Brittas tankerum

”Jag var bara 15 år”

”Yesterday, all my troubles seemed so far away. Now it looks as though they`re here to stay Oh, I believe in yesterday...” Dagens musikgäster i stugan är Beatles, så får mor säga vad hon vill.

Ett kapitel ur min debutbok, som visar i vilken form ondskan kan överrumpla dig.

Jag utvecklades till en tonårstjej, vilken som helst. Jag gick på skoldans när Björn Skifs i Slamcreepers spelade i gamla gymnastikladan. Jag hade idoler som Cliff Richard, Mascots, Beatles med flera. Mor tyckte att Beatles var förskräckligt långhåriga. Då skulle hon se mina söner med dreadlocks nu! Jag hade drömmar och gömde Fickbibliotekets tidningar under madrassen. I de tidningarna slutade det alltid lyckligt, hur än man såg ut eller vad man än gjort. Jag drömde, kanske speciellt mycket för att det var förbjudna projekt. Jag fick inte spela kort för att det var syndigt och gömde en kortlek på mitt rum. Utan att någonsin lära mig kortspel, men…jag hade en kortlek i min ägo. Synd var ett begrepp som jag funderade mycket på. Vad var synd, vem bestämde vad som var synd? Varför åkte mor till Rättvik för att se ”Sound of music?” Om det var gud som bestämde vad synd var, fanns inte han i Rättvik? Förstod senare att det var Märta som inte skulle se att mor gick på bio.

Hur skulle mor och far med sin gudstro förbereda mig på vad som kunde hända en tonårstjej? De trodde kanske att jag var skyddad för alltid för att de gett mig så mycket kärlek? Tyvärr är det inte så.

En kväll kom jag hem full efter att ha lyckats ta mig in på byns enda pub. Far baddade min panna, ställde en hink vid min säng och sa: ”nu har du väl lärt dig då.”

Vad hade jag lärt mig? Att man blir full på öl? Att man kan lura sig in på en pub? Att far finns?

Vad lärde far sig? Att skyddet inte räckte? Att hans dotter kan råka illa ut? Att hans tro inte räckte? Att han inte kan bestämma över livet, inte ens över dottern.

”Solen kunde inte ha lyst klarare, vattnet i bassängen kunde inte varit mer svalkande, jag kunde inte ha varit lyckligare. Skolterminen hade precis slutat, ett helt sommarlov låg framför oss. Vi var 15 år och livet lekte fastän vi var på väg in i en vuxenvärld som vi inte visste något om.

En mörkblå Volvo Amazon, en man som jag inte kände, en skogsväg utan slut, en smärta som kändes i många år efter, en kränkning som jag levde ensam med.

”Oh, my god you are bleeding.”

Jag var bara 15 år.

”I take you home.”

Trasig i själen. Såret läkte aldrig helt.

Jag var bara 15 år.

Min världsbild som just börjat ta form, gick sönder. Mina ”flickdrömmar” krossades som glaset på en spegel. Innebar detta 7 års helvete? I glasskärvorna letar jag svar. Finns Gud, finns Jesus, vad är synd?

Tilliten till människorna rubbades denna vackra sommarlovsdag i en mörkblå Volvo Amazon.

Jag var bara 15 år.”

Utdrag ur min bok: Under ”bara britta”, kapitel: ”Jag var bara 15 år.”

Här är mitt första ”hemliga” minne. En våldtäkt som förändrade mitt liv. Impregneringen av mitt kärleksfulla hem hade gått sönder. Denna enda man gjorde att jag kom att hata män under en period. Alla utom min far och mina bröder. Jag berättade inte för någon, jag bar min smärta ensam. Jag skrev inte ens om det. För tänk om någon skulle se det. Jag gjorde helt enkelt mig till förövare. Det var jag som gjort fel. Hur skulle jag bli fri från detta minne?

Jag tänkte plocka blommor och binda dig en krans,

men marken den var frusen och inga blommor fanns.

Lilian Lindqvist 9 år

(från min poesibok 1961.)

Ivarsgården i Åkerö, Leksand.

Mitt hem min borg, min trygghet, mitt skydd emot världen. Mors älskade veranda, hemmagjord jordgubbssaft, penséerna efter väggen, äppelträden, vinbären, syrenhäcken. Allt som stod för trygghet och kärlek. Far kom ifrån sin reklamverkstad i ena ändan av huset in till mor och oss för en kopp kaffe. Allt ett barn skulle ha, hela den världen fanns innanför det rödmålade staketet. Inget mer behövdes. Hur skulle någon kunna skada mig? Mina bröder, fem och åtta år äldre älskade mig, för det mesta.

En gång slog jag till min bror, då sa mor: ”Inte ska du väl slå din bror heller?” Jag svarade: ”Inte visste väl jag att det var min bror heller!”

”Var enda liten grå sten

bär en evighet

var enda liten blomma

äger värdighet

varje själ är en del

jag är

jag är gud..”

Idag är Eva Dahlgren inbjuden som värdig gäst till min stuga. Musiken betyder mycket för mig. Texter och melodier kan skapa och framkalla minnen. De kan också hjälpa till att distrahera när det behövs. När jag sitter i min skrivarstuga (inte den på bilden), så har jag mest tystnaden till sällskap när jag ska skriva. Men när minnena gör för ont, då kommer musiken in. Eva är ett bra sällskap då.

När jag var åtta år, så började jag att skriva julsagor. Jag vet inte varför jag gjorde det, men det blev ett uppskattat evenemang varje julafton i Ivarsgården. Kanske var det här min författarbana började! I sagorna handlade det ofta om livet utanför vårat hem. Hur hade djuren det i skogen? Fanns det troll och vättar? Utanförskap var ständigt återkommande och funderingar om livet..Jag visste så lite, jag ville veta men frågorna hamnade i snön utanför huset och jag somnade lycklig på julaftonskvällen med skrivboken jag fått i julklapp och den fina ljusblå klänningen inom synhåll på en galge utanför garderoben.

Ännu i denna tid är jag lycklig och trygg. Ännu har inte ondskan drabbat mig. Jag är ett barn och får vara barn. Jag funderar över varför Stina är arg på alla och varför tant Karins flicka inte får mat hemma. Men frågorna göms och glöms i ett varmt kristet hem.

Min mor var engagerad i att hämta barn ifrån efterkrigstidens Tyskland. När jag var fem år, kom mor hem med Ramona som var tre år. Hon blev min syster.

Hon har ett eget kapitel i min bok: Under ”bara britta”, kapitel: ”Bunkerbarn.”

Jag var fortfarande lyckligt ovetandes om ondskan i världen. Kände mig svartsjuk när Ramona fick kärlek av min mor. Kunde inte då förstå vilket liv hon haft och idag skäms jag.

När jag var tio år åkte vi till Tyskland för att besöka Ramonas familj. Jag höll i mors kjol hårt bakom hennes rygg, när Ramonas far föreslog att jag skulle bo hos dom i lägenheten på ett rum och kök. De sov två i varje säng. Jag var livrädd, men mor räddade mig.

Det här blev ett minne som jag aldrig glömde. Dofterna, smutsen, Ramonas ledsna skyldiga ögon. Hon bodde hos sin familj nu och skämdes inför oss. Det gör så ont att tänka på. All ondska de fått utstå och jag åkte hem i min välpressade ljusblå klänning med matchande ljusblått sidenband i en hästsvans.

”Människorna river murar

människor sår frön i bördig jord

höst träd bär kärleksord

människorna älskar med varandra

i alla växer tron

på att människan är god.”

(Eva Dahlgren)

Avskedets stund är svår. Att lämna Leksand, Ivarsgården, mor var svårt. Men att lämna Tor kanske just då var svårast. Han kunde nog aldrig helt förstå mitt val. Jag behövde på något vis lämna Leksand, lämna familjen, lämna sorgen efter far. Men måste man lämna en plats för att må bättre? Kanske inte, men jag kunde inte vänta på att känslorna skulle bearbetas. Jag ville söka efter…vad vet jag inte. Tor var fast i sitt liv som jurist med sina rutiner och ”måsten”. Precis som mina vänner också, de levde här och nu. Jag ville leva där och då. Jag hade svårt att förstå att de kunde vara nöjda med det de hade. Jag ville mer.

Chile hade länge lockat mig, vet inte varför. Kanske var det bara exotiskt, kanske politiskt, kanske var det Violeta Parras: ”Gracias a la vida”. Jag hade lyssnat till den sången många gånger och varit nyfiken på hennes liv och hennes land. Eller så ville jag bara bort från tryggheten som kändes kvävande, från jobbiga känslor.

Ett sätt att göra avskedet mindre smärtsamt är att bråka. Efter att ha gett varandra tomma anklagelser om än det ena än det andra, en del utlöst av stundens allvar och stämning en del sant, insåg vi ändå att vi nu skulle skiljas. Vi hade ändå haft det fint och tyckte fortfarande om varandra. I denna stund skulle jag kunna slita hjärtat ur kroppen, denna värkande, glödande klump. Att skiljas är att dö en smula.

Här börjar en roman.

Avskedets stund är svår. Att lämna Leksand, Ivarsgården, mor var svårt. Men att lämna Tor kanske just då var svårast. Han kunde nog aldrig helt förstå mitt val. Jag behövde på något vis lämna Leksand, lämna familjen, lämna sorgen efter far. Men måste man lämna en plats för att må bättre? Kanske inte, men jag kunde inte vänta på att känslorna skulle bearbetas. Jag ville söka efter…vad vet jag inte. Tor var fast i sitt liv som jurist med sina rutiner och ”måsten”. Precis som mina vänner också, de levde här och nu. Jag ville leva där och då. Jag hade svårt att förstå att de kunde vara nöjda med det de hade. Jag ville mer.

Chile hade länge lockat mig, vet inte varför. Kanske var det bara exotiskt, kanske politiskt, kanske var det Violeta Parras: ”Gracias a la vida”. Jag hade lyssnat till den sången många gånger och varit nyfiken på hennes liv och hennes land. Eller så ville jag bara bort från tryggheten som kändes kvävande, från jobbiga känslor.

Ett sätt att göra avskedet mindre smärtsamt är att bråka. Efter att ha gett varandra tomma anklagelser om än det ena än det andra, en del utlöst av stundens allvar och stämning en del sant, insåg vi ändå att vi nu skulle skiljas. Vi hade ändå haft det fint och tyckte fortfarande om varandra. I denna stund skulle jag kunna slita hjärtat ur kroppen, denna värkande, glödande klump. Att skiljas är att dö en smula.

Här börjar en roman.

”Bok-slag” är när en bok slår dig så hårt emotionellt att du ramlar omkull i din egen förutfattade mening. Den slår hål på allt det du trodde på. Den är en dörröppnare till det du inte trodde var möjligt.

Ska man verkligen köpa en sån bok, läsa en sån bok? Men hur kan du veta att den ska slå dig?

Definitionen ”bokslag” kan också betyda att en bok helt enkelt är så dålig att man vill slå den i huvudet på författaren och riskera åtal. Då..blir det ett bakslag!

Bakslag kan vara när du står på en bokmässa och inte får sälja någon bok för att du har för dålig pitch, eller för att du har en mer drivande författargranne. Det är också ett slags ”bok-slag”.

Bakslag är definitivt när en pandemi brer ut sig så att möten människor emellan är omöjligt. De viktiga mötena som inspirerar till historier, som är nödvändigt för oss skrivande personer.

Men kära vänner, böckerna finns och i dom finns historierna som kan få oss att drömma och tro på en framtid och en värld där vi möts.

Då menar man för det mesta att komma ut med att man är homosexuell eller har HIV. Inget fel med det, grattis Tobias Karlsson, så imponerande!!! Komma ut menas ju att man kliver ut ur garderoben, den garderoben som blivit ett fängelse. Ett fängelse med instängda känslor. Homosexualitet är inte idag så tungt att komma ut med som för 30 år sedan. Idag kanske mest svårt att berätta för familjen. Detta gäller förstås Sverige. Fortfarande i övriga världen förbjudet och ses som ett brott.

Men det jag vill säga är att jag tror att man kan komma ut på flera sätt. Många har stunder i sin mörka garderob. För mig känns det som att garderober bara kan stängas utifrån! Vem stänger in vem i garderoben? Om jag går in frivilligt så blir den inte låst och jag kan ta mig ut igen. Blir jag kvar för länge så kan någon stänga garderobsdörren.

Jag tror att vi alla ibland behöver en garderob att gå in i. Fly en stund, behöver ett ”tankerum”. Frågan är bara när vi ska komma ut och vad vi tar med oss.

Jag tycker att, om man berättar om sina svåra ungdomsminnen som ingen visste om, då är det att ”komma ut”. Hemligheter som ska offentlig-göras. Att komma ut med sanningen.

När jag skrev min självbiografi, då kom jag ut ur den smärtsamma, mörka garderoben. Ut i ljuset till mina vänner och familj. Till en värld som förstår, förlåter och försonar.

Ok, några hemligheter lämnade jag kvar. Återkommer när det är dags att ”komma ut” med dom.

Trump skulle tillkännage en fredsplan igår. Jag har inte hört den, men har svårt att föreställa mig hur den skulle se ut. Jag tänker mig att jag sitter mittemot honom. Vi ska snart offentligöra våra olika fredsplaner.

Trump: Alla bör ha vapen hemma så att man kan försvara sig.

Britta: Ingen ska ha vapen, då känner sig alla säkra.

Trump: Tillintet gör fiender, så det blir lugnt.

Britta: Försök förstå varför du har en fiende, och du får en vän.

Trump: Bygg en mur, så dom farliga inte kommer in.

Britta: Riv alla murar, så finns inga farliga.

Trump: Skippa Obama-care, de som kan betala ska få vård, de andra tyvärr.

Britta: Alla ska ha rätt till vård oavsett ekonomisk bakgrund.

Trump: Miljön är ett överskattat problem. Greta har fel. Jag har inga problem med miljön och flyger i ett litet eget flygplan. Alla borde ha egna små plan och flyga till jobbet. Alltså de som har råd.

Britta: Nu blir jag riktigt arg på dig Donald! Greta är en hero och flygandet måste minska. Vi skulle prata om fred! Hur ska vi nånsin få fred när du hela tiden planerar nästa drag för att eliminera fienden.

Trump: Du är en terrorist och är inte välkommen till Vita huset!

Britta: Men du är välkommen till min skrivarstuga…om du törs!

Dräktiga, mäktiga män. Dräktiga för att de bär på ilska och hat. Mäktiga för att de konstigt nog valts av en del av folket för att bestämma. Bestämma över andras liv. Dräktiga, för att de är odjur med mycket liten hjärna och befriade från känslor. När det är dags för förlossning, släpper de ut ilskan och hatet över oskyldiga människor och känner sig tillfälligt befriade.

Hur kan detta hända gång på gång? En sådan ”man” lät sitt hat ramla över judar då han ansåg det ”rätt”. Idag har vi minst två dräktiga män. De har dålig syn, och trycker på fel knappar. Förmodligen missade de lektionen i skolan om psykologi, om mattematik, om geografi. De gick nog inte ens i skolan. De är inte värda att nämnas med namn, få se vad heter deras fruar? Hur ser deras liv ut?

En kväll hemma i sovrummet i palatset:

”Älskling, tryckte du på den gröna knappen idag?”

”Men du vet väl att jag är färgblind och kan inte skilja på rött och grönt.”

Ska jag vara rädd? Hur många gånger blir det fel? Ska 170 människor dö varje gång? Ska jag sluta flyga? Bra för miljön förstås. Ska jag låta bli att åka till dessa länder, låta bli att handla av dom? Hur skyddar jag mig, mina barn, mina barnbarn från dessa dräktiga män?

Vid en rättvis rättegång skulle de få livstid gånger tio i fängelse. Men vet du, någon betalar alltid borgen, för de är ”mäktiga” och ”dräktiga” och hatet kan komma över din by nästa gång.

”Ingen nyckel kan öppna dörren till igår”, så skrev jag i ett minnesord i tidningen efter min fars död 1975. Då hade jag velat behålla ”igår”, låsa upp dörren. När jag idag använder det uttrycket om 2019, så vill jag inte hitta nyckeln, inte öppna dörren till igår.

2019 har haft några ljusglimtar i form av ett sjätte underbart barnbarn, Imperia-resa med Anne-Sophie och utgivning av min andra bok: ”Novellfesten”. Sedan, i våras kom sjuk-dimman och la sig över vår familj. Jag fick vara nära anhörig. Vilket innebar att hålla så mycket som möjligt hemligt för världen, trösta, oroas, vara stark och planera för ett eventuellt ensamt liv. Ta reda på hur allt fungerar, inte klaga, vara stark, gå sönder lite inuti, men inte säga det. Jag sattes på prov och vet inte om jag klarade det speciellt bra.

Så hände det, JAG fick bli patient! Jag fick lämna anhörigrollen för en stund. Den snälla sköterskan som ringde och sa: ”Hej, jag är din kontaktsjuksköterska för malignt melanom.” Jag blev glad (!) och berättade om hela våran situation i sommar, vilket hon nog inte räknat med, men det gällde MIG nu. ”Vi vill operera dig imorgon.” Yes, vet ni det var så skönt när de satte kniven i mig, helt sjukt skönt. Min prognos är bättre än min äkta hälfts, men jag fick pusta ett tag och har nu ett ärr på ryggen och en tid till hud i slutet av januari. Yipee!

Visst är jag konstig! Ville inte lägga smolk i nyårsbägaren, men tyvärr är det så. Öppnar nog en ny flaska och letar upp ett nytt glas till 2020! Önskar er i alla fall ett friskt 2020 med en bild från min favoritplats Utö, som jag fick avboka i år, men hoppas få komma till i sommar.