”Britta är inte så stark.”

Av Britta Ivarsson Possnert

Snöflingor som ser ut som vita små stjärnor tar sig sakta ner mot jorden och lägger sig som ett vitt täcke över hösten och det blir vinter. Några stannar till på den stora granen vid stugan, men dansar vidare ner när en blåmes sätter sig på en gren.

Här i min skrivarstuga är allt så nära. När det blåser knakar det i väggarna. När det regnar måste jag ta paraplyet till dass och hör hur det smattrar på plåttaket när jag sitter där. När kylan kommer känner jag att huset inte är helt isolerat, men tänder i kaminen och i öppna spisen och inlindad i en filt och med fårskinnstofflor på, är jag.. nära. Här kommer tankar som jag glömt, känslor som jag glömt, ord som jag glömt. Magiskt! Precis som första snön, magiskt!

”Britta är inte så stark.” Min mor tog min blivande man åt sidan och informerade honom.

Å, vad jag har funderat på vad hon menade. Hon lever inte och jag får inget svar. Menade hon fysiskt? Jag låg ju på sjukhus i nästan två år. Eller menade hon min huvudvärk som finns med mig än? Eller kan hon ha menat psykiskt? Att jag inledde relationer som inte var bra. Var det en svaghet? Att jag var en sökare och inte nöjde mig med Leksand och ifrågasatte mina föräldrars val?

”Du måste äta gröt för att bli stark,”sa min mor. Jag hatade gröt och gör det än idag. Det hatet blev en novell: Grötminne, i ”Novellfesten”. Mina bröder åt gröt och blev starka, tror jag. Jag bestämde att jag inte ville vara stark, i alla fall inte om det innebar att äta gröt. Jag tror att om man kan visa svaghet då är man stark. Mina vänner säger att det var starkt att skriva en bok som pensionär. Starkt att skriva om sårbarhet och svagheter. Att skriva om jobbiga saker och sanningar kräver styrka. Speciellt när en del i omgivningen inte tyckte att man skulle berätta om sånt. Då blev jag svag en stund, men nu är jag stolt över att min livshistoria finns på pränt. Vad min mor menade vet jag inte, men hon sa nog det av omsorg.

Idag måste jag vara stark och hålla ihop, då vi har allvarlig sjukdom i familjen. Här menar jag att stark är att hålla ihop som hustru, mor, farmor. Det innebär inte att inte visa känslor, men att kanske glömma sig själv lite och se till att allt fungerar och ”lugna”. Spikmattan som lades ut för ett år sedan, däcken är inte lagade än. Undrar vad mor skulle ha sagt?

Jag tänder ett ljus och ser ett rådjur på åkern. Undrar om det får något att äta? Bara inte mössen kommer in! Jag gör iordning en glywein på österrikiskt vis, tittar ut över åkern och ser Hjortgården och minns min morbrors fru Berta från Tirol. Ett exotiskt inslag i Boda. Det lyser hos Ollas-Hans. Jag känner mig trygg här. Nu kan jag färdigställa min roman. Och jag tror att det blir en jul i år också, men på mycket annorlunda vis. Vi låter inte corona och cancer dominera, vi gömmer dem bakom julkrubban.

En liten flicka, 8 år gammal har klätt sig i finaste röda manchesterklänningen och vita strumpbyxor. Hon rättar till strumpbyxorna som vill åka ner i grenen och knäpper ihop spännena på de svarta lackskorna. Hennes mor har gjort två långa flätor av hennes ljusa hår, och satt i röda sidenband längst ner. Hon heter Britta.

Hon ställer sig på knä på en av stolarna i salen och trycker ansiktet mot fönstret. Det är magi i luften. Hon har hört att om en stjärna faller, så får man önska sig något. Britta ser när snön faller ner och undrar om det också gäller snöstjärnor?”

”En kväll när drömmar kan slå in”, en sann novell ur min novellsamling: ”Novellfesten.”

När snöstjärnorna dalar ner utanför fönstret, passar jag på att önska att alla får en fin tid fram till jul och att några av er köper mina böcker!

”bara britta”

Att se målet

BrittaIvarssonPossnert

Är det viktigt att se målet? När jag gick en promenad med mitt fyraåriga barnbarn häromdagen, så blev hon trött på att gå. ”Farmor jag orkar inte gå,kan du bära mig?” Jag insåg att jag inte skulle orka och det var inte långt kvar tills vi skulle se husknuten. Jag funderade över om hon var så trött eller bara uttråkad? Tänk om hon inte orkar? Så ser vi gården och då…springer hon hem! Hon blev hur pigg som helst!

Är det hjälp att ha mål,eller begränsande? Jag tänker analysera det i mitt skrivande. Om jag har ett färdigt mål med min roman, vet hur det ska sluta,till exempel med ett bröllop eller med en begravning,typ. Då är det väl bara att skriva på tills jag kommer fram dit? Det kan vara en hjälp,men också ett hinder för det kreativa. Jag måste ju hålla en linje som passar till slutet.

Om jag inte har ett mål, utan bara börjar skriva och har flow, så kan det sluta hur som helst. Det kan bli spännande, men det kan också bli dåligt.

I det verkliga livet har vi många mål, men är de för låsta så hindrar det oss att leva lite som vi vill. När jag arbetade som KBT-terapeut uttryckte vi vikten av att ha mål, men rimliga. Det är en balansgång. Nu när jag är skrivande pensionär så sätter jag målen lågt..tror jag. Jag blir bara besviken om jag inte lyckas nå det jag satt upp. Så nu är målet att leva några år till. Jag ser gården.

Skenet bedrar

Ovanmyra i sol

Solen skiner över ett soligt, tyst Ovanmyra och ger hopp. En iskall vind drar fram och skakar om min stuga. Det knakar i väggarna och tvättfatet på verandan åker i golvet. Ska jag vara orolig? Ja, allting är inte som det ser ut. Skenet bedrar. Finns vaccin mot oro? Finns vaccin mot åldrande? Kan vi fördröja åldrandet? Och då menar jag inte genom botox och plastikoperationer. För det hjälper ju bara på utsidan och då kan man verkligen säga: skenet bedrar! Finns vaccin mot cancer, mot pandemin? Det bästa vaccinet är kärlek, barnbarnskramar. Tyvärr är det nu förbjudet 🚫 Och i vår nya status i familjen är vi strängt förbjudna att träffa barnbarnen och barnen. Solen ler, men vinden säger något annat. Skenet bedrar. USA-val, pandemi, cancer inget vaccin finns. Kärlek kan vi känna och ge, men bara i ord. Jag tror att jag ska ta fram papper och penna och skriva kärleksfulla ord till vänner. Tänk att få ett brev✍️ inte bara konversation över fb. Vinden har mojnat, livet är i paus och solen går ner. Ta hand om de ni älskar och berätta det för dom❤️

Att vara fel…

Hur kan någon så vacker vara fel?

Vem bestämmer vem som är fel och vem som är rätt? Vem bestämmer vad som är fel och vad som är rätt?

När jag lyssnat på Peter Gembäck och en ung kvinna idag, båda med trauman från Knutbyförsamlingen, så undrar jag hur allt kunde bli så fel. Åsa Waldau var den som bestämde vem som var rätt och vem som var fel. Vem gav henne den rätten? Hon sa till de personer som gick emot henne: ”Du är fel, och får därför straffarbeta som min betjänt.” Ungefär så, enligt de som berättat. Tänk att få höra att man är fel!

Jag har nog vid några tillfällen känt att jag var fel. Några lustiga tillfällen där man kommit fel klädd. Tänk att komma utklädd till dracula på en middag när man tror att det skulle vara maskerad och ingen annan är utklädd. Då är man ju ganska fel, men kan i efterhand se det som en lustig anekdot att berätta för barnen. Eller när jag och en väninnan har klätt upp oss i långklänningar och alla andra har seglarskor och shorts. Då var det tur att vi var två och kunde skratta tillsammans.

Är det lättare att vara fler som är fel? Kanske det känns bättre, då kanske till och med fel bli rätt!

I mitt jobb inom psykiatrin träffade jag många som kände sig fel, ända tills de hittade rätt, tills de hittade tillhörighet och tyckte om även det som var fel, på rätt sätt. Om ni förstår.

Att som flugsvamparna vara fel, men att vara så otroligt vackra måste ju ändå kännas rätt! Ha en fin höst i svampskogen, men se upp för det vackra!

Suicidpreventiondagen….Britta Ivarsson Possnert

Alla dessa dagar för att påminna oss om hur viktiga sakerna är! Men måste vi ha en speciell dag för det? Ska vi inte alltid tänka förebyggande vad gäller självmord? Mors dag, komma ihåg våran mor och älska henne. Fars dag lika så. Barnens dag fanns när jag var liten. Nu finns kanelbullens dag, hedra bullen och äta 10 stycken. Säga till mor på mors dag att jag älskar henne och ge henne en blomma, sen kan jag glömma henne resten av året. Idag påminnas om vänner och nära och fd patienter som tagit sitt liv och….minnas dem och bli ledsen och kanske få skuldkänslor. Om det vore så enkelt att vi kunde ha dom känslorna under en dag och sen leva som vanligt. Jordgubbens dag, underbart men jag vill äta jordgubb en annan dag. Våfflans dag. Det jag vill säga är vi borde få välja vilken dag vi vill ha och det borde vara naturligt att tänka på mor och far och på att förebygga självmord utan att behöva påminnas. Visa varandra kärlek bry oss om varandra. Kramar till er alla. ”bara britta”

Ramona

Ramona utanför bunkern.
Ramona blir våran syster i Ivarsgården

”Bunkerbarn, Sommar 1957, Braunschweig en tysk stad märkt av kriget. Husen är gråa och smutsiga. Ett ensamt träd lyser upp med sitt gröna bladverk. Den gamla bunkern med synliga skotthål vittnar om krig och olycka. Det finns inga fönster, men tallriksstora hål som fortsätter in i huset i tunnlar. Detta för att ge luft åt de familjer som finns därinne. Av säkerhetsskäl kan man inte se ut. Familjer med fyra barn får ett rum. Två och två sover de i sängarna. Den mat de lyckas skaffa kan tillagas på en kokplatta i en korridor. Den delas av flera. Kriget är slut, men inte lidandet. Bunkern inrymmer mycken sorg och apati. En del familjer försöker hitta ett bättre liv, men stämpeln: bunkerbarn, ekar mellan väggarna. Ingen vill ha med dem att göra. Ingen frågar hur de hamnade där. På den grusiga planen framför bunkern, står hon en liten ”trasig” flicka på tre år. Mörkt rufsigt hår, ledsna bruna ögon. På sig har hon en för stor blå klänning och är barfota. Det som gör henne till ett ”bunkerbarn” är lappen som hänger i ett snöre runt hennes hals: ” Ramona Wrobel gen. 22.1.54, Braunschweig, Bunker Madamenweg zu: Ivar Karlsson Leksand.”

Det är ett kapitel ur min bok:Under ”bara britta”. Min mor hämtade henne, och jag fick en syster och hon fick ett bra liv, eller? Hon blev delad mellan två familjer och det gjorde ont. Igår kontaktade hennes man mig och tackade för boken och hälsar från Ramona❤️jag är överväldigad av känslor just nu! Tack mor för Ramona!

Eftertanke

Under en ek i Morga hage

Vad kom jag fram till i eftertanke i denna underbara miljö? Det tog en hel dag att komma till insikt. Att komma till insikt är att se in i något som man inte sett förut. Kanske på grund av konservativa tankar, kanske för att man inte ville se. Att i ett barns perspektiv slippa insikten om att man blir kall och blöt om man badar med kläderna på. Att få ge sig hän åt lusten för stunden. Tänk att ”mörka” insikten om att man/jag blir gammal och kanske inte hinner vara med när barnbarnen tar studenten. Insikten som är fakta att om jag äter glass varje dag och dricker champagne så blir jag tjock.

Vissa insikter vill vi helt enkelt inte ha. Vi lägger dom i en låda och hoppas att de blir oläsliga efter ett tag. Igår kom jag till den tråkiga insikten att jag inte kan påverka vissa sjukdomsförlopp. Mitt hjärta gråter, men bara inombords. Men det positiva med det i en jobbig tid, är att jag kan påverka min egen hälsa och gav mig ut på en lång promenad. Den insikten gör att fokus blir på något som jag kan förändra. Och nu planera för författarveckan på Fårö, en insikt som gör att jag gör något bra för mig själv.

Ut-flykt.

Att fly låter som att det måste gå snabbt. Till exempel att fly från ett fängelse innebär både planering och snabbhet. Fly till friheten, åtminstone för en stund. Att fly från en jobbig situation kan vara nödvändigt för att överleva. Att fly från disk och tvätt, att fly från den tråkiga vardagen. På min resa i Sydamerika träffade jag många personer som försökte fly från sig själva, tills dom insåg att det var omöjligt. Miljöombyte kan dock generera i andra tankar och du kanske kommer hem med ny kraft och nya insikter.

Ut-flykt innebär ju att du flyr ut ifrån något och till något annat, något bättre. Utflykt är vanligtvis något trevligt, med skolan, med jobbet. Sedan komma hem med ny energi. Men hur långt behöver vi ge oss för att kalla det utflykt? Hur långt som helst skulle ni svara.

Men, nej om man är 5 år då gäller inte det. Jag minns hur min mor packade ner en skogaholms-limpsmörgås med ost på och en liten flaska med hemmagjord vinbärssaft i en röd nylonväska med vita handtag. Jag kramade mor till avsked och begav mig iväg ifrån Ivarsgården. Tvärs över vägen och 100 meter upp i skogen på andra sidan vägen. Så långt att jag kunde se mor på förstukvisten. Jag satte mig på en stubbe, njöt av min smörgås och den goda saften. Allt medans jag såg mor och vinkade. Det var min utflykt. Idag tar jag mig lite längre, men saknar att ha en mor som vinkar.

Paus

Livet tvingas ta en paus när ett virus som heter Corona hänsynslöst drar fram över Världen. Viruset (orkar inte nämna dess namn igen) väljer främst ut gamla och svaga, vilket ibland leder till döden. Är vi redo för det här, är jag det? Jag tillhör ju gruppen ”snart 70 och pensionär.” Hur ska jag tänka? Eller ska jag göra som mina fyra söner sätta mig vid lägerelden och vara här och nu?

För mig personligen blev det inte så stor skillnad mot förra året. För ett år sedan drabbades min man av en allvarlig cancer. På grund av sjukdomen så kunde vi inte utsättas för barnbarns-virus och träffade därför inte barnbarnen. När det så lugnade ner sig lite på symtom-listan, så slog viruset till. Det innebar fortsatt avstånd till våra kära. Vi var redan inkörda på restriktionerna. Vad gäller jobb så kan vi ju inte bli av med något då vi redan är pensionärer. Alltså pausen fortsätter. Paus, för att livet stannar, även om klockan på väggen fortfarande går och dag blir till natt och natt blir till dag. Paus i planering i framtidsdrömmar.

Vad gör jag då i pausen? Jag och maken åker till våran/min skrivarstuga i Dalarna. Jag går i gräset där mina förfäder trampat upp vägen åt mig, framför mig rödmålat timmer, ovanför blå himmel med vita molnsuddar som flyktigt förflyttar sig och bildar olika figurer. Det är här våran paus är. Här fylls jag av historier värda att berättas. Den om min mors morfar Anders Dalin som var predikant och lärare. Jag har hittat hans handskrivna levnadsberättelse om hur han blev faderslös vid 4 år och hur 4 av hans 7 barn dog. Jag blir berörd av historiens vingslag. Min mors beskrivning av fäbodlivet. Badet i den kalla bäcken, ormen i höet, branden på gården hemma.

Hur ska jag kunna välja? Eller kanske ska jag bara fortsätta på romanen nu när jag fått kontakt med huvudpersonen i Chile? Så får det bli! De andra får vänta, de har ju redan väntat sedan slutet på 1800-talet. De finns runt mig här i Boda och ger en trygghet på något vis. Jag går ibland ifrån skrivmaskinen och tittar på gamla brev och foton och får bekräftelse på att vi som kan skriva måste fortsätta.

Ett nytt kapitel skrivet om ett kärleksdrama. Det går långsamt fram, men jag jobbar i pausen och lär mig andas. Önskar er alla en bra skrivtid i pausen!

”bara britta”

Relationsakuten håller avstånd. Bra eller dåligt?

Rapport från min skrivarstuga i karantän. Britta Ivarsson Possnert.

Vad kännetecknar en relation? Enligt google: förhållande, förbindelse, samband.

Hela livet består av relationer av olika slag. Vi har relationer till föräldrar, syskon, vänner, grannar, kollegor på jobbet. Jag har valt ett yrke där trassliga relationer är i fokus. Jag vet att vi påverkas mer än vi tror av till exempel en jobbig skilsmässa. Hur kan det påverka nästa relation vi går in i? Vi behöver analysera varför det blev som det blev för att inte göra om samma misstag. Barndomen med ”smällarna”, hur kan jag skydda mig från det idag? Ta reda på var ”smällarna” kom ifrån, och gå åt ett annat håll idag.

Relation är en förbindelse med någon, på gott eller på ont. Den som gjorde mig så ont när jag var 18 år, det var en relation på ”ont”. Till min mor, på ”gott”. Men båda är relationer.

Är avstånd bra? Kanske bättre än vi förstått. Varför kramar vi varandra när vi möts? För att visa kärlek, omtanke. Är kramen ärlig? Jag hade hoppats att den är det, men jag tror att ibland blir den en rutin. Nu måste vi anstränga oss för att visa hur betydelsefull en person är. Om vi inte tycker det så kan vi ju skylla på corona: ”Vi får ju inte kramas.” Lite fegt, men i stunden en räddning.

Hur visar man kärlek utan kram? Genom olika gester som att ge blommor, baka en kaka, handla åt gamla. Ord är nog det svåraste och något vi ska vara försiktiga med, eller det kräver eftertanke. Är man i affekt kan ord bli fel, samla dig, skriv och tala sen.

Relationsakuten håller avstånd. Bra tid att lära om och lära rätt. Vad är viktigt för Dig i en relation?