Brittas tankerum

Mor, när var det din morfar höll skola? Morbror Erik, branden på Hjortgården? Margareta, min älskade svägerska, att vara fyrabarnsmor hur var det? Berta, berätta mer om uppväxten i Flirsch! Malin, du hann nästan inte börja livet och jag skulle vilja fråga så mycket! Och förstås min Göran, hur mycket skulle jag sälja din fiol för, varför pratade vi inte om det viktigaste?

Alla sex är nu borta, men foton och minnen finns kvar. Lilla Emanuel i mitt knä en fin sommardag på Hjortgården. Varför frågade jag inte mer, varför berättade jag inte hur mycket jag uppskattade alla? Det gick så fort. Livet är en trottoar, vi kan snubbla och hamna på vägen och det kan ta slut.

I tystnaden ryms tankarna, de som inte syns i pratet. Jag är tacksam för tystnaden, då reflektioner blir ord. Men jag har inte pratat klart med Göran. När jag ser hans vänner spela i orkestern och han fattas, då gråter mitt hjärta. Jag vill berätta, allt jag glömt att säga, tankar jag gömt för ett speciellt tillfälle. Det tillfället kom aldrig. Det gör ont och jag saknar en kram.

Jag tyckte inte om tystnaden när jag var ung. Hade radion på när jag skulle läsa läxor. Min bror sa att så kan du inte plugga. Var det kanske tankarna jag inte ville kännas vid? Idag är det mest tinnitus som gör att jag vill ha tvn på. När det är tyst ringer det hela tiden, men med annat ljud så hör jag inte ringandet. Tystnad är läskigt, men är nödvändigt för att förstå sig själv. Vara ensam med dig själv, lyssna till tankarna. Försöker lära mig.

Men jag ville sitta på Ivarsgårdens veranda med ett glas vinbärssaft med min mor och höra allt skvaller fru Ek och om brevbäraren Artur. Och jag skulle fråga om allt det jag undrar över just nu och vi skulle vila i mötet med varandra.

Snäll-tåget har gått

När grannens grabb kom hem med dåliga betyg så sa hon: ”men han är ju så snäll”, och så kunde han gå vidare i livet med en känsla av att det duger att vara snäll. Hur långt kom han? Vill inte veta, men vet att betygen blev inte bättre.

Att vara snäll är att bry sig om andra och kanske om sig själv, fast det senare mer sällan. Att vara snäll är också att lägga ner sin röst och låta andra bestämma. Och det är ju inte snällt mot dig själv.

”Snälla kan du inte, bara idag?” Jo för att du är en snäll person och det vet hen. Svårt att säga ifrån, men du har en fin känd identitet som: snäll. Det får man vara rädd om.

”Vad vill du att det ska stå på din gravsten?” En fråga som används i terapi.

”Han var snäll, men vem var han?” Men så kan det inte stå?

Nej, nu har snäll-tåget gått. Ordet får inte missbrukas. Kon är också snäll. Hur hjälper det mig framåt? Jag får vänner, men också de andra som står bakom knuten. De som har andra planer.

Så var rädd om snällheten och ”snälla” lagom!

Var rädd om dig, det känns bättre. Betyder väl att se till att man inte hamnar i dåligt sällskap, inte äter dålig mat, låser dörren, lever sunt och tråkigt helt enkelt. Att vara rädd om det livet man fått, gäller alla, men extra om du snubblat.

Men vet fortfarande inte hur jag tar hand om mig om jag inte orkar? Vi behöver varandra och ensam är inte stark. Att säga ta hand om dig är som att säga: jag förstår att du har det jobbigt, men jag kan inte hjälpa dig och nu måste jag gå vidare. Ta hand om vad, om ensamheten, om smärtan, om saknaden, om det tysta?

Nej, det gäller inte mig nu, men ville bara lufta tankerummet. Alla ord vi säger som kan sägas på olika sätt, med olika betydelse.

Hur ska jag kunna veta att jag är jag, att jag gjort något dåligt, något bra, gett avtryck, gjort bort mig?

När inga kommentarer hörs. När det är tyst runt min person, runt mitt jag. Orden som fanns och som hade en mini g som sades av kärlek av omsorg: ” ska du verkligen ha den där jackan på dig? Skulle du inte klippt håret lite kortare? Vad fint det blev med dom gardinerna. Ska du inte gå till doktorn med det såret? Vad bra att du pratade med Emanuel. Snygg klänning.”

De nödvändiga orden för att veta att jag inte var ensam. Det är ingen som stoppar mig när jag shoppar. Å andra sidan behöver jag inte gömma undan den dyra tröjan, för att sedan ta fram den en månad senare och få kommentaren :” den har jag inte sett?” ”Äsch, det var längesen jag köpte den.” Små lögner, men också de nödvändiga för familjens ekonomi! Hur tänkte jag här?!

Jag var någon, hustrun som ibland gjorde dåliga val, omedvetet eller medvetet. Men det hörde till ”hustru-paketet”. Och han fick en snyggt uppklädd fru och fick själv handla billig mat på Willys och kläder på Dressman. Vi hade våra egna liv, men möttes i äktenskapet där vi lovat att älska varandra tills döden kommer.

Nu kan jag göra som jag vill, men jag saknar kommentarerna. Både de dåliga och de bra. Hur ska jag veta om jag gör rätt? Vad skulle han ha tyckt? Ska jag lämna tillbaks…? Ska jag klippa mig..?

Som en vän jag besökte i Guadalajara i Mexico sa i en uppsats hon skrev i skolan: ” A donde Voy?” Vart går jag?

Döden, döden, döden sa Astrid Lindgren Livet, livet, livet säger jag…

Vi måste prata om livet, som vi lever fram till döden. Att leva livet, måste menas att man lever på det som livet ger. Jag undrar hur Violetta Para tänkte när hon tackar livet för allt som det gett henne, precis innan hon tar sitt liv i februari 1967, endast 49 år gammal? Att vara så tacksam och skriva en så kärleksfull sång och sen gå in o döden!

”Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket Det har gett mig ljudet, och hela alfabetet Så att jag fick orden för tankarna jag tänker Moder, vän och broder Ljuset som upplyser den karja väg min älsklings själ ska vandra ”

Jag träffade aldrig Violetta, men kan säga att jag gick i hennes fotspår i Chile. 🇨🇱 Olycklig kärlek fanns med i hennes liv, och hon hade orden för tankarna hon tänkte. Ändå undrar jag om man verkligen vill tacka livet när man väljer att lämna livet?

Min morfar åkte in till sjukhus och visste att han nog skulle dö. Han sa:”jag har haft det så bra jag. Och nu ska ni inte berätta för Göran som gifter sig nu. De ska ha sin stund” Och han dog lycklig 90 år i samma stund som min bror gifte sig och vi fick veta efteråt. Han tackade livet!

Jag besökte mormor på sjukhuset, hon var 90 år, och sköterska sa att Hjortmor äter inte. När jag frågade mormor sa hon:” jag måste hjälpa gud lite” Hon dog med ett leende.

När man får veta att man har begränsad tid kvar, då gör man en sammanfattning av livet. Oftast kan man se att man haft ett bra liv och känner tacksamhet.

Tacksamhet kan kännas betungande. Varför ska jag tacka, vem ska jag tacka, för vad ska jag tacka? Att jag lever, att just jag har det bra, men inte grannen, inte vännen som beslutat att avsluta livet. Ska jag vara tacksam för att jag överlevde en allvarlig sjukdom, att maken och jag fick 40 år ihop, att jag i alla fall fick ha min far tills jag var 22 år?

Ibland känns tacksamheten långt borta och jag vill släppa fram missnöjet med livet.

Maken klagade över vaktmästaren som slängde grus utanför dörren när årets istid fanns så vi inte skulle halka. Gruset fanns kvar även när isen var borta. Och då kunde vi bara halka på våran egen olycka.

Just idag vill jag inte tacka livet, men lär mig leva det. Tack Violetta för orden som lyser upp den karja vägen.

Sorgen sitter i kroppen

Jag vattnar med tårar och hoppas blommorna håller ett tag. Hittar förgätmigej i skogen och sätter dom i en vas för midsommarnatten då vi träffades.

I bussen mot stan lyssnar jag på en pappa som förklarar för sin son om de olika hållplatserna. ”Men pappa, vad är sciencepark?” Det blir lite tyst och jag undrar vad han ska säga. ”Jo man kan säga att det är personer som kommit på något och samlas och klurar vidare och hjälper varandra.”

Ja, det var Görans jobb. Nu känns det bättre i benen och jag önskar att jag kan förklara fint för barnbarnen så dom förstår.

Jag cyklar till bryggan för att möta solen och den glänsande ån. Funderar om jag kan ta av mig toppen, har ju bikini under. Jo det får bli så. En ung kvinna dom klokt eller blygt sätter dig fullt påklädd i skuggan och tar upp en bok. Två unga tjejer sätter dig fnittrande ovanför mig och pratar plugg o killar och solkrämer. En medelålders man väljer att sola det mesta iklädd shorts. Så kommer en kvinna i blommig klänning och med matlåda och sätter sig en meter ifrån mig. Hon ler och jag ler tillbaks. När vi ätit våra matlådor, vänder hon sig till mig.

”Vet du var Linné trädgården ligger?”

”Mycket nära, är du inte från stan?”

Ett möte har börjat och två kvinnors liv avverkas under två timmar på bryggan och jag skulle nog haft toppen på eller solskyddskräm!

Folk frågar mig hur jag alltid kan träffa nya människor. Det frågade också min man. Vad svarar man? Jag är öppen för möten, intresserad. Varje nytt möte är som ett kapitel i en spännande bok. Kanske hinner jag inte läsa hela boken, men det gör mig nyfiken och lägger relationserfarenheter till mitt cv.

Vi pratade om jobb i vården om dödsfall och sjukdomar. Om hur vi får våra roller, eller vad som gör att vi tar dom . Att vara anhörig, att vara mamma, hustru. Hur svårt det är att förlora en förälder fast man är vuxen.

Jag packar med mig Birgitta och vi ska ses igen. Tack för dagen! Det är okej att det bränns lite i ansiktet. Intensivt samtal bränner och ger märken i själen.