Brittas tankerum

När du inte hör dina tankar längre, när det surrar i ditt huvud, när du inte vet vad du vill, när du behöver en stund… och hittar ett litet hus med din fars dass-hjärta på: ”här går du in utan pengar, fritt för pigor och drängar”. Det var nog mor som skrev texten och far gjorde silkscreentrycket i sin verkstad i Åkerö.

Det ligger lagom långt från stugan, så ingen kan höra om du sjunger eller gråter. Lagom långt för att bli lite kall på vintern, lagom långt för att hinna se om Hasse kör traktorn på åkern på sommaren.

När du inte hör dina tankar längre och undrar var dom tagit vägen. När livet inte längre handlar om att gömma sig på dass, för du är ensam. Men ändå springer du för att hinna, hinna till vad? Snön är inte vitare, ljuset inte starkare, eller jo, snön är vitare där borta och ljuset är starkare och du kanske ska prova att gå dit.

Varför kallas det hemlighus? Ingen vill ju att man ska se när dom uträttar sina behov förstås. Vad mer kan vara hemligt? ”Kom ska du få höra!” Flickorna smiter till dass för att berätta om hemligheter. Och ingen stör dem där.

Jag har gått dit när jag varit ledsen. Det hände ett nyår när han var sjuk och jag behövde gömma en tår. Om väggar kunde tala. Mitt dass finns kvar och stugan, men han finns inte kvar och inte heller vårat hus.

Hur är det att leva i skuggan? Osynligt, mörkt och ändå fast vid den som står bredvid.

Har precis sett filmen: ” Ordinary love”, och påminns om att jag måste sätta mig ner och skriva ”den där” boken. Filmen handlar om en kvinna som går cancer och hur hon och hennes anhörige make lever i det. De grälar, gråter, älskar och har livliga diskussioner om mediciner, mat mm.

Ja, allt det gjorde vi kanske också, men…tyst.

Hon sa i filmen att det var hon som var sjuk inte han. Jag vet hur det känns att vara i skuggan i fem år. Jag bråkade aldrig på Göran, även om jag ibland var trött på allt och irriterad. Jag tänkte att han har det jobbigt ändå. Minns ett nyår när han blev nästan elak och bråkade om min dukning. Jag sa inget, gick bara för mig själv och grät.

Så många tankar och ord under fem år av ovisshet, det försvinner inte så lätt. Kanske aldrig, men ord kan hjälpa mig och andra.

Irritationen när han inte ville resa sig och inte ha hjälp och vi skulle till sjukhuset. Då sätter man sig ner med huvudvärk och tänker att: han har det jobbigt.

När han klagar på maten för att han inte har någon smak. Då förstår jag att det inte beror på mig, utan på sjukdomen.

När jag tar hans hand och önskar honom en smärtfri natt, men vet att min blir utan sömn. Det är kärlek.

Det är vad vi alla önskar oss. Men vad menas med gott? Betyder det att det gamla smakade illa? Att kilona blev för många runt magen, att håret tappat sin glans, att oförutsedda händelser skapat hål i sparbössan, att sjukdom härjat, att folk slåss i ett, för några av oss, meningslöst krig, att nära har fött. Miljön som förstör världen.

Det mesta smakade faktiskt illa och mycket kan vi förändra till att bli gott. Men otroligt mycket kan vi inte påverka.

Men genom att tänka gott, att göra gott, att minnas de som älskat och älskar oss, att ge kärlek. Att ringa någon, att sortera soporna, att tala om för dom du älskar att du gör det.

Att hitta dom ljusa stunderna i året som gått och surfa på den vågen.

Jag önskar er alla att ni får uppleva ett nytt år fyllt av kärlek till varandra till naturen till livet🥂❤️

”Himlen släpper ner ett ymnigt snöfall över det lilla samhället, över alla rödmålade stugor i dalaby. Snöflingorna dansar långsamt ner och ser ut som stjärnor som lägger sig på hustaken på jorden som på beställning denna magiska kväll. En kväll där drömmar förväntas slå in. Det är julafton 1960.

En liten flicka, 8 år gammal har klätt sig i finaste röda manchesterklänningen och vita strumpbyxor. Hon rättar till strumpbyxorna som vill åka ner i grenen och knäpper ihop spännet på de svarta lackskorna. Hennes mor har gjort två långa flätor av hennes ljusa långa hår, och satt i röda sidenband längst ner. Hon heter Britta.

Hon ställer sig på knä på en av stolarna i salen och trycker ansiktet mot fönstret. Det är magi i luften. Hon har hört att om en stjärna faller, så får man önska sig vad man vill. Britta undrar om det också gäller snöstjärnor?”

Utdrag från novellen:”en kväll där drömmar kan slå in” i boken: ”Novellfesten”.

Önskelistan då var: en Kittybok, en blå klänning, en bok att skriva i och ett halsband med hjärta på. Det var vad en flicka på åtta år önskade sig 1960. De såpa-skurade golven, ”Hell dig du härliga julafton klara”, julevangeliet läst av far, mor spelade på pianot, vi sjöng och höjdpunkten jag läste en av mig nyskriven julsaga. Julefrid.

I en värld så full av hat, krig, ondska kan det vara svårt att hitta julfriden. Blunda och minns, visst kan vi hitta den lite. Vi omfamnar mörkret och tänder ljus och vi finns. Lilla Britta omgavs av kärlek och ljus och skrivboken kom till användning.

Lucian lugnar med sin sång och sitt ljus…eller? Ljuset slocknar och det är lika mörkt igen. Låter väldigt dystert, men verkligheten kryper på mig.

Tidig morgon i Åkerö, Leksand. Mor skulle spela på orgeln i missionskyrkan och jag skulle få gå framför Lucian. Andäktigt i nystruket vit skjorta och glitter i mitt långa hår som var utsläppt och det syntes att jag haft flätor tidigare. Jag visste inte vad det handlade om, men mor och far var stolta och det räckte. Kärlek.

Tidig morgon på Vackra Birgers väg i Uppsala. Fyra nystrukna stjärngosseskjortor och en vällingflaska och en leverpastejsmörgås som färdkost till dagiset. Ingen av de fyra gossarna var speciellt glada för att bli väckta till vad!? Varför måste vi upp när alla sover. Men mor o far var…glada, inte pigga, men glada över att ännu en gång lyckats få med alla, torkat tårar och lovat nåt gott till efteråt.

Vid dessa tillfällen märkte jag inte mörkret, och njöt av sången och var trött men nöjd över dagen.

Idag gör sången ont, väcker minnen som borde ljusa upp mörkret. Vi skulle sitta här vid Luciamorgon och minnas och skratta och till och med tycka att det är skönt att slippa. Men det är kallt och ljuset har slocknat, men filten värmer och minnena så småningom.

Men, vi skulle ju bo på samma adress livet ut? Vi skulle åldras ihop på verandan till stugan i Boda. Vi skulle dricka morgonkaffet när Hasse plöjde på åkern. Vi skulle undra hur länge han skulle orka, han var ju ändå snart 80 år. Han lever än, men inte du. När vi kasserat våra första duxsängar och köpte två nya sa du:”dessa har vi tills vi dör nu”. Vi planerade ett liv i tvåsamhet. Sängarna skulle vara av bra kvalite. Och den har hållit för hela familjen på sex personer. Det vill säga åtminstone för fyra i taget. Dom små kalla barnfötterna mot mina ben, sen kom nummer två som också vaknat och frusit. Och när nummer tre kom, så gick du till ett av barnrummen. Utträngd i kärlek. Ingen av oss kunde sova, men de små liven somnade i våran värme och vi var lyckliga men trötta.

Allt det vill jag prata om. Men du har ny adress och vi bor inte ihop längre.

Bland alla kartonger, böcker och minnen hittar jag små kärleksbrev som vi skrev till varandra. Det stärker mig, när jag funderar på om jag varit tillräckligt bra för dig. Dom gånger vi varit oense och befann oss i tystnad istället för att bråka. Vi ville inte såra varandra, men gjorde det ändå genom att inte använda ordet. Vi respekterade varann, men skulle jag ha visat min uppskattning mer? Skulle jag ha stannat vid din sida sista natten, fastän du sa nej?

Frågorna kommer i ett förseglat brev till himlen. Svaret ska skickas till Börjegatan.

att jag nu har köpt en lägenhet. Men Göran den blev inne i stan. Centralt och bekvämt, i ett hus från 1938 med öppen spis, balkong, hiss med galler. Nej, det skulle du inte ha valt. När vi träffades för 43 år sedan sa du med viss oro: ”ska vi bo i en antikbod?” Ja jag gillar gammalt och nu är jag gammal själv och vill matcha omgivningen. Eller? Nja, men om vi hade fått fortsätta livet tillsammans hade vi nog tillsammans valt annan bostad. Men jag har fått veta nu efter att du lämnade livet, att du i kärlek sagt till Samuel: ”mamma ska ha det bra”. Jag gråter av kärlek när jag hör dom orden. Nu kommer jag att få det bra, men önskade att du kunde se. Kan du det?

Jag står vid din grav och det regnar och är kallt och jag har glömt tändstickorna. Jag är ledsen och lite arg och du är tyst. Försöker stjäla eld från en annan grav. Lyckas inte. Jag behöver en kram. Så glömde jag p-skivan. Sånt som aldrig skulle hända dig. Jag vill vara en trygg förälder för mina barn, inte behöva fråga barnen om råd om allt som du hjälpte mig med. Vill inte vara svag. Men jag har tatuerat in en koltrast på min vänstra axel. ”farfar vakar över dig” sa Vilja. Den koltrasten som pickade på rutan natten då du dog.

Göran, jag ska göra mitt bästa.

Var det här i sommarfamnen som hemligheten skulle avslöjas? Hemligheten som jag burit ensam i flera år, men som från denna dag för fyra år sedan skulle bli hela familjens angelägenhet. Då började en kamp om tiden. En kamp där vi i familjen jobbade i motvind, men försökte att leva så normalt som möjligt. För hans skull, för vår skull. Läkarna gav upp, men vi hoppades på under för hans skull, för vår skull.

Idag är det ett år sedan som koltrasten pickade på rutan och Göran lämnade oss. Han, vi hade förlorat kampen mot cancern. Vi hade förlorat en make, pappa, farfar, son, svärfar och vän.

Idag är himlen fortfarande blå och Siljan förbereder sig för hösttäcket. Stugan där Göran älskade att vara står i höstskrud och påminner oss om en kärlek som ska bära oss vidare i livet. Utan honom men med våra minnen.

Tacksam för våra 40 år tillsammans!

Britta

Jag tyckte det var jobbigt när jag suttit hos frissan en hel dag och kom hem och du sa: ”du kunde ju ha klippt lite mer!” Men å vad jag saknar dom orden nu. Kom hem och tittade mig i spegeln och konstaterade att du nog tyckt att det var okej nu. Men det är så tyst. Jag åkte till graven och såg en humla bland dina blommor. Några tårar vid din mäktiga gravsten. Om du visste hur viktig du var, så skulle du kanske hållit dig kvar. Eller nej det går ju inte. Men att orka tystnad är svårt. Att orka ta beslut som du tagit, att orka lita på min egen bedömning, att orka tystnad

Hur ska vi orka livet, när döden är så nära? Hur kan vi orka gå på den grusiga vägen, när någon tagit skorna? På en sekund kan vi vara borta, eller hemma, i livet eller i döden. Det finns inget mittemellan…eller jo, det är när vi vet att vi inte får några nya skor och att när dom är utslitna då är vår tid på jorden slut. Det är ett limbo-stadium som sliter på hela människan. Men orka livet när solen går ner bakom dasset och veden behöver fyllas på i vedboden för de levande, de som behöver värme för att inte bli kalla. Att orka livet fastän döden nytt hämtat, det är svårt fastän vi vet och vi är kloka och förståndiga och vi förstår…men åt skogen med alla kloka förståndiga!! Vi har känslor, som tur är och vi fyller på veden för vi vill värma oss vid brasan, vi vill inte bli kalla än, men vi får undra, hur orka livet?