Brittas tankerum

Kan man förbereda sig på hur man kommer att reagera? Häromdagen tänkte jag på att vi har så många minnen lagrade vare sig vi vill eller inte. När jag passerade en hållplats med bussen, så mindes jag en händelse som inte ägde rum där, men samma minne kommer varje gång just där. Vet inte varför? Ibland är det bara något jag hört om någon, men det jag hört kommer till mig vid samma plats. Låter lite flummigt, men minnen lagras även om de inte är svåra.

Nu skrev precis min yngsta son som är på Korfu, att han tagit sig till toppen på ett högt berg på Korfu och tänt ett ljus i ett kapell och haft ett samtal med sin pappa. Göran gillade Grekland. Så nu trillade tårarna och allt blev jobbigt. Imorgon ska jag åka till stugan för första gången och bo där själv. Och där, där finns minnena, det blev påtagligt nu. Men man kan inte förbereda sig, eller?

Klarar jag av att hissa flaggan på det sätt han gjorde? Och så få igång gräsklipparen. Sätta upp sommargardinerna det var min uppgift. Nu får jag planera för vad av allt i vårat hem som ska till stugan när jag flyttar. Ensam är inte stark, det har jag aldrig trott, vi behöver varandra. Vi är änglar med bara en vinge och vi kan bara flyga om vi håller om varandra. Jag får hålla mig på marken.

Mina älskade söner kommer med så mycket känslor nu och dom rinner nerför mina kinder.

Imorgon är första dagen…

Klyschigt, absolut men total sanning. Jag ser det som att livet är en balansgång. Om livet bara gav, så skulle det bli överfullt på vår jord och vi skulle inte veta att vi måste vara rädda om varandra, att vi måste leva livet nu. Om vi som ibland är ledsna ibland (det är väl alla!) skulle få bestämma så skulle alla få leva mellan födsel och 90 år ungefär. Mer normalt att få sörja sin 90-åriga morfar än ett barn eller ungdom. Alla skulle få fira dop, konfirmation, student, fira kärlek, fira ny familj. Vi skulle orka ta en förlust av äldre släkting och känna tacksamhet för livet hen har fått och för livet vi har i kärlek.

Men obalansen är ett faktum i livet, när vi förlorar fler än vi berikas med. I alla fall är det så vi känner i stunden. En del unga dör (Some die Young) och en del blir över 90 år. Och det är ju inte så att de elaka (inga namn) tas bort och de ”goda” får leva vidare. Ingen rättegång, ingen köbildning, ingen kan påverka. (Om vi räknar bort kriget). Har vi balans ändå? När vi får en allvarlig sjukdom, ställs livet på paus. Vi blir mer ödmjuka inför vardagen. Vi lever mer intensivt. Ibland är det först då vi uppskattar det vi har.

Igår fick jag veta att min svärdotters syster förlorat sin man i ett land långt borta. En änka och två pojkar sörjer och kan inte komma till begravning i annat land. Den orättvisa balansen ger sig tillkänna. Så fruktansvärt tragiskt där en person inte fick rätt vård i tid! I alltihop känner jag tacksamhet för att min man dog hemma och alternativen till vård var utprövade. Vi sa godnatt och han somnade in i evigheten. Tankarna nu går till mina nära och till deras nära och en stundande flygresa för någon till tröst.

Samtidigt ger livet kärlek tack och lov och vi hoppas den överväger efter ett tag. En balansräkning är gjord.

Hur släpper man det som är tungt? Skrev en gång att jag packade fickorna fulla med negativa tankar och begav mig ut på en promenad. Sedan släppte jag ut dom så dom landade mjukt i mossan, och stegen blev lättare. Jag mötte en gammal dam och hälsade och sa att hon hade fin kappa. Hon blev glad och jag mådde bättre.

Nu är det ju så att fickorna fylls på igen, och nu orkar jag inte gå ut och gå. Hosta och lock för öronen hindrar mig och ger mig en massa negativa tankar. Men om jag tar av mig jackan med fickorna, försvinner tankarna då? Nej, de måste landa på ett bra ställe för omhändertagande för att kunna släppa taget om mig.

Men nu finns förstås pennan! Hur kunde jag glömma det! Jag kände att jag begravde pennan när jag begravde min man. Men han skulle inte ha velat att jag slutade skriva. ”Himlen är oskyldigt blå, och Siljans vatten är iskallt…” nu är anhörigboken på gång. Och intervjun till Bodabygden sommarnummer är klart! Och idag måste jag förbereda för maratonläsningen med Fåröakademien i september.

Så är dom negativa tankarna borta? Nej, men har distraherat mig ett tag med att skriva.

Vi försöker igen, tystnad…tagning…

Det kommer ingen in på scenen, det spelar ingen roll hur många gånger jag säger tagning, det är bara tystnad…

Jag låser upp dörren, kliver in i vårat….mitt hem. Jag hänger av mig jackan, sparkar av mig bootsen, ställer ner weekend-väskan med en duns…tystnad…scenen är tom…fåtöljen är tom, jag måste kissa och blir glad av spolljudet på toaletten och förvånas över vad som är viktigt just nu. Då går något sönder, inte en vas, inte en tallrik, nej vem bryr dig om sånt…mitt hjärta går sönder och tårarna letar sig ohämmat fram ur ögonen och det går inte att få stopp…

Men hallå, vill någon veta hur jag haft det på kryssningen? Jag irrar runt i huset och letar bortom tystnaden, jag fryser, men vem bryr sig, tystnaden omger mig…tårarna sköljer bort realistiska kloka tankar, de sköljer bort allt kärleksfullt runtomkring, en gardin av tårar avskärmar mig från Världen..

Tystnad…tagning…

Jag behövde tystnaden, när jag insåg det kunde jag möta smärtan och tagningen kommer när den behagar utan min kontroll, det är det läskiga…

Om något går..över, då går man förbi det onda. Det hjälper inte, man måste igenom det, inte gå över det. När den lilla pojken ramlar och slår sig och sitter på marken med blödande knä, säger mamman:” det gick bra!” I helsike heller det gick inte bra, han slog ju sig. Sen säger hon: ” det går över” Just då vill han inte höra det, han vill ha medhåll i smärtan, höra att det är okej att ha ont.

”När man går igenom ett helvete, så fortsätt gå.” Man måste tillåta sig att känna smärtan, för att kunna komma igenom och ut ur elden.

När jag hade fått missfall, så sa läkaren: ” det var ett helt normalt missfall”. Redan där var det ju fel. Han fortsatte:” du är helt frisk” (och kan bara gå hem och..det sa han inte, men det menade han och log) Jag tog med mig hans leende och när folk sa att de beklagade, så sa jag: ” det var helt normalt, jag är frisk” och log. Efter två veckor hade jag fruktansvärd huvudvärk och sökte läkare. Jag sa:” jag tror jag har bihåleinflammation ” Men då sa den kloka doktorn som hade läst psykiatridelen i utbildningen:” jag ser vad du gått igenom och du kan få samtalsstöd eller något lugnande” Jag gick därifrån och sörjde förlusten av ett barn, och min huvudvärk trappades successivt ut utan tabletter och samtal. Smärtan hade inte gått över, jag blev bekräftad och jag gick igenom smärtan och kom ut och det blev tomt och tyst. Men jag hade läkt.

Det går bara inte över…

Min mor förlorade sin man när hon var yngre än jag är nu. Hon blev egoistisk i sin sorg, vilket hon kanske också hade rätt att vara. Hon ville att jag nu skulle ta över rollen för hennes förlorade man. Vilket i sig var underligt. Det hon inte kunde se i skuggan av sin sorg, var att också jag 21 år gammal hade en förlust. Jag hade förlorat en far. Hon ville ha mig nära och mina bröder hade fruar, så därför blev valet mig.

Då, köpte jag ett vykort med texten: ”Glöm dina sorger dom är ändå inget mot mina.” Naturligtvis skickade jag inte det. Varför sa jag inget istället? Jag visade på annat sätt. Första julen utan far sa jag att jag inte ville fira jul. Han hade ju alltid läst julevangeliet. Mor blev ledsen och julen firades och min morbror läste julevangeliet. Sen skrev jag i Falukuriren: ”Ingen nyckel kan öppna dörren till igår”, om min far. Då sa mor: ”inte visste jag att du kände så!” Det var mitt sätt, men jag var bara 21år och hoppas att jag lärt mig.

Nu är jag i samma situation som min mor, änka och med fyra barn istället för tre. Tre av dom är i relationer och den fjärde har varit hos mig och hjälpt mig. Jag tror jag gör tvärtemot min mor. Jag håller ihop (alltså har jag inte lärt mig) för barnens och barnbarnens skull. Jag har inte varit ensam mycket. Men när jag är det nu, så kommer känslorna ikapp.

Min mor kände sig väldigt ensam. Det var svårt att förstå, för hon hade ett stort socialt nätverk. Hon var musiker och på hennes terass satt alltid folk och fikade. När jag ringde sa hon att ingen ringer. Men då påpekade jag att det varit upptaget hela Dan. ”Ja, jo Elsa ringde visst”. Men nu förstår jag. Jag har också många vänner och släkt och alla hör av sig, men ändå kommer ensamheten. Han finns inte mer. Inte min far heller.

Britta Ivarsson Possnert

Hur smyger man ut ur livet? Regnet öste ner, mottagningsrummet var kallt, de galonklädda fåtöljerna var kalla. Men hans hand var varm. Doktorns röst var varm, men allvarsam. Livet kommer att förändras. Det sa han, men vi kanske inte förstod hur och när. Visste han det? Den vita rocken skyddade honom ifrån vår oro, ifrån våra plötsligt påkomna känslor. Men hur skyddade vi oss, fanns det något skydd?

Inuti mig finns en sorg som känns som en pingisboll. Ibland ger den sig tillkänna på något underligt vis. Som att sorgen vill stanna mig och påminna mig. Och då blir det som att det är svårt att andas. Det hade han när han skulle gå uppför trappan 3 månader innan slutet. Jag hörde hur han stannade flera gånger på vägen upp och andades tungt.

Hur berättar vi för barnen, för hans mamma och syskon? Fanns det någon mall? Någon skyddsrock..till mig? Vi var starka, vi tröstade varann och levde i en bubbla.

Vi smög oss fram i ett liv som hade ett slut. Vi målade om stugan. Han sa att nu behövde inte barnen måla förrän om 20 år, eller var det 15? Han hade gått ner 20 kg och tyckte att det var bäst att han klättrade på stegen som var så lätt. Mina pluss-kilon skulle kunna få mig att ramla.

Barnbarnen undrade varför farfar inte hade nåt hår mer? Medicin blev svaret. Då undrade de varför han tog den medicinen! Små kloka ord och varma kramar, medans vi smög oss ut ur livet. ”Trappade” ut.

När man smyger, vill man inte märkas för mycket, men man vet vart man ska. Vi försökte ha ett normalt liv. Sista sommaren blev det svårt att leva normalt. Hans ångest när han upptäckte att han inte kunde klippa gräset, inte kunde ta på strumporna, när vågen visade på 30 minus, då blev det tyst hemma. Fåtöljen, ställbara sängen livet smögs ut och jag såg lite rädsla i hans ögon. Men bara lite. Resten bar han inom sig, tror jag. Han smög, tyst ut ur livet.

När man tillkännager en förestående skilsmässa, så brukar parterna (för det mesta) vara överens. Vägen har från giftermålet eller sambolivet börjat gå åt olika håll. Tills döden skiljer oss åt, sa prästen, men alltför ofta separerar par innan det händer. Vi lever i ett fritt land och kan välja. Det är bra, men kanske lite för enkelt ibland. Våra barn kunde vara avundsjuka på kompisar som hade två familjer pga separerade föräldrar. De fick fler presenter. Idag tror jag de kan se fördelarna med att de hade båda kvar.

Min mor ville absolut inte skiljas från sin Ivar, min far, hon älskade honom mer än sig själv. Så dog han och hon blev ensam, yngre än mig. Hon förbannade Gud, och sa att vem var han som kunde ta hennes Ivar ifrån henne. Hon hade dock kvar sin tro ändå efteråt, men livet blev inte detsamma. Min bror förlorade sin fru när hon bara var 53 år. Barnen förlorade sin mamma. Det är alla skilsmässor där vi inte varit med och bestämt. Ingen chans att påverka utfallet och inget bra slut.

När Göran och jag fick veta att vi skulle komma att skiljas pga sjukdom, skulle vi gå igenom, minnas vårat 40-åriga liv ihop. Hur gör man det utan att bli ledsen, hur planerar man för att bli ensam? Vem byter batteriet i bilen, den går inte igång? Vem handlar julmaten, griljerar skinkan? Vem köper 10 hyacinter och fyller hemmet med juldofter?

Vi är skilda nu, men Göran har med sin vigselring hel i graven enligt vår önskan och min är på fingret. Vi är skilda, men han är bara i ett annat rum och väntar. Och koltrasten knackar på rutan och undrar, eller vill säga något.

Nej det stämmer inte. Om jag är väldigt glad över till exempel att ha skrivit en bok och sitter ensam i en stuga och gläds och firar, så är det fint. Men om jag går ut på trappan och tar emot folkets jubel och delar med mig av glädjen, så visst blir det dubbel glädje.

Men om jag har sorg över något, kanske över förlorad tid i livet och inte berättar om det för någon, så är det tungt. Om jag då delar sorgen med andra som kanske också har haft sorg, så blir det ju inte dubbel sorg, tvärtom. Sorgen minskar.

Ja vad vill jag säga med detta? Att jag behöver er alla, även om jag nu är i min stuga ensam för att lyssna till min själ och andas in så mycket Borgesdoft att jag nästan ramlar omkull. Jag försöker att inte känna dåligt samvete över att vara här och vara stolt över min bok. Hur svårt är inte det, känslorna krockar i kroppen. Ledsenhet över att vi blivit överkörda av sjukdomen och glädje över romandebut. Det gör ont. Men nu ska jag bara andas.

Med mig själv. Jag går över i mitt andra jags utsiktstorn och ser på mig själv.

Hur mår du? Bra, hur så? Är det verkligen bra? Alltså alla frågar men om jag säger dåligt så måste jag förklara. Så du mår dåligt? Usch vad jobbig du är, ja jag mår jävligt dåligt…men vänta innan du frågar vidare…jag har alltid haft huvudvärk och har just efter 60 år fått veta att jag har kronisk migrän. Så du menar att det inte är något speciellt som hänt, huvudvärken är vardag? Alltså benen värker och nattsömnen blir dålig, så jag sover dåligt för det. Annars så. Är du orolig för något? Vem fasen är inte orolig som världen ser ut och om Åkesson får bestämma, då… Men hur ser din nära värld ut, vad gör du om dagarna? Som de flesta, äter.. om jag hinner…tränar…om jag orkar…sover ibland…om jag ork….men gud vad du är frågvis. Jag förstår nu att du vill att jag ska bryta ihop, gråta och skrika och säga att jag just nu inte har kontroll mer än på om han har fått mat, medicin, om han har vaknat och…hjälp…Jag ser att du ler ett bekräftande leende. Du fick rätt, jag mår inte bra…men vad ska du göra åt det? Jag tror jag går tillbaks till mitt torn.