Brittas tankerum

Är det synen, det vackra som får oss att tro att vi inte känner något annat? Trädet skulle inte falla och jag vill ha det kvar så länge som möjligt. Så skickar kusinen en bild…en stor gren har fallit, men Boden klarade sig och jag fick del-vis rätt?! Är det viktigt att ha rätt? Att hålla kvar det vackra även om en fara lurar?

Igår träffade jag min lektör över ett glas ”Robert”- vin (från Lännabryggeriet). Hon frågade om jag var påverkad av årsdagen, alltså 10 oktober, tre år sen Göran dog. Nej, inte på ett jobbigt sätt, mest för barnen. Sen pratade vi om boken som handlar om honom. Solen sken och jag begav mig glatt iväg till graven. Låter konstigt förresten!

Vem lurade jag, eller ville jag att det vackra skulle vara kvar? Precis som när en läkare sa att jag haft ett normalt missfall, och på det sättet tog ifrån mig förmågan att känna den jobbiga sorgen. Den här gången var det jag själv som tog bort mig själv.

Hur slutade dagen? Vad tror ni som känner mig, eller ni vet ni som känner mig bättre än jag själv.

Huvudvärk gånger 100! Ändå sovit i förnekelsens lakan och ser nu fram emot teatern: ”Republiken Lycka” med dalavänner!

tog luften slut. 9 oktober 2022. Det hade blivit kväll, min bokrelease var dagen innan. Det doftade underbart från alla blommor jag fått. Skumpaflaskorna på bordet, lyckönskningar på kort, lycka i luften.

Hans fötter var blåa en bit upp på benen. Vi mätte syreupptagningen som var under 60, han märkte inte att vi mätte. Vi sa ovanför hans huvud: ” imorgon ringer vi doktorn”. Jag nickar och tänker att om jag varit ensam med honom hade jag ringt efter ambulans.

Hans luft tar slut. Första gången han inte kan gå själv med rollatorn till rummet. Vi två formligen bär honom till rummet och de andra sönerna ser med sorg på ifrån soffan. De ser hur ett liv är på väg ifrån oss.

Vi säger godnatt och det är det sista vi säger till honom. Vi visste inte att det var ett avsked, även om vi skulle kunnat förstå det. Hans sista timmar i livet och vi var där och han fick dö hemma ❤️

Minnena ska göra oss glada och göra att vi orkar gå framåt. Som bomull för själen. Men det fungerar inte alltid så, bomullen har blivit våt av tårar och under finns bara ett hårt golv.

Bilden är från ett fint minne, när vi hittade en önskebrunn och slängde i en slant och jag (hemligt förstås) önskade att jag skulle få en ljuslockig son. Med en äggstock trodde jag inte att jag skulle få något barn. Men önskan slog in och Daniel kom till oss en marsdag 1981. Det minnet värmer och bomullen finns kvar.

Men när jag tar bussen förbi ingången vid Onkologen på Akademiska, så gör det ännu ont. Jag minns varje steg vi gick från parkeringen till ingången. När han blev sämre fick jag lämna honom vid dörren och åka och parkera. Min ekonomiska make tyckte att vi skulle parkera där han kunde stå med sitt universitetskort. Ja det var sån han var. Jag ser bänken där vi stannade och vilade, jag ser trädet bredvid. Varje gång jag passerar och det gör lika ont och bomullen är borta.

Att inreda ett hem för mig utan åsikter från honom känns ovant. Undrar vad han tyckt om soffan, om att jag målat skåpet och allt annat jag undrar? Hur stor plats ska minnena ha? Jag saknar hans ifrågasättande vad gäller mina val. Helt otroligt, det som irriterat mig tidigare fattas mig nu.

Idag lyser solen och för tre år sedan var det denna dag endast 7 dagar kvar av livet med honom. Vi planerade för min bokrelease till 8/10, men vi planerade inte för hans bortgång.

Utdrag ur min kommande bok: ”I hans frack.”

Kom in i min natt, men kom inte in i min dröm för den är mörk och farlig och du vill inte vara där. Egentligen så är det ingen dröm, det är bara så det ser ut just nu. Jag sover i rummet bredvid. Mest för att inte störa honom. Jag snarkar och han behöver den sömn han kan få. Fast nu sover inte jag heller, men om jag skulle råka göra det. Täcket är tungt och känns som om det var av bly. Det värker i benen och jag hör hur han brottas med demonerna, men jag kan inte hjälpa honom för täcket är tungt. Jag kan inte röra benen, är jag förlamad? Måste han ha det så jobbigt och måste jag vara så trött? Ska jag ta bort det tunga täcket eller bara lyssna? Vi har dörrarna öppna i fall att, men här ligger jag. Mörkret ska kännas skönt och vilsamt, men det är skrämmande just nu. Hur ska vi orka? Imorgon känns det nog bättre och jag ska ha ett samtal med mig själv för att kolla dagsformen. Nu är det tyst ett tag och jag hoppas att sömnen kommit till honom. Kom in i min natt och håll min hand.

Efter den natten ringde jag sönerna:

”I natt har pappa haft det jobbigt, och jag också.”

Min mor berättade när hon blivit ensam att hon lagt rena hela (!?) underkläder i en låda. Så om något allvarligt hänt så skulle jag sätta på henne de andra underkläderna då hon skulle slippa skämmas!!!

Jag valde att gå till frissan. Och ni ser ju hur snyggt slingorna passar till den vita sjukhusskjortan!

Utsikt från besöksstol på akutens första väntrum:

1. en äldre icke svensktalande man med käpp försöker klämma sig in på mottagningen. En sköterska motar ut honom och ber honom ta en kölapp. Han irrar runt och vet inte. Jag reser mig och visar honom var han tar lapp. Med lapp försöker han igen att ta dig in. Jag förklarar igen. Till slut blir det hans tur och jag visar var han ska.

2. En kvinna som blöder från munnen, ropar att hon behöver papper. En man hinner före mig och tar emot det blodiga och ger henne nytt.

3. En man i rullstol placeras med ryggen mot tvn, och taxichauffören går. Jag frågar mannen om han vill se tvn, som varken har text eller ljud, men man ser kungen. Han skrattar och säger nej. Han berättar att hans fru arbetat på akuten, men hon ville inte följa med hit?!

4. En yngre man i rullstol med ledsagare. Han säger att nu har vi varit här i flera timmar. Hon föreslår att hon köper en smörgås. Nej vi åker o köper pizza o åker hem!

5. En multihandikappad man i rullstol med ledsagare. Han rosslar och ledsagaren tar fram en sug och suger slem.

Insikt: varför finns ingen extra personal eller rödakors-person i ett väntrum där alla väntar minsta två timmar och bara stolar finns? Och varför får inte den multihandikappade mannen komma in direkt? Såg att många tyckte det var obehagligt, inte för mig, men tyckte synd om honom och ledsagaren. Och varför kan man inte ha text på tvn? Jag agerade vårdpersonal för att det behövdes.

Utsikt i väntrum nummer två efter blodprovstagning:

1. Mannen som ville hem har fått ny avbryt ledsagare och mat och är gladare. Nya ledsagaren säger uppmuntrade att nu har vi kommit så här långt och nu får vi se!
2. Kvinna med rollator, säger att hon fryser och att hon varit här sedan 9.00. Klockan är 15.00

Insikt: här finns automat med ätbart och kaffe och jag tar en cappochini. Här finns lite mera hopp och vi har kommit närmare. Sonen ringer och undrar hur det går.

Utsikt från rum på akutmottagningen:

1. Har träffat läkare. Neurologundersökning ok, även om jag ville skoja till det och peka på doktorns näsa istället för min.

Långtidsregistrering av EKG/ blodtryck i tre timmar. Ok, blodtryck mest 138/70.

Under de timmarna på den blöta nytvättade galonbritsen med en massa sladdar, och med mitt nyfrissade hår så frös jag och hade inte mobilen nära men igenom den halvöppna dörren beskådade/hörde jag livet som pågick på en akutmottagning.

1. En person kräks våldsamt
2. En person är aggressiv och polis inkallad.
3. En person skriker i smärta.
4. Sköterskor springer och säger att det är mycket nu!

Insikt: tufft jobb på akuten, hur ska jag ens kunna ringa på klockan när jag behöver gå på toaletten? Gör det i alla fall och efter 30 minuter blir jag fri för toabesök o sen uppkopplad igen och får en filt.

Avslutningsvis blir jag körd till röntgen för en hjärnröntgen. Röntgensköterskan tycker att jag har fin ögonskugga! Ler!

Två söner kommer och har med mat, och läkaren kommer och berättar att det mesta ser bra ut, men uppmärksamhet behövs. I huvudet var det tomt, som jag trodde. Frisyren var okej och ögonskuggan!

Samuel kopplade loss mig från alla slangar, men tyckte det var konstigt att man inte tog det viktiga blodprovet som visar på om stroke varit.

Min slutinsikt:

Dö snygg, eller lev bättre.

Var är dina tankar idag? Vem finns i ditt tankerum? Vad bestämmer var fokuset ska ligga?

Ni som fött barn vet hur många barnvagnar man såg när man var gravid och magar. Man förundrades över att så många var gravida samtidigt som dig. När du funderar på att köpa moped är hela stan full av mopeder. På något vis tryggt att vi är flera, att alla valt att bli gravida samtidigt som mig och att alla köpt mopeder. Men då behöver jag ju inte fundera över val mer, eller? Jag har tänkt rätt, gjort bra val.

Idag funderar jag över mina artrosknän och stan var full av rollatorer och käppar. Mitt fokus nu, smärta. Jag hoppas ju inte att jag kommer till det stadiet, men tanken finns.

Vi kan nämligen välja var vi vill ha vårat fokus, helt enkelt bestämma oss för att omstrukturera hjärnan om det är ett jobbigt fokus.

När jag skriver försöker jag att ha fullt fokus på skrivandet och glömma tvätt disk o städning. Då bestämmer jag medvetet var fokus ska vara. Nödvändigt.

Nu måste jag göra en plan för att fokusera på hälsan och blunda för rollatorerna.

Ursäkta till mina trogna läsare, nu kommer fokus en gång i veckan vara blogg-inlägg!

Just nu läser jag Pia Davidssons: ”Min man försvann”, om att vara anhörig i en nästan omöjlig situation. Jag redigerar min kommande bok: ”I hans frack”, som handlar om att stå bredvid och orka. Så såg jag dokumentären om Kim Kärnfalk som fått altzheimer. Hur hennes man blev arg när psykologstödet togs bort från honom som anhörig.

Dessa tre historier med anhöriga på olika sätt. När jag jobbade med en grupp med anhöriga till bipolära, fick jag erfara att gruppen var en livlina för att de skulle få näsa över vattnet och kanske kunna simma iland.

Hur mycket stöd vi än har av vänner, då är det dom nära som ska orka. Jag och en surfande son skötte om maken de sista tre månaderna, dessförinnan jag själv. Nu var inte maken besvärlig och vi kanske inte tryckte på tillräckligt att vi behövde stöd. Vad gäller mig själv så tror jag att det är lite kvinnligt omhändertagande och min profession som på något sätt tyckte att: ”det går nog lite till.”

Vad ska man göra då undrar ni nog? Jag skulle velat att man frågat mig igen och igen och igen. Skalet blev hårdare och jag blev duktig på att dölja och skogen frodades av mina tårar.

Precis som man gör en vårdplan för vården av patienten, då skulle det vara obligatoriskt med en plan för den anhöriga. Om vi i vården (inte jag längre) inte håller de anhöriga i handen, så blir vårat jobb svårare. Vinst inom vården.

Bara att veta att min nära ska dö, som för Kims man, är väl tillräckligt för att få stöd. En hel familj i kris, som behöver stöd även om de inte säger det. Men det var skönt att höra att hennes man töt ifrån. ”Vi jobbar ju på ett avsked av en familj.”

Det går inte att göra ogjort, när rötterna är uppe och blottade så måste man inse att det kan göra ont. Men det kan bli vackert som detta träds rotsystem.

Hur blir det när vi gräver upp våra rötter, det krävs kraft, kanske inte att gräva fram dom, men att titta på dom, förstå, räta ut frågetecken, inse att det inte var som du trott. Kanske värre, kanske bättre.

Här i stugan har jag grävt fram rötter som handlar om min mors morfar Anders Dalin som var predikant. Hittar hans brev till dottern Maria när han var på lasarett. Har grävt fram mor och fars kärleksbrev, dagböcker. Familjen Borg som bodde här före oss.

Gör det ont? Ja på något vis, för jag skulle ha frågat mor mer. För här i stugan finns dom och gör sig påminda genom små saker, hyllan far byggt, duken mor virkat.

Kraften som behövs är modet och viljan att se och höra.

Idag är en dag då jag känner mig kraftlös. Försöker intala mig att jag orkar. Ni behöver inte vara oroliga. Såna stunder kommer och då behövs tårarna för att lösa smärtan i bröstet.

Jag fick en inbjudan till skogen, klädsel: naturmatch. Hur tänkte jag där, turquose jacka!! Kände utanförskapet, storspoven och koltrasten flög i förskräckelse iväg. Vem är hon, att tro att hon bara kan klampa in här?

Jag förstår dom, säkert gömde sig också räven och rådjurskidet. Jag är gäst i en helt fantastisk sal, så vackert, så tyst, så stilla. Jag rör mig sakta och går försiktigt i deras värld. En värld som är helt nära mig och ändå så långt borta. Jag känner respekt och kärlek för dess invånare och lovar att gå med stilla steg.

”Skogen är den fattiges kappa”, det stämmer här kan man gömma sig och värma sig i mossan i den stora salen med vakande granar som ger dig en trygghet. Lugnet som kommer av att vara just här går inte att förklara.

När jag var liten, kanske 5,6,7 år, så gick jag över vägen från mitt hem Ivarsgården till skogen. Där hade jag en buske, vet inte vad det var för sort, men jag bestämde att jag skulle gå dit varje årstid och hälsa den välkommen. Jag hade små hemligheter som gav mig kärlek och en känsla av tillhörighet. En var att skriva, men det var ju inte hemligt. Eller, jo en del var hemligt! Men skogen och den speciella busken blev en viktig sak.

Och nu är jag åter gäst och borde ha en annan jacka!

Hur nära kommer man?