Är det nu depressionen kommer?

Är det nu vi ska svepa in oss i en filt för att värma de tilltagande kalla tankarna? Är det nu vi ska sluta hoppas? Är det nu vi ska ge upp? Ska vi ringa doktorn och be om lugnande? Eller kanske det inte är någon ide. Ska vi ta fram vita arkivet och fylla i det? I fall att. Är det nu vi ska sluta städa, sluta tvätta? Är det någon ide att gå till frissan? Det är ju bara Skogsmulle som ser mig. Och Anders Tegnell ser ju ändå inte mig, men ger mig ”dåliga” siffror, som jag inte vill ha. Vem ska jag göra mig fin för? Eller duger jag ändå? Kommer jag att få träffa barnbarnen? Vill dom kanske inte? Ska jag sluta hoppas och gå in i en depression? Hjälper en varm filt?
Nej, vet ni vad, jag tror att en varm filt kan vara bra. Men ändå bättre varma ord från vänner och barn och barnbarn. Jag har inte tappat hoppet, bara kikat in lite grann i min själ. Och där finns så fina minnen, så många kramar och så mycket skratt. Jag tror att vi behöver skratta mer. Rapporter om död och elände ger information, men tynger. ”Ett gott skratt förlänger livet.” Gå i minnenas kavalkad och plocka fram dom där roliga tillfällena när vi vek oss av skratt. Jag har så många.
Den senaste var när jag och Anne-Sophie reste till Italien med tåg. Plötsligt säger en kvinna att vi måste av här. Alla rusar ut inklusive oss med bagage och allt. Sen säger en arg konduktör att alla ska tillbaks till tåget. På tåget ställer sig konduktören bredvid oss med händerna i midjan och stirrar på mig: ”Skulle inte ni till Milano, så varför gick ni av här?”
En varm filt.

Koltrasten sjunger till avsked.

Sammanfattning:

”Med sin charm och självsäkerhet klev han över tröskeln till mitt liv och bestämde sig för att stanna. Nionde september blev inristat som en tatuering, inte som något älskvärt att minnas utan mer som ett nummer från en tid i koncentrationsläger. Början till mitt förfall, till ”jagets” förminskning, till att inte vara någon. Var fanns min räddning? Vem kunde förstå? Den ljusblå gardinen fladdrar i vinden och Blackbird sjunger till avsked.”

Telefonsignalen skär igenom tystnaden i mitt fängelse.

Den fina lägenheten på två rum och kök som blev min första egna bostad, som jag inrett med kärlek och hjälp från mor och far. Min mor hade hjälpt mig med gardiner. Jag lät henne välja blåa tunna gardiner till köket, fastän jag hellre haft ljusgröna. Mor, min bästa vän som stöttat mig i allt. Hon gav mig pengar i smyg, när resten av familjen tyckte att jag borde klara mig själv. Hon tröstade mig när Kalle gjort slut, och sa att jag var värd någon bättre.

Min far hade skruvat ihop Ikea-bokhyllorna och tyckte att jag skulle ha hans gamla köksbord. Han berättade stolt att han haft det i sin studentlägenhet, ”och tänk att det är lika fint än.” Jag hade kanske valt ett annat, men ville inte göra honom besviken. Jag lyckades övertala dom om att ha en säng på 120 cm. De tyckte att den tog onödigt stor plats, men de gav sig. Jag ville så gärna att de skulle vara nöjda med mig, trots att jag inte tagit studenten som min bror. Mitt arbete på äldreboendet, förklarade jag med att jag hade praktik och skulle sedan vidareutbilda mig till sjuksköterska eller kanske läkare.

Mor som var musiklärare köpte en gitarr till mig. Den fick en hedersplats i vardagsrummet bredvid bokhyllan. Jag hade tagit några lektioner i gitarrspel hos en kollega till min mor och kunde kompa till mina sånger med några enkla ackord. Jag gillade Joan Baez och köpte en bok med hennes texter och ackordanvisningar och drömde om att kunna stå på en scen och sjunga som hon, eller åtminstone liknande. Mor och far köpte lägenheten till mig, och det kändes därför naturligt att de fick vara med och bestämma lite om inredningen.

Det första året i lägenheten blev ett år av lycka. Jag bjöd hem kompisar, hade fester. Det blev så att min lägenhet blev ett ställe att festa på. Flera av mina vänner bodde antingen hemma eller ihop med någon. Ibland ville jag bara vara ensam, men oftast kom någon och ringde på dörren när de visste att jag var ledig från jobbet. Det var roligt att tag. Några vidarestudier tänkte jag inte på. Jag jobbade och behövde pengarna till hyra och fest. Jag såg till att ha städat när mor och far kom på besök. Jag förstod att de undrade över mina framtida studier och ville inte oroa dom. Jag sa att jag kollat upp skolor och skulle söka till våren.

Förstod dom ändå hur jag levde? Jag blundade nog för det, jag ville fortsätta att tycka att livet var en fest. Lena, Olle, Ruben och alla andra var roliga att vara med och de tyckte om när jag spelade gitarr och sjöng. Jag kände mig beundrad, party queen. Alla ville vara mina vänner. Jag var i centrum, jag var någon.

Så en regnig septemberdag hade Olle med sig en bekant, som han sa att han träffat på en pub en kväll. Det datumet 9:e september, blev nu inristat i mitt liv för alltid. Som en tatuering, inte nåt älskvärt man vill minnas, utan mer som ett nummer efter koncentrationsläger. Märkt för alltid.

Han, Sture, verkade trevlig och Olle bjöd in honom till min lägenhet. Jag hade inga invändningar, och dom jag eventuellt skulle haft, försvann när jag mötte Stures blick. Han var ny i stan och det snyggaste jag sett på länge. Alla tjejerna var imponerade av honom. Vi visste så lite om honom. Egentligen ingenting, men han var snygg och verkade självsäker. Den kvällen blev starten till ett nytt liv för mig, ett liv som började med kärlek och som kom att sluta mycket illa.

Festerna fortsatte ett tag och Sture var en självklar gäst. Det visade sig att han kunde spela gitarr och han sjöng och vi turades om. Han visade mer och mer intresse för mig. Jag kände mig stolt över att vara den utvalda, jag var drottning han var kung. Successivt smygande kom kontrollen.

”Måste Olle och Jörgen vara med på festen?”

”Har du varit ihop med någon av dem?”

Jag gillade hans svartsjuka och kände mig älskad. Jag sa då att Olle och jag flörtat. Efter det blev inte Olle bjuden. Ju mer de andra berömde min sång, ju mer mörk blev han i ögonen. Han ville inte att jag skulle sjunga mer och ställde undan gitarren. Så fort jag tog fram den, så satte han på musik och sa att vi skulle dansa.

En kväll när alla gått, så sa han att jag egentligen sjöng ganska fult och borde lära mig bättre. Jag blev ledsen och sa, utan att tänka mig för, att Olle och Jörgen tyckte att jag sjöng fint. I chock såg jag hur han slog gitarren mot köksbordet så den gick i bitar. Jag grät och han kramade då om mig och sa att han älskar mig och lovade att köpa en ny. Fars bord fick ett märke.

Jag såg inte då hur festerna blev mer sällan och hur mina manliga vänner valdes bort. Jag tror till och med att jag fortfarande tyckte att det var charmigt.

Sture flyttade in. Nu tog festerna slut, han tyckte att vi skulle ägna oss åt varandra. Nu började nedräkningen till mitt förfall. Det gick så långsamt att jag inte såg det. Röstbrevlåda på våran enda fasta telefon installerades. Hans förklaring:

”Man vet aldrig vilken galning som kan ringa.”

Han hämtade mig från jobbet.

”Du ska inte gå hem ensam i mörkret.”

Posten hade öppnats om han var hemma före mig. Förklaring:

”Det kan vara post som skulle till mig, du vet hur dåligt posthanteringen funkar.”

Sture arbetade på ett lantmäterikontor, sa han, men var ofta hemma före mig. Han sa att han jobbade hemifrån. Jag ifrågasatte aldrig det. Ofta lagade han middag tills jag kom hem. Då försvann min undran och oro och jag kände mig priviligerad.

Lena, min närmaste vän, ringde mig på jobbet en dag. Hon uttryckte sin oro över mig och min relation till Sture. Hon ville träffas efter jobbet.

Jag ringde hem och sa att jag skulle träffa Lena och bli lite sen.

”Okej, jag hämtar dig kl.20.00 på stan.”

Jag vågade inte säga emot. Lena och jag tog ett glas vin på en restaurang som jag namngett till Sture.

”Hanna, hur mår du egentligen? Är Sture snäll mot dig?”

”Ja, Lena, han vill bara ha lite kontroll, men det är ju för att han älskar mig.”

Kl.19.30 ser jag att Sture kommit och satt sig vid ett bord en bit ifrån. Lena ser honom och ropar:

”Hej Sture, kom till oss.”

Jag har en lite obehaglig känsla. Något jag inte kan förklara.

När vi är hemma, kommer första smällen. Sture ger mig en örfil och säger:

”Jag tycker inte om att ni skvallrar om oss. Lena är inte att lita på. Bara så du vet.”

Jag är i chock och går och lägger mig. Sture kryper ner i sängen, som jag nu önskat var ännu större än 120 cm, tröstar och ber om ursäkt med orden:

”Jag älskar dig så mycket, därför bryr jag mig.”

Jag låter mig tröstas och vi lever vidare.

Mitt utrymme på jorden minskas. Min värld krymper. Mina vänner försvinner. Jag har inte längre ett privat liv.

Vi bestämmer att gå ut och dansa en kväll. Ett vilt förslag från Sture. På dansstället står vi först och lyssnar till musiken och tittar. Då kommer en man fram och bjuder upp mig. Jag tittar oroligt på Sture. Sture nickar och säger att det är ok. Mitt under dansen kommer Sture fram och slår ner min danspartner så han ligger på golvet. Vakter tillkallas och vi får lämna stället.

”Du sa ju att det var ok, vad hände.”

”Du förstår väl vad han ville, knulla, och du såg ut att njuta också. Du är min, förstår du det?”

Vi försonas i sängen och han ber om förlåtelse.

Nu började jag på allvar förstå att han var farlig och jag behövde fundera ut en väg ifrån honom.

Han hämtade mig från jobbet varje dag. En dag pratade jag med en manlig kollega utanför jobbet i väntan på Sture. Den kvällen fick jag mycket stryk. Han gav mig örfilar och tog strypgrepp och kallade mig lösaktig. På något vis fick jag aldrig märken i ansiktet. Hade han räknat ut det? Jag hade polotröja i jobbet, som Sture köpt till mig för att han tyckte att jag klädde i det.

Livet blev en kamp. Det gällde att räkna ut så att inte någon manlig bekant var nära mig när Sture kom. Jag tappade matlusten, gick ner i vikt. En kväll slet han av mig kläderna och sa:

”Du är ju inte ens sexig längre. Vem vill ha dig?” Ändå våldtog han mig då och jag kände ingenting. Jag var inte längre människa.

Mor och far kom på besök en dag. Då visade Sture upp sin bästa sida, lagade mat och var så trevlig. Han uttryckte sin oro över min viktnedgång och frågade mina föräldrar om råd. Efteråt sa mor:

”Vilken trevlig pojkvän du har.” Jag ville inte göra dom ledsna och sa inget.

Lena ringde igen till mitt jobb, då hon inte längre kunde ringa hem till mig.

”Hanna, Sture är psykopat, du måste lämna honom.”

Telefonsignalen skär igenom tystnaden i lägenheten som nu blivit mitt fängelse. Jag var hemma från jobbet på grund av förkylning eller nåt sånt. Sture jobbade på sin arbetsplats.

Jag var på toaletten och rusade upp utan att torka mig och spola, snubblade på en matta, slog i huvudet i hallbordet och når telefonen och svarar.

”Vad i helvete har du för dig! Fyra signaler har gått fram. Du har väl nån älskare där hemma.”

Jag hade inget svar, kände mig bara passiv, känslomässigt avtrubbad. Jag satte ett plåster på pannan, då fallet gav mig ett sår.

När Sture kom hem undrade han vem som slagit mig. Jag förklarade att jag ramlat. Han trodde mig inte, gick in i sovrummet och kollade på lakanen. Lite blod på kudden från mitt sår. Han var helt säker på att någon varit här. Han slet i mitt hår, hämtade en sax och klippte av det för att göra mig mindre attraktiv. Sen knuffade han omkull mig på golvet och slutligen låste han in mig på toaletten för att kunna åka och jobba klart.

Där på golvet i badrummet låg jag i resterna av mig själv. Jag tänkte, eller tankarna var borta. Låt mig dö, någon god makt. Låt mig slippa detta lidande. Jag frös, det var kallt och jag tog alla handdukar och la på mig. Jag kände att jag gett upp. Kan tänka mig att det är så det känns när man ska begå självmord. Tankar på omgivning, nära och kära fanns inte då. Allt var tomt, kallt tyst, nästan skönt. Nu släpper jag.

Jag somnade tydligen och vaknar av att Sture bär mig till sängen. Han gör mat och vill att jag äter. Jag har nu släppt tankarna på att dö, och i min väg tillbaka till livet, funderar jag ut en plan. Jag äter och säger att det är gott. När vi pratar om mina vänner, säger jag att jag inte behöver dom och att han har rätt om Lena. Henne kan man inte lita på. När jag är hemma, befinner jag mig inom räckhåll till telefonen så att jag kan svara snabbt om han ringer. När han hämtar mig från jobbet, så väntar jag inne tills jag ser hans bil. Jag lär mig att leva som gisslan. Eftersom mina sociala kontakter minskar, så letar jag livlinor, någon att prata med. Jag ser det jag inte sett förut. Jag upptäcker en koltrast i tallen utanför köksfönstret. Jag ger honom namnet: Blackbird, som är koltrastens namn på engelska. Jag öppnar fönstret när jag är ensam hemma och då sjunger Blackbird för mig. Jag delger honom mina problem och jag tror att han förstår, han ger mig hopp.

Ändå händer det att jag får en örfil ibland. Om jag varit fem minuter sen till hans väntande bil. Om jag svarat på andra signalen istället för första. På mitt jobb undrade de hur det stod till, men jag försäkrade dom om att allt var bra. Jag var ju mager och hade nu kortklippt hår. En frisör hade hjälpt mig att putsa på det efter att Sture klippt mig. Min skräck var ju att någon skulle gå på Sture, säga något till honom och då skulle de och jag få stryk. Så mycket energi gick åt till att ”tassa” för honom. Mina alternativ var att ta livet av mig, att skjuta honom, att rymma. Just nu var alternativ nummer tre: rymma, i mina tankar.

Jag tar kontakt med Lena, via jobbet, och förklarar att hon hade rätt. Sture är psykopat och han är livsfarlig. Jag vill ha hennes hjälp att fly, för det här är inte en person som man bara gör slut med. Lena tror att jag då måste fly från jobbet, så arbetet måste bli informerat.

Den kvällen är jag nästan lite upprymd då jag tänker på mina planer. Jag frågar Sture om vi inte ska gå en promenad. Det gör vi. Vi möter Olle. Han ser glad ut och undrar när det blir fest igen. Min upprymdhet är som bortblåst. Hjärtat bultar. Sture svarar som vanligt artigt och trevligt till Olle som till alla andra:

”Det är klart vi ska ha fest, men Hanna har inte mått så bra.” Där kom han undan igen.

Hemma igen, förstår jag att nu ligger jag illa till. Stures trevliga attityd därute är som bortblåst innanför väggarna. Jag hinner se de vackra blå gardinerna som mor har valt och köksbordet som varit fars, sen får jag en smäll i huvudet med en kastrull. Han lyfter upp mig från golvet och kastar in mig i väggen. Han tar stryptag, sliter sönder min tröja. Jag skriker. Denna gång ringer granntanten på dörren. Sture öppnar och säger att jag ramlat, men att det är lugnt nu. Jag vågar inte säga något.

Sture ringer till mitt jobb och säger att jag ramlat och blir hemma en vecka. Hur ska han nu kunna övervaka mig. Han låser dörren utifrån och lägenheten ligger ju på andra våningen, så fönstren är inga problem. Tror han.

Nu är ju planen om att rymma från jobbet borta. Nu måste jag ta mig iväg hemifrån, men hur kontaktar jag Lena? Sture kan ju se vem jag ringt. Nu hade jag en person på jobbet som var initierad i min historia. Jag bestämde mig för att ringa till jobbet, och senare förklara för Sture att jag behövde ha mitt schema hemskickat. Jag lärde mig att hitta lösningar, livlinor.

Jag ringde jobbet och bad att få prata med Linn. Jag förklarade situationen och bad henne ringa Lena och säga som det var. Jag visste att Sture var på konferens nästa dag. Så det skulle bli flyktdagen. Lena skulle komma under mitt köksfönster som låg mot baksidan av våran lägenhet och ta emot mig kl.14.00, och ha bilen med sig. Allt var noga planerat. Bilen skulle stå på en skogsväg som låg bakom huset.

På kvällen innan betygade jag min kärlek till Sture och sa att det var skönt att vara hemma. Allt för att han inte skulle vara orolig. I efterhand undrar jag om jag var för övertygande positiv då? Blev han misstänksam?

Nästa dag packade jag en ryggsäck och knöt ihop lakan för att fira mig ut genom fönstret. Jag öppnar fönstret, ser Lena och vinkar. Mors ljusblå gardin fladdrar i vinden och ger en skjuts i mina flyktplaner. Blackbird syns inte till. Jag knyter fast lakanen i fönstret, kliver upp på fönsterbrädan och är beredd på att klättra ner till min räddning.

Då, som från ingenstans kommer Sture in i rummet och knuffar ner mig och skriker:

”Din j-a hora, hoppas du dör eller blir så handikappad så ingen vill ha dig.”

Jag ligger stilla, kan inte röra mig. Lena blir rädd och arg.

”Du är ju för helvete inte klok, det här ska stå dig dyrt. Hoppas du får ruttna i fängelset,”skriker hon till Sture.

Jag minns att en ambulans kom och att Lena fanns vid min sida. Sen tuppade jag av och vaknade på sjukhuset. Lena berättade att Sture kommit springandes ut när ambulansen kom och talade med personalen. Hon hörde hur han förklarade med spelad upprördhet om att jag hoppat och om hur sjuk jag var och behövde psykiatrisk vård. När jag vaknade satt Lena vid min sida. Sture hade kommit undan med att han måste låsa lägenheten.

Jag var opererad och hade bandage på huvudet och en arm i mitella och jag kunde inte röra benen. Jag fick veta att polis förhört Sture, men att han var släppt i brist på bevis.

Läkaren kom in till mig för att berätta om hur mitt tillstånd var. Han sa att armen var bruten och att jag fått en hjärnskakning efter fallet och ett sår över ena ögat som sytts med fem stygn. I fallet hade jag också slagit i ryggen och han visste inte hur det skulle bli med rörligheten i benen. Jag hör allt som i dimma och ler mot doktorn:

”Inget mer, jag är fri nu.” Doktorn ser bekymrad ut.

”Jo, jag måste berätta en sak till, du fick missfall!”

”Va, jag var väl inte gravid?”

”Jo, i fjärde månaden.”

”Det var ett våldtäktsbarn, ett psykopatbarn,” skriker jag. Sen började jag att gråta.

Mor kom på besök.

”De blå gardinerna är så fina mor och hälsa far att bordet är jättebra. Men jag behöver kanske handikappanpassa lägenheten nu. Sen kan ni komma och hälsa på.”

Mor gråter vid min säng. I min lägenhet fladdrar en ljusblå gardin i det öppna köksfönstret. I tallen sjunger Blackbird en avskedssång.

”Blackbird singing in the dead of night, take these broken wings and learn to fly…”

Vacker, vild, ung, social och farlig.

Britta Ivarsson Possnert i karantän.

Nej, det är inte en beskrivning av mig själv. Möjligtvis kunde ovanstående adjektiv ha stämt in någon gång på 1900-talet på mig.
Att vara vacker är en förutsättning för att kunna förföra.
Att vara vild är ett måste för att våga.
Att vara ung hjälper, då moralen inte hindrar.
Att vara social är viktigt för spridning av budskapet.
Att vara farlig, det är konsekvensen av ovanstående.

Jag pratar om Corona. Detta vackra, röda virus som lamslår världen. (Något som inte jag lyckades med.) Farligt, vilt och vackert på bild. Hänsynslös som en ungdom kan vara. Vi är maktlösa i dess framfart.

Den röda färgen har också min skrivarstuga, och jag är förförd på ett positivt sätt. Här är jag i karantän, vilket innebär att jag är långt ifrån Corona. Här kan jag skriva noveller och fortsätta med min roman.
Ta hand om er och låt er förföras av naturen och ha roligt, humor hjälper en bit på väg.

Vacker, vild, ung, social och farlig.

Britta Ivarsson Possnert i karantän.

Nej, det är inte en beskrivning av mig själv. Möjligtvis kunde ovanstående adjektiv ha stämt in någon gång på 1900-talet på mig.
Att vara vacker är en förutsättning för att kunna förföra.
Att vara vild är ett måste för att våga.
Att vara ung hjälper, då moralen inte hindrar.
Att vara social är viktigt för spridning av budskapet.
Att vara farlig, det är konsekvensen av ovanstående.

Jag pratar om Corona. Detta vackra, röda virus som lamslår världen. (Något som inte jag lyckades med.) Farligt, vilt och vackert på bild. Hänsynslös som en ungdom kan vara. Vi är maktlösa i dess framfart.

Den röda färgen har också min skrivarstuga, och jag är förförd på ett positivt sätt. Här är jag i karantän, vilket innebär att jag är långt ifrån Corona. Här kan jag skriva noveller och fortsätta med min roman.
Ta hand om er och låt er förföras av naturen och ha roligt, humor hjälper en bit på väg.

Avsked

En avskeds-serenad hos vänner i Caracas i Venezuela. Jag stannade endast i fem dagar, vilket dom tyckte var alldeles för kort tid. De var mycket vänliga, men jag hade vant mig vid att bestämma över mig själv, att ta egna beslut under resans gång via USA och Trinidad. Jag hade dessutom bestämt resa vidare till El Tigre och träffa baseballspelaren Valentino Fajardo och hans fru. Jag fick vara med när fransk TV intervjuade honom om hans liv som baseballspelare från Venezuela, boende i Paris. Det var en mycket speciell resa. Jag träffade Valentino i Leksand när han kom som baseballspelare till mina bröder och Ove Leander. Jag fick en vacker dikt på franska. När jag träffade honom i Paris och senare i Venezuela så skönjde jag ett psykiskt dåligt mående. Tyvärr valde han att ta sitt liv. Varför fick jag aldrig veta.

Det finns olika avsked. Jag har varit med om så många avsked i olika former. Ibland hinner man säga hejdå och hoppas på att ses igen. Ibland blir avskedet abrupt. Då tar det längre tid att bearbeta. Men oavsett så gör det ont. Det känns som om någon sliter ut en bit av hjärtat. Men hur många bitar går det åt för ett hjärta att dö? Inget svar finns. Man måste lära sig. Jag lär mig aldrig.

Ett sätt att bearbeta det är att skriva. Skriva ner allt som finns i det trasiga hjärtat. Det är därför vi författare finns, tror jag. Vi har fått en förmåga att uttrycka oss i ord. Kanske sätta ord på känslor som alla känner. Det hjälper mig att skriva om värken. Kanske det hjälper Dig att läsa om det.

Del 5, avslut.

Min skrivarstuga

Här har mina minnen skapats, här har jag vågat närma mig det svåra, det smärtsamma. Här finns mitt skyddsnät. I min skrivarstuga i Boda. Mina minnen, både dom goda och dom jobbiga onda har blivit ord. Mina känslor har identifierats. Ni har varit med mig i stugan och fått ta del av två gånger då jag snubblade på ondska. Några till gånger finns och dom är med i min bok: Under ”bara britta”.

Jag har jobbat inom psykiatrin i 40 år som skötare och KBT-terapeut. Hela livet handlar om relationer. Vi har relationer till familjen, vänner, grannar och kollegor på jobbet. I mitt jobb handlade det om trasiga relationer. När en relation skadats är det viktigt att analysera varför, för att man inte ska gå in i nästa relation med såret. Ta reda på varför det blev som det blev. Bli hel.

När jag arbetade såg jag hur mina patienter med min hjälp lagade det trasiga pusslet. Varför kunde inte jag göra det?

Att bli pensionär, gå i pension. På engelska: to retire. Att dra sig tillbaka. Det är vad vi gör när vi går i pension, vi drar oss tillbaka ifrån jobbet. Tyvärr är det också så att vi drar oss tillbaka ifrån livet. Fullt förståeligt efter ett slitsamt yrkesliv med kropp och själ som inte orkar så mycket mer. Den ork vi har kvar vill vi ägna åt barnbarnen.

För 1,5 år sedan slutade jag mitt yrkesliv inom psykiatrin efter 40 år. Jag drog mig tillbaka ifrån jobbet, men jag ville inte dra mig tillbaka från livet. Jag valde att kalla mig passionär, jag hade gått i passion. Det var nu det var min tur att kliva upp på scenen och ägna mig åt min passion. Skriva!

Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me dio dos luceros, que cuando los abro…

Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket, han gav mig två stjärnor…”

Violeta Parra och jag går ut på verandan, ser ut över åkern och tackar livet.

Jag har skrivit sedan jag var åtta år då jag skrev julsagan hemma. De böckerna gavs inte ut och har inget ISBN-nummer. Jag skrev noveller och shortstories. En del publicerat. Men boken och min historia fick vänta. Jag har använt humor mycket i mitt skrivande, men vågade inte närma mig det jobbiga. Försökte skriva i någon annans namn, men det var ju inte sant.

Måste man vänta tills man blir pensionär då? Nej, eller jo varför inte. Det gjorde ju jag. För mig kändes det viktigt att berätta hela sanningen, kall och blodig som den var. Jag ville också få en förklaring till varför jag ”backat” i situationer där jag borde klivit fram. Varför jag lät ondskan komma in i mitt liv utan att göra motstånd, varför jag inte berättade. Men jag ville också belysa för mig själv att det fanns en kärlek runt mig, som jag kanske inte uppskattade, eller såg. Hur kom det sig?

Nu hade jag slutat jobba och hade inte ansvar för patienterna längre. Min mor och far levde inte. Mina söner var vuxna. Min man visste. Fegt kan tänkas. Men nu var tiden då självbiografin skulle bli till. Det var ett ansvar för mig och för mina barn och mina syskon. Det var en del av mitt liv som de måste få ta del av.

Jag tänkte mig att när jag inte finns, så ska man se ett vackert halsband med pärlor som är möten i mitt liv. En del är fula och skavda, men om inte de fanns så skulle inte dom andra skina lika klart. Jag valde ut åtta möten/pärlor i mitt liv, som jag tror har stor betydelse för hur mitt liv blev. Jag vågade till slut berätta sanningen. Men hur mottogs den?

En bror sa: ”Så minns inte folk våran mor.” Jag hade beskrivit hennes sista tid i livet i depression och misär. Jag blev först ledsen, sen bestämde jag att, det här är MIN historia. Mina bröder visste inte heller om det som hände mig vid 15 års ålder och blev ledsna. Mina söner har ännu inte alla orkat läsa boken. Det gör mig lite rädd.

Men jag känner mig fri på något vis. När självbiografin är släppt kunde jag fortsätta skriva. Och kom ihåg, för att våga berätta sanningen: DIN historia är DIN, MIN historia är MIN. I en familj på fem personer finns fem historier.

En novellsamling är för tryck: ”Novellfesten” innehållande 13 noveller om möten. En roman på gång utifrån första kapitlet i boken.

En blogg: brittastankerum.home.blog.

Om du vill kunna flyga, släpp det som tynger.

Under ”bara britta”

Del 4.

Farlig väg

Hur ska jag kunna veta att jag valt rätt väg? Min far han gick på den smala vägen, varför? Vad jag förstod då, så var det färre frestelser där, enklare på något vis. Men jag ville ha äventyr, bli överraskad och för en stund hade jag glömt traumat när jag var 15 år. Livet lekte igen. Gömde mitt trauma och låtsades att det inte hänt, och ingen visste ju.

Jag var 18 år och hade valt att gå på folkhögskola med estetisk linje. Min älskade far, som var konstnär, betalade och ville satt jag skulle ta över hans firma. Serigrafi, silversmide, krokiteckning. Folkhögskolans värld är speciell med många fritt tänkande individer som gör det dom tycker är bra. Lärarna är vänner med eleverna.

”Det som gör att en viss intern på Tidaholms-anstalten kan avkorta sin strafftid och komma ut i samhället till folkhögskolans värld, är hans höga intelligens eller hans starka ambition att bli fri från det brott han faktiskt gjort. Han dundrar in på skolan med massor av charm, självsäkerhet, utstrålning. Ursnygg, glittrande bruna ögon, lockigt mörkt hår och ett smittande skratt som ekar mellan väggarna i den gamla vackra slottsliknande skolan. Allt som tidigare var självklart på skolan, blir nu ifrågasatt. Man kan säga att han tar skolan och dess ”invånare” med storm.

Folkhögskolan blir aldrig mer densamma. Mitt liv blir aldrig mer detsamma.”

When things are going wrong, why dont you ask me how I feel.

The night is awful cold, ask me how I feel.

Oh, I am waiting in the storm, ask me how I feel”…

Tina Turner sätter ord på det som jag undrade. Hon är min gäst idag. Varför undrade ingen? Eller, jo det gjorde dom, men jag vågade inte svara.

”Varför får jag inte vara lucia? Varför måste han vara med på krokiteckningen när vi har en manlig modell? Mina frågor hamnar i skuggan av hans självklarhet. Sakta avtar charmen och ljuset. Mina brev är inte längre privata, mina telefonsamtal avlyssnas. Mitt ”jag” bleknar. Han säger att han är djävulens son, och jag tror honom.Ingen visste, eller alla visste?”

Utdrag ur min bok: Under ”bara britta”, kapitel: Gisslan.

Så slog ondskan till igen och denna gång var det mera farligt. Personen hade nästan dödat en polis och kunde vara våldsam. Han hotade med att skada mina nära och kära och det tog hårdast på mig. Jag ville inte att min familj skulle drabbas på grund av mig. Så än en gång, munkavle på, gömma, glömma känslorna. Förtränga hatet. Vända andra kinden till lärde jag mig hemifrån. Men var det rätt i detta fall. Jag var vilsen.

Jag tror att jag överlevde för att jag begravde känslorna, låtsades som att de inte fanns. Jag satt en gång i en samtalsgrupp och berättade om våldtäkten. Då sa dom, vem var med om den? Jag förstod då att jag kunde berätta om mina upplevelser som om nån annan varit med om dom.

Imorgon på våran sista dag tillsammans i min skrivarstuga, berättar jag hur jag till slut vågade berätta sanningen.

En bättre tös jag aldrig hitta

än min egen lilla rara Britta

Det allra bästa som livet har

det önskas Dig av din egen far.”

Du skrattande knyte med solblekt hår

Hur fick jag Dig i min famn?

Du är som en majvind i solig vår

Och Britta Ditt underbart vackra namn.

Må lyckans sol alltid lysa över Dig, min kära flicka!

Mor ”

Från min poesibok 1961.

Del 3.

Jag var bara 15 år”



Yesterday, all my troubles seemed so far away. Now it looks as though they`re here to stay Oh, I believe in yesterday...”

Dagens musikgäster i stugan är Beatles, så får mor säga vad hon vill.

Ett kapitel ur min debutbok, som visar i vilken form ondskan kan överrumpla dig.

Jag utvecklades till en tonårstjej, vilken som helst. Jag gick på skoldans när Björn Skifs i Slamcreepers spelade i gamla gymnastikladan. Jag hade idoler som Cliff Richard, Mascots, Beatles med flera. Mor tyckte att Beatles var förskräckligt långhåriga. Då skulle hon se mina söner med dreadlocks nu! Jag hade drömmar och gömde Fickbibliotekets tidningar under madrassen. I de tidningarna slutade det alltid lyckligt, hur än man såg ut eller vad man än gjort. Jag drömde, kanske speciellt mycket för att det var förbjudna projekt. Jag fick inte spela kort för att det var syndigt och gömde en kortlek på mitt rum. Utan att någonsin lära mig kortspel, men…jag hade en kortlek i min ägo. Synd var ett begrepp som jag funderade mycket på. Vad var synd, vem bestämde vad som var synd? Varför åkte mor till Rättvik för att se ”Sound of music?” Om det var gud som bestämde vad synd var, fanns inte han i Rättvik? Förstod senare att det var Märta som inte skulle se att mor gick på bio.

Hur skulle mor och far med sin gudstro förbereda mig på vad som kunde hända en tonårstjej? De trodde kanske att jag var skyddad för alltid för att de gett mig så mycket kärlek? Tyvärr är det inte så.

En kväll kom jag hem full efter att ha lyckats ta mig in på byns enda pub. Far baddade min panna, ställde en hink vid min säng och sa: ”nu har du väl lärt dig då.”

Vad hade jag lärt mig? Att man blir full på öl? Att man kan lura sig in på en pub? Att far finns?

Vad lärde far sig? Att skyddet inte räckte? Att hans dotter kan råka illa ut? Att hans tro inte räckte? Att han inte kan bestämma över livet, inte ens över dottern.

”Solen kunde inte ha lyst klarare, vattnet i bassängen kunde inte varit mer svalkande, jag kunde inte ha varit lyckligare. Skolterminen hade precis slutat, ett helt sommarlov låg framför oss. Vi var 15 år och livet lekte fastän vi var på väg in i en vuxenvärld som vi inte visste något om.

En mörkblå Volvo Amazon, en man som jag inte kände, en skogsväg utan slut, en smärta som kändes i många år efter, en kränkning som jag levde ensam med.

”Oh, my god you are bleeding.”

Jag var bara 15 år.

”I take you home.”

Trasig i själen. Såret läkte aldrig helt.

Jag var bara 15 år.

Min världsbild som just börjat ta form, gick sönder. Mina ”flickdrömmar” krossades som glaset på en spegel. Innebar detta 7 års helvete? I glasskärvorna letar jag svar. Finns Gud, finns Jesus, vad är synd?

Tilliten till människorna rubbades denna vackra sommarlovsdag i en mörkblå Volvo Amazon.

Jag var bara 15 år.”

Utdrag ur min bok: Under ”bara britta”, kapitel: ”Jag var bara 15 år.”

Här är mitt första ”hemliga” minne. En våldtäkt som förändrade mitt liv. Impregneringen av mitt kärleksfulla hem hade gått sönder. Denna enda man gjorde att jag kom att hata män under en period. Alla utom min far och mina bröder. Jag berättade inte för någon, jag bar min smärta ensam. Jag skrev inte ens om det. För tänk om någon skulle se det. Jag gjorde helt enkelt mig till förövare. Det var jag som gjort fel. Hur skulle jag bli fri från detta minne?

Jag tänkte plocka blommor och binda dig en krans,

men marken den var frusen och inga blommor fanns.

Lilian Lindqvist 9 år

(från min poesibok 1961.)

Del 2.

Ivarsgården i Åkerö, Leksand.

Mitt hem min borg, min trygghet, mitt skydd emot världen. Mors älskade veranda, hemmagjord jordgubbssaft, penséerna efter väggen, äppelträden, vinbären, syrenhäcken. Allt som stod för trygghet och kärlek. Far kom ifrån sin reklamverkstad i ena ändan av huset in till mor och oss för en kopp kaffe. Allt ett barn skulle ha, hela den världen fanns innanför det rödmålade staketet. Inget mer behövdes. Hur skulle någon kunna skada mig? Mina bröder, fem och åtta år äldre älskade mig, för det mesta.

En gång slog jag till min bror, då sa mor: ”Inte ska du väl slå din bror heller?” Jag svarade: ”Inte visste väl jag att det var min bror heller!”

Var enda liten grå sten

bär en evighet

var enda liten blomma

äger värdighet

varje själ är en del

jag är

jag är gud..”

Idag är Eva Dahlgren inbjuden som värdig gäst till min stuga. Musiken betyder mycket för mig. Texter och melodier kan skapa och framkalla minnen. De kan också hjälpa till att distrahera när det behövs. När jag sitter i min skrivarstuga (inte den på bilden), så har jag mest tystnaden till sällskap när jag ska skriva. Men när minnena gör för ont, då kommer musiken in. Eva är ett bra sällskap då.

När jag var åtta år, så började jag att skriva julsagor. Jag vet inte varför jag gjorde det, men det blev ett uppskattat evenemang varje julafton i Ivarsgården. Kanske var det här min författarbana började! I sagorna handlade det ofta om livet utanför vårat hem. Hur hade djuren det i skogen? Fanns det troll och vättar? Utanförskap var ständigt återkommande och funderingar om livet..Jag visste så lite, jag ville veta men frågorna hamnade i snön utanför huset och jag somnade lycklig på julaftonskvällen med skrivboken jag fått i julklapp och den fina ljusblå klänningen inom synhåll på en galge utanför garderoben.

Ännu i denna tid är jag lycklig och trygg. Ännu har inte ondskan drabbat mig. Jag är ett barn och får vara barn. Jag funderar över varför Stina är arg på alla och varför tant Karins flicka inte får mat hemma. Men frågorna göms och glöms i ett varmt kristet hem.

Min mor var engagerad i att hämta barn ifrån efterkrigstidens Tyskland. När jag var fem år, kom mor hem med Ramona som var tre år. Hon blev min syster.

Hon har ett eget kapitel i min bok: Under ”bara britta”, kapitel: ”Bunkerbarn.”

Jag var fortfarande lyckligt ovetandes om ondskan i världen. Kände mig svartsjuk när Ramona fick kärlek av min mor. Kunde inte då förstå vilket liv hon haft och idag skäms jag.

När jag var tio år åkte vi till Tyskland för att besöka Ramonas familj. Jag höll i mors kjol hårt bakom hennes rygg, när Ramonas far föreslog att jag skulle bo hos dom i lägenheten på ett rum och kök. De sov två i varje säng. Jag var livrädd, men mor räddade mig.

Det här blev ett minne som jag aldrig glömde. Dofterna, smutsen, Ramonas ledsna skyldiga ögon. Hon bodde hos sin familj nu och skämdes inför oss. Det gör så ont att tänka på. All ondska de fått utstå och jag åkte hem i min välpressade ljusblå klänning med matchande ljusblått sidenband i en hästsvans.

Människorna river murar

människor sår frön i bördig jord

höst träd bär kärleksord

människorna älskar med varandra

i alla växer tron

på att människan är god.”

(Eva Dahlgren)

Del 1 i skrivarklubben.




<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>


Jag sitter på verandan till min skrivarstuga, vilar mina trötta fötter på en bänk
och konstaterar att även jag nu fått en knöl på foten, artros eller hallux valgus eller vad det heter. Är det nu jag blivit tant? Knölen och tröttheten bekräftar att tiden har gått. Jag ser ut över åkern där mor och far slog hö. Där vi drack jordgubbssaft och åt bullar vilandes mot en hässja. Jag ser ut över barndomsminnen både ljusa och mörka. Jag ryser av stolthet över att jag till slut lyckats sätta historien, min historia på pränt. Men det skulle komma att ta 65 år. Varför?


Är det här platsen, jag kan finna ro,
lägga ner mitt huvud och våga känna tro,
Är det här platsen där själen läker,
säg att det är så,
Är det här året då allting vänder..”
(Peter Jöback)


Idag tar jag med mig Peter Jöback till min stuga och jag tror han har rätt. Den här stugan är platsen där min debutbok ska skapas.
Jag tänker att också att ni alla i Skrivarklubben ska få vara med mig under fem dagar i min stuga. Jag ska försöka förklara för mig själv och för er varför det var så svårt att berätta sanningen. Idag kommer jag att skriva om hur min debut i livet var, för att ni ska få en bild av mig och kanske att ni gör en egen analys av varför jag blev en debuterande tant. De kommande dagarna kommer jag att fortsätta att berätta från ax till kaka, om hur mitt liv fram till debutboken var, vilka sanningar, vilka möten som jag var rädd att skriva om och varför jag väntade så länge.


Min debut, mitt första offentliga framträdande var den 28 mars 1952 i Ivarsgården i Leksand. Jag föddes i ett varmt kristet hem. Min mor var kantor i Missionsförsamlingen och musiklärare. Min far var ordförande i församlingen och reklamtecknare med egen firma hemma. Jag hade två äldre bröder som månade om sin lillasyster. Kärlek var inte en bristvara i vårat hem. Mor och far lutade sig helt i trygghet på sin kristna tro. Allting ordnade sig bara man hade Gud i sitt liv. Omedveten om livets förestående faror levde jag i min blommiga barndom. Jag var den efterlängtade guldlockiga flickan som föddes fem år efter min bror. Jag levde som en prinsessa och så ville mor och far att det skulle vara.


Ondska och lögner visste jag inte vad det var. Så ska det väl också vara när man är ett litet barn. De stora ska skydda oss från allt ont. Men hur förbereder man ett barn på att inte alla är snälla? Och när gör man det?


På söndagarna gick vi till kyrkan. Mor som var kantor spelade och far talade som ordförande i församlingen. Jag satt på de blåmålade hårda bänkarna och bläddrade i en psalmbok och längtade hem till mina leksaker. Men mor och far var där och jag var trygg. Sedan väntade söndagssteken och något spel med far och ombyte till bekväma kläder.


Före åtta års ålder levde jag mest i bomullslandet. Om jag ramlade landade jag mjukt hos mor och far och slog mig aldrig. Jag visste inte, hur man gör för att skydda sig.


Två tillfällen jag minns under före-åtta-perioden.
Jag såg en blottare, blev förskräckt över vad han gjorde. Jag hade ju inte ens sett min far naken. Än idag vet jag var han bor. Och det var bara en gång detta hände.


Det andra tillfället jag minns före åtta år, är när jag blev lämnad hos min faster och hennes man i en vecka. De var snälla, men de var inte mor och far. Varför var jag där? Jag längtade efter att ligga bakom mors nylon-nattlinnes-rygg och känna hennes dofter.
Det sista har jag skrivit om i min novell: ”Grötminne”, som kommer i min novellsamling: ”Novellfesten”.


Det var då vi älskade ljuset och jublade när mörkret föll. Det var så vi använde tiden och glömde att ingenting höll.
Jacques Werup.