Själv-mord, mord på sig själv.

Jag läser i tidningen idag om en förtvivlad mamma som undrade varför vården inte berättade om hur dåligt hennes son mådde. Han var 18 år och myndig, han tog sitt liv som myndig. I vården respekterade man hans integritet och sa inte till föräldrarna om hans självmordsplaner.

Jag blir så ledsen. Jag är ju en representant för vården, har arbetat i 40 år i psykiatrin. Jag ansåg redan då när jag arbetade att tystnadsplikten gentemot anhöriga skulle brytas när det handlade om självmordstankar. Speciellt som i detta fall när sonen fortfarande bodde hemma.

Vi måste prata mer öppet om de här känslorna. När en anhörig får cancer blir hela släkten involverad för att det är en dödlig sjukdom. Självmordstankar är också en dödlig sjukdom. Ibland kan den sjukdomen vara lika svårbehandlad som cancer.

Under mina 40 år i psykiatrin så har jag varit med om en ung mans självmord som jag hade nära kontakt med. Många olyckliga omständigheter ledde till hans död. Kanske hade det inte gått att rädda honom, men jag undrar ändå, tänk om?

Själv-mord, mord på sig själv! Jag tänker att om man vill mörda någon så känner man hat. För att vilja mörda sig själv måste det också vara ett stort hat till sig själv. Om jag hatar någon mycket, så försöker jag nog undvika den personen. Hur undviker man sig själv?

Jag har också en nära släkting som tagit sitt liv. De anhöriga tyckte det var jobbigt när vänner och bekanta gick över till andra sidan gatan för att undvika att mötas. Vi måste börja prata om det, om hatet till sig själv, till andra, till livet. Konstigare än så är det inte.

Anhörig på en onkologavdelning

Insidesreportage som anhörig under en vecka på en onkologavdelning:

Livet blir inte bättre och förhoppningsvis inte sämre. Att komma till avdelningen, att se, att höra, hopp, förtvivlan, att sedan gå hem, reflektera, sortera tankar och känslor under en vecka, att fundera över mitt ansvar, vad jag kan göra. Varför får inte hon/han några besök? Varför skriker hon?

Att skjutsa en svårt sjuk i en rullstol utan luft i däcken och utan fotstöd. När vi är åter säger de att den skulle kasseras. Hoppas hon menar rullstolen. När placeringen på fyrmanna-sal gör att sömnen blir dålig pga dement kvinna och akutfall med smärta kommer in mitt i natten. Får man prata högt i mobilen på en sal när svårt sjuka behöver sova? Hur kunde man ge den medicinen när det i journalen finns varningstriangel? Allergisk reaktion igen!!! Vi ler och säger att sånt kan hända, igen…

Vi är trots allt förstående människor, men inte får man väl prata högt om andra patienter? Det lärde då jag mig i mitt jobb i vården.

Men, nu är jag anhörig och gick hem varje kväll för att försöka sova, försöka förstå, försöka känna hopp och naturligtvis fanns hjältar, otroliga personer som förstod våran situation och beklagade.

Livet går vidare, men på en knagglig väg.

Insides reportage om kirurgavdelning 13 på Falu lasarett.

Jag var 16 år och skulle inte vara på lasarett, 48 kg lätt.

”Herr Ivarsson!”

Doktor Arosenius tar med min far till ett angränsande rum.

”Jag är ledsen herr Ivarsson, att det blivit så här med Britta. Vi har gjort fel, men vi är bara människor, ursäkta.”

Den mäktiga doktorn med all sin kunskap, sitter här med tårar i ögonen och erkänner att de gjort fel. Ivar, min far, förlåter. Hans starka tro hjälper honom i nästan allt. Den här gången inget undantag, även om det var lite svårare.”

Utdrag ur ett kapitel i min självbiografi: Under ”bara britta”.

Jag var på sjukhus ifrån november 1968 till februari 1970. Jag var ung och omedveten om hur allvarligt det var och omedveten om vad mina föräldrar och syskon gick igenom. Jag överlevde och idag är jag smärtsamt omedveten om hur det är att vara anhörig. Cancern har slagit till i våran familj med sin hårda näve. Som om inte det räckte efter denna ”sjuka”sommar, så satt jag hos en nära vän på Onkologen i lördags. Mina tårar hjälper inte. Hon hinner inte få barnbarn, barnen förlorar sin mor. För…de sjukdom.

Jag har sett sjukhus från insidan när jag var 16 år, nu vill jag inte mer, måste vara stark, eller inte, bara gråta och rasa ihop..

”Sommaren som kom av sig..”

Osäker farkost, tyckte min skrivarcoach att den här bilden sa. Ja, så var det nog, det var osäkert hur livet skulle bli. På en luftmadrass i Siljan och inte kunde jag simma så bra heller. Det jag minns som fanns bakom den här bilden, var att jag ramlade av madrassen och att en äldre flicka: Lisbet, drog upp mig i flätarna och räddade mig. Livet ville ha mig kvar ett tag till.

Somrarna var bekymmerslösa, fyllda av planer och äventyr. De var så långa att man glömde att det fanns en skola. Mor bjöd på jordgubbssaft och kanelbullar hemma på terassen i Ivarsgården efter badet. Far kom och tog en kopp kaffe i en paus från arbetet i ateljen. Bröderna kom och kastade i sig saften och fikat för att skynda till baseball-spelet på ängen. De hann med något lite retsamt till sin lillasyster. Nu bet inte det något nämnvärt på mig, då jag visste att dom älskade mig ändå.

Min mor sa en gång då jag slagit min bror: ”inte ska du väl slå din bror heller?” Jag grät och svarade:

”Inte visste väl jag att det var min bror heller.”

Jag hittade svar och lösningar som passade. Lite charm som söt lillasyster gjorde sitt till.

Idag hjälper inte charmen så mycket och jag saknar lösningar. Denna sommar har varit en prövning och farkosten känns ännu osäker.

Osäker farkost.

Anhörig, är det jag?

Vem är anhörig? Vad är det att vara anhörig? An-hörig, man hör till någon, tillhör någon?
Jag använder mig av en fiktiv berättelse för att analysera begreppet.
Jag har just träffat Kalle Persson och behöver prata med en anhörig till honom och går till väntrummet. Jag frågar vem som är anhörig till Kalle Persson? Tio personer reser sig upp.
Jag är Kalles fru
Jag är Kalles son
Jag är Kalles kusin
Jag är Kalles nära vän
Jag är Kalles granne
Jag är Kalles sonhustru
Jag är Kalles barnbarn
Jag är Kalles tenniskompis

Fast nu vill jag veta vem som är ”nära” anhörig? Kvar blir då: fru, son, sonhustru, barnbarn, nära vän. Jag förstår hur ni tänker: frun förstås. Inte helt solklart. ICE- in case of emergency, som man skriver in i telefonen, där står nog frun. Men jag skulle säga att alla som engagerat sig känslomässigt i Kalles problem är anhöriga. Naturligtvis bestämmer Kalle själv vilka det är. Dock kan det vara så att någon som inte Kalle vill ha med, har ett behov av stöd för att hen engagerat sig.

En pappas perspektiv:
”För mig var dagen då min son Mikael fick sin diagnos förödande. Ända fram till dess hade jag alltid trott att hans underliga beteende var någon slags fas eller något som skulle gå över med tiden. Nu plötsligt insåg jag att varken mitt, Mikaels eller vår familjs liv någonsin skulle bli som vanligt igen. Det tog lång tid för mig att acceptera det.”

När jag arbetade med anhörig-utbildningen i psykiatrin såg jag hur de anhöriga kämpade. Att vara anhörig är att känna maktlöshet, stå bredvid och sopa upp spillror, lägga om sår, ha tålamod.

En anhörig hade en tolk med sig. Den anhöriga orkade inte fortsätta utbildningen ut. Men tolken blev kvar. Vi diskuterade om det var rätt, men insåg att tolken hört så mycket och visste så lite och fick vara kvar som ”närstående”.

Jag är anhörig.

Är jag en egoist…

som vill tanka ur mitt tankerum emellanåt? Utan att invänta ert svar, så..ja då är jag en egoist.

När jag skapade bloggen: ”Brittas tankerum”, så var det för att lätta på trycket i hjärnan. När imigran och betablockerare inte hjälper, då letar jag och vetenskapen efter alternativ, mest jag. Allt doktorn sagt som kan lindra huvudvärken har inte hjälpt. Men att skriva hjälper en del, att få beröm för det hjälper enormt. Där kom egoismen!

Jag går en lång promenad, efter doktorns och till viss del, mitt råd. Doftar på tallarna, lyssnar till fåglarna, undviker att trampa i hundbajs. Ser en katt med en halvdöd mus i munnen! Whoops, där kom tanken om liv och död. Livets universum, var tar det slut? Finns liv efter detta? HAR katten nio liv? Och musen har bara ett, orättvist igen.

Tankar kommer, tankar går, lycklig den som tankar får…eller inte. Fast visst vore det tomt och konstigt utan tankar. Att skriva ner sina tankar, kanske till och med få dom publicerade det känns bra. Då avlastar jag mig och ni får fundera istället. De säger, som jag också sagt, att det viktigaste är inte att nån annan ser det du skrivit! Nej, och jo! Visst vill jag att någon ser det jag skrivit och om jag sen får beröm för det. Där flög huvudvärken iväg på ett papper! Där kom det igen, egoismen. Att bli bekräftad, sedd. Inte sätter jag på mig min röda klänning och klackskor för att det är bekvämt? Nej, för att bli sedd. Är det fel? I så fall är jag fel!

Nu är tankerummet tömt för idag, för den här timmen. Huvudvärken borta, hoppas inte ni fått den!

”Nerver är en sorts tröja som Gud har virkat inne i oss. När en tråd går av blir man galen och ser konstig ut i ansiktet.” (Robert 7 år)

”Det är guds mening”…..

Så sa dom till min mor när min far dött 3/9 1975. ”Vad är det för gud som vill ta min Ivar ifrån mig?” sa min mor och blev arg. Jag ställer mig samma fråga: ”vad är det för gud, vem är han som kan bestämma det?”

Vem har makt att bestämma vårat öde, har någon det? ”Ske guds vilja”, och så kan man luta sig tillbaks och bara vänta! För mig är det fullständigt obegripligt och passivit, agressivt att tro att jag inte har något ansvar.

Till exempel då jag nu bor i ett ”högrisk-område”, om jag blir skjuten. ”Det var nog meningen!” Om någon tar min bil. ”Det var nog meningen att jag skulle bli utan bil.” Nu har inte detta hänt mig, men om jag tänker så, så kan jag ju bara gå rakt ut i stormen och hoppas att det är meningen att jag ska överleva!

Jag vet att vi inte har ödet i vår hand, men när något drabbar oss, vill vi inte höra att det var guds mening, eller att ödet har bestämt så. Jag vill tro att jag kan påverka vissa delar av mitt liv, men är medveten om att vi ändå snubblar över den där roten som vi inte kunnat förutse fanns där. Då gör det ont, då vill jag ha tröst, inte höra att det var meningen.

Vi springer fram på livets stig, ibland går det långsammare, ibland kryper vi. Plötsligt blir det svart framför oss och vi stannar. Då knackar någon på axeln och vi tvingas titta bakåt. Vi behöver titta på våra minnen för att påminnas om varför vi ska fortsätta framåt.

Som Churchill sa: ”Om du går genom ett helvete, fortsätt gå.”