Brittas tankerum

Vad vi kämpar, eller ska jag säga jag…med att kunna inta Världen med ett snyggt skal. Jag väljer ändå att säga vi, för jag vet att jag inte är ensam om det.

Vi scrollar med mobilen och hittar till slut cellulitkrämen och beställer 10 burkar. Men what? Man skulle börjat använda den redan vid 16 års ålder för att få bort celluliterna. Men då hade vi väl inga?

Antirynkkrämen som stjärnorna använt…sedan de var 15 år! Får skicka tillbaka dom 5 tuberna också.

Träning för gäddhänget skulle förebyggas vid senast 18 år! Skickar tillbaks träningskortet också!

Allt är för sent om man vill äntra Världen med värdighet och se ut som man är 30, fast man är 50+ Suck! Såg just en bild på Cher, men hon kan väl inte ha opererat hela kroppen heller, händer och fötter.

Nej det är inte värdigt att gå emot livet, gå emot det naturliga. Men bara ”lite” kan göra mig glad. Som på bilden när jag var på guldknappengalan. Klart man ansträngde sig och det är så skönt att få uppskattning, någon som säger: vad snyggt. Mötte en kvinna i mitt hus som sa:” vilken fin färg på tröjan, den blå färgen klär dig verkligen! Och då ska ni veta att jag haltade med mitt onda bandagerade knä, stort ihopsytt sår på magen, inte borstat håret. Kanske inte ens borstat tänderna! Skulle bara ut med sopor!

Skalet är inte det viktigaste, men det bär upp den åldrade kroppen och måste underhållas. Och kanske det är så att vi behöver börja underhållet redan vid 15 års ålder, men inte med krämer.

Så om ni ser mig trött och osminkad ge mig en komplimang, då kanske jag lyser upp. Grå höst även om de gula löven är vackra! Jag finns för er som ni finns för mig!

Trettio år yngre än min svärmor och undrar om min kropp och själ kommer att ha kvar min nuvarande smärta i trettio år? Eller lär jag mig leva med det? Hur har hon gjort, eller har jag mer ont?

Okej här är dagens rapport om min smärtdagbok:

förbaskat ont i vänster knä sedan 2-3 månader.

Bet sönder en tand igår, inte ont, men jobbigt

Migrän numera 11dagar i månaden, förbättring

Ryggont, säkert tillfälligt

Själen, ont vid vissa tillfällen

Ja, ni ser, ingen anledning till inläggning. Opereras imorgon på plastiken. Akut tandläkarbesök på onsdag. Akupunktur för migrän på torsdag. Sen kan jag glädja mig åt helgens evenemang!

70+ är lika med smärta. Det finns ett kbt-verktyg som heter acceptans. Försöker mig på det och då kanske en del av smärtan försvinna. Att ha ont är att bli medveten om att man lever, men också ett tecken på att något är fel.

Ont i själen kan ge fysiska symtom. En fin höstdag när jag trodde att jag skulle förlora en son och min man och behövde vara tyst. Smärtan satte sig i benen. Som om någon slagit med ett baseball trä på mina ben. Kunde inte röra mig, svårt att resa mig, men kunde inte berätta för de andra. De hade ju sitt onda. Det försvann helt när faran var över. Det har hänt mig ännu en gång när jag kände vanmakt över makens sjukdom. Blytäcke på benen. Mycket obehagligt.

Tror ändå inte att knäet har något med trauma att göra, men vem vet.

Jag är positiv till att all min värk kommer att minska och att kärleken som omger mig hjälper!

”När jag blir gammal, sliten och grå….”

Se gärna: ”Blind heart” på Netflix, men ha inte fördomar och det handlar inte om mig, men hyllar kvinnlig ålderdom.

Familjen var samlad. Du ville tänka att det var för min romanrelease 8 oktober. Vi andra tänkte att..ja till viss del, men också för Dig. Dina fötter var redan blåa, livet var på väg ifrån Dig. Men Du kämpade och höll fast, och vi höll fast i hoppet, eller orkade inte tänka annat. Den 9 oktober pustade vi efter lyckat boksläpp, och vågade nu fråga hur Du mådde. En son med familj hann åka då de hade lång resa hem. Vi andra sov alla i huset. Vi kommer aldrig glömma när Du skulle med rollator till Ditt rum. Jag och Samuel fick lyfta in Dig. Benen bar inte. Sönerna tittade i förtvivlan på hur vi tog Dig till rummet. En och en sa vi godnatt och höll Din hand. Jag frågade om jag skulle stanna vid Din sida denna natt. Du sa nej och jag respekterade det. Var det fel? Sedan la vi oss alla på övervåningen i våra sängar. Någon gång i tidig morgon pickade koltrasten på rutan till Samuels rum och han styrde sina steg till Ditt rum och fann att Du hade dött. Alla vi andra fick bekräftat att det inte gick att ha Dig kvar. Vi tog alla en stund i enskildhet med Dig. Du skulle ha sett när Emanuel tog på sig vi skjorta innan han gick in till Dig. Då brast det för mig. När vi planerade Din begravning, sa Du att ni måste ta hand om mamma nu! Och Göran, det har dom gjort! Du skulle vara så stolt!

Vill avsluta med citat från ett barnbarn: ” man ska väl fira när någon dött?” Vi svarar: ”nej, men man firar att personen levt och haft ett bra liv.” Underbara barntankar!

Bilden med Dig och sönerna är kärlek och Du har Din adidas-tröja, som Du fick på Dig till Din sista färd❤️

Kan inte gå till Din grav idag, men vet att Du förstår❤️ ett liv slutade och vi andra måste börja ett nytt på jorden utan Dig vid sidan men i tanken. Vi, mest jag, måste lära mig leva så❤️”vi möts i ett annat rum”

”Han är min äkta hälft”, sa hon om honom. Men var hon själv oäkta då? 1+1=1. Så är det när man gifter sig och då skulle det egentligen vara en halv + en halv= en. Betyder det då att man blir halv när man ingår äktenskapet och behöver den andra halvan för att bli hel? Förminskas, eller ödmjukhet så att den andra får plats? Äkta hälft måste vara äktenskapshälften. Men brukar också säga: ”min bättre hälft.” Men det är väl att förminska sig själv.

Tanken att dela på allt är fin. Om man varit ihop länge så har man nog delat upp arbetet i hemmet. Hon: tvätta, städa, stryka, göra mat. Han: fixa med bilen, grilla och jobba. Sen fortsätter det bara på det viset. Men om man träffas senare i livet och har klarat det mesta själv, då får gå i relationsterapi och klura ut vem som ska göra vad. Att plötsligt få någon annan som kliver in i dina göromål och gör annorlunda.

Att vara en hälft känns kärleksfullt, men också skört. Vad händers om din äkta hälft inte finns mer och du bara är en hälft? Funderar och klurar på hur jag ska anamma de två hälfterna och bli hel? Livet behöver bli helt. Hatar att fråga andra hela tiden om sånt min hälft gjorde.

Jag jobbar på helheten.

Mor, när var det din morfar höll skola? Morbror Erik, branden på Hjortgården? Margareta, min älskade svägerska, att vara fyrabarnsmor hur var det? Berta, berätta mer om uppväxten i Flirsch! Malin, du hann nästan inte börja livet och jag skulle vilja fråga så mycket! Och förstås min Göran, hur mycket skulle jag sälja din fiol för, varför pratade vi inte om det viktigaste?

Alla sex är nu borta, men foton och minnen finns kvar. Lilla Emanuel i mitt knä en fin sommardag på Hjortgården. Varför frågade jag inte mer, varför berättade jag inte hur mycket jag uppskattade alla? Det gick så fort. Livet är en trottoar, vi kan snubbla och hamna på vägen och det kan ta slut.

I tystnaden ryms tankarna, de som inte syns i pratet. Jag är tacksam för tystnaden, då reflektioner blir ord. Men jag har inte pratat klart med Göran. När jag ser hans vänner spela i orkestern och han fattas, då gråter mitt hjärta. Jag vill berätta, allt jag glömt att säga, tankar jag gömt för ett speciellt tillfälle. Det tillfället kom aldrig. Det gör ont och jag saknar en kram.

Jag tyckte inte om tystnaden när jag var ung. Hade radion på när jag skulle läsa läxor. Min bror sa att så kan du inte plugga. Var det kanske tankarna jag inte ville kännas vid? Idag är det mest tinnitus som gör att jag vill ha tvn på. När det är tyst ringer det hela tiden, men med annat ljud så hör jag inte ringandet. Tystnad är läskigt, men är nödvändigt för att förstå sig själv. Vara ensam med dig själv, lyssna till tankarna. Försöker lära mig.

Men jag ville sitta på Ivarsgårdens veranda med ett glas vinbärssaft med min mor och höra allt skvaller fru Ek och om brevbäraren Artur. Och jag skulle fråga om allt det jag undrar över just nu och vi skulle vila i mötet med varandra.

Snäll-tåget har gått

När grannens grabb kom hem med dåliga betyg så sa hon: ”men han är ju så snäll”, och så kunde han gå vidare i livet med en känsla av att det duger att vara snäll. Hur långt kom han? Vill inte veta, men vet att betygen blev inte bättre.

Att vara snäll är att bry sig om andra och kanske om sig själv, fast det senare mer sällan. Att vara snäll är också att lägga ner sin röst och låta andra bestämma. Och det är ju inte snällt mot dig själv.

”Snälla kan du inte, bara idag?” Jo för att du är en snäll person och det vet hen. Svårt att säga ifrån, men du har en fin känd identitet som: snäll. Det får man vara rädd om.

”Vad vill du att det ska stå på din gravsten?” En fråga som används i terapi.

”Han var snäll, men vem var han?” Men så kan det inte stå?

Nej, nu har snäll-tåget gått. Ordet får inte missbrukas. Kon är också snäll. Hur hjälper det mig framåt? Jag får vänner, men också de andra som står bakom knuten. De som har andra planer.

Så var rädd om snällheten och ”snälla” lagom!

Var rädd om dig, det känns bättre. Betyder väl att se till att man inte hamnar i dåligt sällskap, inte äter dålig mat, låser dörren, lever sunt och tråkigt helt enkelt. Att vara rädd om det livet man fått, gäller alla, men extra om du snubblat.

Men vet fortfarande inte hur jag tar hand om mig om jag inte orkar? Vi behöver varandra och ensam är inte stark. Att säga ta hand om dig är som att säga: jag förstår att du har det jobbigt, men jag kan inte hjälpa dig och nu måste jag gå vidare. Ta hand om vad, om ensamheten, om smärtan, om saknaden, om det tysta?

Nej, det gäller inte mig nu, men ville bara lufta tankerummet. Alla ord vi säger som kan sägas på olika sätt, med olika betydelse.

Hur ska jag kunna veta att jag är jag, att jag gjort något dåligt, något bra, gett avtryck, gjort bort mig?

När inga kommentarer hörs. När det är tyst runt min person, runt mitt jag. Orden som fanns och som hade en mini g som sades av kärlek av omsorg: ” ska du verkligen ha den där jackan på dig? Skulle du inte klippt håret lite kortare? Vad fint det blev med dom gardinerna. Ska du inte gå till doktorn med det såret? Vad bra att du pratade med Emanuel. Snygg klänning.”

De nödvändiga orden för att veta att jag inte var ensam. Det är ingen som stoppar mig när jag shoppar. Å andra sidan behöver jag inte gömma undan den dyra tröjan, för att sedan ta fram den en månad senare och få kommentaren :” den har jag inte sett?” ”Äsch, det var längesen jag köpte den.” Små lögner, men också de nödvändiga för familjens ekonomi! Hur tänkte jag här?!

Jag var någon, hustrun som ibland gjorde dåliga val, omedvetet eller medvetet. Men det hörde till ”hustru-paketet”. Och han fick en snyggt uppklädd fru och fick själv handla billig mat på Willys och kläder på Dressman. Vi hade våra egna liv, men möttes i äktenskapet där vi lovat att älska varandra tills döden kommer.

Nu kan jag göra som jag vill, men jag saknar kommentarerna. Både de dåliga och de bra. Hur ska jag veta om jag gör rätt? Vad skulle han ha tyckt? Ska jag lämna tillbaks…? Ska jag klippa mig..?

Som en vän jag besökte i Guadalajara i Mexico sa i en uppsats hon skrev i skolan: ” A donde Voy?” Vart går jag?

Döden, döden, döden sa Astrid Lindgren Livet, livet, livet säger jag…