Brittas tankerum

Just nu läser jag Pia Davidssons: ”Min man försvann”, om att vara anhörig i en nästan omöjlig situation. Jag redigerar min kommande bok: ”I hans frack”, som handlar om att stå bredvid och orka. Så såg jag dokumentären om Kim Kärnfalk som fått altzheimer. Hur hennes man blev arg när psykologstödet togs bort från honom som anhörig.

Dessa tre historier med anhöriga på olika sätt. När jag jobbade med en grupp med anhöriga till bipolära, fick jag erfara att gruppen var en livlina för att de skulle få näsa över vattnet och kanske kunna simma iland.

Hur mycket stöd vi än har av vänner, då är det dom nära som ska orka. Jag och en surfande son skötte om maken de sista tre månaderna, dessförinnan jag själv. Nu var inte maken besvärlig och vi kanske inte tryckte på tillräckligt att vi behövde stöd. Vad gäller mig själv så tror jag att det är lite kvinnligt omhändertagande och min profession som på något sätt tyckte att: ”det går nog lite till.”

Vad ska man göra då undrar ni nog? Jag skulle velat att man frågat mig igen och igen och igen. Skalet blev hårdare och jag blev duktig på att dölja och skogen frodades av mina tårar.

Precis som man gör en vårdplan för vården av patienten, då skulle det vara obligatoriskt med en plan för den anhöriga. Om vi i vården (inte jag längre) inte håller de anhöriga i handen, så blir vårat jobb svårare. Vinst inom vården.

Bara att veta att min nära ska dö, som för Kims man, är väl tillräckligt för att få stöd. En hel familj i kris, som behöver stöd även om de inte säger det. Men det var skönt att höra att hennes man töt ifrån. ”Vi jobbar ju på ett avsked av en familj.”

Det går inte att göra ogjort, när rötterna är uppe och blottade så måste man inse att det kan göra ont. Men det kan bli vackert som detta träds rotsystem.

Hur blir det när vi gräver upp våra rötter, det krävs kraft, kanske inte att gräva fram dom, men att titta på dom, förstå, räta ut frågetecken, inse att det inte var som du trott. Kanske värre, kanske bättre.

Här i stugan har jag grävt fram rötter som handlar om min mors morfar Anders Dalin som var predikant. Hittar hans brev till dottern Maria när han var på lasarett. Har grävt fram mor och fars kärleksbrev, dagböcker. Familjen Borg som bodde här före oss.

Gör det ont? Ja på något vis, för jag skulle ha frågat mor mer. För här i stugan finns dom och gör sig påminda genom små saker, hyllan far byggt, duken mor virkat.

Kraften som behövs är modet och viljan att se och höra.

Idag är en dag då jag känner mig kraftlös. Försöker intala mig att jag orkar. Ni behöver inte vara oroliga. Såna stunder kommer och då behövs tårarna för att lösa smärtan i bröstet.

Jag fick en inbjudan till skogen, klädsel: naturmatch. Hur tänkte jag där, turquose jacka!! Kände utanförskapet, storspoven och koltrasten flög i förskräckelse iväg. Vem är hon, att tro att hon bara kan klampa in här?

Jag förstår dom, säkert gömde sig också räven och rådjurskidet. Jag är gäst i en helt fantastisk sal, så vackert, så tyst, så stilla. Jag rör mig sakta och går försiktigt i deras värld. En värld som är helt nära mig och ändå så långt borta. Jag känner respekt och kärlek för dess invånare och lovar att gå med stilla steg.

”Skogen är den fattiges kappa”, det stämmer här kan man gömma sig och värma sig i mossan i den stora salen med vakande granar som ger dig en trygghet. Lugnet som kommer av att vara just här går inte att förklara.

När jag var liten, kanske 5,6,7 år, så gick jag över vägen från mitt hem Ivarsgården till skogen. Där hade jag en buske, vet inte vad det var för sort, men jag bestämde att jag skulle gå dit varje årstid och hälsa den välkommen. Jag hade små hemligheter som gav mig kärlek och en känsla av tillhörighet. En var att skriva, men det var ju inte hemligt. Eller, jo en del var hemligt! Men skogen och den speciella busken blev en viktig sak.

Och nu är jag åter gäst och borde ha en annan jacka!

Hur nära kommer man?

Jag skrev att jag blir lugn när jag kommer hit, men inte initialt..ett tryck över bröstet, klump i halsen, en ensamhetskänsla, det gör ont. Och ändå som jag längtat, men vad har jag längtat efter? Hur nära minnena kan man gå utan att bränna sig?

Jag tänker att jag har mina minnen dom bra och tyvärr också dom dåliga ständigt med mig. Men då är jag i min relativt trygga vardagsmiljö. Men det är här dom känns, i barfotapromenader i gräset, här är dom. Även om jag växte upp på Ivarsgården i Leksand så var ju mina somrar här i Boda. Men det är liksom ingen väg mellan Ivarsgården och Borges. Alltså på riktigt är det det förstås. Men för mig går det ihop, hela mitt liv är här och jag minns grusgången vid Ivarsgården men kan inte gå där nu då någon annan bor där nu.

Jag trodde inte att jag skulle kunna vara här mer efter att jag blivit halv. Men samtidigt som det gör ont, så läker jag här, fastän minnen ibland kommer med sån kraft att jag nästan faller.

Det här är platsen jag skulle visa för någon som frågar:” vem är du?”

Längta efter det som inte kommer..

I längtan lever vi på väg mot en dröm som är målet. Att längta efter sommaren ger en positivt resultat, för den kommer. Likaså att längta efter vintern, den kommer också.

Men vad gör det med oss när vi längtar efter något som aldrig blir? När dom där varma känslorna i bröstet har börjat svalna på grund av obesvarat mål? Hur länge orkar vi längta?

Längtan är ett underbart ord. Vad längtar du efter? Och då kan vi måla blommor och fåglar på den blå himlen och föreställa oss den dagen dit vi vill. I längtan mår man underbart, den för oss framåt och gör livet lättare.

När onkologen frågade Göran vad han längtade efter, blev svaret ”att sitta vid stugan, att äta en god bit mat.” Han drömde och längtade, men maten smakade pest och han orkade inte åka till stugan. Undrar om han visualiserade det framför sig? Hans längtan nådde inte målet.

Åh vad jag längtar, men det värker i mitt bröst och ibland undrar jag om jag ska lägga ner längtan i en låda. Gömma och glömma. Att längtan kan göra så ont och samtidigt vara nödvändig och emellanåt underbar.

Vad min innersta längtan är ligger gömd i mitt bröst, nej i lådan.

Längta, vänta, gömma, glömma.

Kanske en naiv bild av hur det är, men en realistisk bild av hur det kan vara. En mor måste det ju finnas, även om far och syskon saknas. Men du kan inte komma till världen ensam, men kan förstås lämnas även om det inte är det vanligaste.

Hur viktig är då relationen till ”moderskeppet”? Vad lär vi oss? Att vara starka bara av oss själva, att inte behöva någon annan?

Mina funderingar kring detta kommer av att jag på min resa mött kvinnor som valt ensamhet i motsatt till mitt val i livet. Jag valde kärlek och fyra barn och det har gjort mig rik och lycklig, men hur tänker dessa kvinnor?

Kristina från Genève 69:”jag är nöjd med mitt liv och mina val i livet. Jag reser mycket, är noga med min hälsa och vandrar. Jag har aldrig sörjt att jag inte fått barn. Och så träffar jag så trevliga människor på mina resor, en del återser jag. Men jag känner mig fri att välja om vi ska ses.” Säger hon med ett leende.

Jag svarar och berättar om mitt val och hur det är att plötsligt bli ensam.

”Jag saknar kvällarna med honom, men uppskattar mornarna när jag gör som jag vill!”

Ett par sitter nära oss och hon lyssnar och nickar mot mig! Han ser inte det och jag vet att hon vill ha ensamma mornar.

Min analys: Kristina har gjort rätt val för henne. Mycket trevlig. Drink sista kvällen och hejdå.

Felicity 68 från Irland: ” Jag vill inte ha någon karl i mitt liv, har aldrig funnits någon. Jag är tillfreds med mitt liv punkt slut.”

Min analys: oklart, låter lite bittert. Vet inte bakgrund. Men hon var glad på puben.

Mary 69 från Irland: ” jag har nog försökt att träffa någon, men det är så mycket som ska stämma när man väntar så länge. Jag är lång och har 43 i skostorlek. Men jag är okej, bara tråkigt att bli bjuden på bröllop ensam o inte ha partner. Säger nej då.”

Jag: ”men med den sexiga klänningen gör du ju succé ” Hon skrattar och är jätteglad.

Min analys: Hon klarar sig bra, tar en ledarroll i gruppen och flörtar lite på puben.

Jag träffade några till som valt den ensamma livet, och jag kan bara säga att de verkade lyckliga och inte som den dam jag berättat om tidigare som inte vågade ha relationer för att de kunde fö. Hon var olycklig. Men dessa power-kvinnor imponerade.

Men nu packar jag väskan för äventyr, dator, penna och papper och de bikinis som passar efter en kall vinter där jag behövt bygga upp fett för att inte frysa. Nåja, jag vet när resan börjar och när den slutar. Däremellan blankt. Det som är skillnad denna gång är att jag inte har någon hemma i min lägenhet. Kom just på att jag kanske borde skriva upp saker till barnen, i fall att! Jag brukar inte vara orolig, jag färdas i tid och med förväntningar och jag räknar med att komma hem igen och då…ska jag skriva hur jag vill ha det framöver och min oro ska skingras.

Livet är en resa som inte går att stoppa men ibland vill vi stanna och andas och känna att vi fortfarande är med. Vi samlar snäckor på vägen, lägger dom i en ask och öppnar vid behov.

Såg ett program om Karin Boye på tv. Det som slog mig var att de mesta känslorna kommer ur mörkret, de nära orden, det svåra. Karin hade svåra stunder med oro, sorg och betänkligheter. Men ur mörkret kom dikterna som speglar många människors liv. ”Det gör så ont när knoppar brister, inte undra på att våren tvekar.” Så jobbigt det kan vara med våren, när mörkret skingras och vi blottas som vi är och önskar att vi kan krypa tillbaka och gömma oss en stund. Karin använde sina känslor, sitt mörker och gav en skatt till oss. Sen att hon var begåvad författare och en stark kvinna.

Nu kom det igen i mina texter, att vara stark. Att vara stark är att vara svag. Alltså att våga via svaghet, det är starkt. Min mor sa ju att jag inte var så stark! Det sa hon till min blivande man. Och jag får aldrig veta vad hon menade.

Men starka personer offras. För sitt mod. Det kan vi se på många platser i världen. Både män och kvinnor. Dom berättar om sitt eget mörker eller andras och vi måste våga se det. Tända ett ljus och se in i mörkret.

Karin valde att avsluta sitt liv vid 41 år. Blev mörkret för tungt, olycklig kärlek, en värld som inte lyssnade.

Kanske bra att jag inte är så stark ändå.

Det vackra i åldrandet