”Marilyn Monroe!” säger han högt med en skrovlig röst och ler brett. Jag står vid busshållplatsen, ler tillbaks och skakar på huvudet. Jag förstår ju att jag inte är hon, eller ens ser ut som hon. Men han ser något annat och fortsätter att le i sin värld.

Då jag arbetat i 40 år med dom som lever i hans värld, så förstår jag utan att dömma. När han kliver på samma buss som mig, så ropar han ”hola” till några ungdomar. Han såg nog att någon var från Latinamerika. De skrattar och jag vill på något vis skydda honom. Han ser.

När jag arbetade på en sk ”stormavdelning” där de flesta patienterna var mycket sjuka. Då en del psykotiska patienter kunde bli våldsamma, så skulle jag byta avdelning när jag var gravid. Tänkte ändå att när jag var i andra månaden syntes det inte än. Då kliver den sjukaste kvinnan som aldrig pratade fram till mig och sa:”du väntar barn ”. Jag kunde inte röra mig, och fick flytta nästa dag. Hon såg det andra inte såg. Hon hade andra förmågor.

Tänker att ungefär som rullstolsbundna som inte kan gå, blir starka i armarna. Blinda blir bra på dofter och känsel.

Jag skulle spela Fia med en psykotisk patient. Vi hade så fin kontakt. Så sa han:” jasså du gav mig den gula färgen, yellow, to yell, att skrika.” ”Men oj,” sa jag” jag tänkte inte så!” Han ler och säger: ” nej jag vet.”

Jag fick lov att gå på bio med honom, även om övriga var tveksamma. De gav honom så mycket medicin, i sin egna oro, att han sov hela filmen! Zorba på Fyrisbiografen. Jag var ledsen för hans skull. Han var så klok, men levde i en annan värld som de flesta inte kan förstå.

Jag känner mig priviligerad att ha fått ta del av så många människors olika världar. Ibland lite skrämmande, men som med mörkret, om du går in i mörkret är det inte lika skrämmande. Jag blev inbjuden och historierna kom till mig.

Marilyn Monroe?! I hans värld var jag det.

Svep kappan hårt om Dig och dra ner hatten över öronen. Det gäller att vara rustad med bra skor, varm kappa och en bra vindtålig hatt.

Vi visste att vinden skulle komma, ändå förvånas vi över dess styrka.

Högervinden är brutal och lämnar bara olycka, okrattade gångar, vissna löv efter sig. Att tro att vinden ska mojna till vintern, är att förneka kraften.

Jag lägger till en varmare mössa och icebug-skor för att fortsätta stå stadigt och tro på att vinden byter riktning!

Glad höst alla, men glöm inte kappan🍁

Med tilltro till Världen och en massa kärlek i ryggsäcken begav jag mig iväg från lilla trygga Leksand. Ändrades min uppfattning på resan genom livet? Självklart gjorde den det, till exempel synen på män som gjort mig illa. Och att alla inte är att lita på och att många vill förstöra det fina vi har. Men kärleken hemifrån vann och jag gick hel ur det och tyckte att mor och far haft rätt.

Idag är Världen ur led på många sätt. Diktatorer som styr och lurar oss att tro på det goda, men som blir vinning på det ondas sida. Förnekelse av fakta. Hur blev det så här?

Då kommer min fråga åter: är det viktigt att hålla dig till din ideologi? Jag tror det, och det innebär att man stärks i det man tror på. Det fria ordet…Det fria lyssnande. Jag väljer, och jag väljer att ta avstånd från det jag inte tror på, efter att ha lyssnat, läst. Vi måste stå upp för det vi tror på. Endast då kan förändring ske. Endast då är vi tillfreds med oss själva.

Jag fortsätter mitt författande och blandar inte in politik. Vi möts över texterna, lite skadskjuten.

bara britta

Är det synen, det vackra som får oss att tro att vi inte känner något annat? Trädet skulle inte falla och jag vill ha det kvar så länge som möjligt. Så skickar kusinen en bild…en stor gren har fallit, men Boden klarade sig och jag fick del-vis rätt?! Är det viktigt att ha rätt? Att hålla kvar det vackra även om en fara lurar?

Igår träffade jag min lektör över ett glas ”Robert”- vin (från Lännabryggeriet). Hon frågade om jag var påverkad av årsdagen, alltså 10 oktober, tre år sen Göran dog. Nej, inte på ett jobbigt sätt, mest för barnen. Sen pratade vi om boken som handlar om honom. Solen sken och jag begav mig glatt iväg till graven. Låter konstigt förresten!

Vem lurade jag, eller ville jag att det vackra skulle vara kvar? Precis som när en läkare sa att jag haft ett normalt missfall, och på det sättet tog ifrån mig förmågan att känna den jobbiga sorgen. Den här gången var det jag själv som tog bort mig själv.

Hur slutade dagen? Vad tror ni som känner mig, eller ni vet ni som känner mig bättre än jag själv.

Huvudvärk gånger 100! Ändå sovit i förnekelsens lakan och ser nu fram emot teatern: ”Republiken Lycka” med dalavänner!

tog luften slut. 9 oktober 2022. Det hade blivit kväll, min bokrelease var dagen innan. Det doftade underbart från alla blommor jag fått. Skumpaflaskorna på bordet, lyckönskningar på kort, lycka i luften.

Hans fötter var blåa en bit upp på benen. Vi mätte syreupptagningen som var under 60, han märkte inte att vi mätte. Vi sa ovanför hans huvud: ” imorgon ringer vi doktorn”. Jag nickar och tänker att om jag varit ensam med honom hade jag ringt efter ambulans.

Hans luft tar slut. Första gången han inte kan gå själv med rollatorn till rummet. Vi två formligen bär honom till rummet och de andra sönerna ser med sorg på ifrån soffan. De ser hur ett liv är på väg ifrån oss.

Vi säger godnatt och det är det sista vi säger till honom. Vi visste inte att det var ett avsked, även om vi skulle kunnat förstå det. Hans sista timmar i livet och vi var där och han fick dö hemma ❤️

Minnena ska göra oss glada och göra att vi orkar gå framåt. Som bomull för själen. Men det fungerar inte alltid så, bomullen har blivit våt av tårar och under finns bara ett hårt golv.

Bilden är från ett fint minne, när vi hittade en önskebrunn och slängde i en slant och jag (hemligt förstås) önskade att jag skulle få en ljuslockig son. Med en äggstock trodde jag inte att jag skulle få något barn. Men önskan slog in och Daniel kom till oss en marsdag 1981. Det minnet värmer och bomullen finns kvar.

Men när jag tar bussen förbi ingången vid Onkologen på Akademiska, så gör det ännu ont. Jag minns varje steg vi gick från parkeringen till ingången. När han blev sämre fick jag lämna honom vid dörren och åka och parkera. Min ekonomiska make tyckte att vi skulle parkera där han kunde stå med sitt universitetskort. Ja det var sån han var. Jag ser bänken där vi stannade och vilade, jag ser trädet bredvid. Varje gång jag passerar och det gör lika ont och bomullen är borta.

Att inreda ett hem för mig utan åsikter från honom känns ovant. Undrar vad han tyckt om soffan, om att jag målat skåpet och allt annat jag undrar? Hur stor plats ska minnena ha? Jag saknar hans ifrågasättande vad gäller mina val. Helt otroligt, det som irriterat mig tidigare fattas mig nu.

Idag lyser solen och för tre år sedan var det denna dag endast 7 dagar kvar av livet med honom. Vi planerade för min bokrelease till 8/10, men vi planerade inte för hans bortgång.

Utdrag ur min kommande bok: ”I hans frack.”

Kom in i min natt, men kom inte in i min dröm för den är mörk och farlig och du vill inte vara där. Egentligen så är det ingen dröm, det är bara så det ser ut just nu. Jag sover i rummet bredvid. Mest för att inte störa honom. Jag snarkar och han behöver den sömn han kan få. Fast nu sover inte jag heller, men om jag skulle råka göra det. Täcket är tungt och känns som om det var av bly. Det värker i benen och jag hör hur han brottas med demonerna, men jag kan inte hjälpa honom för täcket är tungt. Jag kan inte röra benen, är jag förlamad? Måste han ha det så jobbigt och måste jag vara så trött? Ska jag ta bort det tunga täcket eller bara lyssna? Vi har dörrarna öppna i fall att, men här ligger jag. Mörkret ska kännas skönt och vilsamt, men det är skrämmande just nu. Hur ska vi orka? Imorgon känns det nog bättre och jag ska ha ett samtal med mig själv för att kolla dagsformen. Nu är det tyst ett tag och jag hoppas att sömnen kommit till honom. Kom in i min natt och håll min hand.

Efter den natten ringde jag sönerna:

”I natt har pappa haft det jobbigt, och jag också.”