Brittas tankerum

Jag sitter på gungan på baksidan av Ivarsgården på fotot. Rosa klänning och svarta lackskor, kanske 5 år! Lycklig i ovissheten om livet. Trygg i en säker miljö. Men lilla Britta var nyfiken på världen utanför det röda staketet.

En mor som undrade när klockan blev middagsdax. Men hon kunde ana var hon skulle leta och var inte så orolig. Innan hon gick iväg för att leta ringde telefonen: ”Britta sitter hos oss i köket på en pall och pratar.”

Ni som känner mig förstår hur mitt sociala liv började, behovet av att berätta, att någon lyssnade. När andra tröttnat så hittade jag nya ”offer”😬

Idag när jag väntade på bussen, så åkte den mitt framför näsan på mig och en man. Chauffören vinkade till och med. Jag och mannen kom få att konversera om det upplevda. Ja vi hann med våra livshistorier som var snarlikna. Respektive som dött i cancer, pensionärer, artros i knäna mm.

Händer det andra? Ingen aning, men möten berikar livet. Vi ska ev ses och prata vidare över en fika. Bara så där. Ett samtal utifrån en plötsligt uppkommen irritation. Vi kunde sänka axlarna, känna samhörighet och glömma chauffören. En bra dag!

Livet är så fullt av intressanta möten som stärker din historia, våga vara du.

Ha en fin kväll🤗

Ett brev betyder så mycket. Alla brev jag hittar, alla känslor innanför de tummade kuverten. Tack mor och släkt som sparat breven, så att jag kan se hur eran vardag såg ut i oro, sorg och framförallt i kärlek. Brevet på bilden är sent 1972 och bilden är från 1953.

Idag skickas SMS snabbt och ibland utan närmare tanke på innehållet. Men sätt dig ner med papper och penna och tänk igenom vad du vill förmedla, klistra igen kuvertet och frimärke på. Du kan inte radera. Du måste stå för det du skrivit.

Under min tid som terapeut, så uppmuntrade jag patienterna att skriva ner det de kände oavsett om de visade det för någon. Pennans kraft.

När jag reste i Sydamerika 1978-1979, så fanns ingen mobil. Kanske en tröst för min mor då folk sa:”är du inte orolig för Britta?”

””Men då skulle jag ju vara det jämt?” Hon visste inte vilket land jag var. Och min känsla när jag gick in på ett postkontor i Lima Peru och frågade om post till senorita ivarsson. Den känslan när jag fick ett handskrivet brev från min mor i min hand! Tårar.

Så jag har upplevt det…men oj vad gammal jag är! När nu barnbarnen undrar vem deras morfar var, så förutom mina tidiga minnen, så kan jag läsa upp breven mellan honom och min mor. Och…överraskningar finns. Men i andra brev och relationer. Jag är lite tagen av det idag. Får se vad jag gör åt det.

Författare har ett ansvar. Skriv. Livet då och livet nu✍️📕

När jag började bloggen: brittastankerum, så hade jag upptäckt ett utrymme i hjärnan som anatomi-böckerna glömt: tankerummet. Ett ställe där alla tankar osorterat kommer in, viss urskiljning sker i en sluss. När ”en tanke slår mig”, händer då kommer den tanken rusande förbi slussen slår i väggen i tankerummet. Det gör ont och den tanken måste tas om hand. Och som ni förstår, med tanke på min huvudvärk, att det blir snabbt fullt i mitt tankerum och frustrationen över att inte hinna ta hand om alla tankar.

Men, som sagt, hjärnan är komplex och jag har nu hittat ett ytterligare rum: minnenas rum. Minnen är bra, kan värma när det är känslomässigt kallt. De kan också göra ont när de påminner om jobbiga saker. Jag tror att i minnenas rum finns olika kamrar och vi kan välja att inte titta in i en del.

En upptäckt som ger mig lite bry. När jag åker förbi ett hyreshus där en vän bodde som hade berättat en underlig sak. Så tänker jag på det varje gång, bara kort. Som att passera en busshållplats. Personen bor inte ens kvar och mår bra. Men det dyker ändå upp nästan som text på huset.

Jag har flera sådana minnen. Självklart flera sådana i min hemort. Men det är som film, och går jag vidare så är det borta. Inte jobbigt, men konstigt att det är varje gång platsen passseras?

Bilden är ett annat minne: vägen in till Stabby prästgård. Makens minnesstund. Gick in en sväng och då kom känslorna med kraft om en kärlek. Där kommer min bokrelease att vara i höst, så att jag kan knyta ihop historien och låta maken vila.

bara britta

Den där tystnaden som tar fram dom mörka tankarna, som gör att du känner saknaden av allt, som får dig att filosofera över din situation, som hindrar dig från att bara vara, som får dig att minnas det du inte vill minnas, som får dig att känna ensamhet…tystnaden som får dig att vilja sätta på radion och lyssna på sentimentala låtar och bli ännu mer ensam, eller som får dig att ringa runt till vänner och ljuga ihop nåt: ”Jo jag mår jättebra, det är så lugnt (?!) och skönt och så vackert här.”

Tystnad kan vara både ljus och mörk och vi får lära oss att hantera den.

När vi åkte med barnen från min mor i Leksand, då gick hon in o stängde dörren. Hon ville inte se när vi åkte. Det blev så tyst. Som att slå igen en dammlucka sa hon.

Jag blandar känslorna i min stuga och, jo radion åker på att tag, distraktion.

På den här platsen bodde en familj Borg, som senare emigrerade till USA. Men jag skulle velat vara en fluga på väggen och se hur Clara klarade av att sköta om många barn och gård när Erik var i Amerika o letade efter lyckan. Jag vet en del om det då min mor var till USA och fick Borgs historia i en mapp. Helt fantastiskt! Men det finns ingen bild på dåvarande huset. Känslan när Klara var tvungen att transportera ett barn på kälke i vinterkylan till en kvinna som hade rissmörja åt det sjuka barnet. Och hur klarade sig de andra ensamma på gården då?

Sen har jag hört att min mor Hjort Kerstin höll söndagsskola på den här platsen!

Vad mer har hänt på denna gudsförgätna plats? De gamla träden vet och vakar över platsen. Vem ska jag fråga? Ingen vet och kanske det inte är viktigt, kanske räcker det med att jag vet hur mor hade det här och Borgs!

Tankarna om förr och Boda kom till mig igår när jag intervjuade två söner nu boendes i USA, men söner till en Ovanmyrabo. Tänk hur livet blev för dom och känslan att återvända hit.

Tystnaden talar i träden

Det vet vi alla, att nyckeln till igår är slängd och låset utbytt, nergrävt. Och ovanpå det planterar vi minnenas blomster, hoppets blommor.

Men åh vad jag hade velat att Göran fått höra allt fint som sas om honom på begravningen, musiken från sönerna och Georg. De vitklädda barnbarnens saknad i tårar av kärlek. De små buketterna av hans planterade tagetes på kistan. Hur skulle han ha tyckt? Tyckte han att min svarta klänning var fin, var örhängena för mycket? Pojkarnas vita skjortor. Visst skulle de ha vit slips? Något vi diskuterat på alla begravningar i släkten. Tyvärr alldeles för många har dött, och för unga. Slips vit eller svart, färg på blommor på kistan. Hur ville hon ha det?

Jag undrar vad man säger på min begravning? Dom där fina orden man velat höra när man lever. Eller: ”hon ville så väl, men…” Nej, jag skämtar lite mitt i allvaret. Är vi dåliga på att säga bra saker om varandra, till varandra? Eller är jag kontrollfreak som vill höra allt som sägs och lyssna till musiken på min begravning?

Undrar förresten om allt det där goda hörs in i kistan? Så att den döde får med sig det goda in i himlen. Så att hen landar mjukt på molnbädden, leendes av all kärlek hen fått vid begravningen.

Minns att när min far begravdes och jag var 22 år, så ville jag öppna kistan och se om han verkligen var där, han levde ju nyss.

Ingen nyckel kan öppna dörren till igår…

Jag har sovit, i natt, idag och snart ikväll. Blir man trött av känslor? Blir man trött av att fokusera på något? Blir man trött av att lämna? Blir man trött av att ge?

Jag drömde obehagligt verkligt i natt. Om Göran, och det var inte så positivt. Egen analys, jag undrade nog vad han skulle ha tyckt sett med sina analytiska kritiska ögon. Lite rädd att han inte skulle gilla det jag skrivit. Efter drömmen åt jag frukost och somnade om i två timmar. Är det normalt? Är jag normal? Är det normalt att vara så trött?

Jag gick en gång i dröm-grupp. Fick då lära mig att vi bearbetar saker i drömmen, men…det blir karikatyr. Så grundkänslan är rätt, men blir överdriven. Men det säger oss något. Blev ändå lite skrämd över drömmen. Åkte ner på stan o åt lunch. Såå trött, kollade var bänkar fanns o längtade hem till soffan.

Men förstås är jag lycklig av att boken nu trycks och att jag kan ha release till hösten. Min fantastiska lektör Tina har stått vid min sida och stöttat och korrat. Fracken är upphängd igen tills någon son behöver den. Vi måste fira, men först måste jag vakna.

Kom in i min natt, men kom inte in i min dröm…

Minnen, så viktiga, så varma, så fyllda av kärlek, av sorg, av saknad…men så viktiga…eller?

Du har ju dina minnen, var glad, känn tacksamhet. Titta på foton, glöm inte, känn styrka. Visa att dina minnen är viktiga, visa att dom är du.

Men vem är jag nu då? Är jag byggd av minnen, hur tar jag tillvara på dom? Jo jag går till platser där minnena är i jorden, går till gravarna och pratar med de som inte finns här på jorden. Ser ut över ängarna där ”de” gått och…minns. Jag minns så otroligt mycket, och jag stannar i minnena och undrar hur jag kommer tillbaks till nuet? Det är skönt att vara i minnenas rum. På något vis tryggt och utan krav på förändring. Jag behöver inte leta efter kärlek, minns att jag fått det. Bekvämt.

Lyssnar till Solskensorkestern och minns…honom och saknar. Skön känsla och vemod. Foton från vinprovningen, minns hans kommentarer om vinerna. Varmt, berusande minne. Men hur smakade det?

Om jag sitter och bläddrar i minnena för länge, så minns jag inte hur man lever nu och hur jag tar mig framåt. Vi behöver ibland lägga minnena åt sidan. Jag har en väninna som inte har några foton. På våran långa Indienresa tog jag foton och kopierade till henne. Hon sa: varför, jag minns ändå det som är viktigt. Intressant.

Ibland gömmer jag mig i minnen, då behövs det. Men jag tränar mig i att titta ut genom fönstret. Vad ser jag då? Koltrasten förstås, som pickade på rutan den natt som Göran dog. Och då var jag tillbaks i minnena. Och jobbet med boken gör det inte bättre förstås. Men nu ska jag tvätta och vara i vardagen…för en stund.

Sängvärmen efter en god natts sömn är underbar. Bara näsan ovanför kanten på vadd-täcket är kall. Jag myser och gruvar mig för att gå upp i en sval stuga och gå ut till dasset i krispigt vitt gräs. Blir nog kvar under täcket ett tag till i tystnaden i stugan.

Minnet när jag hittar kortet på mig, mormor, morfar och min mor i köket på Hjortgården kommer till mig. Det hände att jag sov över hos mormor o morfar ensam. Då låg jag i kökssoffan, som var som en låda. Mormor o morfar låg i rummet bredvid. Jag vaknade när mormor: HjortBritta kom till köket och började elda i vedspisen. Från soffan såg jag hennes rygg. Långt flanellnattlinne, sockor, lång fläta av det mörka håret som räckte nedanför midjan. På dagen snodde hon ihop den till en knut. Jag hör spiselkroken och känner hur värmen kommer i köket, men ligger kvar ett tag till. Morfar kommer in i köket och har redan blåblusen och manchestervästen på sig.

Nu vet jag att det blir välling med russin och jag vet att jag måste äta det och jag vet att jag kommer att tycka om det. För det hör ihop med allt det andra. Trygghet i ett paket.

Då livet kunde tagit en annan vändning. Och då menar jag inte att jag skulle bli modell som jag var på bilden här! Nej det var bara tillfälligt.

Jag såg ”Nunnan” igår kväll på svt. En stark berättelse om en stark tro och övertygelse om val i livet. Jag hade ett troende hem med föräldrar och syskon som valt väg. Jag konfirmerade mig, mest för att alla gjorde det. Vill inte gå in på hur jag tänker idag. Men det fanns en tid då jag funderade på att gå i kloster. Absolut inte på grund av tro, utan för att jag såg det som den enda utvägen ur ett destruktivt förhållande. Ett alternativ helt emot hur jag tänkte mig livet. Innanför murarna skulle ingen komma åt mig, framförallt inte…

Men nu blev det inte så och ärren har bleknat, även om de syns i svagt ljus vid kvällen.

När jag ser på ”Nunnan”, tänker jag att hon har sagt nej till livet. Men det är så jag tänker. Hon har sagt ja till det hon tror på. I min vilsenhet letade jag alternativa lösningar till att lämna detta liv. Jag var ung och mina referenser var inte många. På en snårig skogsväg hittade jag ut till ett öppet landskap. Plockade blommor och min bleka hy fick färg. Trots hot om förföljelse, blev jag någon, livet bar mig i sin famn och värmen kändes och nästan brändes❤️

Tack alla vänner för att ni är med på min resa idag och framåt. Tack för gratulationerna ❤️🌹