Brittas tankerum

Den där tystnaden som tar fram dom mörka tankarna, som gör att du känner saknaden av allt, som får dig att filosofera över din situation, som hindrar dig från att bara vara, som får dig att minnas det du inte vill minnas, som får dig att känna ensamhet…tystnaden som får dig att vilja sätta på radion och lyssna på sentimentala låtar och bli ännu mer ensam, eller som får dig att ringa runt till vänner och ljuga ihop nåt: ”Jo jag mår jättebra, det är så lugnt (?!) och skönt och så vackert här.”

Tystnad kan vara både ljus och mörk och vi får lära oss att hantera den.

När vi åkte med barnen från min mor i Leksand, då gick hon in o stängde dörren. Hon ville inte se när vi åkte. Det blev så tyst. Som att slå igen en dammlucka sa hon.

Jag blandar känslorna i min stuga och, jo radion åker på att tag, distraktion.

På den här platsen bodde en familj Borg, som senare emigrerade till USA. Men jag skulle velat vara en fluga på väggen och se hur Clara klarade av att sköta om många barn och gård när Erik var i Amerika o letade efter lyckan. Jag vet en del om det då min mor var till USA och fick Borgs historia i en mapp. Helt fantastiskt! Men det finns ingen bild på dåvarande huset. Känslan när Klara var tvungen att transportera ett barn på kälke i vinterkylan till en kvinna som hade rissmörja åt det sjuka barnet. Och hur klarade sig de andra ensamma på gården då?

Sen har jag hört att min mor Hjort Kerstin höll söndagsskola på den här platsen!

Vad mer har hänt på denna gudsförgätna plats? De gamla träden vet och vakar över platsen. Vem ska jag fråga? Ingen vet och kanske det inte är viktigt, kanske räcker det med att jag vet hur mor hade det här och Borgs!

Tankarna om förr och Boda kom till mig igår när jag intervjuade två söner nu boendes i USA, men söner till en Ovanmyrabo. Tänk hur livet blev för dom och känslan att återvända hit.

Tystnaden talar i träden

Det vet vi alla, att nyckeln till igår är slängd och låset utbytt, nergrävt. Och ovanpå det planterar vi minnenas blomster, hoppets blommor.

Men åh vad jag hade velat att Göran fått höra allt fint som sas om honom på begravningen, musiken från sönerna och Georg. De vitklädda barnbarnens saknad i tårar av kärlek. De små buketterna av hans planterade tagetes på kistan. Hur skulle han ha tyckt? Tyckte han att min svarta klänning var fin, var örhängena för mycket? Pojkarnas vita skjortor. Visst skulle de ha vit slips? Något vi diskuterat på alla begravningar i släkten. Tyvärr alldeles för många har dött, och för unga. Slips vit eller svart, färg på blommor på kistan. Hur ville hon ha det?

Jag undrar vad man säger på min begravning? Dom där fina orden man velat höra när man lever. Eller: ”hon ville så väl, men…” Nej, jag skämtar lite mitt i allvaret. Är vi dåliga på att säga bra saker om varandra, till varandra? Eller är jag kontrollfreak som vill höra allt som sägs och lyssna till musiken på min begravning?

Undrar förresten om allt det där goda hörs in i kistan? Så att den döde får med sig det goda in i himlen. Så att hen landar mjukt på molnbädden, leendes av all kärlek hen fått vid begravningen.

Minns att när min far begravdes och jag var 22 år, så ville jag öppna kistan och se om han verkligen var där, han levde ju nyss.

Ingen nyckel kan öppna dörren till igår…

Jag har sovit, i natt, idag och snart ikväll. Blir man trött av känslor? Blir man trött av att fokusera på något? Blir man trött av att lämna? Blir man trött av att ge?

Jag drömde obehagligt verkligt i natt. Om Göran, och det var inte så positivt. Egen analys, jag undrade nog vad han skulle ha tyckt sett med sina analytiska kritiska ögon. Lite rädd att han inte skulle gilla det jag skrivit. Efter drömmen åt jag frukost och somnade om i två timmar. Är det normalt? Är jag normal? Är det normalt att vara så trött?

Jag gick en gång i dröm-grupp. Fick då lära mig att vi bearbetar saker i drömmen, men…det blir karikatyr. Så grundkänslan är rätt, men blir överdriven. Men det säger oss något. Blev ändå lite skrämd över drömmen. Åkte ner på stan o åt lunch. Såå trött, kollade var bänkar fanns o längtade hem till soffan.

Men förstås är jag lycklig av att boken nu trycks och att jag kan ha release till hösten. Min fantastiska lektör Tina har stått vid min sida och stöttat och korrat. Fracken är upphängd igen tills någon son behöver den. Vi måste fira, men först måste jag vakna.

Kom in i min natt, men kom inte in i min dröm…

Minnen, så viktiga, så varma, så fyllda av kärlek, av sorg, av saknad…men så viktiga…eller?

Du har ju dina minnen, var glad, känn tacksamhet. Titta på foton, glöm inte, känn styrka. Visa att dina minnen är viktiga, visa att dom är du.

Men vem är jag nu då? Är jag byggd av minnen, hur tar jag tillvara på dom? Jo jag går till platser där minnena är i jorden, går till gravarna och pratar med de som inte finns här på jorden. Ser ut över ängarna där ”de” gått och…minns. Jag minns så otroligt mycket, och jag stannar i minnena och undrar hur jag kommer tillbaks till nuet? Det är skönt att vara i minnenas rum. På något vis tryggt och utan krav på förändring. Jag behöver inte leta efter kärlek, minns att jag fått det. Bekvämt.

Lyssnar till Solskensorkestern och minns…honom och saknar. Skön känsla och vemod. Foton från vinprovningen, minns hans kommentarer om vinerna. Varmt, berusande minne. Men hur smakade det?

Om jag sitter och bläddrar i minnena för länge, så minns jag inte hur man lever nu och hur jag tar mig framåt. Vi behöver ibland lägga minnena åt sidan. Jag har en väninna som inte har några foton. På våran långa Indienresa tog jag foton och kopierade till henne. Hon sa: varför, jag minns ändå det som är viktigt. Intressant.

Ibland gömmer jag mig i minnen, då behövs det. Men jag tränar mig i att titta ut genom fönstret. Vad ser jag då? Koltrasten förstås, som pickade på rutan den natt som Göran dog. Och då var jag tillbaks i minnena. Och jobbet med boken gör det inte bättre förstås. Men nu ska jag tvätta och vara i vardagen…för en stund.

Sängvärmen efter en god natts sömn är underbar. Bara näsan ovanför kanten på vadd-täcket är kall. Jag myser och gruvar mig för att gå upp i en sval stuga och gå ut till dasset i krispigt vitt gräs. Blir nog kvar under täcket ett tag till i tystnaden i stugan.

Minnet när jag hittar kortet på mig, mormor, morfar och min mor i köket på Hjortgården kommer till mig. Det hände att jag sov över hos mormor o morfar ensam. Då låg jag i kökssoffan, som var som en låda. Mormor o morfar låg i rummet bredvid. Jag vaknade när mormor: HjortBritta kom till köket och började elda i vedspisen. Från soffan såg jag hennes rygg. Långt flanellnattlinne, sockor, lång fläta av det mörka håret som räckte nedanför midjan. På dagen snodde hon ihop den till en knut. Jag hör spiselkroken och känner hur värmen kommer i köket, men ligger kvar ett tag till. Morfar kommer in i köket och har redan blåblusen och manchestervästen på sig.

Nu vet jag att det blir välling med russin och jag vet att jag måste äta det och jag vet att jag kommer att tycka om det. För det hör ihop med allt det andra. Trygghet i ett paket.

Då livet kunde tagit en annan vändning. Och då menar jag inte att jag skulle bli modell som jag var på bilden här! Nej det var bara tillfälligt.

Jag såg ”Nunnan” igår kväll på svt. En stark berättelse om en stark tro och övertygelse om val i livet. Jag hade ett troende hem med föräldrar och syskon som valt väg. Jag konfirmerade mig, mest för att alla gjorde det. Vill inte gå in på hur jag tänker idag. Men det fanns en tid då jag funderade på att gå i kloster. Absolut inte på grund av tro, utan för att jag såg det som den enda utvägen ur ett destruktivt förhållande. Ett alternativ helt emot hur jag tänkte mig livet. Innanför murarna skulle ingen komma åt mig, framförallt inte…

Men nu blev det inte så och ärren har bleknat, även om de syns i svagt ljus vid kvällen.

När jag ser på ”Nunnan”, tänker jag att hon har sagt nej till livet. Men det är så jag tänker. Hon har sagt ja till det hon tror på. I min vilsenhet letade jag alternativa lösningar till att lämna detta liv. Jag var ung och mina referenser var inte många. På en snårig skogsväg hittade jag ut till ett öppet landskap. Plockade blommor och min bleka hy fick färg. Trots hot om förföljelse, blev jag någon, livet bar mig i sin famn och värmen kändes och nästan brändes❤️

Tack alla vänner för att ni är med på min resa idag och framåt. Tack för gratulationerna ❤️🌹

Om du vore här skulle jag ta fram våran födelsedags bricka, kaffe o kaka rosor och en present. En sån där onödig sak som du tackade för, men som du inte behövde. Jag skulle sjunga en trudelutt och ge dig en kram. Åh vad jag saknar dig ibland, nästan jämt. Vardagspratet som Amelia Adamo sa. Det saknar jag. Oron för de i familjen som mår dåligt, var lägger jag den? I tankerummet utan svar.

Nej nu vill jag bara att du har det bra och att du ringer nån gång?! Eller inte. Idag har Gabriel och jag satt 20 röda rosor på en kall grav och hoppas du ser det, för det var jobbigt att pulsa på oplogad kyrkogård! Gabriel sa att han älskade vintern precis som du. Han minns när vi åkte skidor i spåren på Granbergets topp i Leksand med snötyngda granar och sol från en blå himmel.

Göran, vi möts i ett annat rum! Och var inte orolig för oss, vi har varandra❤️🌹

Är 2025 värt en kröning? Knappast. Ett rätt så mörkt år, så mörkt att man inte såg vem man satte kronan på! I blindo utsågs ledare utifrån hör högt de skrek. Jag skrev en bok som heter: ”Bruten pakt”, den som blev till av folket 2025 heter: ”brutna löften”. Nu tycker ni att jag låter lite väl dyster, ni har sant att jag är dyster. Men det är värre än så! Jag menar främst världsläget. Jag känner mig relativt trygg i min lägenhet, men utanför darrar världen, det är halt och mina icebugs hjälper inte!

Personligen har jag haft en del förluster och sorgetimmar som jag lagt i mitt tankerum. De jag trott varit mina vänner var inte det. Men att vara selektiv är en förmån när man levt så länge. Att fokusera på det bra som finns i mitt liv, och det är mycket och lyser upp i mörkret. Mina fina söner med familjer och några nära vänner är värda guldkronor.

Vad lärde jag mig av förra året? Att det är svårt att ”störa”, att det är svårt att fråga, att det är svårt att rensa avlopp, att huvudvärken är kvar. Att elen är dyr, att det bara är jag som skickar julkort (nästan). ”Tantvarning”, eller hålla kvar vid traditioner. Att kroppen inte är lika, att grannar springer i trappan och jag tar hissen😱skyller på packning att bära (inget i ryggsäcken) pinsamt! Är jag pinsam? Är jag gammal? Hur långt har jag kvar? Alltså i steg räknat? Nu blev ni nervösa va? Tanken har funnits, men nu väljer jag steg!

Jag vill kröna 2026 genom att gå på gym 2-3 ggr i veckan (som jag alltid gjort?!).

Slutredigera romanen: ”I hans frack”, kl.14-17, varje dag i januari (utom fredag).

Skicka till förlag i slutet av januari.

Hoppas på release under våren.

Promenad de dagar jag inte gymmar.

Visa kärlek till de som förtjänar det och det är många❤️

Kröningen klar!