Brittas tankerum

Efter att man betalat på plan nummer 2, åker man till ortopedakuten på plan 1, sätter sig i en av de bekväma stolarna i en slags korridor. Väljer bort den hårda träbänken och plastpallen. Mjuk skinnstol i svart. Runt hörnet ser jag en kaffeautomat och en vattenautomat. Det är tyst. Så kommer en dam in åkandes i en el-rullstol. Jag imponeras av hennes sätt att manövrera fordonet. Hon ställer in backen och backar in mot väggen mellan min stol och en pall. Hon tar av sig mössa och kappa och jag smygtittar hur hon klarar av det. Hon tar upp en smörgås som är inplastad, startar stolen igen och åker fram till kaffeautomaten och tar en kopp kaffe. Backar tillbaks och intar sin lunch. Hon vet att man får vänta här.

Så vänder hon sig till mig och säger:” är foten bruten?” Jag svarar:” nej, det är knäet, artros!” ” Tyckte att din fot såg svullen ut! Ja jag har haft problem med knän och doktorn förstod inget, är så missnöjd. Knäna söndertrasade! Borde anmäla. Men lycka till du!” Ja, det var ju peppande tänker jag och samtidigt tänker jag att jag sitter inte i rullstol. Tur är väl det, skulle inte klara att backa mm. Körkort?

Hör att hon pratar i telefon om att hon ramlat fast det var ljust. Jo jag ramlade också i badrummet men…det var mörkt.

Så kommer ett förvirrat par och frågar om man ska anmäla sig. Då jag ”bara” har ont i knäet och sitter i korridoren så svarar jag: ” nej om ni anmält er på plan 2, så är det bara att sitta ner. Men det kan ta flera timmar, jag har väntat i 2 timmar.” Så nästan direkt blir den damen inropad. Då frågar den kvarvarande maken:” vad har du om min fru fick komma så snart och inte du?” Vi kom fram till att hennes var mer akut, skurit sig på skolan och behövde sys.

Så kör rullstolsdamen iväg då hon meddelar att nu kommer äntligen färdtjänsten. Det är mycket som ska stämma! Hon önskar mig lycka till igen med ett leende. Välmenat?

En man med resväska! Undrar vad han har där? Annars går man ju inte ha handväska med. Han kan ju ha en person till. Han pratar engelska, men det kan doktorn.

Jag är glad för rtg-bilderna som inte visar söndertrasat knä. Livet är olika. Och adventsstjärnorna är uppe, även om jag lyckades bryta all el ett tag och är glad för videosamtal med söner. Aldrig sett ett modernt proppskåp. Skulle jag valt att flytta in på hemmet iställe?!

Nej,, glad advent även om jag redan tänt stjärnor, vilket jag förbjöds att göra för Göran före första advent!

Känslorna så nära och ändå så långt borta, sorgen så nära men ändå långt borta, minnena nära och långt bort.

Jag påminns om våran kamp för livet, mot döden, kampen mot cancern, kampen mot de motstridiga känslorna. Tacksamhet, kärlek, misströstan, förtvivlan. Vi förlorade kampen den 10 oktober 2022, och Göran gick vidare till vad jag tror är en himmel även om den djupa graven påminde om mörkret vi omgavs av just då. Nära, långt bort! Livet, döden, ljuset, mörkret.

Jag försöker hålla fast vid minnen. Men ibland är dom långt bort och den nära vardagen är här. Och så måste det ju vara.

”Himlen är oskyldigt blå och Siljans vatten är iskallt. Varför badar inte farfar?” Utdrag ur min kommande bok: ”I hans frack”. Jag försöker förstå varför han agerade som han gjorde. Varför han kändes så långt bort fastän han var nära? Förstår att det kanske var lite lika för Anders W som lämnade livet i tisdags. Därför påminns jag nu och känslorna är nära, frågorna är nära, men Göran är långt borta.

Jag vill vara nära i min dag, i mina beslut, i min kärlek till barn och barnbarn. Det är jag skyldig dom och deras far, farfar. Men ibland är jag oförskämt långt borta i en bekvämlighet som skyddar i stunden, men som ger mig dåligt samvete.

Adventsljuset får leda mig till närheten.

På en strand i Acapulco,

Världen var just där i sanden vid ett orange tält inköpt i Sverige. Jag hade ett val och det var ett bra val, vet bara jag eller ingen. Men jag kunde bestämma vad jag skulle göra och världen utanför var inte viktig och påverkade mig inte nämnvärt!

Ända tills jag blev utsatt för rån och fick besöka stadens fängelse med fuktiga väggar och råttor på golvet. Han som utsatte oss för detta hade ett val, men han valde fel. Då ifrågasatte jag mitt val om resan. Men stolthet gjorde att jag fortsatte.

Idag äger ett världsviktigt val som jag inte kan påverka rum. Som kan få krig att fortsätta och de största lögnhalsarna i världen att få fortsätta bestämma hur vi ska leva! Jag är rädd! Var rädda med mig, det hjälper!

Vad gör att någon väljer att låta en person styra ett land som kallar invandrare för sopor, som ljuger, som uttrycker ovilja mot att följa lagen, att….så mycket mer som jag och många med mig inte vill ha som styrande enhet?

Det är många saker som vi inte kan välja, tex var man föds, dödlig sjukdom. Men jag är glad att jag är född i ett land där jag får tycka vad jag vill utan större konsekvenser.

DT säger att alla kan bli amerikaner om de kommer in rätt väg inte genom bakdörren!!!Det vill säga stänga för de behövande. Så det behövs en riktigt bra CV. Jag tänker inte söka. Och jag har bästa vänner från andra länder och svärdöttrar och kusiner, så jag kommer ändå inte in. Kanske inte ens genom the front door.

Var rädda med mig!

Möt mörkret och du hittar ljuset

När höstmörkret lagt sig över jorden går vi in i stugan och tänder ljus. Om vi tittar ut ser mörkret svart och skrämmande ut. Många nätter när jag varit ensam i stugan och behövt gå ut en sväng, ni förstår..om jag då stannar upp och tittar ut genom fönstret så ser det mörkt och farligt ut. Vad finns därute? Något farligt djur, typ björn? Men har under mina 50 år i stugan aldrig sett någon, men björnen kanske väntat på att jag skulle bli större , som bockarna Bruse? Och då är det dags nu. Kanske en galen människa som vill ta livet av mig? Men varför just mig och varför inatt? Hen kanske vill ha min fjällräven-jacka? Den var dyr. Men skulle hen döda för den?

Ja katastroftankar är många, men ”nöden” är stor och jag måste bara gå ut. Pulsen ökar, jag öppnar dörren och går hostande ut på verandan. Tänker att om jag hostar så ger sig björnen iväg…eller inte!! Går ut en bit i gräset och tänker skynda mig innan….?!

Jag tittar ut över bygden genom mörkret och ser en vacker natt, ser stjärnor på himlen, månen, ser gatlyktor längre ner på vägen, ser att det lyser i Skarp-huset, ser fuktdroppar i gräset. Går upp på verandan och släcker utelampan. Mörkret är vackert, det är inte farligt. Om du bara vågar titta in i det mörka. Då hittar du ljuset. Trodde en period att det inte fanns. Omfamnar mörkret och det känns fint, tryggt.

Vad vi kämpar, eller ska jag säga jag…med att kunna inta Världen med ett snyggt skal. Jag väljer ändå att säga vi, för jag vet att jag inte är ensam om det.

Vi scrollar med mobilen och hittar till slut cellulitkrämen och beställer 10 burkar. Men what? Man skulle börjat använda den redan vid 16 års ålder för att få bort celluliterna. Men då hade vi väl inga?

Antirynkkrämen som stjärnorna använt…sedan de var 15 år! Får skicka tillbaka dom 5 tuberna också.

Träning för gäddhänget skulle förebyggas vid senast 18 år! Skickar tillbaks träningskortet också!

Allt är för sent om man vill äntra Världen med värdighet och se ut som man är 30, fast man är 50+ Suck! Såg just en bild på Cher, men hon kan väl inte ha opererat hela kroppen heller, händer och fötter.

Nej det är inte värdigt att gå emot livet, gå emot det naturliga. Men bara ”lite” kan göra mig glad. Som på bilden när jag var på guldknappengalan. Klart man ansträngde sig och det är så skönt att få uppskattning, någon som säger: vad snyggt. Mötte en kvinna i mitt hus som sa:” vilken fin färg på tröjan, den blå färgen klär dig verkligen! Och då ska ni veta att jag haltade med mitt onda bandagerade knä, stort ihopsytt sår på magen, inte borstat håret. Kanske inte ens borstat tänderna! Skulle bara ut med sopor!

Skalet är inte det viktigaste, men det bär upp den åldrade kroppen och måste underhållas. Och kanske det är så att vi behöver börja underhållet redan vid 15 års ålder, men inte med krämer.

Så om ni ser mig trött och osminkad ge mig en komplimang, då kanske jag lyser upp. Grå höst även om de gula löven är vackra! Jag finns för er som ni finns för mig!

Trettio år yngre än min svärmor och undrar om min kropp och själ kommer att ha kvar min nuvarande smärta i trettio år? Eller lär jag mig leva med det? Hur har hon gjort, eller har jag mer ont?

Okej här är dagens rapport om min smärtdagbok:

förbaskat ont i vänster knä sedan 2-3 månader.

Bet sönder en tand igår, inte ont, men jobbigt

Migrän numera 11dagar i månaden, förbättring

Ryggont, säkert tillfälligt

Själen, ont vid vissa tillfällen

Ja, ni ser, ingen anledning till inläggning. Opereras imorgon på plastiken. Akut tandläkarbesök på onsdag. Akupunktur för migrän på torsdag. Sen kan jag glädja mig åt helgens evenemang!

70+ är lika med smärta. Det finns ett kbt-verktyg som heter acceptans. Försöker mig på det och då kanske en del av smärtan försvinna. Att ha ont är att bli medveten om att man lever, men också ett tecken på att något är fel.

Ont i själen kan ge fysiska symtom. En fin höstdag när jag trodde att jag skulle förlora en son och min man och behövde vara tyst. Smärtan satte sig i benen. Som om någon slagit med ett baseball trä på mina ben. Kunde inte röra mig, svårt att resa mig, men kunde inte berätta för de andra. De hade ju sitt onda. Det försvann helt när faran var över. Det har hänt mig ännu en gång när jag kände vanmakt över makens sjukdom. Blytäcke på benen. Mycket obehagligt.

Tror ändå inte att knäet har något med trauma att göra, men vem vet.

Jag är positiv till att all min värk kommer att minska och att kärleken som omger mig hjälper!

”När jag blir gammal, sliten och grå….”

Se gärna: ”Blind heart” på Netflix, men ha inte fördomar och det handlar inte om mig, men hyllar kvinnlig ålderdom.

Familjen var samlad. Du ville tänka att det var för min romanrelease 8 oktober. Vi andra tänkte att..ja till viss del, men också för Dig. Dina fötter var redan blåa, livet var på väg ifrån Dig. Men Du kämpade och höll fast, och vi höll fast i hoppet, eller orkade inte tänka annat. Den 9 oktober pustade vi efter lyckat boksläpp, och vågade nu fråga hur Du mådde. En son med familj hann åka då de hade lång resa hem. Vi andra sov alla i huset. Vi kommer aldrig glömma när Du skulle med rollator till Ditt rum. Jag och Samuel fick lyfta in Dig. Benen bar inte. Sönerna tittade i förtvivlan på hur vi tog Dig till rummet. En och en sa vi godnatt och höll Din hand. Jag frågade om jag skulle stanna vid Din sida denna natt. Du sa nej och jag respekterade det. Var det fel? Sedan la vi oss alla på övervåningen i våra sängar. Någon gång i tidig morgon pickade koltrasten på rutan till Samuels rum och han styrde sina steg till Ditt rum och fann att Du hade dött. Alla vi andra fick bekräftat att det inte gick att ha Dig kvar. Vi tog alla en stund i enskildhet med Dig. Du skulle ha sett när Emanuel tog på sig vi skjorta innan han gick in till Dig. Då brast det för mig. När vi planerade Din begravning, sa Du att ni måste ta hand om mamma nu! Och Göran, det har dom gjort! Du skulle vara så stolt!

Vill avsluta med citat från ett barnbarn: ” man ska väl fira när någon dött?” Vi svarar: ”nej, men man firar att personen levt och haft ett bra liv.” Underbara barntankar!

Bilden med Dig och sönerna är kärlek och Du har Din adidas-tröja, som Du fick på Dig till Din sista färd❤️

Kan inte gå till Din grav idag, men vet att Du förstår❤️ ett liv slutade och vi andra måste börja ett nytt på jorden utan Dig vid sidan men i tanken. Vi, mest jag, måste lära mig leva så❤️”vi möts i ett annat rum”

”Han är min äkta hälft”, sa hon om honom. Men var hon själv oäkta då? 1+1=1. Så är det när man gifter sig och då skulle det egentligen vara en halv + en halv= en. Betyder det då att man blir halv när man ingår äktenskapet och behöver den andra halvan för att bli hel? Förminskas, eller ödmjukhet så att den andra får plats? Äkta hälft måste vara äktenskapshälften. Men brukar också säga: ”min bättre hälft.” Men det är väl att förminska sig själv.

Tanken att dela på allt är fin. Om man varit ihop länge så har man nog delat upp arbetet i hemmet. Hon: tvätta, städa, stryka, göra mat. Han: fixa med bilen, grilla och jobba. Sen fortsätter det bara på det viset. Men om man träffas senare i livet och har klarat det mesta själv, då får gå i relationsterapi och klura ut vem som ska göra vad. Att plötsligt få någon annan som kliver in i dina göromål och gör annorlunda.

Att vara en hälft känns kärleksfullt, men också skört. Vad händers om din äkta hälft inte finns mer och du bara är en hälft? Funderar och klurar på hur jag ska anamma de två hälfterna och bli hel? Livet behöver bli helt. Hatar att fråga andra hela tiden om sånt min hälft gjorde.

Jag jobbar på helheten.