Brittas tankerum

Jag läser Nina Gunkes bok om hur altzheimer påverkat hennes liv. Att det värsta som kan hända är att inte komma ihåg, inte känns igen sina barn.

Innan jag glömmer på grund av ålder, vill jag plocka fram alla minnen och liksom ”gotta” mig i dom. Ni vet det som vi är många som drömt och planerat om, att sitta tillsammans och minnas. När vi inte orkar lika mycket i livet, när benen inte bär så bra längre, när hörseln är sämre och synen. När ungdomen tagits ifrån oss, men ingen kan ta minnena ifrån oss.

Men jag vill prata om dom, inte bara känna, men vem lyssnar? Bara han som jag delat 40 år med känner igen alla snubblingar, alla skrubbsår på barnaknän, nattlig oro för tonårsbarn, kärleksbekymmer. Vem annars orkar lyssna?

Innan jag glömmer, sitter jag i stugan och minns och berättar gör sonen. Kommer på att jag till och med berättar om mitt ex dom fanns före hans far. Oj, så vuxen är han, eller sånt behov har jag av att berätta, att minnas. Vi pratar om min mormor på Hjortgården vars namn jag fått. Om hur min morfar dog när min äldsta bror gifte sig, i samma minut.

Innan jag glömmer, ska jag hinna med så mycket. Jag har ingen diagnos dom Nina, men påminns ändå om hur viktigt livet har varit som burit mig ända hit.

Tack Nina för mötet med dig, när jag köpte fin bok och tack för klokskap.

Familytime i Nerja!

De flesta har första januari som dagen då man lovar och önskar sig ett bättre liv. Jag har första maj! Det är dagen då livet kan förändras utifrån vad som bestäms, som lovas och som önskas, ger oss hopp.

Vad önskade jag och Göran oss för våran familj? Min önskan när jag fyllde 50 år, var att alla skulle på en resa. Det blev till Jonas o Mariannes hus i Nerja. En önskan om att vara tillsammans, att känna att vi var en familj. Att njuta av livet, maten och varandra. Vi kände hopp!

Men var det sol och upplevelse vi ville ge våra barn? I stunden, ja. Men vi ville att de skulle växa upp till en trygg värld, där allas rättigheter respekteras. Där hoppet fanns. De skulle bli ansvarstagande människor. De skulle vara ett stöd för varandra när vi inte fanns. Oj vad mycket vi förväntade oss och kärleken till dom styrde oss.

Idag vet jag att vi lyckats med det! Men hur blev det med resten av världen? Hur stor respekt har soldaterna för varandra i kriget? Hur blev det med miljön? Vem lyssnar? Och hur har det gått med cancervården? Anhörigvården? Hoppet!

Jag har sålt huset och jag har hittat drömlägenheten i min lilla nära värld. Och sönerna har blivit kärleksfulla medborgare med ett ansvar. Men om jag tittar längre bort, mot horisonten, så ser jag mörkret. Men jag kan välja att titta här jag står och njuta i solen. Men hoppet måste jag ha, annars stannar världen!

Upp till kamp idag för en meditativ, kärleksfull värld dom känns som en utopi, men som håller oss kvar i solen.

När första akten är klar kommer en paus. I pausen försöker man smälta intrycken från första akten. I pausen kanske man vet att skilsmässan är ett faktum, att någon redan dött att andra akten blir svår, eller nystart. I pausen finns möjlighet att sörja, att drömma, att torka tårar.

Igår kväll såg jag filmen ”Andra akten”. Det blev då lite klarare hur livet fungerar. Lena Olin i filmen hade inte haft en bra första akt! Bitterhet, besvikelse över drömmar som brann inne. Så var det inte gör mig. Jag har haft en bra första akt. Men pausen kommer, då en del av ensemblen blivit utbytt och förutsättningarna till andra akten är förändrade.

Pausen är då det blir tyst, drinken fastnar i halsen (hur nu en drink kan fastna?!), soffan är skön, men ena sidan av soffan är tom. Du försöker flytta från sida till sida, men vrider huvudet mot den tomma sidan och känner… Ena sidan på sängen är tom, men du bäddar med kuddar till båda sidorna. Och mörkret gör att du inte ser det tomma. Men pausen är också bearbetningens tid. Anpassningens tid. För hur lång pausen än är, så kommer det en andra akt.

Filmen gjorde mig medveten om att jag nu med tandvärk och ryggvärk och alla krämpor som kommer försöker förbereda mig. Men åldringssymtomen hindrar mig. Lägger mig helst på soffan och slipper dagen. Inte deprimerat, var inte oroliga, men bara lite svårt.

Om inte titeln redan fanns skulle min anhörigbok heta Andra akten. Kanske Postludium. Jobbar på det.

Lena i filmen bestämde sig för att förverkliga drömmen på egen hand. Att bejaka sina drömmar, att orka se det så!

Tänk om det finns en tredje akt?

Idag begravs Görans kusin Jack, på tisdag närvarar vi vid Georgs begravning och en mycket nära släkting är svårt sjuk.

Vi ska leva på minnen, vi ska minnas allt fint, vi ska föras framåt av minnena, de ska bära oss. ”Kom ihåg allt fint ni haft.” ”Stugan, Öland, Grekland, Görans musik, orkestern, grälen när jag packat för mycket inför resan, kramarna”

Men ibland känns orden som käftsmällar. Minnena gör det ännu tommare. Vadå leva på minnen?

Till Georgs anhöriga säger alla, han lever vidare genom sin musik. Men han finns inte. Jag förstår tomheten, tystnaden, svårigheten att andas, att orka!

Absolut är minnen viktiga, och allt våra anhöriga gjort. Men hålet som ska fyllas med minnena är så stort och groparna på vägen så många och gruskornen gör ont.

Tystnaden är påtaglig och tar stor plats. Ändå måste vi vänja oss vid att förlora någon. Påminns igen om en patient jag hade, en äldre kvinna. Hon var ensam, men sa att hon inte ville ha någon man för han kunde ju dö, inte några barn för de kunde dö, inte något husdjur för det kunde dö. Hon sörjde inte någon, men sörjde sin ensamhet och dog ensam.

Jag känner mig rik med fyra söner och sex barnbarn. Det påminns jag om, genom deras kärlek och att hålla reda på alla födelsedagar! Men ändå får jag dåligt samvete av att känna en tomhet. Tystnaden. Varför sitter han inte här i soffan? Och vad skulle han ha sagt om krig och musik med mera?

Nu ger jag all kärlek till anhöriga på Jacks begravning. Han var så lik Göran och dog hastigt! Och all kärlek till Georgs familj! Det blir en tung dag på tisdag! Men Georg och Göran får ta fram instrumenten och spela i himlen. Kanske min mor kan kompa på kyrkorgeln. Georg spelade ”Blott en dag” på min mors begravning och ”Så skimrande var aldrig havet” på Görans begravning. Musik är viktigt och framkallar känslor som vi ibland inte trodde vi hade.

Jag minns….

Precis som marschallerna för världens barn i snön i Leksand❤️

Jag tycker inte om kommersiella dagar som uppmanar till att köpa kärleksförklaringar bara för att..påminnelser om att vi ska visa kärlek på en speciell dag… det borde göras när vi känner kärleken oavsett dag.

Men om jag nu ändå skriver detta på alla hjärtans dag, så har jag delvis gått på det! Vågar man låta bli att skriva idag? Och vilka vill jag nominera?

Om jag ska göra något denna dag, så är det att nominera någon som redan finns i mitt hjärta, som värmer när det är kallt, som får hjärtat att känna dig älskat.

Hur brister ett hjärta? Hur lagar man ett hjärta? Vi lagar med kärlek, med omtanke, med goda ord, med att finnas.

I mitt hjärta finns min man, mina fyra söner, deras fruar, mina sex barnbarn, mina två bröder med familjer, min kusin med familj, min svärmor och naturligtvis mina närmaste vänner! Och alla dessa får plats i mitt hjärta, värmer och får snön att smälta❄️❤️

Om jag nu ändå skriver idag, men kärleken finns alla dagar❤️

Bikt, att lätta på skuld-känslan, bli förlåten. Är det så enkelt? Har alltid trott att det missbrukats. Göra dåliga saker, bikta sig och sen göra nya dåliga saker. En präst som lyssnar och lovar förlåtelse. Han och gud förlåter. Låter ju fantastiskt. Men om vi inte har bikt i vår kyrka och inte litar på att prästen har tystnadsplikt, hur gör vi då? Ja ett sätt är att skriva autofiktion, så ingen vet vad som är sant och du kan skriva ner alla fina synder. När någon undrar: ”har du verkligen gjort det?” ”Äsch, nej det kan du väl inte tro!” Och korsar fingrarna bakom ryggen.

Nu undrar ni hur dessa tankar kom in i mitt ”tankerum”? Jo jag har drabbats av skuld för allt dumt jag gjort och det jag borde ha gjort, men gjorde inte. Varför stannade jag inte vid hans sida sista natten? Varför var jag så trött och visade det? Och varför får jag ha en så fin lägenhet nu, för att han sett till att det blev så? Och sen förstås alla dumma saker för längesedan som delvis hörde ungdomen till. När min far dött 1975, och jag sa till mor att nu firar vi inte jul! För vem skulle läsa julevangeliet. Mor blev ledsen och vi firade jul, men jag saknade min far. När mor var ledsen och sa att hon skulle hoppa i älven, blev jag först rädd sen bara trött. Hon gjorde förstås inte det, och jag saknade far.

Så mycket jag har att ångra, och vet att det är dumt. Men skuld-känslan tynger mig. Innan det blir bättre är jag inte fri och har svårt att njuta av dagen.

När jag skriver lättar det en del.

När du inte hör dina tankar längre, när det surrar i ditt huvud, när du inte vet vad du vill, när du behöver en stund… och hittar ett litet hus med din fars dass-hjärta på: ”här går du in utan pengar, fritt för pigor och drängar”. Det var nog mor som skrev texten och far gjorde silkscreentrycket i sin verkstad i Åkerö.

Det ligger lagom långt från stugan, så ingen kan höra om du sjunger eller gråter. Lagom långt för att bli lite kall på vintern, lagom långt för att hinna se om Hasse kör traktorn på åkern på sommaren.

När du inte hör dina tankar längre och undrar var dom tagit vägen. När livet inte längre handlar om att gömma sig på dass, för du är ensam. Men ändå springer du för att hinna, hinna till vad? Snön är inte vitare, ljuset inte starkare, eller jo, snön är vitare där borta och ljuset är starkare och du kanske ska prova att gå dit.

Varför kallas det hemlighus? Ingen vill ju att man ska se när dom uträttar sina behov förstås. Vad mer kan vara hemligt? ”Kom ska du få höra!” Flickorna smiter till dass för att berätta om hemligheter. Och ingen stör dem där.

Jag har gått dit när jag varit ledsen. Det hände ett nyår när han var sjuk och jag behövde gömma en tår. Om väggar kunde tala. Mitt dass finns kvar och stugan, men han finns inte kvar och inte heller vårat hus.

Hur är det att leva i skuggan? Osynligt, mörkt och ändå fast vid den som står bredvid.

Har precis sett filmen: ” Ordinary love”, och påminns om att jag måste sätta mig ner och skriva ”den där” boken. Filmen handlar om en kvinna som går cancer och hur hon och hennes anhörige make lever i det. De grälar, gråter, älskar och har livliga diskussioner om mediciner, mat mm.

Ja, allt det gjorde vi kanske också, men…tyst.

Hon sa i filmen att det var hon som var sjuk inte han. Jag vet hur det känns att vara i skuggan i fem år. Jag bråkade aldrig på Göran, även om jag ibland var trött på allt och irriterad. Jag tänkte att han har det jobbigt ändå. Minns ett nyår när han blev nästan elak och bråkade om min dukning. Jag sa inget, gick bara för mig själv och grät.

Så många tankar och ord under fem år av ovisshet, det försvinner inte så lätt. Kanske aldrig, men ord kan hjälpa mig och andra.

Irritationen när han inte ville resa sig och inte ha hjälp och vi skulle till sjukhuset. Då sätter man sig ner med huvudvärk och tänker att: han har det jobbigt.

När han klagar på maten för att han inte har någon smak. Då förstår jag att det inte beror på mig, utan på sjukdomen.

När jag tar hans hand och önskar honom en smärtfri natt, men vet att min blir utan sömn. Det är kärlek.

Det är vad vi alla önskar oss. Men vad menas med gott? Betyder det att det gamla smakade illa? Att kilona blev för många runt magen, att håret tappat sin glans, att oförutsedda händelser skapat hål i sparbössan, att sjukdom härjat, att folk slåss i ett, för några av oss, meningslöst krig, att nära har fött. Miljön som förstör världen.

Det mesta smakade faktiskt illa och mycket kan vi förändra till att bli gott. Men otroligt mycket kan vi inte påverka.

Men genom att tänka gott, att göra gott, att minnas de som älskat och älskar oss, att ge kärlek. Att ringa någon, att sortera soporna, att tala om för dom du älskar att du gör det.

Att hitta dom ljusa stunderna i året som gått och surfa på den vågen.

Jag önskar er alla att ni får uppleva ett nytt år fyllt av kärlek till varandra till naturen till livet🥂❤️

”Himlen släpper ner ett ymnigt snöfall över det lilla samhället, över alla rödmålade stugor i dalaby. Snöflingorna dansar långsamt ner och ser ut som stjärnor som lägger sig på hustaken på jorden som på beställning denna magiska kväll. En kväll där drömmar förväntas slå in. Det är julafton 1960.

En liten flicka, 8 år gammal har klätt sig i finaste röda manchesterklänningen och vita strumpbyxor. Hon rättar till strumpbyxorna som vill åka ner i grenen och knäpper ihop spännet på de svarta lackskorna. Hennes mor har gjort två långa flätor av hennes ljusa långa hår, och satt i röda sidenband längst ner. Hon heter Britta.

Hon ställer sig på knä på en av stolarna i salen och trycker ansiktet mot fönstret. Det är magi i luften. Hon har hört att om en stjärna faller, så får man önska sig vad man vill. Britta undrar om det också gäller snöstjärnor?”

Utdrag från novellen:”en kväll där drömmar kan slå in” i boken: ”Novellfesten”.

Önskelistan då var: en Kittybok, en blå klänning, en bok att skriva i och ett halsband med hjärta på. Det var vad en flicka på åtta år önskade sig 1960. De såpa-skurade golven, ”Hell dig du härliga julafton klara”, julevangeliet läst av far, mor spelade på pianot, vi sjöng och höjdpunkten jag läste en av mig nyskriven julsaga. Julefrid.

I en värld så full av hat, krig, ondska kan det vara svårt att hitta julfriden. Blunda och minns, visst kan vi hitta den lite. Vi omfamnar mörkret och tänder ljus och vi finns. Lilla Britta omgavs av kärlek och ljus och skrivboken kom till användning.