”Tantissimo”, vilken dag…

  1. Alla mammor, men framförallt alla mammor som blivit tanter vill jag hylla idag. Mamma Mia vilken dag det blir! Jag och min väninna har våra söner i Sverige och i Schweiz, och de kan ju inte rå för att vi firar i Italien🥂❤️Bilden är från Orneglia, ett kafé med några gamla damer som upptog min uppmärksamhet. De ser ut att njuta av en cappuchino och ett glas grappa. De röker och pratar. De oaktat omgivningen och kanske förfäras över ungdomars trasiga jeans. De minns sin ungdom, eller inte, men de njuter och har varandra och de har en plats i samhället. Unga hälsar med vördnad på dem. I Sverige stängs dom in på ålderdomshem får kaffe, kaka och saft. Vi festliga tillfällen kan musik spelas: Gnesta-Kalle, även om du varit hårdrockare. Vid fint väder släpps dom ut på promenad med rollatorer och personal, i naturskön miljö, även om du skulle vilja till stan. Gamla har inte kul, speciellt inte tanter och inte i Sverige. Tanterna på kaféet lever sitt liv. Funderar på att bli gammal i Italien🤔

Bipolar desease, två poler, två världar…

Tänk dig att du ligger i en solstol och det är högsommar och 25 grader varmt, plötsligt kommer snö och iskall kyla. Eller när du åker skidor och det är 15 minusgrader, plötsligt blir det tropisk värme och du måste ta av kläderna. Normalt så hinner vi förbereda oss inför vintern, ta fram varma kläder, elda i huset. Eller på våren ta fram vårgarderoben och solstolen. Det jag vill säga är att när man är bipolär och har maniska respektive depressioner, så hinner man inte förbereda. När jag föreläste om detta i Leksand var jag glad för de 90 personer som kom, men mest för den unga kvinna med bipolär diagnos som var med mig och berättade om hur det var att vara ung, ha drömmar och få en del av dem krossade på grund av att hon inte kunde planera. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta❤️

Jag en debu-tant…..

När blir man ”tant”? Ordet har funnits med i hela vårat liv. För mig som liten, så var en tant någon snäll äldre kvinna som gav mig bullar och hallonsaft och hade hatt och höll hårt i en handväska. När jag blev lite äldre så blev tanten töntig. Någon som jag inte ville lyssna på, som bara pratade om att ”det var bättre förr”. Det blev en sport att palla äpplen hos den knasiga tanten. Avståndet mellan mig och henne ökade. När jag fått egna barn, började jag närma mig tanten igen. Förstod henne på något vis, tyckte lite synd om henne. Ville starta en klubb: ”rädda tanten.” När barnen vuxit upp och pensionärsåldern närmade sig, blev tanten skrämmande igen. Jag vill inte bli någon tant med hatt som inte har kontakt med verkligheten, som inte syns hos yngre.

Nu..är jag där, jag är tant. Det känns rätt så bra faktiskt. Jag tror att man blir tant när man går i pension eller när barnen flyttar (om de gör det!). Tanter har inte hatt idag, de har inte äppelträd heller och gör ingen hallonsaft! Vad är det för fel på tanterna nuförtiden? Enligt mig så är vi moderna och hänger med tiden och ser ut som våra barnbarn och har facebook?! Är det positivt? Tveksamt! I allafall så har jag nu debuterat i tant-åldern!

Vad är en debut, vad är att debutera? Det gör vi många gånger i livet. Min första debut var 28 mars 1952 i kammaren i Ivarsgården. Min mor som fött två pojkar tidigare, mina bröder, valde att föda hemma. Mest på grund av sin första förlossning på BB i Falun. Hon skrek av smärta, då sa barnmoraskan: ”det skulle fru Karlsson ha tänkt på tidigare.” Nu låg hon tryggt i kammaren och barnmorskan Lidvall hjälpte mig till världen. Min bröder, 5 och 8 år och min far tittade storögt på mig, då jag hade ett tjockt lager fett runt kroppen och enligt min mor så såg jag ut som hästhandlare Bröms! När mina bröder tillfrågades om vad jag skulle heta så sa den yngsta: ”Jag lyfter på benet.” Den andra sa: ”fru Persson.” Vilken tur att de inte fick bestämma. Tänk hur det kunde blivit i skolan: ”Vill Jag lyfter på benet gå fram till tavlan?” Eller: ”Kan fru Persson räkna till 20?”

Trots denna debut så blev jag ett älskat barn, tro det eller ej. Vem var hästhandlare Bröms föresten?

Sedan kommer många debuter i livet. Debuten som kvinna när man får mens. Tonåring, första pojkvännen, sexdebuten, klimakteriet, tant-debuten. En del negativa som senare blir positivt. Vissa debuter gör ont och man måste igenom. Så förstås att debutera som författare. Det gör inte så ont, men i mitt fall så känner jag kraven på att upprätthålla titeln.

Så tänker en ”Debu-Tant”.

Jag och mina bröder.

”Det gör så ont när knoppar brista”, skrev Karin Boye.

Hade hon rätt, hur kom hon fram till det? Förmodligen hade hon själv upplevt det.

Jag använder mitt tankerum för att analysera det begreppet. När jag träffade patienter som drabbats av vårdepression, så närmade jag mig det uttrycket och omsatte det i mitt liv för att förstå. (Empati, inlevelse på gott och ont.) Under den mörka årstiden gömmer jag mig i stora mörka kläder och äter och dricker allt, det är ändå ingen som ser min kropp. Tröstar mig för mörkret, med mat och stillasittande i fåtöljen med en bok. Blek vinterhy och oplockade ögonbryn. Syns ändå inte i stearinljusets sken. Jag trivs bra i mitt mörker och får vara som jag vill.

Så en dag, tränger sig solen igenom i en glipa på sammetsgardinerna och tvingar mig ut. Jag kisar med ögonen, tar av en arm på tröjan, på igen. Fet och blek. Tunika passar med lång ärm. Provar sommarkjolen. Orakade, bleka ben och för trång i midjan. Undra på att det gör ont att helt plötsligt vara glad och välkomna våren med en kropp som varit instängd och gömd och glömd. För att inte tala om alla planer, drömmar som ska förverkligas just denna vår, sommar.

Är det bara här i norden som knoppar brister och det gör ont? Det kan ju inte stämma på Trinidad? Jag var där hos en väninna för 40 år sedan. Inga årstider. Jag fick sitta på en stubbe och berätta för byborna om våra olika årstider. ”När hösten kommer, ramlar bladen av träden.” De nästan grät när jag berättade det. Fick lov att snabbt förklara att det kommer nya. Där brister inga knoppar, bara drömmar för en del. Patricia min vän lever inte idag.

Karin Boye, när jag var liten hatade jag namnet Britta och kallade mig i hemlighet Nina Boye. Författardrömmar?

Nåja, lite ont gör det allt, men det är vackert. Ut och njut!

Släppa taget, vågar jag?

Om jag släpper taget, var landar jag, hur ser det ut under mig? Är det mjukt och skönt, eller hårt, gör det ont? Vad släpper jag taget ifrån? När är jag redo, när är andra redo? Jag har funderat mycket över det, är det positivt eller negativt? Det beror väl på vad man släpper taget ifrån. När jag slutade jobba för ett år sedan, så släppte jag taget om ”mina” patienter. Det var kanske inte det lättaste, men jag kände att jag lämnade över dom till trygga personer i vården, eller helst till sig själva, till ett eget liv utan vård. Det gjorde inte ont, kanske lite bara. Är det ett högre fall, som det att släppa taget om mor och far när de lämnade jorden, så var det svårare. De liksom släppte mig, men jag försökte hålla fast, det gör ont än, fast bara lite nu. Min brorsdotter Malin som dog som ung mamma och lämnade två små pojkar och deras pappa på jorden. Det gjorde så ont att släppa henne, och jag påminns varje gång jag ser pojkarna. Jag har släppt iväg henne när en fjäril, en sorgmantel passerade mig i mina tankar. Så svart och stilig, underligt! Då var det ett tecken och jag blev lugn. Men ibland kommer känslan tillbaks och blir ett stort hål i mitt hjärta.

Så har vi då våra barn. Mina älskade fyra söner. När är det dags att släppa taget om dom? Om släppa taget betyder att sluta bry oss, så är svaret aldrig. Om släppa taget betyder att lämna över ansvar, så är även det tveksamt…för mig. Jag fick en gång en så vackert målad teckning av mina barn på en födelsedag. Hittar det inte nu, lägger ut det senare. Det bestod av ett träd, i trädet satt fyra små fåglar. Jag förstod att det var sönerna. Sen fanns en stor uggla. Trodde det var jag, men då sa de att det var pappa. Lite fundersam frågade jag var jag var. ”Men du är ju trädet, mamma.” Kärlek. Och med det sagt, så står jag kvar och de kan flyga dit de vill och komma tillbaks.

När jag hade bokrelease, så tänkte jag på ordet release. Man släpper, lämnar bokprojektet men har en ny bok. Jag ska lämna ansvaret, men har barnen kvar.

Ett viktigt möte!

”Under den pågående debatten kring vilken terapi som är mest effektiv, KBT eller psykodynamisk, känns det viktigt för mig att lätta på trycket. Speciellt då jag för närvarande går en steg 1-utbildning med KBT-inriktning. Det är inte svårt att känna entusiasm inför denna terapimodell, då redan utbildade och invigda KBT-terapeuter föreläser och gör allt för att övertyga oss om att detta är det ”enda rätta”. Min nyfikna och något naiva inställning till livet gör det dock svårt för mig att hålla tyst.

I 30 år har jag arbetat med stödsamtal för människor som snubblat på livets stig och min erfarenhet är att det är kontakten med patienten som är det viktigaste. Om inte första mötet blir ”bra” så spelar det ingen roll vilken metod jag använder. Det är människor det handlar om och vi kan inte stirra oss blinda på vilken terapi patienten ska ha. Vi måste möta patienten med respekt för hens historia. Sedan kan man naturligtvis ha hjälp av olika terapiformer.

Trots att jag nu går en KBT-utbildning vill jag inte bli fast i ett ”fack”. Jag kommer alltid att först och främst se till personen och hens historia.

Ett viktigt möte kan se ut så här:

Du sitter mitt emot mig i den gråblåa fåtöljen i mitt rum. Besöket som har varit ett livsavgörande beslut för dig kommer att ta 45 minuter. Dörren är stängd, röda ”upptaget-lampan” lyser, så att ingen kan störa vårt möte. Du sätter dig försiktigt, som man gör på okänd plats, ytterst på fåtölj-kanten. Benen tätt tillsammans, händerna håller krampaktigt i varandra för att hålla ihop hela dig. Dina sorgsna, vilsna ögon och sammanbitna mun talar om att vägen hit har varit svår, kantad av faror och smärta. Du har ärr, men också sår som inte läker, du känner inte tillit till någon. Du är spänd och vågar inte ändra ställning. Din blick far ändå snabbt igenom rummet för att identifiera faror och hitta livlinor. Jag sitter mittemot dig i en likadan fåtölj. Skillnaden är den att jag har suttit här många gånger, i många år. Livet är orättvist.

Du stannar med blicken på en tavla med texten: Tankar tar tid”. Jag kommenterar detta som en förlösande inledning på vårt samtal: ”Ja, tankar tar tid. Jag köpte den i Dalarna. Den blåa färgen på ramen matchar fåtöljerna.” Du ler ett försiktigt leende och flyttar in en bit i fåtöljen. Ett första steg är taget. En resa har börjat.

Jag sträcker fram mina händer och du lägger pusselbitarna av ditt liv i mina händer. Tillsammans ska vi lägga pusslet, laga skadade bitar, kanske skapa nya.

En behandling har just inletts av ett avgörande första möte. Vilken metod jag sedan väljer är osäkert. Det jag däremot vet är att jag fortsätter att fokusera på det viktiga mötet.”

 

Ps. Detta skrev jag i en tidning för många år sedan. Jag arbetade sedan som KBT-terapeut och använde KBT som ett bra verktyg, men fortsatte att fokusera på mötet. Innan artikeln publicerades ifrågasatte man mitt motiv, om jag inte tyckte KBT skulle an vändas. Så menade jag inte. Fick dock positiv respons och ser tillbaks på ett givande arbete med relationer.

”När du åkte hem, blev det solförmörkelse”..

Det var den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag var 16 år och inlagd på avd 13, kirurgen Falu lasarett. Allting började en kall novemberdag 1968. Redan då hade jag fått smällar i livet som man inte ska få som ung tonårstjej redo att ta sig an livet. I det som hände 1968, kom ”det andra” i skuggan. Transporterad i Leksands enda bårbil till Falu lasarett, kräktes jag och hade vansinnigt ont i magen. Sedan följde två år av sjukhusvistelser. Många operationer, brusten blindtarm, en äggstock bort, varfistel, feber på 41 grader, sänka på 140, senare skrivs jag ut efter att ha blivit vad man kallade: ”ett mysterium”. Att bli helavtvättad i sängen och få kissa i bäcken, blev en vardag för mig. Detta fick mig att känna stor respekt för unga människor som jag vårdat senare i livet. Man vänjer sig, även i svåra situationer. Jag tror att det är nödvändigt att vänja sig för att stå ut, när inget alternativ finns. Så tänker jag också om Josefin Nilsson. När andra säger: ”det är bara att gå, varför går hon inte?” De vet inte. Jag vet. När jag var ”gisslan” i en liknande situation, fanns hot om att skada andra i min omgivning. Det var då självklart att vara kvar. Men, jag hade önskat att någon hade ”lyft” bort mig, burit mig mjukt och ömt därifrån. ”Älska mig för den jag är”, inte för att du måste, inte på ditt sätt…

”Det blev solförmörkelse när du gick”..det var en tant som låg på samma sal som min som sa det. Jag spred tydligen solsken trots min sjukdom. Jag visste inte hur sjuk jag var, visste inte att jag höll på att dö.. förrän prästen kom. Han log när han lämnade salen, han visste att jag skulle överleva och gav min mor och far hopp.

Idag har jag respekt för livet och för min nästa. Kom ihåg, lyssna och framförallt, stör om du anar att någon mår dåligt.