Så sa dom till min mor när min far dött 3/9 1975. ”Vad är det för gud som vill ta min Ivar ifrån mig?” sa min mor och blev arg. Jag ställer mig samma fråga: ”vad är det för gud, vem är han som kan bestämma det?”

Vem har makt att bestämma vårat öde, har någon det? ”Ske guds vilja”, och så kan man luta sig tillbaks och bara vänta! För mig är det fullständigt obegripligt och passivit, agressivt att tro att jag inte har något ansvar.

Till exempel då jag nu bor i ett ”högrisk-område”, om jag blir skjuten. ”Det var nog meningen!” Om någon tar min bil. ”Det var nog meningen att jag skulle bli utan bil.” Nu har inte detta hänt mig, men om jag tänker så, så kan jag ju bara gå rakt ut i stormen och hoppas att det är meningen att jag ska överleva!

Jag vet att vi inte har ödet i vår hand, men när något drabbar oss, vill vi inte höra att det var guds mening, eller att ödet har bestämt så. Jag vill tro att jag kan påverka vissa delar av mitt liv, men är medveten om att vi ändå snubblar över den där roten som vi inte kunnat förutse fanns där. Då gör det ont, då vill jag ha tröst, inte höra att det var meningen.

Vi springer fram på livets stig, ibland går det långsammare, ibland kryper vi. Plötsligt blir det svart framför oss och vi stannar. Då knackar någon på axeln och vi tvingas titta bakåt. Vi behöver titta på våra minnen för att påminnas om varför vi ska fortsätta framåt.

Som Churchill sa: ”Om du går genom ett helvete, fortsätt gå.”