Ett viktigt möte!

”Under den pågående debatten kring vilken terapi som är mest effektiv, KBT eller psykodynamisk, känns det viktigt för mig att lätta på trycket. Speciellt då jag för närvarande går en steg 1-utbildning med KBT-inriktning. Det är inte svårt att känna entusiasm inför denna terapimodell, då redan utbildade och invigda KBT-terapeuter föreläser och gör allt för att övertyga oss om att detta är det ”enda rätta”. Min nyfikna och något naiva inställning till livet gör det dock svårt för mig att hålla tyst.

I 30 år har jag arbetat med stödsamtal för människor som snubblat på livets stig och min erfarenhet är att det är kontakten med patienten som är det viktigaste. Om inte första mötet blir ”bra” så spelar det ingen roll vilken metod jag använder. Det är människor det handlar om och vi kan inte stirra oss blinda på vilken terapi patienten ska ha. Vi måste möta patienten med respekt för hens historia. Sedan kan man naturligtvis ha hjälp av olika terapiformer.

Trots att jag nu går en KBT-utbildning vill jag inte bli fast i ett ”fack”. Jag kommer alltid att först och främst se till personen och hens historia.

Ett viktigt möte kan se ut så här:

Du sitter mitt emot mig i den gråblåa fåtöljen i mitt rum. Besöket som har varit ett livsavgörande beslut för dig kommer att ta 45 minuter. Dörren är stängd, röda ”upptaget-lampan” lyser, så att ingen kan störa vårt möte. Du sätter dig försiktigt, som man gör på okänd plats, ytterst på fåtölj-kanten. Benen tätt tillsammans, händerna håller krampaktigt i varandra för att hålla ihop hela dig. Dina sorgsna, vilsna ögon och sammanbitna mun talar om att vägen hit har varit svår, kantad av faror och smärta. Du har ärr, men också sår som inte läker, du känner inte tillit till någon. Du är spänd och vågar inte ändra ställning. Din blick far ändå snabbt igenom rummet för att identifiera faror och hitta livlinor. Jag sitter mittemot dig i en likadan fåtölj. Skillnaden är den att jag har suttit här många gånger, i många år. Livet är orättvist.

Du stannar med blicken på en tavla med texten: Tankar tar tid”. Jag kommenterar detta som en förlösande inledning på vårt samtal: ”Ja, tankar tar tid. Jag köpte den i Dalarna. Den blåa färgen på ramen matchar fåtöljerna.” Du ler ett försiktigt leende och flyttar in en bit i fåtöljen. Ett första steg är taget. En resa har börjat.

Jag sträcker fram mina händer och du lägger pusselbitarna av ditt liv i mina händer. Tillsammans ska vi lägga pusslet, laga skadade bitar, kanske skapa nya.

En behandling har just inletts av ett avgörande första möte. Vilken metod jag sedan väljer är osäkert. Det jag däremot vet är att jag fortsätter att fokusera på det viktiga mötet.”

 

Ps. Detta skrev jag i en tidning för många år sedan. Jag arbetade sedan som KBT-terapeut och använde KBT som ett bra verktyg, men fortsatte att fokusera på mötet. Innan artikeln publicerades ifrågasatte man mitt motiv, om jag inte tyckte KBT skulle an vändas. Så menade jag inte. Fick dock positiv respons och ser tillbaks på ett givande arbete med relationer.

”När du åkte hem, blev det solförmörkelse”..

Det var den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag var 16 år och inlagd på avd 13, kirurgen Falu lasarett. Allting började en kall novemberdag 1968. Redan då hade jag fått smällar i livet som man inte ska få som ung tonårstjej redo att ta sig an livet. I det som hände 1968, kom ”det andra” i skuggan. Transporterad i Leksands enda bårbil till Falu lasarett, kräktes jag och hade vansinnigt ont i magen. Sedan följde två år av sjukhusvistelser. Många operationer, brusten blindtarm, en äggstock bort, varfistel, feber på 41 grader, sänka på 140, senare skrivs jag ut efter att ha blivit vad man kallade: ”ett mysterium”. Att bli helavtvättad i sängen och få kissa i bäcken, blev en vardag för mig. Detta fick mig att känna stor respekt för unga människor som jag vårdat senare i livet. Man vänjer sig, även i svåra situationer. Jag tror att det är nödvändigt att vänja sig för att stå ut, när inget alternativ finns. Så tänker jag också om Josefin Nilsson. När andra säger: ”det är bara att gå, varför går hon inte?” De vet inte. Jag vet. När jag var ”gisslan” i en liknande situation, fanns hot om att skada andra i min omgivning. Det var då självklart att vara kvar. Men, jag hade önskat att någon hade ”lyft” bort mig, burit mig mjukt och ömt därifrån. ”Älska mig för den jag är”, inte för att du måste, inte på ditt sätt…

”Det blev solförmörkelse när du gick”..det var en tant som låg på samma sal som min som sa det. Jag spred tydligen solsken trots min sjukdom. Jag visste inte hur sjuk jag var, visste inte att jag höll på att dö.. förrän prästen kom. Han log när han lämnade salen, han visste att jag skulle överleva och gav min mor och far hopp.

Idag har jag respekt för livet och för min nästa. Kom ihåg, lyssna och framförallt, stör om du anar att någon mår dåligt.

Om att hata..

Jag har aldrig tyckt om ordet hat, att hata. Jag har sagt att jag aldrig hatat bara tyckt illa om vissa, väldigt illa om en del. Men var går gränsen för att känna hat? Jag är uppvuxen med starkt troende föräldrar som jag aldrig hört uttala ordet hat. De lever inte nu, men jag undrar vad de skulle sagt om de fått veta, det deras dotter varit utsatt för? Skulle de förlåta?

I min bok: Under ”bara britta”, beskriver jag i ett kapitel som heter:” gisslan om en person som jag idag tror är den enda person jag hatar, finns inget annat ord för det han gjorde.

Utdrag ur det kapitlet: ” en viss intern på Tidaholms-anstalten kan avkorta sin strafftid och komma ut i samhället  till folkhögskolans värld, på grund av sin höga intelligens eller hans starka ambition att bli fri från det brott han faktiskt gjort. ”

Han öppnar min post för att vara hjälpsam, han låser min dörr för att skydda mig. Sakta och smidigt kliver han över tröskeln till mitt liv. Han har nyckel och kommer när han vill. Jag förintas själsligt av smällarna. I mörkret hittar jag reträtt-vägar genom ”ofarliga” vänner. Jag föreslår honom att vi ska säga att han gjort slut. Då sa han att ingen skulle tro det. Då först förstod jag att också han var ett offer.

Ingen visste, eller alla visste. Detta skriver jag för att belysa att vi är många som lidit som Josefin Nilsson, och det är många som är som ”han”. Jag vill inte heller nämna den idioten vid namn. Det ska de inte få. Min förövare är idag präst, han som sa att han var ”djävulens son”.

Det var en gång…

Så började sagorna när jag var liten. Vad var det för fel med det? De hade en början, en mitt och, inte att förglömma, ett lyckligt slut. Idag, som författare är det strängt förbjudet att börja en roman på det viset. Nej, det ska vara spänning från början, rakt in i ett drama, så läsaren blir nyfiken. Har man inget spännande att komma med, så kan man låta bli att skriva. Men det jag undrar över idag är, varför det är så fel att börja med: det var en gång? Kanske att vi inte har tid att lyssna, vi är för stressade. När jag skrev barnsaga när jag var åtta år, så började jag med: ”det var en gång en fattig flicka”. Det var ju i och för sig ett drama. Men sagan slutade med att hon blev lycklig. Alltid bra slut. Det var en så skön känsla. Alla sagor slutade bra. Nu slutar alla bra romaner med en ”cliffhanger”, man ska undra och ges utrymme att grubbla litegrann. Skapa en oro. ”Du ska inte tro att allt är bra, det är det inte..”

Vad vill jag säga med en bok? Ibland är det ”bara” i terapeutiskt syfte, ibland vill jag  berätta något. Få någon annan att se mina tankar, dela med mig, kanske få svar, väcka debatt. Därför känns det bra med mitt ”tankerum”, så jag kan tanka ur lite av de tankar som trycker på.

”Jag ser det jag vill se”

IMG_0013.jpg

När tidningen kom hem i brevlådan, så var det första jag tänkte: ”men herregud, jag skelar och vilken röd näsa jag har och var det rätt att välja halsduk som matchar näsan och svarta skinnjackan.” Det jag inte såg var det som mina vänner såg: ”wow första sidan i Upptinget, vilket fint reportage om ditt liv som skådespelare och ditt jobb med öronakupunktur.”

Vi väljer vad vi vill se, lite utefter humör, självkänsla, dagsform. Vi har svårare att lyssna till beröm, att berömma oss själva. Om någon säger: ”vilken fin klänning.” Då är vi snabba på att hitta något dåligt: ”jamen den är lite för kort.”

”Jag ser det jag vill se”, jag hör det jag vill höra. Det låter ju rätt så positivt, då har jag ju hela makten att bestämma själv över min världsbild, då borde jag ju också kunna bedöma den positivt?

Uttrycket: ”jag ser det jag vill se”, kommer från en patient som jag mötte i mitt forna jobb inom psykiatrisk slutenvård. En gammal kvinna bodde ensam i en stuga på landet med c:a 50 katter. Hemsjukvården kom dit med mat till henne och till katterna. Min tanke idag är att dom måste ha sett hur smutsigt och eländigt det var när dom gick in där?! Till slut vägrade hon att släppa in hemtjänsten. Då placerades maten utanför dörren i en kasse. Hennes integritet accepterades??? När det till slut larmades om att något inte stod rätt till i huset, tog sig vårdpersonal ifrån psykiatrin in i huset. Det de såg kommer de nog aldrig att glömma. Kattspillning överallt, en del katter döda. Personalen fick ha gula rockar, handskar och munskydd när de förde med sig kvinnan. Ett badrum på sjukhuset ockuperades i några timmar. Gummans fötter var uppfrätta av urin i gummistövlarna. Man befarade att hon misst sin syn, pga amoniak från katturinen i huset. Huset eldades upp och katterna avlivades.

Uttrycket: ”jag ser det jag vill se”, kom när jag följde med henne till ögondoktorn. Hon vägrade uttala sig om synen och svarade inte på några frågor. Undersökningen misslyckades från vårdens sida sett. När vi gick därifrån, log hon mot mitt håll och sa triumferande: ”jag ser det jag vill se.”

 

”Lyssna till mig syster”

Idag fyller min svärmor 96 år! När vi berättar om henne säger vi: ”hon är helt klar i huvudet och ser och hör och är med på allt som händer.” Det är tydligen det mätinstrument vi använder för att bedöma kvaliten på åldrandet. Jag har stor respekt för att allt fungerar när man levt så länge. Ärftlighet är ju en viktig faktor. Min mor dog för 30 år sedan, så jag vet inte hur hon skulle åldrats. Min far dog 1975. Morfar och mormor blev båda 90 år och var helt klara i huvudet och bjöd på kungen av Danmark-karameller när vi kom på besök.

Klar i huvudet eller inte, så kan det ju vara svårt att bedöma om personen inte kan tala. När jag besökte ett mentalsjukhus i England 1973, så hade man hittat ett brev i sängen efter en kvinna som dött. Brevet: ”Crabit old woman,” berörde mig starkt. Crabit old woman, not very wise, looking upon you with faraway eyes, what do you see sister, what do you see when you look at me?” Jag har översatt det så gott det gick.

”Lyssna till mig syster,

Jag var hungrig och kunde inte äta utan hjälp. Du ställde matbrickan utom räckhåll för mig, på ett sängbord. Sedan diskuterade ni om mina behov av mat.

Jag var törstig och hjälplös, men du glömde att ditt ansvar var att se till att min vattenkaraff alltid var fylld med friskt vatten. Senare sa du på en rapport att jag vägrade att dricka.

Jag var ensam och rädd. Men du lämnade mig ensam bara för att jag aldrig bad om någonting.

Jag var i finansiella svårigheter, på grund av det blev jag föremål för besvärlig rubbning.

Jag var vad man kallar ett vårdproblem, och du diskuterade de teoretiska grunderna till mitt insjuknande. Och ändå ser du mig egentligen inte alls.

Man trodde att jag höll på att dö, och eftersom du trodde att jag inte kunde höra något, så sa du att du hoppades att jag inte skulle dö innan du avslutat ditt dagsverk, eftersom du innan din träff på kvällen, måste hinna till hårfrisörskan.

Du verkade vara så fint utbildad, använde ett fint språk och var så ren i din dräkt utan fläckar och veck. Och när jag talade till dig, så verkade du lyssna till mig…men du hör mig inte.

Hjälp mig, bry dig om vad som sker med mig. Jag är så trött, så ensam och så rädd. Tala till mig, var mig nära, ta min hand. Låt det som händer mig, också beröra dig.

Syster, jag ber dig, lyssna till mig!”

Begravning

Ingen nyckel kan öppna dörren till igår…

Idag har jag varit på en begravning. Tårar rinner över min kind till musiken:” Blott en dag..” Varför är begravningar så viktiga? Tillfälle att ta avsked av någon som inte hör mig. Men de anhöriga hör. Tillfälle att gråta och ge uttryck för den sorg man känner, de instängda känslorna.

Bertil var en fin man och vän. Att se hans barn i svarta kostymer, vita skjortor och vita slipsar, då är känslorna utanpå.

Jag minns min fars (på bilden) begravning. Jag var bara 20 år och hade försökt vara stark, tuff när beskedet om hans död kom. Jag skrattade tom. Chock så dom. På begravningen i missionskyrkan släppte allt det jag hade inom mig. Jag grät så att hela bänken skakade. Min mor fick hålla i mig. Jag tittade på kistan och förstod att därinne låg min far och skulle aldrig mer ge mig en kram, säga att jag var duktig. Då skrev jag ett inlägg i en tidning med rubriken: ”Ingen nyckel kan öppna dörren till igår”…

Så många olika begravningar jag varit på, och alldeles för många. Min fars, min morfars, min farfars, min mors, två svägerskor och min älskade brorsdotter Malin och några vänner och fyra kollegor. Men får man rutin? Det man vet är att man ska ha en handblomma. Klädsel neutral. Näsdukar med och mobilen avstängd. Sen är det bara att släppa på känslorna. Gråter man för den som ligger i kistan? Inte alltid. En god vän till min mor dog ett år efter henne. På hans begravning spelade de en psalm som min mor skrivit. Då grät jag och tänkte på henne. Är det ok? Känslor är ok. Förr fanns gråterskor som hjälpte till att få fram tårarna.

Jag var med på en begravning i Mexico. Mycket underligt. Mannen låg i en öppen kista i hemmet och alla gick omkring och drack ponche och pratade och lyssnade på musik. Han var liksom med på sin sista fest. Vi i vårt land är nog lite rädda för döden, för att se det uppenbara, han är död.

Saknar er alla som försvunnit ur mitt liv, letar efter nyckeln i mörka stunder…

Relationer

I mitt arbete som KBT-terapeut, var relationsproblem ett av dom vanligaste problemen. För att kallas relation, måste det finnas mer än en person. Mitt bästa verktyg var Anna Kåvers relationsprogram: ”Att hitta balansen mellan målet, relationen och självrespekten.”

Målet: 1: Beskriv situationen, 2: Uttryck klart och tydligt vad du känner och tycker, 3: hävda dig, 4: motivera-klargör följderna, 5: var medvetet närvarande, 6: säkert uppträdande, 7: förhandla och vänd på situationen.

Punkterna hjälper dig att uppnå dina syften i samspel med omgivningen, och att få andra att ta dina önskningar på allvar. Om första steget är att veta vad man tycker, så följer steget att få kunskap och träning i att förmedla det man tycker på ett effektivt sätt.

Den viktigaste av dessa punkter är nummer 7: förhandla och vänd på situationen. Håll fast vid ståndpunkten men kom på alternativa förslag. Be den andra komma på förslag. Lämna över problemet. Inbjud till samarbete kring hur ni ska lösa situationen.

Min egen reflektion är att det är svårt med relationer, och så viktigt och så underbart när det fungerar. Relationer är ju inte bara tvåsamhet, du har en relation till grannarna, till vännerna, kollegorna på jobbet. Vi behöver varandra. Som min ”syster” Ramona sa n’är hon var fem år och skulle tillbaks till Bunkern i Tyskland efter en längre vistelse hos oss i Leksand: ”Jag känner mig som ett äpple som delats i två delar.”