för den är mörk och farlig, och du vill inte vara där. Egentligen så är det ingen dröm, det är bara så som det är. Täcket är tungt och känns som vore det av bly. Det värker i benen och jag hör hur han brottas med demonerna, men jag kan inte hjälpa honom för täcket är tungt. Måste han ha det så jobbigt och måste jag vara så trött? Ska jag ta bort det tunga täcket eller bara lyssna? Mörkret ska kännas skönt och vilsamt, men det är skrämmande just nu. Hur ska vi orka? Imorgon känns det nog bättre och jag ska ha ett samtal med mig själv för att kolla dagsformen. Och gå på mammografi, för att skingra tankar. Konstigt sätt att skingra tankar på. Nu är det tyst ett tag och jag hoppas att sömnen kommit till honom. Kom in i min natt och håll min hand.
Det är för att visa min kärlek. Du säger ”tack”. Jag säger att det är det enda jag kan göra. Du finns och Du behöver min omsorg. Jag finns och jag behöver veta att Du finns.
När en son i tonåren var försvunnen sent på kvällen, funderade jag på när det är relevant att man ringer till polisen? Skulle dom bara tycka att jag inte uppfostrat sonen rätt, att jag var en hysterisk mamma, att jag borde ut och leta? Jag satt på kökssoffan i nattlinnet och Du sa att han nog snart kommer. Jag klädde ändå på mig och cyklade iväg och ropade! Det hjälpte inte att ropa hjälp! Han kom hem sent.
Det hjälper inte att ringa polisen nu när Du ändå är här, på sätt och vis. Det hjälper inte att ropa HJÄLP! Vem kommer? ASH-teamet ringde och sa att det inte var aktuellt än! Lungkliniken sa att det inte var aktuellt med syrgas än! När är det aktuellt? Jag bara undrar! Kanske när jag behöver syrgas?
Men jag kan bädda din säng och laga mat, handla och städa. Det jobbet är aktuellt, ingen väntetid. Och jag kan göra iordning frukostbrickan med extra allt. Och jag kan plocka in lite blåklint från åkern och ställa fram näringsdrycker. Jag finns Du finns, vi är.
Du som asfalterat min grusväg som ledde fram till hemmet. Du som målat om fars dalablå dörr i grönt. Du som byggt hus på min sommaräng. Du som sågat ner träd och byggt hus i min skog. Förstår du vad det betyder? Du klampar på i grova kängor och tycker att du har rätt att göra så. Och mina minnen gråter under dina skor. Hör du inte det? Du borde skämmas! Eller om jag låter dig komma till min förlåtande domstol, så kan du vara ursäktad, för du hör inte gråten. Du visste inte vad det betydde för mig att gå på den grusiga byvägen som ledde till mitt hem. Du visste inte att den blåa daladörren som far målat med omsorg, var dörren in till vårat hem. Du visste inte vad ängen nedanför vårat hus betydde för mig. Där jag sprang i högt sommargräset, plockade blommor och blev myggnäten. Till och med myggbetten saknar jag, när mor baddade dem med ättickssprit. Du visste inte vad skogen på andra sidan vårat hus betydde för mig. Jag hade med mig saft och en limpsmörgås med ost och satte mig på en stubbe och vinkade hem till mor.
I min rättegång med dig, dömmer jag milt. Jag förstår, men gråter över din okunskap. Om du tar av dig kängorna och går barfota i mina minnen så skulle du förstå.
Mina minnen är viktiga och om jag blundar då finns dom. Men idag är maken och mina minnen tillsammans ännu viktigare. Vi har fått veta att tiden är begränsad och vi summerar våra 40 år tillsammans i kärlek. Dom minnena har ingen trampat på.
ESer allt ut som vanligt. Om jag går ut på våran baksida så växer allt precis som det alltid gjort. Fastän smultronjasminbusken har blivit större. Syrenblommorna har vissnat, gräset är grönt och fint och eken skuggar fint på uteplatsen. Björken är ståtlig tycker vi, även om grannen vill ha bort den. Dom lila bollblommorna brukar öka med en till varje år. Jag går in och blir medveten om att inne är det inte som förr. Jag frågar maken om hur många blommor det var i fjol? Han svarar, jag räknar och han har rätt. Nästan alltid har han rätt. Ibland fel och ibland väljer jag att inte påpeka det…bara ibland. Just idag har han rätt och jag vill att han ska ha det.
Jag går ut på vår framsida och ser att där också är som det brukar vara. Körsbärsträdets blommor har vissnat och körsbären är vita än. En häck visar var gränsen till vårat hem är. Tryggt att veta. Jag sopar bort nedfallna körsbär, något dom maken alltid gjort. Där är det inte samma. Jag går in och ser att vi anpassat en del för en påkommen situation. Trappan känns jobbig men finns kvar.
Allt utanför vårat hem är som vanligt, livets, naturens gång. Hur kommer det dig att det känns som att livet stannat?
När jag kom hem från mitt år i Sydamerika, så hade mitt liv förändrats totalt (kommer i bokform), men hemma var det lika. Mor gick och handlade i Åkeröboden. Morbror Erik jobbade i skogen. Alla gjorde det de gjorde innan jag åkte! Hade livet stannat upp hemma, eller hade jag gått för fort? Jag trodde att hela världen hade förändrats med mig!
Och idag tror jag att världen stannar med mig! Storhetsvansinne! Sådan makt har jag inte! Allt ser ut som vanligt och det kanske är en trygghet?
Är jag mamma, är jag farmor, svärmor, är jag hustru , syster, faster eller terapeut eller kanske bara..anhörig? Vilket ben ska jag stå på? Det funderar jag över när jag sitter på onkologens väntrum igen, där jag börjar känna mig hemma.
Närmast att känna igen mig i är att jag är hustru och anhörig. Jag väljer det idag. Men kan inte låta bli att lyssna på stukade personer i väntrummet. Stukade i själen, för att de fått besked de inte vill ha. En man förklarar för en tredje vad han gått igenom och nu ska röntgas med pet-ct. Jag lyssnar och jag vet. Min man går just igenom det och det tar 2 timmar, inte 3 som han tror. Men jag lägger mig inte i. För i så fall hade jag också kunnat skryta med att maken själv varit med och utvecklat den metoden! Visst är det underligt?
Jag kan nog snart arbeta här som stödjande anhörig som vet! Som vet vad? Nej, nu vacklade kryckorna till igen! Vilket ben ska jag stå på och håller dom? Mina frågar hamnar i en kaffekopp och dricks upp. En skinktoast på det och jag förflyttar mig till en röd skinnfåtölj som är bekvämare. Är det skinn? Det skulle inte vegan-sonen gilla. Nej, det är nog galon. Funderar på vad jag ska säga till doktorn efter Pet-undersökningen? Då är jag väl ändå anhörig och vill veta, sånt som ska göra oss tryggare, eller sånt som ger oss mörk fakta som vi egentligen inte vill veta. Tar nog en kopp till, innan förflyttanden till fåtöljen. Vi var uppe tidigt och jag har kört! Bara det.
”Ett utrymme dom inte innehåller någon materia.” Till viss del stämmer det på mitt känsloläge, det är tomt. Men om jag suger på det ordet ett tag till så, nej tomt är det inte. Men ni vet ett tillstånd där man redan haft alla känslor, kärlek, värme, ledsenhet, ensamhet, ilska velat ha sönder glas. Och ändå har inget förändrats förutom att jag blivit uttömd och ja, där kom det, tom. Då befinner jag mig i ett vakuum. Men jag inser också att det kan förändras åt det bättre eller åt det sämre. Vakuum kan vara vila, men jag gillar inte när det är tyst. Till viss del kan det bero på min tinnitus. Om det är tyst hör jag ringandet i mitt högra öra. Därför vill jag inte heller stänga av reklamen på tv, vill ha ljud. Och i tystnaden hör jag mina tankar så högt att jag är rädd att någon ska höra dom. Vakuum kan vara räddning, men också något farligt. Jag försöker bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till Vakuum. Vila låter bra, ska försöka, bara det inte blir tyst!
När det regnar i mitt inre, men solen skiner utanför mitt jag. Då blir jag ledsen, avundsjuk eller förvirrad. Det stämmer inte. På något vis känns det bättre när det regnar, när himlen också gråter. Det är allmänt grått och jag kan sjunka in i ledsenheten och glömma att jag känner ensamhet. Vi liksom gråter tillsammans. Solen kan vänta tills det känns varmt på insidan.
Därför är det också så bra med grupper där alla känner samma, sorgegrupper, anhöriggrupper, bipolärgrupper, hbtq-grupper. Samhörighet, gråta tillsammans, skratta tillsammans, lida tillsammans, glädjas tillsammans.
Jag vill inte förbanna solen, men sluta påminn mig.
Nutid möter dåtid, kärlek uppstod och Tempus föddes!
Alla ni som vet vad tempus är kan sluta läsa här! Whoops, det är ju alla! Okej, jag vet också, men skyller på dalmålet för att jag inte tillämpar tempus på rätt sätt i mina texter(!) Livet är ju nu och då och det blandas friskt i alla fall i min hjärna.
”Jag gick in genom den knarrande stugdörren, och nu känner jag värmen från vedspisen.” Så är det i Dalarna! Okej, jag kanske lever lite för mycket i hopp om att då var nu, att då ÄR nu?
Tempus, tempora tidsform är ett lingvistiskt begrepp för att beskriva tidsförhållandet mellan en händelse och den språkliga informationen om den. (Enligt Wikipedia)
Det fanns ingen information på dalmål (!) Tempo kan också betyda fart. ”Lite mera tempo om jag får be!” Kanske långsökt?
Varför allt detta drävel (dalmål) om tempus? Jo för att jag nu har ett avtal med ett förlag som är seriöst och inte vill ha dalmål i min roman. Så min första uppgift i redigeringsarbetet är att ändra tempus(😱)i hela romanen på c:a 250 sidor! Min skrivarhemlighet, som många redan känner till, är att jag bara skriver med höger hand och bara med ett finger! Föresten det kanske skulle stå med i baksidestexten? Det är ju en bedrift! Så..efter 90 sidor..aj, bilden! Men ska man äntligen komma ut med en bestseller så får det göra ont!
Jag sitter i soffan (nutid) och tänkte (dåtid) att jag ska skriva (nutid) om hur brasan brann i spisen. (Dåtid)
Undrar om jag inte går/gick under kategorin: handikappad författare, och kanske kan/kunde få stipendium för ”ett finger”-skrivande. Pust! Ni förstår nog inte, om ni nu läst hela inlägget, ni som vet vad tempus är, eller som inte ser det som ett problem!
Ha en fin skrivardag, eller inte!? Eller jo, vi dalfolk är vänliga. Skriv ni och bli publicerade, tänk inte på mig! Kämpar vidare! I raskt tempo, tills handen låser sig helt!
Eld gör ont, men eld värmer också och är vackert, lugnande. Hur många gånger har jag inte suttit inlindad i en filt och tittat in i en sprakande brasa i stugan, och glömt var jag var, var jag kom ifrån, bara sjunkit in i ett lugn. Tänt ett ljus och förundrats över makten som elden har, hur den lilla ljuslågan kan nästan hypnotisera mig bort ifrån det jag inte vill vara i. Lugnet kan vara lurigt, plötsligt slocknar ljuset och mörkret blir tydligt.
Jag är inte rädd ensam här i stugan med fåglar eller möss som krafsar i väggarna. Nej, är trygg här. Men ibland blir allt plågsamt nära, som när jag går över gården känns det i hjärtat på något konstigt vis. Jag tror vi mår bra av stillhet och tystnad emellanåt, men måste vara beredda på det som kommer.
Imorgon lämnar jag stugan i tacksamhet för familjen, sönerna som gjort så mycket av kärlek och för mor och far för den här platsen.
Vem har tagit bort kraften uppifrån? Mina känslor inför borttagandet av kraftledningar är ledsenhet, ilska, frustration, övergivenhet. Det är allt. Kraften får hämtas från annat håll. Eller så finns den inte mer. Då får vi uppfinna nya kraftstationer, om vi har ork. Dystert, men sant. Stor beundrar för min far som lämnade jordelivet 1975, han hade stor tillit till livet och ingen rädsla för döden. Var fick han kraften ifrån? Från sin gud förstås. Alla har sitt sätt, eller inget. Våren kommer med naturens kraft, år efter år. Det bara är så. Tröttheten dominerar och ilska över vård som inte fungerar, över bemötande som jag verkligen jobbat hårt med i mitt jobb. Var tog den kunskapen vägen idag? Finns det i utbildningen idag?
Nu vill jag att ni alla får en fin vår och att ni har egna kraftledningar, även om jag glömt var dom finns. Plocka vitsippor och tro på en vår.
Brittas tankerum 