Avsked

En avskeds-serenad hos vänner i Caracas i Venezuela. Jag stannade endast i fem dagar, vilket dom tyckte var alldeles för kort tid. De var mycket vänliga, men jag hade vant mig vid att bestämma över mig själv, att ta egna beslut under resans gång via USA och Trinidad. Jag hade dessutom bestämt resa vidare till El Tigre och träffa baseballspelaren Valentino Fajardo och hans fru. Jag fick vara med när fransk TV intervjuade honom om hans liv som baseballspelare från Venezuela, boende i Paris. Det var en mycket speciell resa. Jag träffade Valentino i Leksand när han kom som baseballspelare till mina bröder och Ove Leander. Jag fick en vacker dikt på franska. När jag träffade honom i Paris och senare i Venezuela så skönjde jag ett psykiskt dåligt mående. Tyvärr valde han att ta sitt liv. Varför fick jag aldrig veta.

Det finns olika avsked. Jag har varit med om så många avsked i olika former. Ibland hinner man säga hejdå och hoppas på att ses igen. Ibland blir avskedet abrupt. Då tar det längre tid att bearbeta. Men oavsett så gör det ont. Det känns som om någon sliter ut en bit av hjärtat. Men hur många bitar går det åt för ett hjärta att dö? Inget svar finns. Man måste lära sig. Jag lär mig aldrig.

Ett sätt att bearbeta det är att skriva. Skriva ner allt som finns i det trasiga hjärtat. Det är därför vi författare finns, tror jag. Vi har fått en förmåga att uttrycka oss i ord. Kanske sätta ord på känslor som alla känner. Det hjälper mig att skriva om värken. Kanske det hjälper Dig att läsa om det.

Del 5, avslut.

Min skrivarstuga

Här har mina minnen skapats, här har jag vågat närma mig det svåra, det smärtsamma. Här finns mitt skyddsnät. I min skrivarstuga i Boda. Mina minnen, både dom goda och dom jobbiga onda har blivit ord. Mina känslor har identifierats. Ni har varit med mig i stugan och fått ta del av två gånger då jag snubblade på ondska. Några till gånger finns och dom är med i min bok: Under ”bara britta”.

Jag har jobbat inom psykiatrin i 40 år som skötare och KBT-terapeut. Hela livet handlar om relationer. Vi har relationer till familjen, vänner, grannar och kollegor på jobbet. I mitt jobb handlade det om trasiga relationer. När en relation skadats är det viktigt att analysera varför, för att man inte ska gå in i nästa relation med såret. Ta reda på varför det blev som det blev. Bli hel.

När jag arbetade såg jag hur mina patienter med min hjälp lagade det trasiga pusslet. Varför kunde inte jag göra det?

Att bli pensionär, gå i pension. På engelska: to retire. Att dra sig tillbaka. Det är vad vi gör när vi går i pension, vi drar oss tillbaka ifrån jobbet. Tyvärr är det också så att vi drar oss tillbaka ifrån livet. Fullt förståeligt efter ett slitsamt yrkesliv med kropp och själ som inte orkar så mycket mer. Den ork vi har kvar vill vi ägna åt barnbarnen.

För 1,5 år sedan slutade jag mitt yrkesliv inom psykiatrin efter 40 år. Jag drog mig tillbaka ifrån jobbet, men jag ville inte dra mig tillbaka från livet. Jag valde att kalla mig passionär, jag hade gått i passion. Det var nu det var min tur att kliva upp på scenen och ägna mig åt min passion. Skriva!

Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me dio dos luceros, que cuando los abro…

Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket, han gav mig två stjärnor…”

Violeta Parra och jag går ut på verandan, ser ut över åkern och tackar livet.

Jag har skrivit sedan jag var åtta år då jag skrev julsagan hemma. De böckerna gavs inte ut och har inget ISBN-nummer. Jag skrev noveller och shortstories. En del publicerat. Men boken och min historia fick vänta. Jag har använt humor mycket i mitt skrivande, men vågade inte närma mig det jobbiga. Försökte skriva i någon annans namn, men det var ju inte sant.

Måste man vänta tills man blir pensionär då? Nej, eller jo varför inte. Det gjorde ju jag. För mig kändes det viktigt att berätta hela sanningen, kall och blodig som den var. Jag ville också få en förklaring till varför jag ”backat” i situationer där jag borde klivit fram. Varför jag lät ondskan komma in i mitt liv utan att göra motstånd, varför jag inte berättade. Men jag ville också belysa för mig själv att det fanns en kärlek runt mig, som jag kanske inte uppskattade, eller såg. Hur kom det sig?

Nu hade jag slutat jobba och hade inte ansvar för patienterna längre. Min mor och far levde inte. Mina söner var vuxna. Min man visste. Fegt kan tänkas. Men nu var tiden då självbiografin skulle bli till. Det var ett ansvar för mig och för mina barn och mina syskon. Det var en del av mitt liv som de måste få ta del av.

Jag tänkte mig att när jag inte finns, så ska man se ett vackert halsband med pärlor som är möten i mitt liv. En del är fula och skavda, men om inte de fanns så skulle inte dom andra skina lika klart. Jag valde ut åtta möten/pärlor i mitt liv, som jag tror har stor betydelse för hur mitt liv blev. Jag vågade till slut berätta sanningen. Men hur mottogs den?

En bror sa: ”Så minns inte folk våran mor.” Jag hade beskrivit hennes sista tid i livet i depression och misär. Jag blev först ledsen, sen bestämde jag att, det här är MIN historia. Mina bröder visste inte heller om det som hände mig vid 15 års ålder och blev ledsna. Mina söner har ännu inte alla orkat läsa boken. Det gör mig lite rädd.

Men jag känner mig fri på något vis. När självbiografin är släppt kunde jag fortsätta skriva. Och kom ihåg, för att våga berätta sanningen: DIN historia är DIN, MIN historia är MIN. I en familj på fem personer finns fem historier.

En novellsamling är för tryck: ”Novellfesten” innehållande 13 noveller om möten. En roman på gång utifrån första kapitlet i boken.

En blogg: brittastankerum.home.blog.

Om du vill kunna flyga, släpp det som tynger.

Under ”bara britta”

Del 4.

Farlig väg

Hur ska jag kunna veta att jag valt rätt väg? Min far han gick på den smala vägen, varför? Vad jag förstod då, så var det färre frestelser där, enklare på något vis. Men jag ville ha äventyr, bli överraskad och för en stund hade jag glömt traumat när jag var 15 år. Livet lekte igen. Gömde mitt trauma och låtsades att det inte hänt, och ingen visste ju.

Jag var 18 år och hade valt att gå på folkhögskola med estetisk linje. Min älskade far, som var konstnär, betalade och ville satt jag skulle ta över hans firma. Serigrafi, silversmide, krokiteckning. Folkhögskolans värld är speciell med många fritt tänkande individer som gör det dom tycker är bra. Lärarna är vänner med eleverna.

”Det som gör att en viss intern på Tidaholms-anstalten kan avkorta sin strafftid och komma ut i samhället till folkhögskolans värld, är hans höga intelligens eller hans starka ambition att bli fri från det brott han faktiskt gjort. Han dundrar in på skolan med massor av charm, självsäkerhet, utstrålning. Ursnygg, glittrande bruna ögon, lockigt mörkt hår och ett smittande skratt som ekar mellan väggarna i den gamla vackra slottsliknande skolan. Allt som tidigare var självklart på skolan, blir nu ifrågasatt. Man kan säga att han tar skolan och dess ”invånare” med storm.

Folkhögskolan blir aldrig mer densamma. Mitt liv blir aldrig mer detsamma.”

When things are going wrong, why dont you ask me how I feel.

The night is awful cold, ask me how I feel.

Oh, I am waiting in the storm, ask me how I feel”…

Tina Turner sätter ord på det som jag undrade. Hon är min gäst idag. Varför undrade ingen? Eller, jo det gjorde dom, men jag vågade inte svara.

”Varför får jag inte vara lucia? Varför måste han vara med på krokiteckningen när vi har en manlig modell? Mina frågor hamnar i skuggan av hans självklarhet. Sakta avtar charmen och ljuset. Mina brev är inte längre privata, mina telefonsamtal avlyssnas. Mitt ”jag” bleknar. Han säger att han är djävulens son, och jag tror honom.Ingen visste, eller alla visste?”

Utdrag ur min bok: Under ”bara britta”, kapitel: Gisslan.

Så slog ondskan till igen och denna gång var det mera farligt. Personen hade nästan dödat en polis och kunde vara våldsam. Han hotade med att skada mina nära och kära och det tog hårdast på mig. Jag ville inte att min familj skulle drabbas på grund av mig. Så än en gång, munkavle på, gömma, glömma känslorna. Förtränga hatet. Vända andra kinden till lärde jag mig hemifrån. Men var det rätt i detta fall. Jag var vilsen.

Jag tror att jag överlevde för att jag begravde känslorna, låtsades som att de inte fanns. Jag satt en gång i en samtalsgrupp och berättade om våldtäkten. Då sa dom, vem var med om den? Jag förstod då att jag kunde berätta om mina upplevelser som om nån annan varit med om dom.

Imorgon på våran sista dag tillsammans i min skrivarstuga, berättar jag hur jag till slut vågade berätta sanningen.

En bättre tös jag aldrig hitta

än min egen lilla rara Britta

Det allra bästa som livet har

det önskas Dig av din egen far.”

Du skrattande knyte med solblekt hår

Hur fick jag Dig i min famn?

Du är som en majvind i solig vår

Och Britta Ditt underbart vackra namn.

Må lyckans sol alltid lysa över Dig, min kära flicka!

Mor ”

Från min poesibok 1961.

Del 3.

Jag var bara 15 år”



Yesterday, all my troubles seemed so far away. Now it looks as though they`re here to stay Oh, I believe in yesterday...”

Dagens musikgäster i stugan är Beatles, så får mor säga vad hon vill.

Ett kapitel ur min debutbok, som visar i vilken form ondskan kan överrumpla dig.

Jag utvecklades till en tonårstjej, vilken som helst. Jag gick på skoldans när Björn Skifs i Slamcreepers spelade i gamla gymnastikladan. Jag hade idoler som Cliff Richard, Mascots, Beatles med flera. Mor tyckte att Beatles var förskräckligt långhåriga. Då skulle hon se mina söner med dreadlocks nu! Jag hade drömmar och gömde Fickbibliotekets tidningar under madrassen. I de tidningarna slutade det alltid lyckligt, hur än man såg ut eller vad man än gjort. Jag drömde, kanske speciellt mycket för att det var förbjudna projekt. Jag fick inte spela kort för att det var syndigt och gömde en kortlek på mitt rum. Utan att någonsin lära mig kortspel, men…jag hade en kortlek i min ägo. Synd var ett begrepp som jag funderade mycket på. Vad var synd, vem bestämde vad som var synd? Varför åkte mor till Rättvik för att se ”Sound of music?” Om det var gud som bestämde vad synd var, fanns inte han i Rättvik? Förstod senare att det var Märta som inte skulle se att mor gick på bio.

Hur skulle mor och far med sin gudstro förbereda mig på vad som kunde hända en tonårstjej? De trodde kanske att jag var skyddad för alltid för att de gett mig så mycket kärlek? Tyvärr är det inte så.

En kväll kom jag hem full efter att ha lyckats ta mig in på byns enda pub. Far baddade min panna, ställde en hink vid min säng och sa: ”nu har du väl lärt dig då.”

Vad hade jag lärt mig? Att man blir full på öl? Att man kan lura sig in på en pub? Att far finns?

Vad lärde far sig? Att skyddet inte räckte? Att hans dotter kan råka illa ut? Att hans tro inte räckte? Att han inte kan bestämma över livet, inte ens över dottern.

”Solen kunde inte ha lyst klarare, vattnet i bassängen kunde inte varit mer svalkande, jag kunde inte ha varit lyckligare. Skolterminen hade precis slutat, ett helt sommarlov låg framför oss. Vi var 15 år och livet lekte fastän vi var på väg in i en vuxenvärld som vi inte visste något om.

En mörkblå Volvo Amazon, en man som jag inte kände, en skogsväg utan slut, en smärta som kändes i många år efter, en kränkning som jag levde ensam med.

”Oh, my god you are bleeding.”

Jag var bara 15 år.

”I take you home.”

Trasig i själen. Såret läkte aldrig helt.

Jag var bara 15 år.

Min världsbild som just börjat ta form, gick sönder. Mina ”flickdrömmar” krossades som glaset på en spegel. Innebar detta 7 års helvete? I glasskärvorna letar jag svar. Finns Gud, finns Jesus, vad är synd?

Tilliten till människorna rubbades denna vackra sommarlovsdag i en mörkblå Volvo Amazon.

Jag var bara 15 år.”

Utdrag ur min bok: Under ”bara britta”, kapitel: ”Jag var bara 15 år.”

Här är mitt första ”hemliga” minne. En våldtäkt som förändrade mitt liv. Impregneringen av mitt kärleksfulla hem hade gått sönder. Denna enda man gjorde att jag kom att hata män under en period. Alla utom min far och mina bröder. Jag berättade inte för någon, jag bar min smärta ensam. Jag skrev inte ens om det. För tänk om någon skulle se det. Jag gjorde helt enkelt mig till förövare. Det var jag som gjort fel. Hur skulle jag bli fri från detta minne?

Jag tänkte plocka blommor och binda dig en krans,

men marken den var frusen och inga blommor fanns.

Lilian Lindqvist 9 år

(från min poesibok 1961.)

Del 2.

Ivarsgården i Åkerö, Leksand.

Mitt hem min borg, min trygghet, mitt skydd emot världen. Mors älskade veranda, hemmagjord jordgubbssaft, penséerna efter väggen, äppelträden, vinbären, syrenhäcken. Allt som stod för trygghet och kärlek. Far kom ifrån sin reklamverkstad i ena ändan av huset in till mor och oss för en kopp kaffe. Allt ett barn skulle ha, hela den världen fanns innanför det rödmålade staketet. Inget mer behövdes. Hur skulle någon kunna skada mig? Mina bröder, fem och åtta år äldre älskade mig, för det mesta.

En gång slog jag till min bror, då sa mor: ”Inte ska du väl slå din bror heller?” Jag svarade: ”Inte visste väl jag att det var min bror heller!”

Var enda liten grå sten

bär en evighet

var enda liten blomma

äger värdighet

varje själ är en del

jag är

jag är gud..”

Idag är Eva Dahlgren inbjuden som värdig gäst till min stuga. Musiken betyder mycket för mig. Texter och melodier kan skapa och framkalla minnen. De kan också hjälpa till att distrahera när det behövs. När jag sitter i min skrivarstuga (inte den på bilden), så har jag mest tystnaden till sällskap när jag ska skriva. Men när minnena gör för ont, då kommer musiken in. Eva är ett bra sällskap då.

När jag var åtta år, så började jag att skriva julsagor. Jag vet inte varför jag gjorde det, men det blev ett uppskattat evenemang varje julafton i Ivarsgården. Kanske var det här min författarbana började! I sagorna handlade det ofta om livet utanför vårat hem. Hur hade djuren det i skogen? Fanns det troll och vättar? Utanförskap var ständigt återkommande och funderingar om livet..Jag visste så lite, jag ville veta men frågorna hamnade i snön utanför huset och jag somnade lycklig på julaftonskvällen med skrivboken jag fått i julklapp och den fina ljusblå klänningen inom synhåll på en galge utanför garderoben.

Ännu i denna tid är jag lycklig och trygg. Ännu har inte ondskan drabbat mig. Jag är ett barn och får vara barn. Jag funderar över varför Stina är arg på alla och varför tant Karins flicka inte får mat hemma. Men frågorna göms och glöms i ett varmt kristet hem.

Min mor var engagerad i att hämta barn ifrån efterkrigstidens Tyskland. När jag var fem år, kom mor hem med Ramona som var tre år. Hon blev min syster.

Hon har ett eget kapitel i min bok: Under ”bara britta”, kapitel: ”Bunkerbarn.”

Jag var fortfarande lyckligt ovetandes om ondskan i världen. Kände mig svartsjuk när Ramona fick kärlek av min mor. Kunde inte då förstå vilket liv hon haft och idag skäms jag.

När jag var tio år åkte vi till Tyskland för att besöka Ramonas familj. Jag höll i mors kjol hårt bakom hennes rygg, när Ramonas far föreslog att jag skulle bo hos dom i lägenheten på ett rum och kök. De sov två i varje säng. Jag var livrädd, men mor räddade mig.

Det här blev ett minne som jag aldrig glömde. Dofterna, smutsen, Ramonas ledsna skyldiga ögon. Hon bodde hos sin familj nu och skämdes inför oss. Det gör så ont att tänka på. All ondska de fått utstå och jag åkte hem i min välpressade ljusblå klänning med matchande ljusblått sidenband i en hästsvans.

Människorna river murar

människor sår frön i bördig jord

höst träd bär kärleksord

människorna älskar med varandra

i alla växer tron

på att människan är god.”

(Eva Dahlgren)

Del 1 i skrivarklubben.




<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>


Jag sitter på verandan till min skrivarstuga, vilar mina trötta fötter på en bänk
och konstaterar att även jag nu fått en knöl på foten, artros eller hallux valgus eller vad det heter. Är det nu jag blivit tant? Knölen och tröttheten bekräftar att tiden har gått. Jag ser ut över åkern där mor och far slog hö. Där vi drack jordgubbssaft och åt bullar vilandes mot en hässja. Jag ser ut över barndomsminnen både ljusa och mörka. Jag ryser av stolthet över att jag till slut lyckats sätta historien, min historia på pränt. Men det skulle komma att ta 65 år. Varför?


Är det här platsen, jag kan finna ro,
lägga ner mitt huvud och våga känna tro,
Är det här platsen där själen läker,
säg att det är så,
Är det här året då allting vänder..”
(Peter Jöback)


Idag tar jag med mig Peter Jöback till min stuga och jag tror han har rätt. Den här stugan är platsen där min debutbok ska skapas.
Jag tänker att också att ni alla i Skrivarklubben ska få vara med mig under fem dagar i min stuga. Jag ska försöka förklara för mig själv och för er varför det var så svårt att berätta sanningen. Idag kommer jag att skriva om hur min debut i livet var, för att ni ska få en bild av mig och kanske att ni gör en egen analys av varför jag blev en debuterande tant. De kommande dagarna kommer jag att fortsätta att berätta från ax till kaka, om hur mitt liv fram till debutboken var, vilka sanningar, vilka möten som jag var rädd att skriva om och varför jag väntade så länge.


Min debut, mitt första offentliga framträdande var den 28 mars 1952 i Ivarsgården i Leksand. Jag föddes i ett varmt kristet hem. Min mor var kantor i Missionsförsamlingen och musiklärare. Min far var ordförande i församlingen och reklamtecknare med egen firma hemma. Jag hade två äldre bröder som månade om sin lillasyster. Kärlek var inte en bristvara i vårat hem. Mor och far lutade sig helt i trygghet på sin kristna tro. Allting ordnade sig bara man hade Gud i sitt liv. Omedveten om livets förestående faror levde jag i min blommiga barndom. Jag var den efterlängtade guldlockiga flickan som föddes fem år efter min bror. Jag levde som en prinsessa och så ville mor och far att det skulle vara.


Ondska och lögner visste jag inte vad det var. Så ska det väl också vara när man är ett litet barn. De stora ska skydda oss från allt ont. Men hur förbereder man ett barn på att inte alla är snälla? Och när gör man det?


På söndagarna gick vi till kyrkan. Mor som var kantor spelade och far talade som ordförande i församlingen. Jag satt på de blåmålade hårda bänkarna och bläddrade i en psalmbok och längtade hem till mina leksaker. Men mor och far var där och jag var trygg. Sedan väntade söndagssteken och något spel med far och ombyte till bekväma kläder.


Före åtta års ålder levde jag mest i bomullslandet. Om jag ramlade landade jag mjukt hos mor och far och slog mig aldrig. Jag visste inte, hur man gör för att skydda sig.


Två tillfällen jag minns under före-åtta-perioden.
Jag såg en blottare, blev förskräckt över vad han gjorde. Jag hade ju inte ens sett min far naken. Än idag vet jag var han bor. Och det var bara en gång detta hände.


Det andra tillfället jag minns före åtta år, är när jag blev lämnad hos min faster och hennes man i en vecka. De var snälla, men de var inte mor och far. Varför var jag där? Jag längtade efter att ligga bakom mors nylon-nattlinnes-rygg och känna hennes dofter.
Det sista har jag skrivit om i min novell: ”Grötminne”, som kommer i min novellsamling: ”Novellfesten”.


Det var då vi älskade ljuset och jublade när mörkret föll. Det var så vi använde tiden och glömde att ingenting höll.
Jacques Werup.

Fredag 14 juli 1978..

Avskedets stund är svår. Att lämna Leksand, Ivarsgården, mor var svårt. Men att lämna Tor kanske just då var svårast. Han kunde nog aldrig helt förstå mitt val. Jag behövde på något vis lämna Leksand, lämna familjen, lämna sorgen efter far. Men måste man lämna en plats för att må bättre? Kanske inte, men jag kunde inte vänta på att känslorna skulle bearbetas. Jag ville söka efter…vad vet jag inte. Tor var fast i sitt liv som jurist med sina rutiner och ”måsten”. Precis som mina vänner också, de levde här och nu. Jag ville leva där och då. Jag hade svårt att förstå att de kunde vara nöjda med det de hade. Jag ville mer.

Chile hade länge lockat mig, vet inte varför. Kanske var det bara exotiskt, kanske politiskt, kanske var det Violeta Parras: ”Gracias a la vida”. Jag hade lyssnat till den sången många gånger och varit nyfiken på hennes liv och hennes land. Eller så ville jag bara bort från tryggheten som kändes kvävande, från jobbiga känslor.

Ett sätt att göra avskedet mindre smärtsamt är att bråka. Efter att ha gett varandra tomma anklagelser om än det ena än det andra, en del utlöst av stundens allvar och stämning en del sant, insåg vi ändå att vi nu skulle skiljas. Vi hade ändå haft det fint och tyckte fortfarande om varandra. I denna stund skulle jag kunna slita hjärtat ur kroppen, denna värkande, glödande klump. Att skiljas är att dö en smula.

Här börjar en roman.

Fredag 14 juli 1978..

Avskedets stund är svår. Att lämna Leksand, Ivarsgården, mor var svårt. Men att lämna Tor kanske just då var svårast. Han kunde nog aldrig helt förstå mitt val. Jag behövde på något vis lämna Leksand, lämna familjen, lämna sorgen efter far. Men måste man lämna en plats för att må bättre? Kanske inte, men jag kunde inte vänta på att känslorna skulle bearbetas. Jag ville söka efter…vad vet jag inte. Tor var fast i sitt liv som jurist med sina rutiner och ”måsten”. Precis som mina vänner också, de levde här och nu. Jag ville leva där och då. Jag hade svårt att förstå att de kunde vara nöjda med det de hade. Jag ville mer.

Chile hade länge lockat mig, vet inte varför. Kanske var det bara exotiskt, kanske politiskt, kanske var det Violeta Parras: ”Gracias a la vida”. Jag hade lyssnat till den sången många gånger och varit nyfiken på hennes liv och hennes land. Eller så ville jag bara bort från tryggheten som kändes kvävande, från jobbiga känslor.

Ett sätt att göra avskedet mindre smärtsamt är att bråka. Efter att ha gett varandra tomma anklagelser om än det ena än det andra, en del utlöst av stundens allvar och stämning en del sant, insåg vi ändå att vi nu skulle skiljas. Vi hade ändå haft det fint och tyckte fortfarande om varandra. I denna stund skulle jag kunna slita hjärtat ur kroppen, denna värkande, glödande klump. Att skiljas är att dö en smula.

Här börjar en roman.

Bok-slag..

Mitt älskade Zurichsee.

”Bok-slag” är när en bok slår dig så hårt emotionellt att du ramlar omkull i din egen förutfattade mening. Den slår hål på allt det du trodde på. Den är en dörröppnare till det du inte trodde var möjligt.

Ska man verkligen köpa en sån bok, läsa en sån bok? Men hur kan du veta att den ska slå dig?

Definitionen ”bokslag” kan också betyda att en bok helt enkelt är så dålig att man vill slå den i huvudet på författaren och riskera åtal. Då..blir det ett bakslag!

Bakslag kan vara när du står på en bokmässa och inte får sälja någon bok för att du har för dålig pitch, eller för att du har en mer drivande författargranne. Det är också ett slags ”bok-slag”.

Bakslag är definitivt när en pandemi brer ut sig så att möten människor emellan är omöjligt. De viktiga mötena som inspirerar till historier, som är nödvändigt för oss skrivande personer.

Men kära vänner, böckerna finns och i dom finns historierna som kan få oss att drömma och tro på en framtid och en värld där vi möts.

Att komma ut…

Då menar man för det mesta att komma ut med att man är homosexuell eller har HIV. Inget fel med det, grattis Tobias Karlsson, så imponerande!!! Komma ut menas ju att man kliver ut ur garderoben, den garderoben som blivit ett fängelse. Ett fängelse med instängda känslor. Homosexualitet är inte idag så tungt att komma ut med som för 30 år sedan. Idag kanske mest svårt att berätta för familjen. Detta gäller förstås Sverige. Fortfarande i övriga världen förbjudet och ses som ett brott.

Men det jag vill säga är att jag tror att man kan komma ut på flera sätt. Många har stunder i sin mörka garderob. För mig känns det som att garderober bara kan stängas utifrån! Vem stänger in vem i garderoben? Om jag går in frivilligt så blir den inte låst och jag kan ta mig ut igen. Blir jag kvar för länge så kan någon stänga garderobsdörren.

Jag tror att vi alla ibland behöver en garderob att gå in i. Fly en stund, behöver ett ”tankerum”. Frågan är bara när vi ska komma ut och vad vi tar med oss.

Jag tycker att, om man berättar om sina svåra ungdomsminnen som ingen visste om, då är det att ”komma ut”. Hemligheter som ska offentlig-göras. Att komma ut med sanningen.

När jag skrev min självbiografi, då kom jag ut ur den smärtsamma, mörka garderoben. Ut i ljuset till mina vänner och familj. Till en värld som förstår, förlåter och försonar.

Ok, några hemligheter lämnade jag kvar. Återkommer när det är dags att ”komma ut” med dom.