Det är så jobbigt med stängda dörrar, när famnen är stängd, när du vänder dig bort. Du vill inte se, du vill inte höra. Du stänger dörren!

Min far var ordförande i esperanto-förbundet. Esperanto var ett världsspråk, innan engelskan tog över. Min far blev ordförande för Europa när det var krig. På sommarsemestrarna åkte vi hela familjen, mor, far, mina två bröder med bil ner i Europa. Vi besökte då esperanto-vänner i Holland bland annat. Mor och far kunde tyska, då de rest och hämtat barn i Tyskland efter kriget. I Holland hade vi åkte lite vilse och far ringde på i ett hus för att fråga om vägen. Vi andra sitter i bilen och väntar och ser på. Så ser vi hur dörren stängs med en smäll framför ögonen på far. Far vänder sig till oss och ser chockad ut. Mor rusar ut och tar emot honom. Vad hände? Far frågade om vägen på tyska! De trodde han var tysk. De hade en historia om Tyskland.

De stängde dörren utan att veta! De visste inte att far var svensk. Men värre var att de dömde alla tyskar. De ville inte höra, inte se, de stängde dörren.

Håll din dörr öppen, lyssna och se, en medmänniska står utanför. Min far lärde mig att alla människor har lika värde oavsett ras och språk. I den andan verkar också jag. Det finns ryssar och ryssar, det finns svenskar och svenskar, tyskar och tyskar osv. Vem är jag eller du att döma?

Min dörr är öppen oavsett vad du pratar för språk.