Brittas tankerum

Vi måste prata om livet, som vi lever fram till döden. Att leva livet, måste menas att man lever på det som livet ger. Jag undrar hur Violetta Para tänkte när hon tackar livet för allt som det gett henne, precis innan hon tar sitt liv i februari 1967, endast 49 år gammal? Att vara så tacksam och skriva en så kärleksfull sång och sen gå in o döden!

”Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket Det har gett mig ljudet, och hela alfabetet Så att jag fick orden för tankarna jag tänker Moder, vän och broder Ljuset som upplyser den karja väg min älsklings själ ska vandra ”

Jag träffade aldrig Violetta, men kan säga att jag gick i hennes fotspår i Chile. 🇨🇱 Olycklig kärlek fanns med i hennes liv, och hon hade orden för tankarna hon tänkte. Ändå undrar jag om man verkligen vill tacka livet när man väljer att lämna livet?

Min morfar åkte in till sjukhus och visste att han nog skulle dö. Han sa:”jag har haft det så bra jag. Och nu ska ni inte berätta för Göran som gifter sig nu. De ska ha sin stund” Och han dog lycklig 90 år i samma stund som min bror gifte sig och vi fick veta efteråt. Han tackade livet!

Jag besökte mormor på sjukhuset, hon var 90 år, och sköterska sa att Hjortmor äter inte. När jag frågade mormor sa hon:” jag måste hjälpa gud lite” Hon dog med ett leende.

När man får veta att man har begränsad tid kvar, då gör man en sammanfattning av livet. Oftast kan man se att man haft ett bra liv och känner tacksamhet.

Tacksamhet kan kännas betungande. Varför ska jag tacka, vem ska jag tacka, för vad ska jag tacka? Att jag lever, att just jag har det bra, men inte grannen, inte vännen som beslutat att avsluta livet. Ska jag vara tacksam för att jag överlevde en allvarlig sjukdom, att maken och jag fick 40 år ihop, att jag i alla fall fick ha min far tills jag var 22 år?

Ibland känns tacksamheten långt borta och jag vill släppa fram missnöjet med livet.

Maken klagade över vaktmästaren som slängde grus utanför dörren när årets istid fanns så vi inte skulle halka. Gruset fanns kvar även när isen var borta. Och då kunde vi bara halka på våran egen olycka.

Just idag vill jag inte tacka livet, men lär mig leva det. Tack Violetta för orden som lyser upp den karja vägen.

Sorgen sitter i kroppen

Jag vattnar med tårar och hoppas blommorna håller ett tag. Hittar förgätmigej i skogen och sätter dom i en vas för midsommarnatten då vi träffades.

I bussen mot stan lyssnar jag på en pappa som förklarar för sin son om de olika hållplatserna. ”Men pappa, vad är sciencepark?” Det blir lite tyst och jag undrar vad han ska säga. ”Jo man kan säga att det är personer som kommit på något och samlas och klurar vidare och hjälper varandra.”

Ja, det var Görans jobb. Nu känns det bättre i benen och jag önskar att jag kan förklara fint för barnbarnen så dom förstår.

Jag cyklar till bryggan för att möta solen och den glänsande ån. Funderar om jag kan ta av mig toppen, har ju bikini under. Jo det får bli så. En ung kvinna dom klokt eller blygt sätter dig fullt påklädd i skuggan och tar upp en bok. Två unga tjejer sätter dig fnittrande ovanför mig och pratar plugg o killar och solkrämer. En medelålders man väljer att sola det mesta iklädd shorts. Så kommer en kvinna i blommig klänning och med matlåda och sätter sig en meter ifrån mig. Hon ler och jag ler tillbaks. När vi ätit våra matlådor, vänder hon sig till mig.

”Vet du var Linné trädgården ligger?”

”Mycket nära, är du inte från stan?”

Ett möte har börjat och två kvinnors liv avverkas under två timmar på bryggan och jag skulle nog haft toppen på eller solskyddskräm!

Folk frågar mig hur jag alltid kan träffa nya människor. Det frågade också min man. Vad svarar man? Jag är öppen för möten, intresserad. Varje nytt möte är som ett kapitel i en spännande bok. Kanske hinner jag inte läsa hela boken, men det gör mig nyfiken och lägger relationserfarenheter till mitt cv.

Vi pratade om jobb i vården om dödsfall och sjukdomar. Om hur vi får våra roller, eller vad som gör att vi tar dom . Att vara anhörig, att vara mamma, hustru. Hur svårt det är att förlora en förälder fast man är vuxen.

Jag packar med mig Birgitta och vi ska ses igen. Tack för dagen! Det är okej att det bränns lite i ansiktet. Intensivt samtal bränner och ger märken i själen.

Jag läser Nina Gunkes bok om hur altzheimer påverkat hennes liv. Att det värsta som kan hända är att inte komma ihåg, inte känns igen sina barn.

Innan jag glömmer på grund av ålder, vill jag plocka fram alla minnen och liksom ”gotta” mig i dom. Ni vet det som vi är många som drömt och planerat om, att sitta tillsammans och minnas. När vi inte orkar lika mycket i livet, när benen inte bär så bra längre, när hörseln är sämre och synen. När ungdomen tagits ifrån oss, men ingen kan ta minnena ifrån oss.

Men jag vill prata om dom, inte bara känna, men vem lyssnar? Bara han som jag delat 40 år med känner igen alla snubblingar, alla skrubbsår på barnaknän, nattlig oro för tonårsbarn, kärleksbekymmer. Vem annars orkar lyssna?

Innan jag glömmer, sitter jag i stugan och minns och berättar gör sonen. Kommer på att jag till och med berättar om mitt ex dom fanns före hans far. Oj, så vuxen är han, eller sånt behov har jag av att berätta, att minnas. Vi pratar om min mormor på Hjortgården vars namn jag fått. Om hur min morfar dog när min äldsta bror gifte sig, i samma minut.

Innan jag glömmer, ska jag hinna med så mycket. Jag har ingen diagnos dom Nina, men påminns ändå om hur viktigt livet har varit som burit mig ända hit.

Tack Nina för mötet med dig, när jag köpte fin bok och tack för klokskap.

Familytime i Nerja!

De flesta har första januari som dagen då man lovar och önskar sig ett bättre liv. Jag har första maj! Det är dagen då livet kan förändras utifrån vad som bestäms, som lovas och som önskas, ger oss hopp.

Vad önskade jag och Göran oss för våran familj? Min önskan när jag fyllde 50 år, var att alla skulle på en resa. Det blev till Jonas o Mariannes hus i Nerja. En önskan om att vara tillsammans, att känna att vi var en familj. Att njuta av livet, maten och varandra. Vi kände hopp!

Men var det sol och upplevelse vi ville ge våra barn? I stunden, ja. Men vi ville att de skulle växa upp till en trygg värld, där allas rättigheter respekteras. Där hoppet fanns. De skulle bli ansvarstagande människor. De skulle vara ett stöd för varandra när vi inte fanns. Oj vad mycket vi förväntade oss och kärleken till dom styrde oss.

Idag vet jag att vi lyckats med det! Men hur blev det med resten av världen? Hur stor respekt har soldaterna för varandra i kriget? Hur blev det med miljön? Vem lyssnar? Och hur har det gått med cancervården? Anhörigvården? Hoppet!

Jag har sålt huset och jag har hittat drömlägenheten i min lilla nära värld. Och sönerna har blivit kärleksfulla medborgare med ett ansvar. Men om jag tittar längre bort, mot horisonten, så ser jag mörkret. Men jag kan välja att titta här jag står och njuta i solen. Men hoppet måste jag ha, annars stannar världen!

Upp till kamp idag för en meditativ, kärleksfull värld dom känns som en utopi, men som håller oss kvar i solen.

När första akten är klar kommer en paus. I pausen försöker man smälta intrycken från första akten. I pausen kanske man vet att skilsmässan är ett faktum, att någon redan dött att andra akten blir svår, eller nystart. I pausen finns möjlighet att sörja, att drömma, att torka tårar.

Igår kväll såg jag filmen ”Andra akten”. Det blev då lite klarare hur livet fungerar. Lena Olin i filmen hade inte haft en bra första akt! Bitterhet, besvikelse över drömmar som brann inne. Så var det inte gör mig. Jag har haft en bra första akt. Men pausen kommer, då en del av ensemblen blivit utbytt och förutsättningarna till andra akten är förändrade.

Pausen är då det blir tyst, drinken fastnar i halsen (hur nu en drink kan fastna?!), soffan är skön, men ena sidan av soffan är tom. Du försöker flytta från sida till sida, men vrider huvudet mot den tomma sidan och känner… Ena sidan på sängen är tom, men du bäddar med kuddar till båda sidorna. Och mörkret gör att du inte ser det tomma. Men pausen är också bearbetningens tid. Anpassningens tid. För hur lång pausen än är, så kommer det en andra akt.

Filmen gjorde mig medveten om att jag nu med tandvärk och ryggvärk och alla krämpor som kommer försöker förbereda mig. Men åldringssymtomen hindrar mig. Lägger mig helst på soffan och slipper dagen. Inte deprimerat, var inte oroliga, men bara lite svårt.

Om inte titeln redan fanns skulle min anhörigbok heta Andra akten. Kanske Postludium. Jobbar på det.

Lena i filmen bestämde sig för att förverkliga drömmen på egen hand. Att bejaka sina drömmar, att orka se det så!

Tänk om det finns en tredje akt?

Idag begravs Görans kusin Jack, på tisdag närvarar vi vid Georgs begravning och en mycket nära släkting är svårt sjuk.

Vi ska leva på minnen, vi ska minnas allt fint, vi ska föras framåt av minnena, de ska bära oss. ”Kom ihåg allt fint ni haft.” ”Stugan, Öland, Grekland, Görans musik, orkestern, grälen när jag packat för mycket inför resan, kramarna”

Men ibland känns orden som käftsmällar. Minnena gör det ännu tommare. Vadå leva på minnen?

Till Georgs anhöriga säger alla, han lever vidare genom sin musik. Men han finns inte. Jag förstår tomheten, tystnaden, svårigheten att andas, att orka!

Absolut är minnen viktiga, och allt våra anhöriga gjort. Men hålet som ska fyllas med minnena är så stort och groparna på vägen så många och gruskornen gör ont.

Tystnaden är påtaglig och tar stor plats. Ändå måste vi vänja oss vid att förlora någon. Påminns igen om en patient jag hade, en äldre kvinna. Hon var ensam, men sa att hon inte ville ha någon man för han kunde ju dö, inte några barn för de kunde dö, inte något husdjur för det kunde dö. Hon sörjde inte någon, men sörjde sin ensamhet och dog ensam.

Jag känner mig rik med fyra söner och sex barnbarn. Det påminns jag om, genom deras kärlek och att hålla reda på alla födelsedagar! Men ändå får jag dåligt samvete av att känna en tomhet. Tystnaden. Varför sitter han inte här i soffan? Och vad skulle han ha sagt om krig och musik med mera?

Nu ger jag all kärlek till anhöriga på Jacks begravning. Han var så lik Göran och dog hastigt! Och all kärlek till Georgs familj! Det blir en tung dag på tisdag! Men Georg och Göran får ta fram instrumenten och spela i himlen. Kanske min mor kan kompa på kyrkorgeln. Georg spelade ”Blott en dag” på min mors begravning och ”Så skimrande var aldrig havet” på Görans begravning. Musik är viktigt och framkallar känslor som vi ibland inte trodde vi hade.

Jag minns….

Precis som marschallerna för världens barn i snön i Leksand❤️

Jag tycker inte om kommersiella dagar som uppmanar till att köpa kärleksförklaringar bara för att..påminnelser om att vi ska visa kärlek på en speciell dag… det borde göras när vi känner kärleken oavsett dag.

Men om jag nu ändå skriver detta på alla hjärtans dag, så har jag delvis gått på det! Vågar man låta bli att skriva idag? Och vilka vill jag nominera?

Om jag ska göra något denna dag, så är det att nominera någon som redan finns i mitt hjärta, som värmer när det är kallt, som får hjärtat att känna dig älskat.

Hur brister ett hjärta? Hur lagar man ett hjärta? Vi lagar med kärlek, med omtanke, med goda ord, med att finnas.

I mitt hjärta finns min man, mina fyra söner, deras fruar, mina sex barnbarn, mina två bröder med familjer, min kusin med familj, min svärmor och naturligtvis mina närmaste vänner! Och alla dessa får plats i mitt hjärta, värmer och får snön att smälta❄️❤️

Om jag nu ändå skriver idag, men kärleken finns alla dagar❤️

Bikt, att lätta på skuld-känslan, bli förlåten. Är det så enkelt? Har alltid trott att det missbrukats. Göra dåliga saker, bikta sig och sen göra nya dåliga saker. En präst som lyssnar och lovar förlåtelse. Han och gud förlåter. Låter ju fantastiskt. Men om vi inte har bikt i vår kyrka och inte litar på att prästen har tystnadsplikt, hur gör vi då? Ja ett sätt är att skriva autofiktion, så ingen vet vad som är sant och du kan skriva ner alla fina synder. När någon undrar: ”har du verkligen gjort det?” ”Äsch, nej det kan du väl inte tro!” Och korsar fingrarna bakom ryggen.

Nu undrar ni hur dessa tankar kom in i mitt ”tankerum”? Jo jag har drabbats av skuld för allt dumt jag gjort och det jag borde ha gjort, men gjorde inte. Varför stannade jag inte vid hans sida sista natten? Varför var jag så trött och visade det? Och varför får jag ha en så fin lägenhet nu, för att han sett till att det blev så? Och sen förstås alla dumma saker för längesedan som delvis hörde ungdomen till. När min far dött 1975, och jag sa till mor att nu firar vi inte jul! För vem skulle läsa julevangeliet. Mor blev ledsen och vi firade jul, men jag saknade min far. När mor var ledsen och sa att hon skulle hoppa i älven, blev jag först rädd sen bara trött. Hon gjorde förstås inte det, och jag saknade far.

Så mycket jag har att ångra, och vet att det är dumt. Men skuld-känslan tynger mig. Innan det blir bättre är jag inte fri och har svårt att njuta av dagen.

När jag skriver lättar det en del.