och äventyr. De var så långa att man glömde att det fanns en skola. Mor bjöd på jordgubbssaft och kanelbullar hemma på terassen i Ivarsgården efter badet. Far kom och tog en kopp kaffe i en paus från arbetet i ateljen. Bröderna kom och kastade i sig saften och fikat för att skynda till baseball-spelet på ängen. De hann med något lite retsamt till sin lillasyster. Nu bet inte det något nämnvärt på mig, då jag visste att dom älskade mig ändå.

Min mor sa en gång då jag slagit min bror: ”inte ska du väl slå din bror heller?” Jag grät och svarade:

”Inte visste väl jag att det var min bror heller.”

Jag hittade svar och lösningar som passade. Lite charm som söt lillasyster gjorde sitt till.

Idag hjälper inte charmen så mycket och jag saknar lösningar. Denna sommar har varit en prövning och farkosten känns ännu osäker.

Osäker farkost.