Det är så jobbigt med stängda dörrar, när famnen är stängd, när du vänder dig bort. Du vill inte se, du vill inte höra. Du stänger dörren!
Min far var ordförande i esperanto-förbundet. Esperanto var ett världsspråk, innan engelskan tog över. Min far blev ordförande för Europa när det var krig. På sommarsemestrarna åkte vi hela familjen, mor, far, mina två bröder med bil ner i Europa. Vi besökte då esperanto-vänner i Holland bland annat. Mor och far kunde tyska, då de rest och hämtat barn i Tyskland efter kriget. I Holland hade vi åkte lite vilse och far ringde på i ett hus för att fråga om vägen. Vi andra sitter i bilen och väntar och ser på. Så ser vi hur dörren stängs med en smäll framför ögonen på far. Far vänder sig till oss och ser chockad ut. Mor rusar ut och tar emot honom. Vad hände? Far frågade om vägen på tyska! De trodde han var tysk. De hade en historia om Tyskland.
De stängde dörren utan att veta! De visste inte att far var svensk. Men värre var att de dömde alla tyskar. De ville inte höra, inte se, de stängde dörren.
Håll din dörr öppen, lyssna och se, en medmänniska står utanför. Min far lärde mig att alla människor har lika värde oavsett ras och språk. I den andan verkar också jag. Det finns ryssar och ryssar, det finns svenskar och svenskar, tyskar och tyskar osv. Vem är jag eller du att döma?
Min dörr är öppen oavsett vad du pratar för språk.
I entréhallen till Onkologen kl.17.45 igår kväll satt jag i en av de röda skinnfåtöljerna. Det är tomt, alla som jobbat dagspass har gått hem. En och annan passerar som kanske blivit fördröjd på jobbet då någon patient behövt mer tid. Jag har all tid i världen som pensionär men jag fryser just nu. Eftersom vi i all hast fick åka in till sjukhuset efter konsultation av läkare, så satte jag på mig min ofodrade Fjällrävenjacka utanpå T-shirten. Kaféet i entréhallen har stängt. Maken är på våning 4 för provtagning. Nu ser jag att det släcks på mottagningen tvärs över. Det är fredag kväll, fredagsmys. Taco-kväll hos mina barnbarn. Det går ingen nöd på mig, egentligen ska jag inte äta alls, eller i alla fall som Viktväktarna. Men jag fryser och är hungrig. Jag reser mig upp och ser en automat. Yippee, chokladbit med massor av vv-poäng! Betala med kort!! Oj, nu kände jag mig gammal. När jag försöker klura ut hur jag ska göra, går en ung sjukhusklädd person förbi och ler. Jag ler tillbaks och låtsas vara säker! 30 kr och en chokladbit senare njuter jag i den röda fåtöljen.
Jag tänker att det pågår ett krig som jag inte har kontroll över, förutom att det tar fokus från mitt inre krig. Det är hemskt att säga, men när bilderna på krigets framfart rullar på tv-skärmen, så tänker jag inte på mitt inre krig.
När chokladbiten är uppäten, kommer en lång smal man med munskydd och sätter sig nära mig i den stora entrén. I början svårt att höra vad han säger, men ögonen lyser förtvivlan. ”Det har varit ett pissår: corona, cancer och Putin!” Jag förstår precis, eftersom jag också har corona, cancer och Putin. För första gången vet jag precis hur han känner, även om jag som terapeut nog också förstod patienterna. Men nu sitter vi två på samma stolar. Hans fru har cancer och min man också. Jag hör inte allt han säger för munskyddet, men han kryper ihop med sin långa kropp och säger att imorgon är han ledig och då kommer hans tvillingbror. Han släpper inte blicken från mig. Då ser jag min man komma och säger att jag måste gå. ”Lycka till!” säger han. Vi kan åka hem denna gång, han lämnar sin fru där!
Idag skiner solen! Mitt krig fortsätter men får en paus. Kriget i Ukraina fortsätter och gör mig ledsen.
Över våran stuga, över morfars smedja, över Ovanmyra, över oss människor…mörkret och natten är tänkt att ge vila, att ge oss utrymme för våra drömmar. I tystnad, annars hör vi inte tankarna och ser inte drömmarna. ”Blackbird singing in the Death of night”, koltrasten sjunger i gryningen och vi tar med drömmarna och vilan in i dagen.
Men idag är jag rädd, ett nytt mörker som bara en person har makt över, har lagt sig över Europa. Han som inte är värd att nämnas vid namn, tror att han vet vad som är bäst för alla. Kallar oskyldiga människor för hemska saker som bara han tror på! Hur kunde detta hända? Hur kan en person av kött och blod vara så iskall, så sjuk och inte inse att han behöver vård? Mitt hjärta gråter, vill ta alla ukrainare i famn och de ryssar som lider.
Jag ville att någon drar upp rullgardinen och jag ser en ny värld där alla vill ha kärlek och fred, där det goda segrar!
Solen går ner varje dag, men den går också upp. Vad gör vi i väntan? Vad gör väntan med oss? ”Inget är som väntans tider” att vänta barn är en positiv väntan, en början på livet, på ett nytt liv, som ger oss kärlek och ”pånyttfödelse”.
Jag har vunnit med en novell som heter: ”Väntrum” och handlar om att vänta på ett besked där livet ifrågasätts, allt ifrågasätts, hur skulle jag ha levat, skulle jag ha visat mer kärlek, vem är jag? Är jag värd att leva vidare, har jag rätt att gråta?
Vad gör väntan med oss? Hur hanterar vi väntan när vi inte vet, hur förbereder man sig på det värsta, eller det bästa? Väntan kan fyllas med längtan. När jag väntade på att min son skulle komma hem ifrån Indien, då fylldes min väntan med längtan. En pirrande lyckokänsla fyllde mitt bröst. Idag sitter jag i soffan och väntar på att maken ska komma hem från sjukhuset och då fylls mitt bröst med oro, men också kärlek och sorg och allt möjligt.
Att alltid vänta är jobbigt, att försöka ändra en agenda som du inte har kontroll över är dumt. Jag är dum och har ett hjärta. Att inte ha kontroll har jag uppskattat när jag var yngre. ”Hit the road” som är mottot i min roman, var inte alltid så bra, men på något vis skönt att slippa tänka och planera. Nu är livet annorlunda och jag är gammal och klok, eller dum. Jag vill veta vad som ska hända, men någon har tagit min tidsbild.
Vi vet att solen går upp varje dag, och vi vet att den går ner varje dag. Men vi vet inte om vi ser det.
Ursäkta ni alla andra, men de hjärtan som är närmast mig är dessa sex och deras föräldrar och min man.
Vad symboliserar hjärtat? Kärlek och liv. Ingen kan ju leva utan hjärta, men det innebär ju inte att alla som har hjärtan är kärleksfulla! De vet bara inte hur man använder hjärtat, har tappat instruktion och trampat på den. Därför vill jag inte ägna denna dag till alla. Låter snålt, och kanske lite kärlek till de ”hjärtlösa” skulle förändra dom. Min lista över de ”hjärtlösa” tänker jag inte publicera här, det förtjänar dom inte.
De som använder hjärtat på rätt sätt har också en själ och då kan inget gå fel. Uttrycket: jag har ont i hjärtat, betyder att jag är riktigt ledsen och besviken och ifrågasättande över något. När jag ser hur barn i andra länder hanteras, när vuxna har tappat sin instruktion till hjärtat, när en nära har ont av sjukdom och jag inte kan göra något även om hjärtat är med. Då känns det som att hjärtat blöder. När jag inte förmår att läka näras sorg, och när avståndet till mina barnbarn och söner är så långt att jag inte kan kramas med dom. Men mitt hjärta är med och jag är säker på att dom känner det.
Alla ni andra som har hjärtan och som använder dom enligt kärleksinstruktionen, ha en hjärtlig dag❤️
Bevingade ord. En boks inledning har mycket att uträtta- framför allt att fånga läsaren. Denna initiala akt när pennan landar på det vita papperet, liksom när penseln landar på den tomma duken eller strängen på en fiol i en första ton. Magiskt! Men hur får man fram detta magiska ögonblick när man skriver?
Ett exempel på vad som kan bli min första deckare:
”Du är en dagslända”, sa han med en röst som bar besvikelse och ändå övertygelse. Dimman låg som ett täcke över sjön och tystnaden kändes orolig. Ända tills han bröt den med sin mörka röst: ”Du kommer inte att kunna gå mer, du överlever inte dagen, tro mig du vackra dagslända.” Han lämnade henne där i det fuktiga gräset som färgats rött. Omsorgsfullt placerade han hennes huvud på en mossbeklädd sten. Han hade ett estetiskt sinne och ville att det skulle se snyggt ut. Blodet på mossan glänste vackert.
Griper det tag, blir man nyfiken? Jag tror det även om man sagt att första meningen är viktigast.
Jag kanske inte är något bra exempel på hur man kommer igång med att skriva. Det tog mig 65 år att ge ut min första bok, en självbiografi: Under ”bara britta” ,2018. Vad var målet och hur började jag?
Målet med min självbiografi var att få en förklaring på beteenden jag har idag, varför de uppstått. Som en slags livslinje. Och att ge mina barn historien om mitt förflutna, saker de inte visste om.
Jag tittade på foton, läste brev och funderade på vilka personer som påverkat mig på bra och dåligt sätt. Sedan skrev jag de personernas namn på post it lappar. Det blev åtta stycken. Sedan skrev jag för hand om varje person. Jag la ut texterna på golvet och höll mig till bara åtta berättelser. Sedan började arbetet med att läsa brev med mera. Post it lappar är bra, ger en överblick. Men eftersom personerna i boken gett starka avtryck på mig, så tog det tid. Hur mycket kan man skriva och vad? Det var den begränsningen som gjorde att det tog tid. Feghet eller försiktighet.
Året efter 2019 gav jag ut en novellsamling: ”Novellfesten”. Då hade jag en paus i mitt liv, då min make drabbats av allvarlig sjukdom. Romanen lades åt sidan. Men jag plockade fram noveller ur byrålådan och skapade några nya. Det kändes inte svårt och skrivandet hölls igång.
Sedan skickade jag noveller till tävlingar och vann några och medverkar i två antologier. Då hade jag kommit igång efter pensionen.
Men att skriva en roman var och är ändå mitt stora mål. Jag håller på och slutredigerar ”Bruten pakt”. Vad var målet och hur började jag? Målet var/är att skriva en spännande roman utifrån en livsomvälvande resa som jag gjort. Också självbiografiskt, men jag har valt att göra den i autofiktion. Det valet gör att jag får större frihet och att sanningen kan gömmas. En resa i Sydamerika som förändrade mitt liv, 1978-1979. Den ifrågasatte mina tidigare värderingar om moral, religion, livet. Ännu fler hemligheter som många i min närhet inte visste.
Hur börjar man? Dagboken från det året är grunden. Jag har utgått ifrån den och försökt få in känslan och byggt på med ännu mera spänning.
Problem som uppstått:
Att följa en dagbok slaviskt kan bli tråkigt. Jag har behövt jobba om manuset flera gånger.
Att våga göra om en del historier och en del karaktärer.
Vilka riktiga namn kan jag använda?
Det är enklare att hitta på historier, kräver mindre. Ingen kan kritisera historierna. Jag tycker att det varit lättare med påhittade noveller, flyter på bättre, får ett flow.
Mitt viktigaste tips: kom ihåg att det är DU som är konstnären, som målar tavlan som du vill. Att din historia är DIN, oavsett hur de andras ser ut.
För att börja, tror jag utifrån mina erfarenheter, att du ska besöka en för dig viktig plats och ta fram papper och penna och hämta känslorna och dofterna där på förstutrappan. Det är en början. Lycka till!
Och inte vilken stol som helst, stol nummer 18 i Fåröakademien!
Sommaren 2020 deltog jag för första gången på författarveckan på Fårö. Jag som då bara hade skrivit en bok och var försiktigt tveksam till att kalla mig författare. Jag som skrivit sedan jag var liten, men skrev min första bok efter pensionen. Stolt pensionär, men lagom kaxig. Jag som bara jobbat i psykiatrin i 40 år och kunde det mesta om trasiga relationer. Jag som bara fött fyra söner och varit gift i 40 år och visste det mesta om kriser i olika åldrar. Jag som bara rest mellan cirka 40 länder och vet vilka misstag man kan göra på grund av dåliga val. Jag är BARA.
Denna första sommar på Fårögården, smög jag någorlunda ljudlöst in i vardagsrummet och såg alla tysta skrivande författare. Tystnaden gick att ta på. Jag undrade vad de skrev på. Jag undrade om någon var intresserad av det jag skrivit? Skulle jag våga lägga min lilla bok på bänken till försäljning? Jag kände respekt och tacksamhet för att få vara med. Jag hade smugit med en liten flaska prosecco. Kanske dom inte drack alkohol? Så pinsamt i så fall. Men jag måste fira att jag fått komma. Tog med proseccon, ett glas, baddräkt och gick ner till havet. Svalkade min svettiga kropp och mina funderingar i de salta vågorna. Njöt av stunden och funderade på hur jag skulle närma mig proffsen. Högläsning en kväll. Jag förberedde en hel dag och darrade på rösten när jag läste upp min text. Jag fick positiv respons och tips om kommande roman. Phu, nu är jag med!
2021 kände jag mig mera säker och hade min andra bok med. Denna gång satt även jag i vardagsrummet och sakrev, tyst. Eller under valnötsträdet i trädgården, eller på stranden. Middagar på Fårögården med kreativa samtal, utflykter med guider från ön. Nu blev det bara bättre. Men känner mig ändå ödmjuk inför de andra författarna. Nu är jag ledamot med stol nummer 18 av 34 och med i styrelsen och känner ett ansvar att göra bra ifrån mig och en pepp att skriva mer för att vara en värdig medlem.
Att packa en väska är att göra sig beredd. Att vara redo för en resa, en förändring. Alla som har fött barn för 30-40 år sedan som jag, minns väl den packade väskan. På profylax-kursen, där vi lärde oss att andas och förbereda oss för att ta emot ett nytt liv, så sa terapeuten: ”ni har väl väskan packad?” Och då var jag i åttonde månaden, och hon visste inte att jag packat den redan i fjärde månaden. Vi fem par som satt där på kursen väntade alla våra första barn och vi log utan att veta att det inte bara är glädje med att få barn. Lyckan fanns i profylax-rummet och fem små bebisar sparkade i våra magar. Men, väskan var packad. Med vad? Vad behöver man för att föda barn? Jo, vi fick rådet att ta med den första lilla sparkdräkten och en liten mössa och en filt. Jag förvånades över hur liten sparkdräkten var! Skulle passat min gamla docka Yvonne. Blir verkligen barnet så litet? Eller skulle man ta en storlek större? För säkerhetsskull tog vi två olika storlekar. Sedan skulle man ha tidningar, som partnern kunde läsa om det skulle dra ut på tiden. Men jag då, jo jag skulle ha sanitetsbindor, egna kläder och necessären förstås. Och så journalen. Vi var beredda! Vi visste ju ungefär när barnet skulle komma mellan 9-10 månader.
Men vad packar jag väskan med om jag vet att jag ska dö inom en månad? (det ska jag inte) Om doktorn säger ”Du har en månad kvar att leva, var beredd.” Det första jag tänker på är minnen, men dom har jag ju inom mig. Jag skulle packa ner dom stora gambas-räkorna, dom som inte förstört miljön (spelar väl ingen roll med miljön om jag ska dö) och så skulle jag nog ta av min saftiga pension och köpa mig en dyr äkta champagne. Och jag tror jag packar ner min långa röda klänning som jag hade på 50-årsfesten. Men tänk om jag mot förmodan överlever och har gjort av med hela pensionen på champagnen! Och föresten ska man gå in i dimman i döden?
Jag har packat väskan, för en resa som jag inte vet när den börjar och inte när den slutar. Att vara beredd på en livsförändring är att packa en väska. När jag födde barn, visste jag när jag skulle vara framme. När jag reste till Italien visste jag när tåget gick. Men nu vet jag inte! Vad ska jag packa med nu? Varma kläder, för den känslomässiga kylan, näsdukar för tårarna, en tröstebok, en livslinje. Nej, min väska är tom för jag vill inte vara beredd, jag vill inte se, det ska vara som vanligt, eller?
Du vill inte se vad som finns i 2021-ryggsäcken. Den är så tung att det gör ont i dina axlar. Vad väntar du på? Ta av dig den och släpp den till marken bakom dig. Känn hur dina ömma axlar blir lätta. Ta av dig dom tunga kängorna som vandrat så många steg och är ordentligt slitna. Borsta bort dammet från knäna. Dammet som uppkommit då du tvingats krypa i snårig terräng. Sträck upp armarna mot himlen, känn frihet! Känn nytt, känn hopp!
Men, vänd dig inte om!
I mitt arbete i psykiatrin ritade jag ofta upp livslinjer med mina patienter. Ritade upp hur livet sett ut från början till nu. Det var nödvändigt för att förstå beteenden idag.
Min egen livslinje har jag ritat många gånger och skrivit om den. Jag tror mig veta ganska bra vad mina nuvarande beteenden kommer ifrån. En del beteenden är skyddande i livet, en del hindrande. Om jag ändrat på något? Nja, att vara medveten är ett steg, att ändra är ett större och svårare steg. Hur många gånger har jag inte sagt: ”jag vet vad jag inte bör äta för att kunna gå ner i vikt.” Sen sitter jag där med chipspåsen. Igenkänning för många tror jag. Dock beteendet att ”backa” och vara tyst har jag inte lyckats så bra med. Alltså ni som känner mig vet att jag inte är tyst. Men det är skillnad på att prata socialt och prata om det innersta.
Men, jag vänder mig inte om! Jag vill inte minnas allt jobbigt, jag vill känna hopp! De sista åren har jag bara blivit tyngd av att se tillbaks. Jag behöver ta av mig ryggsäcken och kängorna. Det är till och med jobbigt att se nyheter med övergrepp och krig. Svartvita nyheter! Vi behöver färg!
Min bror som var engagerad i Nicaragua-rörelsen påminde min mor, som då var ensam, om det. Då sa min mor: ”Jag har mitt eget Nicaragua här”, och pekade på gården. Jag är absolut engagerad i världens elände och politik, Men vi behöver också få energi för att kunna gå vidare med nya skor.
Jag vänder mig inte om, men när jag stoppar händerna i fickorna på jeansen, så hittar jag blommor. Kan det vara från barnbarnen?
Jag önskar alla mina vänner och alla som jag känner ett Nytt Friskt År 2022! Köp en ny ryggsäck och nya skor och ta fram ett vitt oskrivet blad!
Du vill inte se vad som finns i 2021-ryggsäcken. Den är så tung att det gör ont i dina axlar. Vad väntar du på? Ta av dig den och släpp den till marken bakom dig. Känn hur dina ömma axlar blir lätta. Ta av dig dom tunga kängorna som vandrat så många steg och är ordentligt slitna. Borsta bort dammet från knäna. Dammet som uppkommit då du tvingats krypa i snårig terräng. Sträck upp armarna mot himlen, känn frihet! Känn nytt, känn hopp!
Men, vänd dig inte om!
I mitt arbete i psykiatrin ritade jag ofta upp livslinjer med mina patienter. Ritade upp hur livet sett ut från början till nu. Det var nödvändigt för att förstå beteenden idag.
Min egen livslinje har jag ritat många gånger och skrivit om den. Jag tror mig veta ganska bra vad mina nuvarande beteenden kommer ifrån. En del beteenden är skyddande i livet, en del hindrande. Om jag ändrat på något? Nja, att vara medveten är ett steg, att ändra är ett större och svårare steg. Hur många gånger har jag inte sagt: ”jag vet vad jag inte bör äta för att kunna gå ner i vikt.” Sen sitter jag där med chipspåsen. Igenkänning för många tror jag. Dock beteendet att ”backa” och vara tyst har jag inte lyckats så bra med. Alltså ni som känner mig vet att jag inte är tyst. Men det är skillnad på att prata socialt och prata om det innersta.
Men, jag vänder mig inte om! Jag vill inte minnas allt jobbigt, jag vill känna hopp! De sista åren har jag bara blivit tyngd av att se tillbaks. Jag behöver ta av mig ryggsäcken och kängorna. Det är till och med jobbigt att se nyheter med övergrepp och krig. Svartvita nyheter! Vi behöver färg!
Min bror som var engagerad i Nicaragua-rörelsen påminde min mor, som då var ensam, om det. Då sa min mor: ”Jag har mitt eget Nicaragua här”, och pekade på gården. Jag är absolut engagerad i världens elände och politik, Men vi behöver också få energi för att kunna gå vidare med nya skor.
Jag vänder mig inte om, men när jag stoppar händerna i fickorna på jeansen, så hittar jag blommor. Kan det vara från barnbarnen?
Jag önskar alla mina vänner och alla som jag känner ett Nytt Friskt År 2022! Köp en ny ryggsäck och nya skor och ta fram ett vitt oskrivet blad!
Brittas tankerum 