Vad hände?

Posted on av Britta Possnert

Livet flyter…

Eller? Hon ville bara fira lite, hon kände sig lycklig, hon hade lyckats skriva klart ”boken”, hon klappade dig själv på axeln och sa:”du gjorde det, du är värd en resa.” Ja även om hon inte gillade att förpesta miljön, inte heller såg hon fram emot 6.5 timmars flygresa. Men just där och då på resebyrån, spolades tvekan bort av en leende reseledare som lockade med inbjudande bilder på en strand och vajande palmer. Och som den ofiltrerade person hon var, så berättade hon om anledningen till resan. Det förstärkte reseledarens positiva inställning. En bok, du är författare? Jo, hon blev en decimeter längre och bokningen var ett faktum.

Planeringen med valuta, reseförsäkring, foto på passet för barnen, i fall att…Skickat manuset till 10 förlag, vad kan gå fel?

Allt kan gå fel! Platsen närmast fönstret bokat och betalat extra för. Trångt, toabesök bör planeras innan medpassagerarna somnat. Kaffe, gott, men hon spillde ur koppen på mannen bredvid! Inte läge att byta byxor, lite fuktigt bara. Hon vill ta upp vattenflaskan ur handväskan ! Dessa förb…skruvkorkar som sitter fast! Blött i hela väskan. Då…upptäcker hon att plånboken är borta! Hon knackar på sätet framför och frågar om den ligger under sätet? Nu börjar paret bredvid henne att undra och har i hemlighet gett henne en diagnos.

Vad hände? Förmodligen är plånboken på Arlanda. Hostan blir värre och hon tackar för de brummande motorerna som kamouflerar hostningarna. Vad kan gå fel nu?

Resten! Läkarbesök på plats, penicillin, undvika sol och alkohol. Men…bilderna som reseledaren visade med drinkar och sol. Hon smög ändå ut på dagen till poolen och solen. Prickar på armarna och rummet sprayades med DDT-spray, eller vad det var. Men nu får det väl räcka? Den lyxiga resväskan kraschad!

Hon skulle nog tänkt som maken alltid sa när förslag på utlandsresa kom: ”Vi åker väl till stugan!” Han var klok och hon dum, eller bara sugen på äventyr. Det blir nog stugan ändå.

Barn-dom

Posted on av Britta Possnert

Jag hade en bra barndom med mycket kärlek från två beskyddande storebröder, en lyssnande far som var konstnär, en musicerande mor med gränslös kärlek. Hemmet skapat av mor och far i kärlek. Pianot hemmets mittpunkt, varifrån man kunde höra om mor var på bra humör eller om det blev staccato, tror det heter så, korta hårda toner. Det var mors språk. Fars måleri gav färg både här och där och skapade ett hem och inkomst.

1969 i Ivarsgården

Men jag undrar när det blir barn-dom? Alla kända som berättar i tv har ju haft det förskräckligt, men förstås hittat vägar ut och det är beundransvärt. Också författare jag träffat har trauman vissa obearbetade.

Men, jag hade en fin barndom och satt som Ferdinand och luktade på blommorna och där ville jag vara, innanför det röda staketet. Med mors klassiska pianospel och färgdoften från fars ateljé. Men som Ferdinand vaknade jag upp, 15 år gammal och insåg att det fanns ett mörker, alla var inte snälla och det hjälpte inte att jag ropade på mor och far.

På fotot av mig och mina bröder en jul 1969, har jag varit på sjukhus i ett år, blek i min batikklänning. Sjukdomar kan man inte göra något åt, ändå kom den nästan som en befrielse jämfört med det som hände när jag var 15 år. Jag fortsatte vara på sjukhus och blev av med en del ont. Kändes underligt när läkaren grät och sa att de gjort vad de kunde.

Ut i livet och skadades igen och funderade på kloster. Enda sättet att skydda sig trodde jag.

Men livet gick vidare. Med detta inlägg vill jag säga att grunden var bra, barndomen med mycket kärlek, ändå blev tonåren den jobbigaste perioden i mitt liv.

Lärde jag mig något? Vara på min vakt, alla är inte goda, fastän min far trodde det. Att det inte hjälpte att be ”gud dom haver” eller just då trodde man det, men ingen kunde hjälpa när jag drabbades. Ingen såg, ingen hörde, ingen visste.

Idag är jag förbi tonåren…tror jag

Snäll-tåget har gått

Posted on av Britta Possnert

När grannens grabb kom hem med dåliga betyg så sa hon: ”men han är ju så snäll”, och så kunde han gå vidare i livet med en känsla av att det duger att vara snäll. Hur långt kom han? Vill inte veta, men vet att betygen blev inte bättre.

Zürich en dag någon gång

Att vara snäll är att bry sig om andra och kanske om sig själv, fast det senare mer sällan. Att vara snäll är också att lägga ner sin röst och låta andra bestämma. Och det är ju inte snällt mot dig själv.

”Snälla kan du inte, bara idag?” Jo för att du är en snäll person och det vet hen. Svårt att säga ifrån, men du har en fin känd identitet som: snäll. Det får man vara rädd om.

”Vad vill du att det ska stå på din gravsten?” En fråga som används i terapi.

”Han var snäll, men vem var han?” Men så kan det inte stå?

Nej, nu har snäll-tåget gått. Ordet får inte missbrukas. Kon är också snäll. Hur hjälper det mig framåt? Jag får vänner, men också de andra som står bakom knuten. De som har andra planer.

Så var rädd om snällheten och ”snälla” lagom!

Vem är jag?

Posted on av Britta Possnert

Hur ska jag kunna veta att jag är jag, att jag gjort något dåligt, något bra, gett avtryck, gjort bort mig?

Utö nån sommar

När inga kommentarer hörs. När det är tyst runt min person, runt mitt jag. Orden som fanns och som hade en mini g som sades av kärlek av omsorg: ” ska du verkligen ha den där jackan på dig? Skulle du inte klippt håret lite kortare? Vad fint det blev med dom gardinerna. Ska du inte gå till doktorn med det såret? Vad bra att du pratade med Emanuel. Snygg klänning.”

De nödvändiga orden för att veta att jag inte var ensam. Det är ingen som stoppar mig när jag shoppar. Å andra sidan behöver jag inte gömma undan den dyra tröjan, för att sedan ta fram den en månad senare och få kommentaren :” den har jag inte sett?” ”Äsch, det var längesen jag köpte den.” Små lögner, men också de nödvändiga för familjens ekonomi! Hur tänkte jag här?!

Jag var någon, hustrun som ibland gjorde dåliga val, omedvetet eller medvetet. Men det hörde till ”hustru-paketet”. Och han fick en snyggt uppklädd fru och fick själv handla billig mat på Willys och kläder på Dressman. Vi hade våra egna liv, men möttes i äktenskapet där vi lovat att älska varandra tills döden kommer.

Nu kan jag göra som jag vill, men jag saknar kommentarerna. Både de dåliga och de bra. Hur ska jag veta om jag gör rätt? Vad skulle han ha tyckt? Ska jag lämna tillbaks…? Ska jag klippa mig..?

Som en vän jag besökte i Guadalajara i Mexico sa i en uppsats hon skrev i skolan: ” A donde Voy?” Vart går jag?

Tryggt och varmt

Posted on av Britta Possnert

I köket på Hjortgården

Sängvärmen efter en god natts sömn är underbar. Bara näsan ovanför kanten på vadd-täcket är kall. Jag myser och gruvar mig för att gå upp i en sval stuga och gå ut till dasset i krispigt vitt gräs. Blir nog kvar under täcket ett tag till i tystnaden i stugan.

Minnet när jag hittar kortet på mig, mormor, morfar och min mor i köket på Hjortgården kommer till mig. Det hände att jag sov över hos mormor o morfar ensam. Då låg jag i kökssoffan, som var som en låda. Mormor o morfar låg i rummet bredvid. Jag vaknade när mormor: HjortBritta kom till köket och började elda i vedspisen. Från soffan såg jag hennes rygg. Långt flanellnattlinne, sockor, lång fläta av det mörka håret som räckte nedanför midjan. På dagen snodde hon ihop den till en knut. Jag hör spiselkroken och känner hur värmen kommer i köket, men ligger kvar ett tag till. Morfar kommer in i köket och har redan blåblusen och manchestervästen på sig.

Nu vet jag att det blir välling med russin och jag vet att jag måste äta det och jag vet att jag kommer att tycka om det. För det hör ihop med allt det andra. Trygghet i ett paket.

Det fanns en tid…

Posted on av Britta Possnert

Då livet kunde tagit en annan vändning. Och då menar jag inte att jag skulle bli modell som jag var på bilden här! Nej det var bara tillfälligt.

Jag såg ”Nunnan” igår kväll på svt. En stark berättelse om en stark tro och övertygelse om val i livet. Jag hade ett troende hem med föräldrar och syskon som valt väg. Jag konfirmerade mig, mest för att alla gjorde det. Vill inte gå in på hur jag tänker idag. Men det fanns en tid då jag funderade på att gå i kloster. Absolut inte på grund av tro, utan för att jag såg det som den enda utvägen ur ett destruktivt förhållande. Ett alternativ helt emot hur jag tänkte mig livet. Innanför murarna skulle ingen komma åt mig, framförallt inte…

Men nu blev det inte så och ärren har bleknat, även om de syns i svagt ljus vid kvällen.

När jag ser på ”Nunnan”, tänker jag att hon har sagt nej till livet. Men det är så jag tänker. Hon har sagt ja till det hon tror på. I min vilsenhet letade jag alternativa lösningar till att lämna detta liv. Jag var ung och mina referenser var inte många. På en snårig skogsväg hittade jag ut till ett öppet landskap. Plockade blommor och min bleka hy fick färg. Trots hot om förföljelse, blev jag någon, livet bar mig i sin famn och värmen kändes och nästan brändes❤️

Tack alla vänner för att ni är med på min resa idag och framåt. Tack för gratulationerna ❤️🌹

Ett brev adresserat till Himlen❤️

Posted on av Britta Possnert

Hur skriver man när man inte setts på ett tag? ”Hej hur har du det? Har du träffat min mor och Georg och din pappa och Malin och alla andra? Kan du spela fiol i himlen? Jag har inte lyckats sälja din än. Du skulle ha gjort det själv. Har min mor en orgel där? Kan ni se hur vi lever här? Idag skulle du ha fyllt 75 år. Om du undrar, så har jag det bra. Fin lägenhet och stöd från våra söner och vänner. Men det är ju ändå du som skulle sitta här i soffan när jag kommer hem från något event. Du klagade aldrig, men tyckte nog att jag for runt en del! Men Göran, jag är glad att du inte behöver se och höra hur det är i den stora världen. Maktgalna män som styr och vill ta över allt. Jag hoppas jag slipper erfara att vårt lilla land köps ut. Ja, du hörde rätt, en hakning köper andra länder!

Om du vore här skulle jag ta fram våran födelsedags bricka, kaffe o kaka rosor och en present. En sån där onödig sak som du tackade för, men som du inte behövde. Jag skulle sjunga en trudelutt och ge dig en kram. Åh vad jag saknar dig ibland, nästan jämt. Vardagspratet som Amelia Adamo sa. Det saknar jag. Oron för de i familjen som mår dåligt, var lägger jag den? I tankerummet utan svar.

Nej nu vill jag bara att du har det bra och att du ringer nån gång?! Eller inte. Idag har Gabriel och jag satt 20 röda rosor på en kall grav och hoppas du ser det, för det var jobbigt att pulsa på oplogad kyrkogård! Gabriel sa att han älskade vintern precis som du. Han minns när vi åkte skidor i spåren på Granbergets topp i Leksand med snötyngda granar och sol från en blå himmel.

Göran, vi möts i ett annat rum! Och var inte orolig för oss, vi har varandra❤️🌹

Års-krönika

Posted on av Britta Possnert

Det tolkar jag som att man kröner året som varit. Eller av-kröner för att ge kronan till det nya året.

Är 2025 värt en kröning? Knappast. Ett rätt så mörkt år, så mörkt att man inte såg vem man satte kronan på! I blindo utsågs ledare utifrån hör högt de skrek. Jag skrev en bok som heter: ”Bruten pakt”, den som blev till av folket 2025 heter: ”brutna löften”. Nu tycker ni att jag låter lite väl dyster, ni har sant att jag är dyster. Men det är värre än så! Jag menar främst världsläget. Jag känner mig relativt trygg i min lägenhet, men utanför darrar världen, det är halt och mina icebugs hjälper inte!

Personligen har jag haft en del förluster och sorgetimmar som jag lagt i mitt tankerum. De jag trott varit mina vänner var inte det. Men att vara selektiv är en förmån när man levt så länge. Att fokusera på det bra som finns i mitt liv, och det är mycket och lyser upp i mörkret. Mina fina söner med familjer och några nära vänner är värda guldkronor.

Vad lärde jag mig av förra året? Att det är svårt att ”störa”, att det är svårt att fråga, att det är svårt att rensa avlopp, att huvudvärken är kvar. Att elen är dyr, att det bara är jag som skickar julkort (nästan). ”Tantvarning”, eller hålla kvar vid traditioner. Att kroppen inte är lika, att grannar springer i trappan och jag tar hissen😱skyller på packning att bära (inget i ryggsäcken) pinsamt! Är jag pinsam? Är jag gammal? Hur långt har jag kvar? Alltså i steg räknat? Nu blev ni nervösa va? Tanken har funnits, men nu väljer jag steg!

Jag vill kröna 2026 genom att gå på gym 2-3 ggr i veckan (som jag alltid gjort?!).

Slutredigera romanen: ”I hans frack”, kl.14-17, varje dag i januari (utom fredag).

Skicka till förlag i slutet av januari.

Hoppas på release under våren.

Promenad de dagar jag inte gymmar.

Visa kärlek till de som förtjänar det och det är många❤️

Kröningen klar!

Tack och farväl

Posted on av Britta Possnert

Jag ska berätta en saga om en flicka som hette Britta var åtta år och hade skrivit en julsaga.

Hela hennes trygga värld fanns innanför det rödmålade staketet på Ivarsgården. Kärlek trygghet, vuxna som lyssnade. När hon skrev sagorna handlade de ofta om utanförskap, funderingar om livet, hur djuren hade det i skogen och varför man skulle hugga ner en gran som sen fick dö?

Förberedde hon säg på livet utanför, hjälpte henne omsorgen från hemmet?

Sagan är inte slut, orden och tankarna fortsatte i mitt ”tankerum”, och det har blivit tre böcker. Hela livet består av relationer av olika slag. Vi har relationer till föräldrar syskon, vänner, grannar, kollegor.

Jag har alltid uppmuntrat mina patienter att skriva om svåra saker som de inte kan berätta om. Jag tror inte på att man ska bära historien ensam. Flytta den från själen till papperet.

Tack och farväl,

Jag vill tacka alla fina författarkollegor i nätverket Sverigeförfattarna för kloka råd och kreativa möten. Framförallt vill jag tacka Pia Davidsson och Birgitta Backlund som gett mycket kärlek. Vårat samarbete började med att jag vann en novelltävling: ”just nu har jag och min man en kris, men han vet inte om den”, 2018. Sedan har det varit högt och lågt och många skratt och trevliga möten. Tack 🙏

I skuggan av allt det roliga såg jag inte att vi på andra plan hade helt olika värderingar i livet. Jag är glad för dom år vi hade ihop, men nu måste jag tyvärr avsluta detta samarbete. Jag fortsätter på den väg som jag känner mig hemma i. Men jag hoppas att de som fortfarande vill vara min vän, kan vara det. Jag hoppas också att vi ses i skrivartankar 2026✍️📚Tack för mig

bara britta❤️

Peace love and understanding

Posted on av Britta Possnert

Hoppet fanns!

Det var vad jag trodde på när jag satt på vår takterrass i Zürich, mellan pauserna i psykiatriutbildningen. Hur är mina drömmar nu, vad drömmer jag om? Alltså om jag ska gå till närmaste natten, så var jag på en begravning av en kvinna jag aldrig sett. Liten, 87 år, mörk med ett guldsmycke. Vi drack kaffe runt hennes kista.

Nåja drömmarna förvrids ju på natten, till något vi tänkt på. Orkar inte tolka denna dröm. Det blir karikatyr i drömmen, men någon oro fanns det . Har aldrig sett det unika smycket?

Men drömmen om fred på jorden, som jag stenhårt trodde på då. Kärleken runt mig av vänner och kollegor i psykiatrin i Schweiz, förstärkte tron på kärlek. ”Understanding”, fanns då.

Men idag finns bara kärlek, och det räcker långt. Förståelsen för onda makter och de som vill oss illa, är låg. Freden vet vi är långt borta på grund av maktgalna män.

Men vet ni, då får vi fylla våra hjärtan med godhet som funnits och låta det läcka ut till andra. Min far var ordförande för esperanto, ett världsspråk, som gjorde att vi reste i Europa och hälsade på esperantovänner. Min mor åkte med bussar till efterkrigs-Tyskland och hämtade upp barn. Jag vill tro, jag vet, att de båda som varit mina förebilder, trodde på fred och allas lika värde. Kärleken till varandra och till mänskligheten, stärkte dem i sitt arbete. De får mina tapperhetsmedaljer 🌟

Många frågar vad man skulle säga till sitt lilla jag. Vad skulle jag då säga till lilla Britta?

”Britta, det kommer bli bra”

Jag önskar er alla en fridfull jul fylld av kärlek och kom ihåg: det kommer bli bra🧑🏻‍🎄🌲❤️