Brittas tankerum

Kanske en naiv bild av hur det är, men en realistisk bild av hur det kan vara. En mor måste det ju finnas, även om far och syskon saknas. Men du kan inte komma till världen ensam, men kan förstås lämnas även om det inte är det vanligaste.

Hur viktig är då relationen till ”moderskeppet”? Vad lär vi oss? Att vara starka bara av oss själva, att inte behöva någon annan?

Mina funderingar kring detta kommer av att jag på min resa mött kvinnor som valt ensamhet i motsatt till mitt val i livet. Jag valde kärlek och fyra barn och det har gjort mig rik och lycklig, men hur tänker dessa kvinnor?

Kristina från Genève 69:”jag är nöjd med mitt liv och mina val i livet. Jag reser mycket, är noga med min hälsa och vandrar. Jag har aldrig sörjt att jag inte fått barn. Och så träffar jag så trevliga människor på mina resor, en del återser jag. Men jag känner mig fri att välja om vi ska ses.” Säger hon med ett leende.

Jag svarar och berättar om mitt val och hur det är att plötsligt bli ensam.

”Jag saknar kvällarna med honom, men uppskattar mornarna när jag gör som jag vill!”

Ett par sitter nära oss och hon lyssnar och nickar mot mig! Han ser inte det och jag vet att hon vill ha ensamma mornar.

Min analys: Kristina har gjort rätt val för henne. Mycket trevlig. Drink sista kvällen och hejdå.

Felicity 68 från Irland: ” Jag vill inte ha någon karl i mitt liv, har aldrig funnits någon. Jag är tillfreds med mitt liv punkt slut.”

Min analys: oklart, låter lite bittert. Vet inte bakgrund. Men hon var glad på puben.

Mary 69 från Irland: ” jag har nog försökt att träffa någon, men det är så mycket som ska stämma när man väntar så länge. Jag är lång och har 43 i skostorlek. Men jag är okej, bara tråkigt att bli bjuden på bröllop ensam o inte ha partner. Säger nej då.”

Jag: ”men med den sexiga klänningen gör du ju succé ” Hon skrattar och är jätteglad.

Min analys: Hon klarar sig bra, tar en ledarroll i gruppen och flörtar lite på puben.

Jag träffade några till som valt den ensamma livet, och jag kan bara säga att de verkade lyckliga och inte som den dam jag berättat om tidigare som inte vågade ha relationer för att de kunde fö. Hon var olycklig. Men dessa power-kvinnor imponerade.

Men nu packar jag väskan för äventyr, dator, penna och papper och de bikinis som passar efter en kall vinter där jag behövt bygga upp fett för att inte frysa. Nåja, jag vet när resan börjar och när den slutar. Däremellan blankt. Det som är skillnad denna gång är att jag inte har någon hemma i min lägenhet. Kom just på att jag kanske borde skriva upp saker till barnen, i fall att! Jag brukar inte vara orolig, jag färdas i tid och med förväntningar och jag räknar med att komma hem igen och då…ska jag skriva hur jag vill ha det framöver och min oro ska skingras.

Livet är en resa som inte går att stoppa men ibland vill vi stanna och andas och känna att vi fortfarande är med. Vi samlar snäckor på vägen, lägger dom i en ask och öppnar vid behov.

Såg ett program om Karin Boye på tv. Det som slog mig var att de mesta känslorna kommer ur mörkret, de nära orden, det svåra. Karin hade svåra stunder med oro, sorg och betänkligheter. Men ur mörkret kom dikterna som speglar många människors liv. ”Det gör så ont när knoppar brister, inte undra på att våren tvekar.” Så jobbigt det kan vara med våren, när mörkret skingras och vi blottas som vi är och önskar att vi kan krypa tillbaka och gömma oss en stund. Karin använde sina känslor, sitt mörker och gav en skatt till oss. Sen att hon var begåvad författare och en stark kvinna.

Nu kom det igen i mina texter, att vara stark. Att vara stark är att vara svag. Alltså att våga via svaghet, det är starkt. Min mor sa ju att jag inte var så stark! Det sa hon till min blivande man. Och jag får aldrig veta vad hon menade.

Men starka personer offras. För sitt mod. Det kan vi se på många platser i världen. Både män och kvinnor. Dom berättar om sitt eget mörker eller andras och vi måste våga se det. Tända ett ljus och se in i mörkret.

Karin valde att avsluta sitt liv vid 41 år. Blev mörkret för tungt, olycklig kärlek, en värld som inte lyssnade.

Kanske bra att jag inte är så stark ändå.

Det vackra i åldrandet

Har just sett Lars Lerin på äldreboendet, vilken kärlek till människan. Och tänk vad enkelt det var att få en partner, så okomplicerat. Dagens program handlade om ungdomen, kärleken. En kvinna berättar att det fanns så lite karlar, så kom en körandes i bil, öppnade dörren och frågade om jag ville följa med. Hon skiner upp när hon berättar att hon självklart sa ja, och sen var det dom två. En man sa att han var så blyg, så han släppte ner en peng på marken bredvid en kvinna. Och då böjde både han och hon sig ner, och sen blev dom ett par. Och mannen som har sin dementa fru på boendet, berättar medans tårarna rinner, att han älskar henne ännu mer nu.

Tack Lars för initiativet och för kloka ord med allvar och humor.

Idag är det Tinder och en annons kan se ut så här: ”gillar skogspromenader och kan backa med släp”. Undrar hur många som nappar på den.

Jag är inte ute efter dejting, men om jag skulle skriva en annons så skulle det vara så här:

”Någon som har bil och dragkrok, kan snickra och måla, kan laga trerättersmiddagar, bra på att dammsuga, en hejare på att renovera, har lägenhet vid exotisk strand utomlands och gärna hus på Gotland. Bankkonto i Schweiz och har kontakter inom bokbranschen. Utseende? Inte viktigt, snäll och stark och vill bara vara md mig…det vill säga när jag vill. Annars kan han gömma sig när han jobbat klart!”

Skämt åsido, förutom att han inte finns, mer resurser till äldreboendena. Det är människor med en historia, som vill och kan berätta. Då berörd och imponerad av programmet. All kärlek!

Hjort-Britta och Hjort-Jonas, min mormor och morfar på kökssoffan i bockostuggu. Förebilder.

Jag hade en bra barndom med mycket kärlek från två beskyddande storebröder, en lyssnande far som var konstnär, en musicerande mor med gränslös kärlek. Hemmet skapat av mor och far i kärlek. Pianot hemmets mittpunkt, varifrån man kunde höra om mor var på bra humör eller om det blev staccato, tror det heter så, korta hårda toner. Det var mors språk. Fars måleri gav färg både här och där och skapade ett hem och inkomst.

Men jag undrar när det blir barn-dom? Alla kända som berättar i tv har ju haft det förskräckligt, men förstås hittat vägar ut och det är beundransvärt. Också författare jag träffat har trauman vissa obearbetade.

Men, jag hade en fin barndom och satt som Ferdinand och luktade på blommorna och där ville jag vara, innanför det röda staketet. Med mors klassiska pianospel och färgdoften från fars ateljé. Men som Ferdinand vaknade jag upp, 15 år gammal och insåg att det fanns ett mörker, alla var inte snälla och det hjälpte inte att jag ropade på mor och far.

På fotot av mig och mina bröder en jul 1969, har jag varit på sjukhus i ett år, blek i min batikklänning. Sjukdomar kan man inte göra något åt, ändå kom den nästan som en befrielse jämfört med det som hände när jag var 15 år. Jag fortsatte vara på sjukhus och blev av med en del ont. Kändes underligt när läkaren grät och sa att de gjort vad de kunde.

Ut i livet och skadades igen och funderade på kloster. Enda sättet att skydda sig trodde jag.

Men livet gick vidare. Med detta inlägg vill jag säga att grunden var bra, barndomen med mycket kärlek, ändå blev tonåren den jobbigaste perioden i mitt liv.

Lärde jag mig något? Vara på min vakt, alla är inte goda, fastän min far trodde det. Att det inte hjälpte att be ”gud dom haver” eller just då trodde man det, men ingen kunde hjälpa när jag drabbades. Ingen såg, ingen hörde, ingen visste.

Idag är jag förbi tonåren…tror jag

Vi reflekterar över året som gått. Vi tittar tillbaks och minns våra misstag, våra tillkortakommanden, vi minns våra sorger, våra smärtor, våra felval i kostcirkeln, våra snedsteg i livet.

Och vi lovar att på det nya året ska allt bli annorlunda. En son sa att man kan väl sammanfatta året när som helst, på sommaren till exempel. Men det är det där med siffror, när det byter från 2024 till 2025, så är det nystart. När jag går från att vara 72 år till att bli 73 år! Alltså det är stor skillnad. Då får jag köpa rollator, planera hjälpmedel i hemmet, tandprotes, peruk, göra lista på alla som barnen ska kontakta vid min eventuella bortgång! Eller?

Nej, så dramatiskt ändras det inte över en natt. Inte heller är livet så mycket annorlunda imorgon 2025. Och förresten minns vi väl också det goda som hänt under året! De goda samtalen på bussen i väntrummet i väntan på goda svar. Nya trevliga grannar, barnbarnskramar och en och annan vuxen kram. Detta vill vi ha mer av få en flow in på nya året.

Men vad gör vi med det dåliga? Vi kan inte göra om, men vi kan TÄNKA om. Göra rätt, göra bättre. Tänka acceptans i smärtan, skippa chipsen, lämna soffan oftare, ringa vänner mer, säga att vi älskar varandra.

Framförallt vårda våra minnen❤️Göran och alla som lämnat mig och världen, väntar i ett annat rum och vill att vi fyller våra liv med kärlek till varandra. För då blir det fest i himlen när vi möts där❤️🥂skål från mig till er 2025🥂

Himlen släpper ner ett ymnigt snöfall över det lilla samhället, över alla rödmålade stugor i dalabyn. Snöflingorna dansar långsamt ner och ser ut som stjärnor som lägger sig på hustaken på jorden som på beställning denna magiska kväll. En kväll där drömmar förväntas slå in. Det är julafton 1960.

En liten flicka 8 år gammal har klätt sig i sin finaste röda manchesterklänningen och vita strumpbyxor. Hon rättar till strumpbyxorna som vill åka ner i grenen och knäpper ihop spännet på de svarta lackskorna. Hennes mor har gjort två långa flätor av hennes långa ljusa hår, och satt i röda sidenband längst ner. Hon heter Britta.

Hon ställer sig på knä på en av stolarna i salen och trycker ansiktet mot fönstret. Det är magi i luften. Hon har hört att om en stjärna faller så får man önska sig vad man vill. Britta undrar om det också gäller snöstjärnor? I så fall så kan hon önska dig många saker. En ekorre hoppar i snön och klättrar upp i äppelträdet. Kanske hon skulle önska sig ett husdjur? Stina i hennes klass har en fin blå jacka med vit pälskrage på. En sån vill hon ha, men den är nog dyr. Stina brukar skryta med att hennes pappa har jättemycket pengar. Fast Carinas pappa har nog mest, för han har hästar. Mor har sagt att hästar är dyrt. Men Britta vill inte ha någon häst.

Britta rycker till när en av brorsorna nyper henne i benet. ”Står du här och drömmer, har du skrivit klart sagan?”

En kväll när drömmar kan slå in. Britta är ivrig att få läsa din nyskrivna saga. Kanske den viktigaste programpunkten förutom mors pianospel: ”Hell dig du härliga julafton klara.” Och fars läsande av julevangeliet: ”och det hände dig på den tiden…”

Utdrag ur en av mina noveller i ”Novellfesten”.

När jag nu pyntat mitt nya hem, så känner jag doften av mors köttbullar, nyförnissade golv, mattorna tvättade i tjärn som doftade såpa. Allt var så rent och fint och förberett för julen. Minns jag om mor var stressad? Nej, i så fall märkte jag inte det. Hemmavävda dukar, ljusstakar och sprakandet från spisen. Förväntan. Som åtta-åring var jag befriad från bekymmer om ekonomin om stressen och jobbet som mor och far hade. Jag fokuserade bara på att få min saga klar. Sagorna handlade om utanförskap om djur som hade det jobbigt i skogen om granarna som sågades ner.

Britta visste att allt inte stod rätt till utanför hemmet, men i familjens varma famn kunde hon tillåta sig att fundera över det.

Och stjärnorna föll.

,

Efter att man betalat på plan nummer 2, åker man till ortopedakuten på plan 1, sätter sig i en av de bekväma stolarna i en slags korridor. Väljer bort den hårda träbänken och plastpallen. Mjuk skinnstol i svart. Runt hörnet ser jag en kaffeautomat och en vattenautomat. Det är tyst. Så kommer en dam in åkandes i en el-rullstol. Jag imponeras av hennes sätt att manövrera fordonet. Hon ställer in backen och backar in mot väggen mellan min stol och en pall. Hon tar av sig mössa och kappa och jag smygtittar hur hon klarar av det. Hon tar upp en smörgås som är inplastad, startar stolen igen och åker fram till kaffeautomaten och tar en kopp kaffe. Backar tillbaks och intar sin lunch. Hon vet att man får vänta här.

Så vänder hon sig till mig och säger:” är foten bruten?” Jag svarar:” nej, det är knäet, artros!” ” Tyckte att din fot såg svullen ut! Ja jag har haft problem med knän och doktorn förstod inget, är så missnöjd. Knäna söndertrasade! Borde anmäla. Men lycka till du!” Ja, det var ju peppande tänker jag och samtidigt tänker jag att jag sitter inte i rullstol. Tur är väl det, skulle inte klara att backa mm. Körkort?

Hör att hon pratar i telefon om att hon ramlat fast det var ljust. Jo jag ramlade också i badrummet men…det var mörkt.

Så kommer ett förvirrat par och frågar om man ska anmäla sig. Då jag ”bara” har ont i knäet och sitter i korridoren så svarar jag: ” nej om ni anmält er på plan 2, så är det bara att sitta ner. Men det kan ta flera timmar, jag har väntat i 2 timmar.” Så nästan direkt blir den damen inropad. Då frågar den kvarvarande maken:” vad har du om min fru fick komma så snart och inte du?” Vi kom fram till att hennes var mer akut, skurit sig på skolan och behövde sys.

Så kör rullstolsdamen iväg då hon meddelar att nu kommer äntligen färdtjänsten. Det är mycket som ska stämma! Hon önskar mig lycka till igen med ett leende. Välmenat?

En man med resväska! Undrar vad han har där? Annars går man ju inte ha handväska med. Han kan ju ha en person till. Han pratar engelska, men det kan doktorn.

Jag är glad för rtg-bilderna som inte visar söndertrasat knä. Livet är olika. Och adventsstjärnorna är uppe, även om jag lyckades bryta all el ett tag och är glad för videosamtal med söner. Aldrig sett ett modernt proppskåp. Skulle jag valt att flytta in på hemmet iställe?!

Nej,, glad advent även om jag redan tänt stjärnor, vilket jag förbjöds att göra för Göran före första advent!

Känslorna så nära och ändå så långt borta, sorgen så nära men ändå långt borta, minnena nära och långt bort.

Jag påminns om våran kamp för livet, mot döden, kampen mot cancern, kampen mot de motstridiga känslorna. Tacksamhet, kärlek, misströstan, förtvivlan. Vi förlorade kampen den 10 oktober 2022, och Göran gick vidare till vad jag tror är en himmel även om den djupa graven påminde om mörkret vi omgavs av just då. Nära, långt bort! Livet, döden, ljuset, mörkret.

Jag försöker hålla fast vid minnen. Men ibland är dom långt bort och den nära vardagen är här. Och så måste det ju vara.

”Himlen är oskyldigt blå och Siljans vatten är iskallt. Varför badar inte farfar?” Utdrag ur min kommande bok: ”I hans frack”. Jag försöker förstå varför han agerade som han gjorde. Varför han kändes så långt bort fastän han var nära? Förstår att det kanske var lite lika för Anders W som lämnade livet i tisdags. Därför påminns jag nu och känslorna är nära, frågorna är nära, men Göran är långt borta.

Jag vill vara nära i min dag, i mina beslut, i min kärlek till barn och barnbarn. Det är jag skyldig dom och deras far, farfar. Men ibland är jag oförskämt långt borta i en bekvämlighet som skyddar i stunden, men som ger mig dåligt samvete.

Adventsljuset får leda mig till närheten.