Paus

Livet tvingas ta en paus när ett virus som heter Corona hänsynslöst drar fram över Världen. Viruset (orkar inte nämna dess namn igen) väljer främst ut gamla och svaga, vilket ibland leder till döden. Är vi redo för det här, är jag det? Jag tillhör ju gruppen ”snart 70 och pensionär.” Hur ska jag tänka? Eller ska jag göra som mina fyra söner sätta mig vid lägerelden och vara här och nu?

För mig personligen blev det inte så stor skillnad mot förra året. För ett år sedan drabbades min man av en allvarlig cancer. På grund av sjukdomen så kunde vi inte utsättas för barnbarns-virus och träffade därför inte barnbarnen. När det så lugnade ner sig lite på symtom-listan, så slog viruset till. Det innebar fortsatt avstånd till våra kära. Vi var redan inkörda på restriktionerna. Vad gäller jobb så kan vi ju inte bli av med något då vi redan är pensionärer. Alltså pausen fortsätter. Paus, för att livet stannar, även om klockan på väggen fortfarande går och dag blir till natt och natt blir till dag. Paus i planering i framtidsdrömmar.

Vad gör jag då i pausen? Jag och maken åker till våran/min skrivarstuga i Dalarna. Jag går i gräset där mina förfäder trampat upp vägen åt mig, framför mig rödmålat timmer, ovanför blå himmel med vita molnsuddar som flyktigt förflyttar sig och bildar olika figurer. Det är här våran paus är. Här fylls jag av historier värda att berättas. Den om min mors morfar Anders Dalin som var predikant och lärare. Jag har hittat hans handskrivna levnadsberättelse om hur han blev faderslös vid 4 år och hur 4 av hans 7 barn dog. Jag blir berörd av historiens vingslag. Min mors beskrivning av fäbodlivet. Badet i den kalla bäcken, ormen i höet, branden på gården hemma.

Hur ska jag kunna välja? Eller kanske ska jag bara fortsätta på romanen nu när jag fått kontakt med huvudpersonen i Chile? Så får det bli! De andra får vänta, de har ju redan väntat sedan slutet på 1800-talet. De finns runt mig här i Boda och ger en trygghet på något vis. Jag går ibland ifrån skrivmaskinen och tittar på gamla brev och foton och får bekräftelse på att vi som kan skriva måste fortsätta.

Ett nytt kapitel skrivet om ett kärleksdrama. Det går långsamt fram, men jag jobbar i pausen och lär mig andas. Önskar er alla en bra skrivtid i pausen!

”bara britta”

Relationsakuten håller avstånd. Bra eller dåligt?

Rapport från min skrivarstuga i karantän. Britta Ivarsson Possnert.

Vad kännetecknar en relation? Enligt google: förhållande, förbindelse, samband.

Hela livet består av relationer av olika slag. Vi har relationer till föräldrar, syskon, vänner, grannar, kollegor på jobbet. Jag har valt ett yrke där trassliga relationer är i fokus. Jag vet att vi påverkas mer än vi tror av till exempel en jobbig skilsmässa. Hur kan det påverka nästa relation vi går in i? Vi behöver analysera varför det blev som det blev för att inte göra om samma misstag. Barndomen med ”smällarna”, hur kan jag skydda mig från det idag? Ta reda på var ”smällarna” kom ifrån, och gå åt ett annat håll idag.

Relation är en förbindelse med någon, på gott eller på ont. Den som gjorde mig så ont när jag var 18 år, det var en relation på ”ont”. Till min mor, på ”gott”. Men båda är relationer.

Är avstånd bra? Kanske bättre än vi förstått. Varför kramar vi varandra när vi möts? För att visa kärlek, omtanke. Är kramen ärlig? Jag hade hoppats att den är det, men jag tror att ibland blir den en rutin. Nu måste vi anstränga oss för att visa hur betydelsefull en person är. Om vi inte tycker det så kan vi ju skylla på corona: ”Vi får ju inte kramas.” Lite fegt, men i stunden en räddning.

Hur visar man kärlek utan kram? Genom olika gester som att ge blommor, baka en kaka, handla åt gamla. Ord är nog det svåraste och något vi ska vara försiktiga med, eller det kräver eftertanke. Är man i affekt kan ord bli fel, samla dig, skriv och tala sen.

Relationsakuten håller avstånd. Bra tid att lära om och lära rätt. Vad är viktigt för Dig i en relation?

Tid

Har vi tid? Kan vi köpa tid? Vad är tid?

”Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser. Men det som du längtar efter har ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om.” Dessa kloka ord är från Bodil Jönsson.

När jag sitter här i min stuga så har jag ju hur mycket tid som helst. Eller? Alltså jag har inte stressen ifrån stan att behöva städa hela huset, tvätta och byta gardiner så att grannarna ser att jag gör något. Att jag har tid att byta gardiner, även om jag hellre satt i soffan med en bok. Alla krav som gör att tiden krymper. Tiden som jag ville ha till annat. Men om jag inte bytte gardiner så skulle jag sitta i soffan och ägna tiden åt att tänka att jag ”borde”. Då fick jag ändå ingen tid. Stressen över vad andra ska tycka gör att vi står och stampar, klockan går och vi mår bara dåligt. Ett sätt att få det att funka bättre är: mindfulness. Men har jag tid att lära mig det?

Nej, här i stugan är det ingen som ser om jag städat. Dessutom är det en mindre yta än huset i stan. Ingen märker om jag borstat tänderna eller duschat. Desto bättre känns det på ”tvagardagen” då jag värmer vatten och tvättar mig i Guds natur. Dricker ett glas iskallt brunnsvatten och njuter. Men har jag hur mycket tid som helst? Klockan på väggen går och visar att det snart är lunchdags. Är jag hungrig? Ja, blir det vid den tiden. Men behövs en klocka för att veta det?

Jag har en god vän som också är författare och psykolog. Vi fann varandra som vänner, inget annat. Vi träffades en lunch i stan. Vi hade så mycket att prata om. Så visade klockan att jag skulle börja arbeta om en halvtimme och vi skulle behöva avbryta vårt möte. Då sa jag:” vi vrider tillbaks båda våra klockor och umgås en timme till.” Han som alltid hade ett anteckningsblock med sig tyckte det var så bra att han skrev upp det! Undrar om det finns med i någon av hans böcker.

Om vi gjorde så? Vad tror ni?

Älskar, älskar inte…

Hon kommer ihåg vilken hållplats hon ska kliva av vid, trots att det gått tio år sedan hon var här. För säkerhets skull tillfrågas chauffören om att ropa ut när de kommer till ”Venngrens garage”. Undrar egentligen vem Venngren är? Kanske han inte ens finns? Hållplatsen heter i alla fall så. Hon känner sig lite vemodig och samtidigt upprymd. Alla gårdar hon passerar, där livet pågick för fullt när hon var liten och även för tio år sedan. Men nu ser allt väldigt stilla ut. Undrar om Hasse lever? Hans fru dog så tragiskt i en drunkningsolycka. Eller hur var det? Enda sonen som skulle ta över gården tog sitt liv något år efter. Vilket öde.

”Venngrens garage!” Chaufförens utrop väcker henne ur tankarna. Jo, garaget är kvar. Hon tar sin röda ryggsäck, sin röda bag och kliver av bussen. Chauffören tittar i backspegeln på kvinnan som han aldrig tidigare sett. Vanligtvis finns fyra, fem passagerare och dom känner han till. Hon måste vara runt 60-70 år, grå-blont hår. Klädd i jeans, jeansjacka och gympaskor. Han undrar vart hon är på väg.

Kvinnan heter Anna och är 68 år. Hon har rest i hela världen, mestadels som ”back-packer”, flyttat runt och aldrig riktigt rotat sig. Livet har farit hårt med henne, trasiga kärlekar, brutna löften och det enda barn hon haft förlorade hon i cancer när han var 20 år. Nu är hon färdig med det livet, nu tänker hon uppleva sin första sommar ensam. Hon vill försöka hitta tillbaks till sig själv. Terapeuten frågade vad hon ville med sitt liv. Vad hon drömde om som barn, vad fick henne att göra de val hon gjorde? Då kunde hon inte ge några svar. Nu skulle hon leta på sina barndomsstigar.

Väskan är tung och hon stannar emellanåt för att pusta. Hon märker redan hur själen får utrymme här. Luften är frisk jämfört med stadsluften. Hon drar in några djupa andetag och låter sig fyllas av lantluften. Anna är glad att hon tog med en flaska vitt vin i ryggsäcken, trots den extra tyngden, och ser fram emot att sitta på verandan till stugan. Det doftar blommor, sommar, förväntan. Hon passerar ängen med Kalles kor, och sista åkern. Nu syns stugan på håll. Hon går den gräsbeklädda stigen in till gården och ser att gräset behöver klippas. Anna stannar precis utanför stugan och ställer ner väskan. Tänk att hennes bror sålde av sin del av stugan till henne. Hon kan förstå det på sätt och vis. Brodern, hans fru och deras två barn hade tillbringat alla somrar de senaste tio åren i stugan. När hans fru nu lämnat honom för en yngre man, ville han inte längre vistas i stugan med minnena. Anna kom aldrig överens med broderns fru, och hade därför inte varit där på tio år. Nu känns det som att komma hem igen. Stugan ägdes tidigare av hennes föräldrar och övertogs sedan av barnen. Nu…är den bara hennes! Lycka!

Anna går upp på verandan, tar ner nyckeln från en stock i taket, låser upp och går in. På bordet står en bukett nyplockade ängsblommor. I vedkorgen finns upphuggen ved. En hink med kristallklart brunnsvatten står bredvid diskbänken. Anna släpper ner väskan på tröskeln i ren förskräckelse. Vem har varit här? Kalle som har korna på åkern har sett till att gräset blivit slaget en gång varje sommar, men han vet inte var nyckeln är. Naturligtvis är det hennes bror som vill överraska. Han har alltid trivts här och längtar nog tillbaks, även om minnena ännu gör för ont.

Hon ringer till sin bror: Peter.

”Tack, vad gulligt av dig att göra så fint för mig, det bety….”

”Vad pratar du om, var är du?”

”I stugan, och blommorna…”

Peter har ingen aning om vad hon pratar om. Anna tycker det känns lite pinsamt, och pratar om annat och önskar Peter en bra sommar och avslutar samtalet.

Nu bär hon in väskan, och får en obehaglig känsla. Vem har gjort detta? Innan hon tagit av sig jackan, går hon upp för den smala trappan till sovloftet med bultande hjärta. Vad väntar henne däruppe? Ovanpå sängen ligger en prästkrage. Hon tar sig för bröstet. Obehagligt, farligt. Eller är det kärleksfulla gester? Hennes känslor pendlar.

Anna går nerför trappan, tar av sig jackan, häller upp ett glas vin utan att kyla det. Vem i hela friden har varit här? Hon lägger en hemvävd duk som hennes mor har gjort, på verandabordet. Kvällsluften börjar kyla lite. Hon tar en filt och sveper den om sig och sätter sig i en stol på verandan. Hon fyller på vinglaset, då hälften redan är uppdrucket. Anna tittar på den fantastiska utsikten som hon alltid beundrat. Åkern, korna som betar och tittar förundrat när någon kommit till huset. Tänk om korna kunde berätta? Har de sett vem som varit här? Nu har vinet gett henne en behaglig berusning och hon känner sig hungrig. Hon går in och packar upp maten hon hade med sig som skulle räcka ett par dar. Hon orkar inte laga iordning något, utan tar en kall chorizo och potatissallad och mycket rostad lök och senap och ketchup. Vinglaset fylls på. Hon fantiserar om att Han, då hon tror att det är en man, plötsligt kommer gående fram till stugan och är det stiligaste hon sett. Hon fnittrar vid tanken. Det kanske blir den bästa sommaren ever!

Vinflaskan är tom, det svenska sommarmörkret, som inte är speciellt mörkt, har lagt sig över åkern efter att solen gått ner. Korna har varit på mjölkning och är nu tillbaks på åkern. Anna vinglar bort till dass, ser en räv springa iväg mot skogen och skrattar åt alltihop. Hon snubblar i trappan upp till sovloftet, ser den ouppackade väskan och sängen som ännu inte är bäddad. Hon slänger av sig alla kläder och drar ett täcke över sig. Oroliga drömmar med innehåll av rävar och skogsrå, vättar och en man ridande på en vit älg. Mitt i natten vaknar hon och behöver gå ut och kissa. Anna upptäcker att hon är naken, sveper en filt om sig går ner i köket och tar en huvudvärkstablett mot den bultande baksmällan. Avskildheten till andra grannar känns bra och Anna kan sätta sig i gräset och slipper den långa promenaden till dass. Natten fortsätter i drömmarnas värld och hon ids inte tänka på det som hände igår.

På morgonen sätter hon prästkragen i en tom flaska med vatten. Frukosten intas på verandan med Kalles kor som åskådare. Vem i all sin dar har varit här? Ska hon vara rädd? Eller bara glad? Frågorna kommer tillbaks.

Anna njuter av stillheten och kan höra tystnaden. Hon går en promenad i skogen och hittar några kantareller och ett par karljohansvampar. Några fåglar flyger förskräckt upp i träden och ger ifrån sig ett skri, som säger att Anna är oinbjuden gäst i skogen. En lite kuslig känsla. Hon skyndar tillbaks till stugan och gör en svampomelett. Ett glas iskallt vin lugnar ner nerverna. Det blir två.

Anna pumpar den gamla damcykeln, packar ner baddräkt, handduk och en termos med kaffe och en smörgås. Hon cyklar till den lilla skogssjön som hon badat i när hon var barn. Det är ett av de viktiga målen för denna sommar. Två kilometer med vinden i håret, och en hel sommar framför sig. Anna sjunger och känner sig glad. Hon letar upp en lite enskild plats vid sjön, så kanske hon slipper ta på sig baddräkt. Hon låter sig omslutas av det svala sjövattnet och simmar som gud har skapat henne en bit ut på sjön. Det är sommar och hon trivs och har en egen stuga. Då ser hon att det kommer några ungdomar som placerar sig ganska nära Annas plats. Hon hör hur dom skrattar och pratar och till slut upptäcker de hennes ryggsäck och spanar ut över vattnet.

Anna simmar in och tänker, nåja, de har väl sett en naken tant förr, hon kan ju inte vara kvar i vattnet för evigt och bli ännu rynkigare. Hon kryper upp och försöker dölja de intima delarna och ser nog ganska lustig ut. Hon torkar sig, nickar åt ungdomarna och klär på sig. Kaffet smakar bra och ostmackan.

Hon hade tänkt sig en sommar utan sociala kontakter, bara vara ensam och fundera, njuta och skriva. Besök av fåglar, rävar och en och annan älg är trevligt, men i övrigt kan hon på sin höjd tänka sig att heja på nån ortsbo när hon möter dom, men mest ägna tiden åt sig själv.

Anna cyklar till stugan, går upp på verandan. På verandabordet ligger en prästkrage! Hon funderar på om hon lagt prästkragen från igår där, men när hon öppnar dörren ser hon prästkragen i flaskan. Någon har varit här med en till!!! Hon känner sig förvirrad, men väljer till slut att tro att det är en kärleksfull gest. Hon vill tro att det är någon som vill henne väl, som kanske tycker om henne.

Hon blir plötsligt medveten om sina säckiga gråa byxor och den urtvättade ljusblå t shirten och den svarta luvtröjan. Inte speciellt kvinnligt eller sexigt. Men varför skulle hon vara sexig i stugan? Är det någon som ser henne här?

Anna försöker skriva lite på sina memoarer. Hur spännande är det för andra att läsa om hennes misslyckade relationer, om hennes trauman? Vem är intresserad? Terapeuten sa att hon skulle skriva om sitt liv, det skulle göra henne hel. Kan man nånsin bli hel? Hitta kärlek igen? Förresten, terapeuten som är en kvinna såg inte ut att vara lycklig, att ha haft nån att älska. Vad visste hon om kärlek?

Anna tar en promenad i byn. Hon möter en tant i hennes egen ålder, som hälsar och har en hund i sällskap. När blir man egentligen tant? Senare möter hon en yngre man, också han med en hund. Alla hälsar artigt, men frågar inget. En lite obehaglig paranoid känsla infinner sig. Vet dom något som inte hon vet?

När hon kommer tillbaks till stugan, ligger en prästkrage på verandabänken. Hon tänker sig nu att en stilig man kommer att komma så småningom och sätter även denna prästkrage i flaskan tillsammans med de andra. Anna bestämmer sig för att dagen därpå, ta bussen ner till det lilla samhället för att inhandla schampo, kanske andra kläder.

I den lilla byn där stugan ligger finns en liten Konsumbutik till bybornas lycka. Men om man har behov av annat än mat och hushållsartiklar, så måste man bege sig till det större samhället. Klockarboda, som ligger en mil ifrån den lilla byn har en Konsumbutik, ett Hemköp och en Ica-affär. Tre klädbutiker, en smyckesaffär, en underklädesaffär och ett cafe` och numera ett systembolag. Lyx, när man bor i stuga med utedass och brunnsvatten.

Kvällen är sval och hon bestämmer sig för att tända en brasa i den öppna spisen. Hon gör en gryta på resterna av chorizon, och häller upp ett glas rött vin. Hennes omtänksamme bror hade lämnat en flaska amarone-vin, eller..var det…? Hon väljer igen att se det som en kärleksfull handling. Vem det än är. Det smakar bättre då.

Elden från spisen och det röda vinet gör henne varm till kropp och själ, inga fiender finns längre. Hon sätter sig och skriver och hittar känslor hon trodde var borta. Hon går fram till spegeln, tar av sig tjocktröjan, sätter händerna i midjan och putar med brösten. Hon ser ju riktigt bra ut. Hon ler åt den insikten. Dricker ett glas vin till och går till sängs tidigt inför morgondagens resa till Klockarboda.

Anna tar bussen och nu ler hon till chauffören när hon frågar om busstider tillbaks. Det är samma chaufför som sist, men nu tittar han uppskattande på henne. Är det kanske han? Nej förresten, han är för gammal. Åtminstone nu då hon känner sig som högst 50 år.

Anna hittar en ursnygg röd långärmad blus och ett par svarta tights. Till det ett par långa glittriga röda örhängen. Expediten ler uppskattande när Anna tar på sig blusen och örhängena, och kommenterar att det är jättesnyggt och passar henne verkligen. Det säger väl alla expediter, men Anna tycker ändå själv att det är ett lyckat köp och är nöjd. Hon handlar mat och vin och champagne och åker tillbaks till stugan.

Åter i byn och i stugan, blir hon lite besviken. Ingen prästkrage! Han kanske har gett upp. Hon bestämmer sig nu för att bryta ensamheten och ge sig ut i byn och hälsa på folk för att eventuellt bringa klarhet i mysteriet med blommorna. Hon gör på detektivers vis och avslöjar inte något om prästkragarna till de hon pratar med.

Första besöket blir till mor Greta. Hon är snart 90 år. Hon blir glad när Anna kommer och bjuder förstås på kaffe och några mjuka mariekex. Greta berättar att det är så tyst i byn, jämfört med för tjugo år sedan. Det är några nyinflyttade ungdomar, men de ser man inte mycket av. Anna får ett litet hum om vilka som finns kvar i livet och i vilka åldrar de är.

Anna använder uteslutningsmetoden, och tar bort de som inte är potentiella karlar i hennes ålder. Hon besöker Kalle som har korna. Hon försöker att på ett diskret sätt fråga om han sett någon vid stugan. ”Nej du” svarar han” det är bara korna på åkern som är intresserade av ditt gräs, och jag har slagit gården med lie en gång.” Fast Jon-Lars oppi skogen, frågade när du skulle komma, han har alltid tyckt om marken din stuga står på, så se upp för han!”

Jon-Lars såg ju rätt bra ut, men var lite egen. Han tog över huset i skogen som enda arvinge när föräldrarna dött. Bor han ensam där? Nästa dag tog Anna på sig sina svarta tights och en röd tröja och gympaskor. Hon ville inte verka för angelägen. Hon begav sig iväg på cykel framåt eftermiddagen till Jon-Lars stuga. Dörren var stängd, inget liv syntes på gården. Hon går fram till ett fönster och kikar in. ”Vad vill du?” hon hoppar högt och förstår att det är Jon-Lars som kommer ut genom dörren.

”Jo, jag ville bara hälsa nu när jag är i stugan och ville se vilka som är kvar i byn.” Anna känner att något är fel, hon har klampat in på hans integritet. Han muttrar något om att, jo han är kvar och vill hon låna något så kan hon höra av sig, men då får hon vänta vid grinden. Anna tackar och cyklar hemåt. Han såg bra ut, med sitt vilda, svarta, lockiga hår. Han verkade inte intresserad, eller också är han blyg? Eller så har han något inne i huset som hon inte får eller vill se.

Anna kommer hem, låser upp och..då ligger det ytterligare en prästkrage på bordet! Det är inte Jon-Lars. Hon har nu undersökt alla möjligheter under några dagar utan resultat och känner att hon nu måste leva som hon tänkt. Hon samlar prästkragarna i vinflaskan, som till slut får bytas ut mot en vas för att få plats. Hon hittar blommorna på bordet, på verandan, en gång på dass och på sängen.

På dagarna skriver hon, som terapeuten sagt. Det kändes bra att gå i terapi under ett tag, men hon tycker inte att terapeuten kom fram till vad som skulle vara bra för henne. Anna hade ju berättat om stugan och om sin uppväxt, och om vad som var viktigt för henne. Så terapeuten greppade väl en livlina när hon inte kunde hjälpa mer. ”Du kanske ska åka till din stuga och skriva om ditt liv?” Ja, nu satt hon här, skrev och samlade blommor, och måste tillstå att hon mådde ganska bra. Men om det var skrivandet, eller naturen, minnena eller blommorna, det visste hon inte.

På nästa resa till samhället inhandlade hon rött nagellack, rött läppstift och ett par röda pumps med klack. På kvällarna klädde hon upp sig med svarta tights, röd sidenblus, röda örhängen och röda klackskor. Hon tog ett glas rött vin och skålade åt sin spegelbild. De rödmålade läpparna gav avtryck på glaset. Hon var mycket nöjd med den nya kvinnan hon såg i spegeln. Hon kände sig inte rädd mer. Hon njöt av livet, badade naken i sjön, cyklade runt i byn, drack vin och champagne på kvällarna. Anna skrev, men istället för memoarer, blev det en kärleksroman som hon tänkte kalla: ”älskar, älskar inte…”

Anna tog motvilligt på sig sina joggingbyxor och luvtröja när hon skulle ut i skogen, då det inte kändes som henne längre. Men hon förstod att gå bland kvistar och grenar med pumps och sidenblus inte var aktuellt. I stugan igen, bytte hon om till finare kläder och målade naglarna innan hon började skriva, för att komma i rätt stämning för romanen.

Sommaren led mot sitt slut. Anna städade ur stugan, packade ihop sina saker. Hon klädde på sig de fina kläderna och tänkte att hon kan nog gå i dom skorna till bussen. Vad skulle hon göra med alla prästkragar? Hon lämnar dom i en vas och bestämmer sig för att återkomma inom en inte alltför lång tid.

När hon går till bussen, kommer Jon-Lars och frågar om han ska skjutsa henne. Hon tackar ja, och ser att han tittar förtjust på hennes skor. Kan det ändå vara han? Nej, hon slår bort tanken, då det inte var möjligt med tanke på prästkragen på bordet, när hon var på hans gård. Hon tackar för skjutsen den korta biten till bussen och han ler. Karlar tänker, han kunde väl ha bjudit hem henne nån gång under sommaren!

En hel sommar senare kliver Anna in hos sin terapeut Stina Larsson. Stina ser att det är en ny Anna som kommer. De lumpiga, bekväma joggingkläderna är utbytta mot kvinnliga figurnära. Anna ler med sina röda läppar, slänger med det ny-slingade håret så att de röda örhängena glittrar till. Hon rättar till en av sina högklackade skor. Med ett självsäkert leende glider hon graciöst ner i fåtöljen. Då, ser hon en prästkrage i en smal vas på bordet. Som i trans hör hon terapeuten säga: ”Jag ser att du haft en bra sommar.”

En novell från min novellsamling: ”Novellfesten”. Glad sommar!

Britta

Mors dag

Ett barn utan sin mor, är som en blomma utan sin jord. På den här bilden står jag en bit ifrån och ser på min mormor, min mor och mitt brorsbarn. De är alla i himlen nu.

Mor, jag saknar telefonsamtalen när du ringde och väckte mig och sa: ”Väckte jag er, jamen då lägger jag på igen.” Just då hade du ett kontaktbehov och jag kunde inte bli arg. Du ville inte störa, men ensamheten pockade på. Om jag behövde gå till frissan och behövde barnvakt så var du aldrig omöjlig. Du ställde stekpannan med köttbullar åt sidan, satte dig i bilen och körde från Leksand och till oss i Uppsala. Så många varma minnen. Du ville att jag och maken skulle sjunga in några läsarsånger till bekanta i USA. Vi tyckte att texten:” tänk att få gå bland de ensamma fåren”, var så lustiga att vi skrattade. Du blev stött, gick och la dig och tänkte att du inte ville komma till oss något mer. När du åkte ifrån oss och blev stoppad av polisen. Du ringde och grät för polisen hade sagt att du måste ha säkerhetsbälte. Du svarade: ”jag tycker att ni ska låta fru Karlsson åka, för hon ska spela på en begravning imorgon.” Och du fick åka, utan säkerhetsbälte. Sedan fick du intyg från läkare på att du slapp bälte! Mor Du var en stjärna och omtyckt av alla. Du lyser upp himlen extra mycket idag.

Pan-demi.

Pan, betyder ju bröd på franska. Pan riche ett gott bröd, men vilket bröd är pan-demi? Kan det betyda brödraskap? Ett bröd som bakas för hela Världen? Ett misslyckat bröd som fått jäsa för mycket. Vad gick fel? Ska vi skylla på bagaren, han som satte degen? Använde han för mycket jäst, dålig utbildning, hatade han världen? Eller hade han otur och fick fel mjölsort, kanske var det förgiftat av någon annan. Hur som helst så smakar inte brödet bra. Vi blir sjuka och en del dör. Vem bakar ett sånt bröd? Vi vill ju gärna veta vem vi ska skicka räkningen till. Åtminstone försöker USAs president (inget namn) hitta bagaren inför rättegången.
Är det viktigt för oss att få ett svar? Mår vi bättre då? Blir vi friskare och får ett lyckligare liv? Brödraskap låter positiv, tillsammans mot helvetet. Äsch det blev för negativt, vi ska inte alla till helvetet. Men vi oroar oss tillsammans och det känns bra. Jag vill inte veta vem bagaren är, vill bara ta ett annat bröd och välja nytt bageri. Kanske Utö bageri och avnjuta ett gott bröd på klipporna som förr.

Är det nu depressionen kommer?

Är det nu vi ska svepa in oss i en filt för att värma de tilltagande kalla tankarna? Är det nu vi ska sluta hoppas? Är det nu vi ska ge upp? Ska vi ringa doktorn och be om lugnande? Eller kanske det inte är någon ide. Ska vi ta fram vita arkivet och fylla i det? I fall att. Är det nu vi ska sluta städa, sluta tvätta? Är det någon ide att gå till frissan? Det är ju bara Skogsmulle som ser mig. Och Anders Tegnell ser ju ändå inte mig, men ger mig ”dåliga” siffror, som jag inte vill ha. Vem ska jag göra mig fin för? Eller duger jag ändå? Kommer jag att få träffa barnbarnen? Vill dom kanske inte? Ska jag sluta hoppas och gå in i en depression? Hjälper en varm filt?
Nej, vet ni vad, jag tror att en varm filt kan vara bra. Men ändå bättre varma ord från vänner och barn och barnbarn. Jag har inte tappat hoppet, bara kikat in lite grann i min själ. Och där finns så fina minnen, så många kramar och så mycket skratt. Jag tror att vi behöver skratta mer. Rapporter om död och elände ger information, men tynger. ”Ett gott skratt förlänger livet.” Gå i minnenas kavalkad och plocka fram dom där roliga tillfällena när vi vek oss av skratt. Jag har så många.
Den senaste var när jag och Anne-Sophie reste till Italien med tåg. Plötsligt säger en kvinna att vi måste av här. Alla rusar ut inklusive oss med bagage och allt. Sen säger en arg konduktör att alla ska tillbaks till tåget. På tåget ställer sig konduktören bredvid oss med händerna i midjan och stirrar på mig: ”Skulle inte ni till Milano, så varför gick ni av här?”
En varm filt.

Koltrasten sjunger till avsked.

Sammanfattning:

”Med sin charm och självsäkerhet klev han över tröskeln till mitt liv och bestämde sig för att stanna. Nionde september blev inristat som en tatuering, inte som något älskvärt att minnas utan mer som ett nummer från en tid i koncentrationsläger. Början till mitt förfall, till ”jagets” förminskning, till att inte vara någon. Var fanns min räddning? Vem kunde förstå? Den ljusblå gardinen fladdrar i vinden och Blackbird sjunger till avsked.”

Telefonsignalen skär igenom tystnaden i mitt fängelse.

Den fina lägenheten på två rum och kök som blev min första egna bostad, som jag inrett med kärlek och hjälp från mor och far. Min mor hade hjälpt mig med gardiner. Jag lät henne välja blåa tunna gardiner till köket, fastän jag hellre haft ljusgröna. Mor, min bästa vän som stöttat mig i allt. Hon gav mig pengar i smyg, när resten av familjen tyckte att jag borde klara mig själv. Hon tröstade mig när Kalle gjort slut, och sa att jag var värd någon bättre.

Min far hade skruvat ihop Ikea-bokhyllorna och tyckte att jag skulle ha hans gamla köksbord. Han berättade stolt att han haft det i sin studentlägenhet, ”och tänk att det är lika fint än.” Jag hade kanske valt ett annat, men ville inte göra honom besviken. Jag lyckades övertala dom om att ha en säng på 120 cm. De tyckte att den tog onödigt stor plats, men de gav sig. Jag ville så gärna att de skulle vara nöjda med mig, trots att jag inte tagit studenten som min bror. Mitt arbete på äldreboendet, förklarade jag med att jag hade praktik och skulle sedan vidareutbilda mig till sjuksköterska eller kanske läkare.

Mor som var musiklärare köpte en gitarr till mig. Den fick en hedersplats i vardagsrummet bredvid bokhyllan. Jag hade tagit några lektioner i gitarrspel hos en kollega till min mor och kunde kompa till mina sånger med några enkla ackord. Jag gillade Joan Baez och köpte en bok med hennes texter och ackordanvisningar och drömde om att kunna stå på en scen och sjunga som hon, eller åtminstone liknande. Mor och far köpte lägenheten till mig, och det kändes därför naturligt att de fick vara med och bestämma lite om inredningen.

Det första året i lägenheten blev ett år av lycka. Jag bjöd hem kompisar, hade fester. Det blev så att min lägenhet blev ett ställe att festa på. Flera av mina vänner bodde antingen hemma eller ihop med någon. Ibland ville jag bara vara ensam, men oftast kom någon och ringde på dörren när de visste att jag var ledig från jobbet. Det var roligt att tag. Några vidarestudier tänkte jag inte på. Jag jobbade och behövde pengarna till hyra och fest. Jag såg till att ha städat när mor och far kom på besök. Jag förstod att de undrade över mina framtida studier och ville inte oroa dom. Jag sa att jag kollat upp skolor och skulle söka till våren.

Förstod dom ändå hur jag levde? Jag blundade nog för det, jag ville fortsätta att tycka att livet var en fest. Lena, Olle, Ruben och alla andra var roliga att vara med och de tyckte om när jag spelade gitarr och sjöng. Jag kände mig beundrad, party queen. Alla ville vara mina vänner. Jag var i centrum, jag var någon.

Så en regnig septemberdag hade Olle med sig en bekant, som han sa att han träffat på en pub en kväll. Det datumet 9:e september, blev nu inristat i mitt liv för alltid. Som en tatuering, inte nåt älskvärt man vill minnas, utan mer som ett nummer efter koncentrationsläger. Märkt för alltid.

Han, Sture, verkade trevlig och Olle bjöd in honom till min lägenhet. Jag hade inga invändningar, och dom jag eventuellt skulle haft, försvann när jag mötte Stures blick. Han var ny i stan och det snyggaste jag sett på länge. Alla tjejerna var imponerade av honom. Vi visste så lite om honom. Egentligen ingenting, men han var snygg och verkade självsäker. Den kvällen blev starten till ett nytt liv för mig, ett liv som började med kärlek och som kom att sluta mycket illa.

Festerna fortsatte ett tag och Sture var en självklar gäst. Det visade sig att han kunde spela gitarr och han sjöng och vi turades om. Han visade mer och mer intresse för mig. Jag kände mig stolt över att vara den utvalda, jag var drottning han var kung. Successivt smygande kom kontrollen.

”Måste Olle och Jörgen vara med på festen?”

”Har du varit ihop med någon av dem?”

Jag gillade hans svartsjuka och kände mig älskad. Jag sa då att Olle och jag flörtat. Efter det blev inte Olle bjuden. Ju mer de andra berömde min sång, ju mer mörk blev han i ögonen. Han ville inte att jag skulle sjunga mer och ställde undan gitarren. Så fort jag tog fram den, så satte han på musik och sa att vi skulle dansa.

En kväll när alla gått, så sa han att jag egentligen sjöng ganska fult och borde lära mig bättre. Jag blev ledsen och sa, utan att tänka mig för, att Olle och Jörgen tyckte att jag sjöng fint. I chock såg jag hur han slog gitarren mot köksbordet så den gick i bitar. Jag grät och han kramade då om mig och sa att han älskar mig och lovade att köpa en ny. Fars bord fick ett märke.

Jag såg inte då hur festerna blev mer sällan och hur mina manliga vänner valdes bort. Jag tror till och med att jag fortfarande tyckte att det var charmigt.

Sture flyttade in. Nu tog festerna slut, han tyckte att vi skulle ägna oss åt varandra. Nu började nedräkningen till mitt förfall. Det gick så långsamt att jag inte såg det. Röstbrevlåda på våran enda fasta telefon installerades. Hans förklaring:

”Man vet aldrig vilken galning som kan ringa.”

Han hämtade mig från jobbet.

”Du ska inte gå hem ensam i mörkret.”

Posten hade öppnats om han var hemma före mig. Förklaring:

”Det kan vara post som skulle till mig, du vet hur dåligt posthanteringen funkar.”

Sture arbetade på ett lantmäterikontor, sa han, men var ofta hemma före mig. Han sa att han jobbade hemifrån. Jag ifrågasatte aldrig det. Ofta lagade han middag tills jag kom hem. Då försvann min undran och oro och jag kände mig priviligerad.

Lena, min närmaste vän, ringde mig på jobbet en dag. Hon uttryckte sin oro över mig och min relation till Sture. Hon ville träffas efter jobbet.

Jag ringde hem och sa att jag skulle träffa Lena och bli lite sen.

”Okej, jag hämtar dig kl.20.00 på stan.”

Jag vågade inte säga emot. Lena och jag tog ett glas vin på en restaurang som jag namngett till Sture.

”Hanna, hur mår du egentligen? Är Sture snäll mot dig?”

”Ja, Lena, han vill bara ha lite kontroll, men det är ju för att han älskar mig.”

Kl.19.30 ser jag att Sture kommit och satt sig vid ett bord en bit ifrån. Lena ser honom och ropar:

”Hej Sture, kom till oss.”

Jag har en lite obehaglig känsla. Något jag inte kan förklara.

När vi är hemma, kommer första smällen. Sture ger mig en örfil och säger:

”Jag tycker inte om att ni skvallrar om oss. Lena är inte att lita på. Bara så du vet.”

Jag är i chock och går och lägger mig. Sture kryper ner i sängen, som jag nu önskat var ännu större än 120 cm, tröstar och ber om ursäkt med orden:

”Jag älskar dig så mycket, därför bryr jag mig.”

Jag låter mig tröstas och vi lever vidare.

Mitt utrymme på jorden minskas. Min värld krymper. Mina vänner försvinner. Jag har inte längre ett privat liv.

Vi bestämmer att gå ut och dansa en kväll. Ett vilt förslag från Sture. På dansstället står vi först och lyssnar till musiken och tittar. Då kommer en man fram och bjuder upp mig. Jag tittar oroligt på Sture. Sture nickar och säger att det är ok. Mitt under dansen kommer Sture fram och slår ner min danspartner så han ligger på golvet. Vakter tillkallas och vi får lämna stället.

”Du sa ju att det var ok, vad hände.”

”Du förstår väl vad han ville, knulla, och du såg ut att njuta också. Du är min, förstår du det?”

Vi försonas i sängen och han ber om förlåtelse.

Nu började jag på allvar förstå att han var farlig och jag behövde fundera ut en väg ifrån honom.

Han hämtade mig från jobbet varje dag. En dag pratade jag med en manlig kollega utanför jobbet i väntan på Sture. Den kvällen fick jag mycket stryk. Han gav mig örfilar och tog strypgrepp och kallade mig lösaktig. På något vis fick jag aldrig märken i ansiktet. Hade han räknat ut det? Jag hade polotröja i jobbet, som Sture köpt till mig för att han tyckte att jag klädde i det.

Livet blev en kamp. Det gällde att räkna ut så att inte någon manlig bekant var nära mig när Sture kom. Jag tappade matlusten, gick ner i vikt. En kväll slet han av mig kläderna och sa:

”Du är ju inte ens sexig längre. Vem vill ha dig?” Ändå våldtog han mig då och jag kände ingenting. Jag var inte längre människa.

Mor och far kom på besök en dag. Då visade Sture upp sin bästa sida, lagade mat och var så trevlig. Han uttryckte sin oro över min viktnedgång och frågade mina föräldrar om råd. Efteråt sa mor:

”Vilken trevlig pojkvän du har.” Jag ville inte göra dom ledsna och sa inget.

Lena ringde igen till mitt jobb, då hon inte längre kunde ringa hem till mig.

”Hanna, Sture är psykopat, du måste lämna honom.”

Telefonsignalen skär igenom tystnaden i lägenheten som nu blivit mitt fängelse. Jag var hemma från jobbet på grund av förkylning eller nåt sånt. Sture jobbade på sin arbetsplats.

Jag var på toaletten och rusade upp utan att torka mig och spola, snubblade på en matta, slog i huvudet i hallbordet och når telefonen och svarar.

”Vad i helvete har du för dig! Fyra signaler har gått fram. Du har väl nån älskare där hemma.”

Jag hade inget svar, kände mig bara passiv, känslomässigt avtrubbad. Jag satte ett plåster på pannan, då fallet gav mig ett sår.

När Sture kom hem undrade han vem som slagit mig. Jag förklarade att jag ramlat. Han trodde mig inte, gick in i sovrummet och kollade på lakanen. Lite blod på kudden från mitt sår. Han var helt säker på att någon varit här. Han slet i mitt hår, hämtade en sax och klippte av det för att göra mig mindre attraktiv. Sen knuffade han omkull mig på golvet och slutligen låste han in mig på toaletten för att kunna åka och jobba klart.

Där på golvet i badrummet låg jag i resterna av mig själv. Jag tänkte, eller tankarna var borta. Låt mig dö, någon god makt. Låt mig slippa detta lidande. Jag frös, det var kallt och jag tog alla handdukar och la på mig. Jag kände att jag gett upp. Kan tänka mig att det är så det känns när man ska begå självmord. Tankar på omgivning, nära och kära fanns inte då. Allt var tomt, kallt tyst, nästan skönt. Nu släpper jag.

Jag somnade tydligen och vaknar av att Sture bär mig till sängen. Han gör mat och vill att jag äter. Jag har nu släppt tankarna på att dö, och i min väg tillbaka till livet, funderar jag ut en plan. Jag äter och säger att det är gott. När vi pratar om mina vänner, säger jag att jag inte behöver dom och att han har rätt om Lena. Henne kan man inte lita på. När jag är hemma, befinner jag mig inom räckhåll till telefonen så att jag kan svara snabbt om han ringer. När han hämtar mig från jobbet, så väntar jag inne tills jag ser hans bil. Jag lär mig att leva som gisslan. Eftersom mina sociala kontakter minskar, så letar jag livlinor, någon att prata med. Jag ser det jag inte sett förut. Jag upptäcker en koltrast i tallen utanför köksfönstret. Jag ger honom namnet: Blackbird, som är koltrastens namn på engelska. Jag öppnar fönstret när jag är ensam hemma och då sjunger Blackbird för mig. Jag delger honom mina problem och jag tror att han förstår, han ger mig hopp.

Ändå händer det att jag får en örfil ibland. Om jag varit fem minuter sen till hans väntande bil. Om jag svarat på andra signalen istället för första. På mitt jobb undrade de hur det stod till, men jag försäkrade dom om att allt var bra. Jag var ju mager och hade nu kortklippt hår. En frisör hade hjälpt mig att putsa på det efter att Sture klippt mig. Min skräck var ju att någon skulle gå på Sture, säga något till honom och då skulle de och jag få stryk. Så mycket energi gick åt till att ”tassa” för honom. Mina alternativ var att ta livet av mig, att skjuta honom, att rymma. Just nu var alternativ nummer tre: rymma, i mina tankar.

Jag tar kontakt med Lena, via jobbet, och förklarar att hon hade rätt. Sture är psykopat och han är livsfarlig. Jag vill ha hennes hjälp att fly, för det här är inte en person som man bara gör slut med. Lena tror att jag då måste fly från jobbet, så arbetet måste bli informerat.

Den kvällen är jag nästan lite upprymd då jag tänker på mina planer. Jag frågar Sture om vi inte ska gå en promenad. Det gör vi. Vi möter Olle. Han ser glad ut och undrar när det blir fest igen. Min upprymdhet är som bortblåst. Hjärtat bultar. Sture svarar som vanligt artigt och trevligt till Olle som till alla andra:

”Det är klart vi ska ha fest, men Hanna har inte mått så bra.” Där kom han undan igen.

Hemma igen, förstår jag att nu ligger jag illa till. Stures trevliga attityd därute är som bortblåst innanför väggarna. Jag hinner se de vackra blå gardinerna som mor har valt och köksbordet som varit fars, sen får jag en smäll i huvudet med en kastrull. Han lyfter upp mig från golvet och kastar in mig i väggen. Han tar stryptag, sliter sönder min tröja. Jag skriker. Denna gång ringer granntanten på dörren. Sture öppnar och säger att jag ramlat, men att det är lugnt nu. Jag vågar inte säga något.

Sture ringer till mitt jobb och säger att jag ramlat och blir hemma en vecka. Hur ska han nu kunna övervaka mig. Han låser dörren utifrån och lägenheten ligger ju på andra våningen, så fönstren är inga problem. Tror han.

Nu är ju planen om att rymma från jobbet borta. Nu måste jag ta mig iväg hemifrån, men hur kontaktar jag Lena? Sture kan ju se vem jag ringt. Nu hade jag en person på jobbet som var initierad i min historia. Jag bestämde mig för att ringa till jobbet, och senare förklara för Sture att jag behövde ha mitt schema hemskickat. Jag lärde mig att hitta lösningar, livlinor.

Jag ringde jobbet och bad att få prata med Linn. Jag förklarade situationen och bad henne ringa Lena och säga som det var. Jag visste att Sture var på konferens nästa dag. Så det skulle bli flyktdagen. Lena skulle komma under mitt köksfönster som låg mot baksidan av våran lägenhet och ta emot mig kl.14.00, och ha bilen med sig. Allt var noga planerat. Bilen skulle stå på en skogsväg som låg bakom huset.

På kvällen innan betygade jag min kärlek till Sture och sa att det var skönt att vara hemma. Allt för att han inte skulle vara orolig. I efterhand undrar jag om jag var för övertygande positiv då? Blev han misstänksam?

Nästa dag packade jag en ryggsäck och knöt ihop lakan för att fira mig ut genom fönstret. Jag öppnar fönstret, ser Lena och vinkar. Mors ljusblå gardin fladdrar i vinden och ger en skjuts i mina flyktplaner. Blackbird syns inte till. Jag knyter fast lakanen i fönstret, kliver upp på fönsterbrädan och är beredd på att klättra ner till min räddning.

Då, som från ingenstans kommer Sture in i rummet och knuffar ner mig och skriker:

”Din j-a hora, hoppas du dör eller blir så handikappad så ingen vill ha dig.”

Jag ligger stilla, kan inte röra mig. Lena blir rädd och arg.

”Du är ju för helvete inte klok, det här ska stå dig dyrt. Hoppas du får ruttna i fängelset,”skriker hon till Sture.

Jag minns att en ambulans kom och att Lena fanns vid min sida. Sen tuppade jag av och vaknade på sjukhuset. Lena berättade att Sture kommit springandes ut när ambulansen kom och talade med personalen. Hon hörde hur han förklarade med spelad upprördhet om att jag hoppat och om hur sjuk jag var och behövde psykiatrisk vård. När jag vaknade satt Lena vid min sida. Sture hade kommit undan med att han måste låsa lägenheten.

Jag var opererad och hade bandage på huvudet och en arm i mitella och jag kunde inte röra benen. Jag fick veta att polis förhört Sture, men att han var släppt i brist på bevis.

Läkaren kom in till mig för att berätta om hur mitt tillstånd var. Han sa att armen var bruten och att jag fått en hjärnskakning efter fallet och ett sår över ena ögat som sytts med fem stygn. I fallet hade jag också slagit i ryggen och han visste inte hur det skulle bli med rörligheten i benen. Jag hör allt som i dimma och ler mot doktorn:

”Inget mer, jag är fri nu.” Doktorn ser bekymrad ut.

”Jo, jag måste berätta en sak till, du fick missfall!”

”Va, jag var väl inte gravid?”

”Jo, i fjärde månaden.”

”Det var ett våldtäktsbarn, ett psykopatbarn,” skriker jag. Sen började jag att gråta.

Mor kom på besök.

”De blå gardinerna är så fina mor och hälsa far att bordet är jättebra. Men jag behöver kanske handikappanpassa lägenheten nu. Sen kan ni komma och hälsa på.”

Mor gråter vid min säng. I min lägenhet fladdrar en ljusblå gardin i det öppna köksfönstret. I tallen sjunger Blackbird en avskedssång.

”Blackbird singing in the dead of night, take these broken wings and learn to fly…”

Vacker, vild, ung, social och farlig.

Britta Ivarsson Possnert i karantän.

Nej, det är inte en beskrivning av mig själv. Möjligtvis kunde ovanstående adjektiv ha stämt in någon gång på 1900-talet på mig.
Att vara vacker är en förutsättning för att kunna förföra.
Att vara vild är ett måste för att våga.
Att vara ung hjälper, då moralen inte hindrar.
Att vara social är viktigt för spridning av budskapet.
Att vara farlig, det är konsekvensen av ovanstående.

Jag pratar om Corona. Detta vackra, röda virus som lamslår världen. (Något som inte jag lyckades med.) Farligt, vilt och vackert på bild. Hänsynslös som en ungdom kan vara. Vi är maktlösa i dess framfart.

Den röda färgen har också min skrivarstuga, och jag är förförd på ett positivt sätt. Här är jag i karantän, vilket innebär att jag är långt ifrån Corona. Här kan jag skriva noveller och fortsätta med min roman.
Ta hand om er och låt er förföras av naturen och ha roligt, humor hjälper en bit på väg.

Vacker, vild, ung, social och farlig.

Britta Ivarsson Possnert i karantän.

Nej, det är inte en beskrivning av mig själv. Möjligtvis kunde ovanstående adjektiv ha stämt in någon gång på 1900-talet på mig.
Att vara vacker är en förutsättning för att kunna förföra.
Att vara vild är ett måste för att våga.
Att vara ung hjälper, då moralen inte hindrar.
Att vara social är viktigt för spridning av budskapet.
Att vara farlig, det är konsekvensen av ovanstående.

Jag pratar om Corona. Detta vackra, röda virus som lamslår världen. (Något som inte jag lyckades med.) Farligt, vilt och vackert på bild. Hänsynslös som en ungdom kan vara. Vi är maktlösa i dess framfart.

Den röda färgen har också min skrivarstuga, och jag är förförd på ett positivt sätt. Här är jag i karantän, vilket innebär att jag är långt ifrån Corona. Här kan jag skriva noveller och fortsätta med min roman.
Ta hand om er och låt er förföras av naturen och ha roligt, humor hjälper en bit på väg.