Jag säljer mina ord

men inte min själ.

”Är det här platsen, jag kan finna ro, lägga ner mitt huvud och våga känna tro,

är det här platsen där själen läker, säg att det är så, är det här året då allting vänder..”

Nyss hemkommen från min skrivarstuga så tar jag Peter Jöbacks ord som kompass i mina tankar. Platsen för att skriva var där, själen läker, men är det här året då allting vänder?

Det var viktigt för mig att berätta min ”sanna” historia i min självbiografi: Under ”bara britta”.

Under en orolig tid när livet gjorde en paus och jag fick svårt att andas, kom min novellsamling: ”Novellfesten”.

I slutredigeringen av min första roman, behöver jag sälja undan lite böcker. Eller, nej, jag menar att jag vill dela med mig av mina texter och få feedback! Något som man som amatörförfattare aldrig får för mycket av. Jag vill att Du blir en del av mina ord, av mina tankar.

100 kr styck för böckerna, eller 250 kr inklusive porto för båda. Mail: britta.possnert@gmail.com

”bara britta”

Vem ser när skuggan gråter?

Varning sprängning pågår!

Det kanske är först nu jag kan förstå hur mannen känner det som står bredvid sin älskade kvinna som ska föda deras barn. Han ser henne kämpa, lida ha ont och ber om hjälp att slippa föda. Han försöker påminna om andningsövningarna från profylaxkursen och får svordomar tillbaks. Han masserar ryggslutet som han lärt sig. Hon slår bort hans händer, gråter. Han vill också gråta, men det ingår inte i ”skugg”-rollen. Han läser på registreringsapparaten och berättar att snart kommer det en stor värk, och skyndar att tillägga, och det är nog den sista. Hon skriker att han måste hämta en sköterska. Han skulle ju kunna springa därifrån..men hur skulle det se ut. Som i filmen: ”Turist”, där mannen smiter när en lavin kommer. Nej, han måste vara det stöd en blivande pappa ska vara. Sköterskan kommer och går direkt till ”henne”! Självklart! Men nu mår han dåligt! Vem ser honom?

När vi höll på att förlora en treårig son och jag var gravid och födde ett nytt barn tre dagar efter, så frågade de efter förlossningen: ”Vi ser vad ni varit med om, har ni fått prata om det?” Nej, det fanns inte tid och egentligen hade vi inte tid att må dåligt med fyra små barn. Skuggorna gråter.

Att stå bredvid är ibland svårare än att vara mitt i, om ni förstår mig rätt. Många blir trasiga inuti, varning för sprängning! Men det syns inte i skuggan.

Min mor och far led helvetes kval när jag var sjuk 1968-1970 och låg på Falu lasarett. Men inte jag. Jag var ung, omedveten om allvaret och fick räksmörgås och glass när jag ville. Att de satt hos doktorn och grät och att till och med doktor Arosenius grät det har jag fått höra efteråt. De var i skuggan.

Idag lever många i ”skuggan”, se dom, släck inte lampan!

Kram

Britta

Internationella syskondagen

Pär, jag och Göran.

Den skapades i USA av en kvinna vid namn Claudia Evart eftersom hon ville hylla sin sin bror och syster som båda tyvärr dog i unga år. Numera firas dagen på vissa håll i USA och är än så länge rätt så okänd i Sverige.

Jag är i princip emot att ha speciella dagar att fira saker på förutom födelsedagar, men mina tankar om syskon och alla som betyder mycket speciellt nu i pandemitider behöver utrymme! Och är värda utrymme!

Vem minns och kan skratta med mig åt den stunden i Laknäs missionshus, när Edvin Bråmå lyfte på orgelstolen och den gick sönder mitt under gudstjänst och vi på första raden inte fick skratta?

Vem minns hur jag blev ledsen av elstöten från stängslet till korna, men glad för kronan jag fick?

Vem minns när jag fick hjälpa till att dela ut program på baseballmatcherna i Leksand?

Vem minns när jag läste julsagorna?

Vem minns när jag var en lillasyster?

Mina bröder.

Jag känner en kvinna som behöver hjälp….

det är inte jag, visst behöver jag hjälp men det är inte jag…

Jag känner en person som gråter ibland… visst gråter jag någon gång men det, men det handlar inte om mig.

Jag har en bekant som har ont, jo jag har också ont, men det här är inte jag som har ont men ganska lika.

Jag känner någon som är anhörig till en cancersjuk, det är sant att det är jag också, men jag är inte så tyngd som den jag känner.

Jag vet en granne som oroar sig över en sons hälsa, du vet att det gör jag också, men grannen gör det mycket mer, jag klarar mig.

En jag känner förlorade en anhörig genom självmord, det gjorde jag också, men min sorgmantel har flugit iväg för längesedan så det så..

Hennes tårar rinner utanför min dörr, jag torkar och tröstar och mår bättre. Eller var det mina?

Varför är det så svårt att prata om sitt eget och så lätt att prat om andras och så lätt eller svårt att glömma?

ALLA hjärtans dag

Britta Ivarsson Possnert

Det betyder att alla som har ett hjärta ska firas! Hittills tror jag inte att jag träffat någon som inte har ett hjärta! Däremot har jag ibland funderat över personer som verkat hjärtlösa, men jag tror bara att de personerna inte vet hur man använder hjärtat på bästa sätt. Att ha hjärtat på rätta stället. Hjärtat är symbolen för liv, för kärlek. Något som vi verkligen behöver just nu för att kunna känna hopp och så länge hjärtat kan slå så.

I mitt hjärta ryms kärleken till mina fyra, fina, kloka söner som nu har i uppgift att ge sin åldrande mor kloka råd. Det är viktigt att ha ett öppet hjärta och inse att barnen till och med kanske är klokare, gör bättre val och att lyssna på dom.

En av mina söner mediterar enligt vipassana. Ett av hans kloka val efter en jobbig pubertet. Han har träffat Dalai Lama och mediterat under det heliga trädet och bott i kloster. Han tillbringade en tid i det Thailändska skogsklostret.

I det klostret har också Björn Natthiko Lindeblad tillbringat 17 år som munk. I boken:

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk”, berättar han med värme, humor och djup om sina egna tillkortakommanden, vad livet lärt honom och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut. Han säger bland mycket klokskap: ”Det jag värdesätter mest av allt från sjutton års andlig träning på heltid, är att jag inte längre tror på allt jag tänker. Det är min superkraft.” Det blev svaret när en journalist frågade: ”Vad var det viktigaste du lärde dig som buddhistisk skogsmunk under 17 år?”

Att läsa en bra bok är som att ge sig iväg på en resa. Du kliver ut i det okända och låter dig omfamnas av alla intryck och upplevelser. Den här boken är en själslig resa genom inre outforskade landskap. Och när jag nu läst ut boken känner jag mig lite klokare, lite lättare och lite närmare min kloka mediterande son Samuel. Kanske jag bör ta upp TM meditation som jag tillämpade i min ungdom. All kärlek till er!

Slutord från Björn: Universum fungerar enligt följande princip: ” Du kommer att få veta, vad du behöver veta, när du behöver veta det.”

Varför ska du läsa boken? Björns svar: ”Det finns en plats i varje människa där vi kan vila hela tiden, oavsett omständigheterna i vårt liv. Av olika skäl har många av oss glömt den platsen. Den här boken kan hjälpa dig att hitta tillbaka.”

Lämna spår

Lämna avtryck, lämna spår efter sig…är det viktigt? Vill jag att någon ska se var jag gått, vad jag gjort? Hur viktigt är det? I skogen kan jag se spår efter haren. Hur gick det, hann räven ikapp den, hur kunde den undvika att lämna spår? I snön skulle jag säga omöjligt. En kreativ, smart hare kunde sätta på sig andra skor. Till exempel varg-skor och lura hungriga efterföljare, kanske till och med göra dom rädda! Tyvärr finns inte den möjligheten för haren, men jag kan ju byta skor och luras. Men vem ska jag lura och varför? Till exempel när jag häromdagen ramlade på en isfläck i skogen, då lämnade jag ett stort spår som gjorde de som kom efter försiktiga. Någon hade ramlat, det var farligt halt just där. Glad över att ingen såg mitt klumpiga fall och att jag inte skadade mig, borstade jag av mig snön, gick vidare med lätt ömhet i kroppen och tankar om skörhet och ålderdom.

Är det viktigt att lämna spår efter sig? Vill jag att man ska minnas mig? Vilka spår lämnade min mor och far? I stugan läser jag försiktiga, ömma brev på gulnat brevpapper mellan min mor och far. En kärlek och en oro över ekonomi och framtid, om att bygga hus om att vårda hemmets härd. ”Mitt hem är vårsol i vintertid. Mitt hem är vila i arbetsid.” Dessa spår efter mor och far är viktiga för mig och ger mig en del svar, och en del att undra. Som Sandra Bates, psykolog som jag fått handledning av, sa: ”Hur vill du bli ihågkommen, vad ska det stå på din gravsten?”

Igen, hur viktigt är det att lämna avtryck? För mig kändes det viktigt att berätta så att mina barn inte har alltför många frågetecken när jag inte finns. Därför har jag skrivit mina böcker. Men också för att jag tror mig ha en förmåga att kunna skriva och bör använda den. Om vi inte lämnar några spår, så har vi ju inte funnits. Tänk tanken: Hur vill du bli ihågkommen?

Mina böcker kostar nu 100 kr styck och kan beställas genom mig: britta.possnert@gmail.com

Du är inte dina tankar, du har dom

Jag fyller mina stora fickor på min blåa dunjacka med negativa tankar då mitt Tankerum är fullt, och ger mig ut på en promenad i skogen. Jag tänker mig att jag ska släppa ner dom i mossan där dom landar mjukt, blir ett med naturen och omvandlas till något positivt.

Stegen är tunga då de negativa tankarna tynger i fickorna. Så möter jag en kvinna som stannar upp framför mig och säger: ”Vilka fina färger du har. Vackert blålila jacka och cerise mössa! Man blir glad!”

Är det så enkelt? Sätta på sig färgglada kläder och bli glad? Tror nog det behövs mer om man verkligen mår dåligt. I mitt jobb i psykiatrin träffade jag en deprimerad kvinna och en gång hon kom till mig sa jag: ”Vilken vackert blå kappa du har!” Nästa gång hade hon inte den. Hon ville inte vara glad just då. Ingen djupare analys i detta inlägg. En dag hade jag en röd jacka och en främmande man kom fram och sa: ”Fin jacka, man blir glad.” Varför har då nästan alla människor svart på sig? Kolla på stan nästa gång, så får du se. Kanske man skulle ha en dag för färg? Finns ju kramens dag med mera. Varför inte en färgens dag! Tänk att gå på stan och se en massa färggranna kläder på folk! Vad glada vi skulle bli! Eller?

Nu gjorde jag ju i alla fall någon annan glad och måste tillstå att en mungipa drogs upp på mig. Stegen blev lättare då några tankar ramlade ur fickorna!

Jag lyfte blicken och såg de mäktiga tallkronorna och funderade över hur gamla träden var. Snön som äntligen kommit och lagt sig på grenarna. Hur många år kommer vi att få ha snö på vintern, is på Antarktis, sol och värme på sommaren? Äsch det var ju en av mina negativa tankar: miljön. Nej fokus på NU, hur vackert det är nu och njuta i stunden. I alla fall idag.

Så kommer jag hem och har plats för nya negativa… nej fickorna är tomma och stegen lätta. Du är inte dina tankar, du har dom. Därför kan jag också släppa dom utan att förlora en del av mig själv. Jag kommer in slår på datorn och…

Jag har vunnit en tävling i Skrivarsporren med min novell: ” Mord med en doft av Chanel no 5.” Motivering av Monica Ivesköld Skrivarsporren: ”Bra gestaltning och ett öppet slut som killar i magen.

”Löftena kunna ej svika

Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.” En psalm som min mor som var kantor spelade. Bilden ifrån jul i Ivarsgården. Mor, far, Ramona och jag. Hur menade man? Löftena sviker inte! Vad är ett löfte? Att lova något. ”I nöd och lust tills döden skiljer oss åt” Men om det blir nöd och lusten finns någon annanstans? Måste man döda då? Att lova något är stort. När jag grät mig till en skepparkavaj av min mor, för att alla utom jag hade en (lögn). Då fick jag lova att alltid ha på mig mössa när jag gick på hockeymatch i Leksand. Självklart lovade jag det just då. Höll jag det? Gissa! Att göra ett statement: jag säger till mina kollegor på jobbet att jag inte äter kanelbullar längre. Nästa dag bjuder den ”elake” chefen på kanelbullar. Jag har ju sagt och lovat mig själv att inte äta dom. Dumt löfte! Med det vill jag ha sagt att lova inte för mycket inför 2021! Ett brutet löfte är så jobbigt. Jag vet och har brutit så många, varvid jag sjunkit ännu längre ner i den dåliga självkänslan. Kanske nästa bok:” brutna löften” . Dock lovade jag min mor att någon gång skrivs en bok, även om det tog över 60 år, så gjorde jag det. Kanske ska jag göra som Birgitta Backlund, plasta in boken och lägga på mors grav. Undrar vad hon skulle tycka? Kanske skulle hon bli ledsen över det hon inte visste? Jag önskar er alla skrivande, läsande, engagerande, fantastiska vänner ett helt nytt 2021 utan löften! Jo ett löfte: hör av dig!

Advent-ankomst.

Advent betyder ankomst att vänta på att någon ska komma. Mitt barnbarn väntar på att tomten ska komma. Hon känner sig trygg och helt säker på att han kommer, för det har mamma och pappa sagt. Vilken lycka, vilken glädje!
Tvivel är till för dom vuxna. Dom som på grund av fakta vet att inte tomten finns. Dom som har vuxit, blivit längre och ser allt uppifrån. Ser hur det ser ut i världen. Ser hur folk förstör för varandra. Hur många verkar hata världen genom att skräpa ner och förstöra miljön, och döda varandra. Dom vuxna ser på nyheter och följer eländet i världen och blir därav tyngda, men försöker ge barnen som inte ser det, hopp. Dom vuxna förstår att tomten inte kommer, att världen inte blir bättre, att pandemier kommer att de själva inte är odödliga. Advent, tända ljus efter ljus och komma närmare. I kristet sammanhang tänker man att man kommer närmare Jesu födelse. För barnen är det nog mer tomten som man längtar efter och paketen. Jesusbarnet blir glömt bakom krubban och glöms läggas fram. När slutade jag att tro på tomten? Jag minns inte det, men jag minns stämningen på julafton när far läste julevangeliet, mor spelade ”hell dig du härliga julafton klara” på pianot, jag sjöng duett med min bror, tror det var ”nu tändas tusen juleljus”. Och tomten kom, och jag fick min kitty-bok.

Vad jag önskar att jag vore en liten flicka som väntar på tomten och som inte hyser några tvivel om att det är sant. Vi behöver glömma elände för en stund, leta fram barn-känslan, hitta tro på något, värmas av alla ljus. Jag vill att min man kommer hem från sin behandling idag och mår bra och att han och jag kan känna hopp. Vi behöver ge barnen hopp. Adventskalendern kom 1880, en mamma gav sin son 24 kakor för att räkna ner till julafton. När sonen blev vuxen blev han delägare i ett tryckeri och utvecklade adventskalendern.

Jag öppnar lucka 21 och ser ljus, det ger jag till er. Låt oss alla vara barn på julafton och glömma för en stund och minnas barndomens jul, och glädjas åt det vi har och sjunga. ”Nu tändas tusen juleljus”.

Nobel, så nobel..eller?

Britta Ivarsson Possnert

Nobeldagen, fest, fina kläder, god mat och bubbel! Intressanta föreläsare, varav man förstår…en del.

”Jag befinner mig nu gåendes uppför trappan till Uppsala universitet. Jag har sett på film och på TV när Nobelfesten gått av stapeln, hur man på ett graciöst sätt håller i sjalen och den lilla väskan med en hand och lyfter upp en bit av klänningen för att inte trampa på den i trappan med den andra. Jag känner mig stolt för att få vara med här, även om jag bara är ”fru” till någon. Tre timmar hos frisören har gett resultat. Men nu gäller att komma ihåg alla andra regler. Inte dricka om inte någon skålat med dig. Vilken sida bordskavaljeren sitter på. Hålla tyst om tidigare liv som inte är av akademisk karaktär. Men vad pratar man om då? Jag försöker med några vita lögner och svettas igenom denna första middag i detta sällskap. ”

Kanske skönt att slippa ändå. Att få vara i sina slitna jeans och favorit-tröjan och slippa dölja sitt förflutna. Om du vill veta mer, köp min novellsamling: ”Novellfesten” och ha en fin Nobel-dag.