Anhörig, är det jag?

Vem är anhörig? Vad är det att vara anhörig? An-hörig, man hör till någon, tillhör någon?
Jag använder mig av en fiktiv berättelse för att analysera begreppet.
Jag har just träffat Kalle Persson och behöver prata med en anhörig till honom och går till väntrummet. Jag frågar vem som är anhörig till Kalle Persson? Tio personer reser sig upp.
Jag är Kalles fru
Jag är Kalles son
Jag är Kalles kusin
Jag är Kalles nära vän
Jag är Kalles granne
Jag är Kalles sonhustru
Jag är Kalles barnbarn
Jag är Kalles tenniskompis

Fast nu vill jag veta vem som är ”nära” anhörig? Kvar blir då: fru, son, sonhustru, barnbarn, nära vän. Jag förstår hur ni tänker: frun förstås. Inte helt solklart. ICE- in case of emergency, som man skriver in i telefonen, där står nog frun. Men jag skulle säga att alla som engagerat sig känslomässigt i Kalles problem är anhöriga. Naturligtvis bestämmer Kalle själv vilka det är. Dock kan det vara så att någon som inte Kalle vill ha med, har ett behov av stöd för att hen engagerat sig.

En pappas perspektiv:
”För mig var dagen då min son Mikael fick sin diagnos förödande. Ända fram till dess hade jag alltid trott att hans underliga beteende var någon slags fas eller något som skulle gå över med tiden. Nu plötsligt insåg jag att varken mitt, Mikaels eller vår familjs liv någonsin skulle bli som vanligt igen. Det tog lång tid för mig att acceptera det.”

När jag arbetade med anhörig-utbildningen i psykiatrin såg jag hur de anhöriga kämpade. Att vara anhörig är att känna maktlöshet, stå bredvid och sopa upp spillror, lägga om sår, ha tålamod.

En anhörig hade en tolk med sig. Den anhöriga orkade inte fortsätta utbildningen ut. Men tolken blev kvar. Vi diskuterade om det var rätt, men insåg att tolken hört så mycket och visste så lite och fick vara kvar som ”närstående”.

Jag är anhörig.

Är jag en egoist…

som vill tanka ur mitt tankerum emellanåt? Utan att invänta ert svar, så..ja då är jag en egoist.

När jag skapade bloggen: ”Brittas tankerum”, så var det för att lätta på trycket i hjärnan. När imigran och betablockerare inte hjälper, då letar jag och vetenskapen efter alternativ, mest jag. Allt doktorn sagt som kan lindra huvudvärken har inte hjälpt. Men att skriva hjälper en del, att få beröm för det hjälper enormt. Där kom egoismen!

Jag går en lång promenad, efter doktorns och till viss del, mitt råd. Doftar på tallarna, lyssnar till fåglarna, undviker att trampa i hundbajs. Ser en katt med en halvdöd mus i munnen! Whoops, där kom tanken om liv och död. Livets universum, var tar det slut? Finns liv efter detta? HAR katten nio liv? Och musen har bara ett, orättvist igen.

Tankar kommer, tankar går, lycklig den som tankar får…eller inte. Fast visst vore det tomt och konstigt utan tankar. Att skriva ner sina tankar, kanske till och med få dom publicerade det känns bra. Då avlastar jag mig och ni får fundera istället. De säger, som jag också sagt, att det viktigaste är inte att nån annan ser det du skrivit! Nej, och jo! Visst vill jag att någon ser det jag skrivit och om jag sen får beröm för det. Där flög huvudvärken iväg på ett papper! Där kom det igen, egoismen. Att bli bekräftad, sedd. Inte sätter jag på mig min röda klänning och klackskor för att det är bekvämt? Nej, för att bli sedd. Är det fel? I så fall är jag fel!

Nu är tankerummet tömt för idag, för den här timmen. Huvudvärken borta, hoppas inte ni fått den!

”Nerver är en sorts tröja som Gud har virkat inne i oss. När en tråd går av blir man galen och ser konstig ut i ansiktet.” (Robert 7 år)

”Det är guds mening”…..

Så sa dom till min mor när min far dött 3/9 1975. ”Vad är det för gud som vill ta min Ivar ifrån mig?” sa min mor och blev arg. Jag ställer mig samma fråga: ”vad är det för gud, vem är han som kan bestämma det?”

Vem har makt att bestämma vårat öde, har någon det? ”Ske guds vilja”, och så kan man luta sig tillbaks och bara vänta! För mig är det fullständigt obegripligt och passivit, agressivt att tro att jag inte har något ansvar.

Till exempel då jag nu bor i ett ”högrisk-område”, om jag blir skjuten. ”Det var nog meningen!” Om någon tar min bil. ”Det var nog meningen att jag skulle bli utan bil.” Nu har inte detta hänt mig, men om jag tänker så, så kan jag ju bara gå rakt ut i stormen och hoppas att det är meningen att jag ska överleva!

Jag vet att vi inte har ödet i vår hand, men när något drabbar oss, vill vi inte höra att det var guds mening, eller att ödet har bestämt så. Jag vill tro att jag kan påverka vissa delar av mitt liv, men är medveten om att vi ändå snubblar över den där roten som vi inte kunnat förutse fanns där. Då gör det ont, då vill jag ha tröst, inte höra att det var meningen.

Vi springer fram på livets stig, ibland går det långsammare, ibland kryper vi. Plötsligt blir det svart framför oss och vi stannar. Då knackar någon på axeln och vi tvingas titta bakåt. Vi behöver titta på våra minnen för att påminnas om varför vi ska fortsätta framåt.

Som Churchill sa: ”Om du går genom ett helvete, fortsätt gå.”

När livet åter…vänder, och vänder igen och igen…

När livet åter..vänder, och vänder igen och igen..

Man säger att man återvänder till livet. Då måste man alltså ha varit någon annanstans. Antingen på en utflykt eller en resa. Men något gick snett, något som gjorde att man kom på villospår. Kompassen borttappad. Kanske något som lockade med guld och gröna skogar, men i slutändan var det inte så. Tappade fotfästet, gick i kvicksand, hittade inte tillbaks. Men jag tror att nästan alltid finns en stig som leder tillbaks till livet, även om den är svår att hitta. Livet vänder tillbaks, men kan lika fort vända bort.

Jag berättade om bipolär sjukdom, hur oplanerat mani och depression kan komma. Att det är svårt att förbereda sig för vintern och sommaren. Jag tror att även om jag inte har bipolär sjukdom, så kan jag överraskas av en snabb vändning i livet. Mitt i livet, kommer en kall hand på min kind, och jag kan inte förstå. Lika snabbt kan en varm kram vända livet tillbaka.

Det jag menar med detta inlägg är att vi, även om vi inte är bipolära, kan vi överraskas känslomässigt. Jag tror dock att vi som inte har diagnosen har ett bättre skydd och vill inte byta. Men ibland blir jag rädd. Livet återvänder, och vänder åter igen och igen och igen.

”Tantissimo”, vilken dag…

  1. Alla mammor, men framförallt alla mammor som blivit tanter vill jag hylla idag. Mamma Mia vilken dag det blir! Jag och min väninna har våra söner i Sverige och i Schweiz, och de kan ju inte rå för att vi firar i Italien🥂❤️Bilden är från Orneglia, ett kafé med några gamla damer som upptog min uppmärksamhet. De ser ut att njuta av en cappuchino och ett glas grappa. De röker och pratar. De oaktat omgivningen och kanske förfäras över ungdomars trasiga jeans. De minns sin ungdom, eller inte, men de njuter och har varandra och de har en plats i samhället. Unga hälsar med vördnad på dem. I Sverige stängs dom in på ålderdomshem får kaffe, kaka och saft. Vi festliga tillfällen kan musik spelas: Gnesta-Kalle, även om du varit hårdrockare. Vid fint väder släpps dom ut på promenad med rollatorer och personal, i naturskön miljö, även om du skulle vilja till stan. Gamla har inte kul, speciellt inte tanter och inte i Sverige. Tanterna på kaféet lever sitt liv. Funderar på att bli gammal i Italien🤔

Bipolar desease, två poler, två världar…

Tänk dig att du ligger i en solstol och det är högsommar och 25 grader varmt, plötsligt kommer snö och iskall kyla. Eller när du åker skidor och det är 15 minusgrader, plötsligt blir det tropisk värme och du måste ta av kläderna. Normalt så hinner vi förbereda oss inför vintern, ta fram varma kläder, elda i huset. Eller på våren ta fram vårgarderoben och solstolen. Det jag vill säga är att när man är bipolär och har maniska respektive depressioner, så hinner man inte förbereda. När jag föreläste om detta i Leksand var jag glad för de 90 personer som kom, men mest för den unga kvinna med bipolär diagnos som var med mig och berättade om hur det var att vara ung, ha drömmar och få en del av dem krossade på grund av att hon inte kunde planera. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta❤️

Jag en debu-tant…..

När blir man ”tant”? Ordet har funnits med i hela vårat liv. För mig som liten, så var en tant någon snäll äldre kvinna som gav mig bullar och hallonsaft och hade hatt och höll hårt i en handväska. När jag blev lite äldre så blev tanten töntig. Någon som jag inte ville lyssna på, som bara pratade om att ”det var bättre förr”. Det blev en sport att palla äpplen hos den knasiga tanten. Avståndet mellan mig och henne ökade. När jag fått egna barn, började jag närma mig tanten igen. Förstod henne på något vis, tyckte lite synd om henne. Ville starta en klubb: ”rädda tanten.” När barnen vuxit upp och pensionärsåldern närmade sig, blev tanten skrämmande igen. Jag vill inte bli någon tant med hatt som inte har kontakt med verkligheten, som inte syns hos yngre.

Nu..är jag där, jag är tant. Det känns rätt så bra faktiskt. Jag tror att man blir tant när man går i pension eller när barnen flyttar (om de gör det!). Tanter har inte hatt idag, de har inte äppelträd heller och gör ingen hallonsaft! Vad är det för fel på tanterna nuförtiden? Enligt mig så är vi moderna och hänger med tiden och ser ut som våra barnbarn och har facebook?! Är det positivt? Tveksamt! I allafall så har jag nu debuterat i tant-åldern!

Vad är en debut, vad är att debutera? Det gör vi många gånger i livet. Min första debut var 28 mars 1952 i kammaren i Ivarsgården. Min mor som fött två pojkar tidigare, mina bröder, valde att föda hemma. Mest på grund av sin första förlossning på BB i Falun. Hon skrek av smärta, då sa barnmoraskan: ”det skulle fru Karlsson ha tänkt på tidigare.” Nu låg hon tryggt i kammaren och barnmorskan Lidvall hjälpte mig till världen. Min bröder, 5 och 8 år och min far tittade storögt på mig, då jag hade ett tjockt lager fett runt kroppen och enligt min mor så såg jag ut som hästhandlare Bröms! När mina bröder tillfrågades om vad jag skulle heta så sa den yngsta: ”Jag lyfter på benet.” Den andra sa: ”fru Persson.” Vilken tur att de inte fick bestämma. Tänk hur det kunde blivit i skolan: ”Vill Jag lyfter på benet gå fram till tavlan?” Eller: ”Kan fru Persson räkna till 20?”

Trots denna debut så blev jag ett älskat barn, tro det eller ej. Vem var hästhandlare Bröms föresten?

Sedan kommer många debuter i livet. Debuten som kvinna när man får mens. Tonåring, första pojkvännen, sexdebuten, klimakteriet, tant-debuten. En del negativa som senare blir positivt. Vissa debuter gör ont och man måste igenom. Så förstås att debutera som författare. Det gör inte så ont, men i mitt fall så känner jag kraven på att upprätthålla titeln.

Så tänker en ”Debu-Tant”.

Jag och mina bröder