Brittas tankerum

Du vill inte se vad som finns i 2021-ryggsäcken. Den är så tung att det gör ont i dina axlar. Vad väntar du på? Ta av dig den och släpp den till marken bakom dig. Känn hur dina ömma axlar blir lätta. Ta av dig dom tunga kängorna som vandrat så många steg och är ordentligt slitna. Borsta bort dammet från knäna. Dammet som uppkommit då du tvingats krypa i snårig terräng. Sträck upp armarna mot himlen, känn frihet! Känn nytt, känn hopp!

Men, vänd dig inte om!

I mitt arbete i psykiatrin ritade jag ofta upp livslinjer med mina patienter. Ritade upp hur livet sett ut från början till nu. Det var nödvändigt för att förstå beteenden idag.

Min egen livslinje har jag ritat många gånger och skrivit om den. Jag tror mig veta ganska bra vad mina nuvarande beteenden kommer ifrån. En del beteenden är skyddande i livet, en del hindrande. Om jag ändrat på något? Nja, att vara medveten är ett steg, att ändra är ett större och svårare steg. Hur många gånger har jag inte sagt: ”jag vet vad jag inte bör äta för att kunna gå ner i vikt.” Sen sitter jag där med chipspåsen. Igenkänning för många tror jag. Dock beteendet att ”backa” och vara tyst har jag inte lyckats så bra med. Alltså ni som känner mig vet att jag inte är tyst. Men det är skillnad på att prata socialt och prata om det innersta.

Men, jag vänder mig inte om! Jag vill inte minnas allt jobbigt, jag vill känna hopp! De sista åren har jag bara blivit tyngd av att se tillbaks. Jag behöver ta av mig ryggsäcken och kängorna. Det är till och med jobbigt att se nyheter med övergrepp och krig. Svartvita nyheter! Vi behöver färg!

Min bror som var engagerad i Nicaragua-rörelsen påminde min mor, som då var ensam, om det. Då sa min mor: ”Jag har mitt eget Nicaragua här”, och pekade på gården. Jag är absolut engagerad i världens elände och politik, Men vi behöver också få energi för att kunna gå vidare med nya skor.

Jag vänder mig inte om, men när jag stoppar händerna i fickorna på jeansen, så hittar jag blommor. Kan det vara från barnbarnen?

Jag önskar alla mina vänner och alla som jag känner ett Nytt Friskt År 2022! Köp en ny ryggsäck och nya skor och ta fram ett vitt oskrivet blad!

bara britta

”Himlen släpper ner ett ymnigt snöfall över det lilla samhället, över alla rödmålade stugor i dalabyn. Snöflingorna dansar långsamt ner och ser ut som stjärnor som lägger sig på hustaken på jorden som på beställning denna magiska kväll. En kväll där drömmar förväntas slå in. Det är julafton 1960. En liten flicka åtta år gammal har klätt sig i finaste röda manchesterklänningen och vita strumpbyxor. Svarta lackskor med spännen. Mor har gjort två långa flätor av det ljusa håret och satt i röda sidenband längst ner. Hon ställer sig på knä på en av stolarna i salen och trycker näsan mot fönstret. Hon har hört att om en stjärna faller så kan man önska sig något. Hon undrar om det också gäller snöstjärnor?”

(En sann novell i min novellsamling:”Novellfesten”)

Vad önskar man sig som åtta-åring 1960, i en trygg miljö med familjen runt sig och inga pandemier existerar och inga mobiltelefoner i närheten? En Kitty-bok, en blå klänning och en bok att skriva i. Så enkelt var livet då. Eller i alla fall tyckte jag det ovetandes om världens bekymmer som fanns då och som skulle komma.

Idag ser min önskelista lite annorlunda ut. Kitty-boken har ersatts med: ”När kräftorna sjunger”, den blå klänningen är nu en svartvit och glittrig sexig variant och skrivboken är ett googledokument på datorn. Världen har förändrats och jag också. Så många gånger har jag velat stanna tiden och säga: ”stopp! Jag måste få en paus, jag måste få andas, jag måste få vända på huvudet och minnas för att få kraft!”

Jag minns de såpaskurade golven och mattorna som tvättats i tjärnen. Den doften dagen före julafton blandades med doften av julskinkan i ugnen. Prasslet i alla hörn när julklappar slogs in i hemlighet. Smygandet, förväntan. Julafton när far läste: ” och det hände sig vid den tiden…” Mor satte sig vid pianot och spelade: ”Hell dig du härliga julafton klara” Jag och Pär sjöng:”Nu tändas tusen juleljus..” Och jag ville bara att tomten skulle komma för att få se om mina önskningar skulle slå in.

Idag önskar jag att min man får vara med mig ett år till minst och att pandemin tar slut och att vi värnar om miljön och att världens alla barn får det bättre och att cancer besegras. Och förstås önskar jag att alla får en fin, frisk, varm jul!

Under ”bara britta” och ”Novellfesten” finns att köpa via mig:britta.possnert@gmail.com

Nu, hör det svingar

I alla tysta rum

Sus som av vingar

Se, på vår tröskel står

Vitklädd med ljus i hår

Sankta Lucia, Sankta Lucia

Julianska kalenderns mörkaste natt på norra halvklotet. Helgonet Lucia ifrån Syrakusa i Italien dög år 304 på grund av förföljelse av de kristna. Lucia betyder den ljusa på italienska. Även om hon säkert var mörkhårig i Italien så kom hon med ljus och värme i det kalla mörkret och gav hopp om bättre tider och fred, kan jag tänka mig.

När jag fick gå framför lucian i missionskyrkan i Leksand, så kanske jag spred hopp och glädje. Kanske jag fick gå där för att min mor var kantor och min far ordförande i församlingen! Eller bara för att jag var en söt liten flicka med ljust långt änglahår. Jag minns att jag kände mig utvald, att jag tänkte på varje steg jag tog, att jag var viktig just då. Jag liksom bars fram av ljuset från luciatåget.

Idag tänker jag att vi behöver ett luciatåg som bär oss framåt. Ett ljus som ger hopp och vill oss väl. Att mörkret runt oss skingras, om än bara för en stund. Att vi behöver bli små, ta på oss luciasärken, sätta glitter i håret, hålla ett ljus andäktigt i handen. Känna pirret när vi stiger in i en förväntansfull mörk sal, försöka se texten till sången på pappskivan runt ljuset. Att få vara den som kommer med ljus och sång, att bli lyssnad på. Vilken glädje!

Så enkelt allt var när mor satte på mig luciaskjortan och sa vad jag skulle göra. Vad hade hon för drömmar då? Hur tänkte hon om sin lilla luciadotter?

”De komma från öst och väst.” Mors pianoelever, pratsjuka gummor och gubbar, en och annan ungdom med kärleksbekymmer, någon nyfiken granne. Här fanns plats för alla, hela världen på vår terass. Min mors öppna sinne, spontanitet och glädje smittade. Ingen kände sig obekväm i hennes sällskap. Ingenting var omöjligt, drömmar kunde förverkligas.Brevbäraren Artur fick alltid stanna med sin postcykel för en kopp kaffe på verandan. Den tiden krävde mor och han blev glad och grannar som fick vänta på posten mindre glada, men de förstod.”

Utdrag från min självbiografi: Under ”bara britta”, i kapitlet: ”Hej, det är bara jag”.

Idag har jag skrivit den boken och en novellsamling: ”Novellfesten”. Och medverkar med novellen: ”Skuldsanering” i antologin: ”Det var inte jag”.

Ny antologi och roman på gång. Julpris 100 kr styck plus porto för mina två böcker. Skicka pm .

Låt oss tänka luciatåg och sprida lite extra ljus idag. Gå över till grannen med en pepparkaka!

En helt vanlig morgon för många, kaffe och ostsmörgås innan bussen till jobbet. En helt blank dag med möjligheter, men också med hinder.

En kall decembermorgon, temperaturen är 10 minusgrader. Men jag ser på TV-kartan att Dalarna har 16 minusgrader! Brr, skulle varit jobbigt att gå till dass i stugan nu.

Nu är det Uppsala, vi har varmt inne och vi har varma kläder för utevistelse. Det knarrar så där fint under skorna när vi går till bilen. Det minns jag som liten, knarret som berättade att det var vinter. Alltid snö i min barndoms vintrar. Eller var det bara som jag minns det?

Minns bara det bästa? Har jag lärt mig något av det? Bra minnen, även om dom dåliga gör sig påminda.

Ett lätt snöfall över oss på väg in till våran ”reparatör”. Någon la ut en spikmatta och det blev punktering, livet sattes på paus. Men vi hade hoppet kvar. Hur är det när vi går ut?

Vi stampar av oss snön på väg in till onkologmottagningen, och konstaterar att inga skoskydd finns än. Det är tyst i väntrummet. Jag ser på en vacker

amaryllis-tavla och tänker: jag vill inte bara fira denna jul utan många fler med honom. Detta kunde vara min novell som jag vunnit med. Här har novellen skapats.

”Vi kan inte laga, jag är ledsen.” Orden vi inte vill höra. ”Det är jobbigt att stå bredvid också, hur är det för dig?”

”Jag skriver, har precis vunnit en tävling med en novell om den här platsen.”

”Kan du skicka den till mig?” Han vill veta hur JAG mår och vad jag skrivit. Lovar höra av mig.

Han kan inte laga, verktygen är slut, men han ser oss.

Jag försöker minnas hans röst, men hör inget. Den hörs inte på fotona i albumen. På nästan alla kort från den tiden så ser alla väldigt lugna och trygga ut. Kanske är det dom svartvita fotona som ger allvaret. En närvarande fotograf som ber objekten le och vara stilla. Till och med barn sitter still. Min far ser trygg ut och säker på något vis. Han tvivlade varken på Gud eller på mor och verkligen inte på mig. Jag vet, eller jag tror, att han blev ledsen när jag inte förstod vad livet gick ut på. Men han sa inget. Han bara fanns där. När han talade i Missionskyrkan grät folk, även han. Jag förstod inte, men såg att något fanns som gjorde folk upprörda, eller nej, glada så att dom grät.

Jag skrattade när jag kom hem från vårdskolan och far hade dött. Mor blev förskräckt. Jag var ju bara 21 år och ville inte vara med om det som då skedde.

Far jag letar bland brev och hittar en kärlek, men undrar ändå vem du var?

En helg för att minnas, gå över kyrkogården, höra den krispiga kylan under kängorna, kalla fingrar när man tagit av sig vantar för att tända ljuset på den plats där släktens aska är nergrävd. Värmen som känns av ljuset, värmen av att se namnen på gravstenen. Och så kommer kylan tillbaks, saknaden, vantarna är för tunna, graven är för djup och minnena är för långt borta. Så påminns man om livet, när barnbarnets lilla varma hand i min och hon undrar vem som grävt ner människorna. Då blir det varmt. Sen blir det kallt igen när jag inser att döden är nära, sjukdom som kyler. Men väljer ändå att avsluta med värmande äppelglögg och hopp och tittar in i brasan i kaminen med fårskinnstofflor på och vilar.

När jag var ung och grön, eller i alla fall ung och relativt oerfaren och ny inom psykiatrin, så klev jag in på en av Uppsalas mest kända terapimottagningar för att söka jobb. Ganska snart blev jag oerhört, överraskande medveten om mitt utseende.

På den tiden gällde velourkläder och bekvämt mode. Män och kvinnor ganska lika klädda, runda glasögon och intellektuell blick. Jag hade dagen till ära tagit på mig bh under min ljusblå tshirt och hade en lång volangkjol och sandaler. Mitt långa solblekta, blonda hår var utslaget. Till en början kände jag mig rätt så bra.

Jag blev placerad på en stol med ryggen mot ett fönster. Solen sken ilsket och gjorde mig svettig, men vågade inte flytta mig. Benen i kors och låren klibbade emot varandra. Nu började jag fundera vad jag gjorde där! Mittemot mig satt 6 hungriga intervjuare med ett gemensamt intresse: att krossa mig! Nej, så var det nog inte, men terapeuter har en förmåga att se rakt igenom en. Först bara stirrade de på mig, ville väl testa om jag höll för det. Enligt vad jag lärt mig i sociala sammanhang, var att le och se snäll ut. Jag kan säga att det hjälpte inte här, eller var till och med negativt!

Där sitter jag och svettas och är rädd för att det ska synas och att jag ska lukta illa. Jag vågar mig på att byta ben och lägger nu det blöta, svettiga benet över det andra och rättar till kjolen. Det blev tyst. Så tar den kloka kvinnliga överläkaren ordet och säger:

”Det där ljusa långa håret och leendet har du kommit långt på?” Egentligen inte en fråga, det var ett konstaterande! Hon hade rätt! Det hade funkat många gånger! Men inte här! Nu var jag helt säker på att jag inte fått jobbet, men vet ni vad: jag fick det!!!

Men, jag gick till en frisör och sa gör vad du vill. Det blev page. Sen köpte jag nya kläder, en marc o polo- tröja och mörkblå jeans. På min promenad genom stan såg jag mig i skyltfönstren och blev rädd! Vem var hon? Blev jag en bättre terapeut? Hängde det inte på håret?

Det är mitt ordspråk. Men hur väl stämmer det? I mitt jobb som terapeut tidigare, hjälpte jag många att göra just det, släppa det tunga för att vingarna skulle bära. Så många kloka ord på vägen. Men hur väl tar jag hand om mig själv?

Ur sorg växer kärleken starkare, det är sant. Man påminns om kärleken som funnits och som ska bära vidare. Men gör den det? En välmenande klapp på axeln: ”Dags att gå vidare nu.” Men hur kan vi gå vidare när saknaden tynger? Hur kan vi flyga när skorna är fyllda med bly? När förändras det läget?

Det låter väldigt tungt och det är det, ibland. Hur kan vi glömma och gå vidare? Leva på minnen, är inte det att stanna? Minnena ska ge kraft. Men minnena sitter ju i väggarna, finns i gräset där vi går, bland stenarna på grusgången, i den hemvävda duken, i dofterna. Jo, jag vet, minnena ska vi vårda som juveler. Kanske lägga dom i en ask och bara ta fram dom ibland.

Hur kan jag flyga, eller är det att fly? Kanske jag ska vara mer på jorden, bli vän med gräset där jag går. Förundras istället för att förfäras.

Jag kan ibland avundas psykopater, som är fria från känslor. Jag känner så mycket att jag går sönder. Jag kan till exempel bli ledsen när jag ser en ensam ledsen pojke på bussen, eller ett barn i barnvagn som försummas av sin mamma. Jag vill liksom ta hand om dom! Nej, jag vill inte bli psykopat, har levt med en. Jag kan inte ta hand om alla olyckliga, kan inte rädda världen. Är inte Florence Nightingale. Ingen annan ska behöva ta hand om mig heller. Nej jag kan inte flyga..än, jag ska bara ta av mig blyskorna och bli vän med marken där jag går, barfota.

”Är det här platsen, jag kan finna ro, lägga ner mitt huvud och våga känna tro,

är det här platsen där själen läker, säg att det är så, är det här året då allting vänder..”

Nyss hemkommen från min skrivarstuga så tar jag Peter Jöbacks ord som kompass i mina tankar. Platsen för att skriva var där, själen läker, men är det här året då allting vänder?

Det var viktigt för mig att berätta min ”sanna” historia i min självbiografi: Under ”bara britta”.

Under en orolig tid när livet gjorde en paus och jag fick svårt att andas, kom min novellsamling: ”Novellfesten”.

I slutredigeringen av min första roman, behöver jag sälja undan lite böcker. Eller, nej, jag menar att jag vill dela med mig av mina texter och få feedback! Något som man som amatörförfattare aldrig får för mycket av. Jag vill att Du blir en del av mina ord, av mina tankar.

100 kr styck för böckerna, eller 250 kr inklusive porto för båda. Mail: britta.possnert@gmail.com

”bara britta”

Det kanske är först nu jag kan förstå hur mannen känner det som står bredvid sin älskade kvinna som ska föda deras barn. Han ser henne kämpa, lida ha ont och ber om hjälp att slippa föda. Han försöker påminna om andningsövningarna från profylaxkursen och får svordomar tillbaks. Han masserar ryggslutet som han lärt sig. Hon slår bort hans händer, gråter. Han vill också gråta, men det ingår inte i ”skugg”-rollen. Han läser på registreringsapparaten och berättar att snart kommer det en stor värk, och skyndar att tillägga, och det är nog den sista. Hon skriker att han måste hämta en sköterska. Han skulle ju kunna springa därifrån..men hur skulle det se ut. Som i filmen: ”Turist”, där mannen smiter när en lavin kommer. Nej, han måste vara det stöd en blivande pappa ska vara. Sköterskan kommer och går direkt till ”henne”! Självklart! Men nu mår han dåligt! Vem ser honom?

När vi höll på att förlora en treårig son och jag var gravid och födde ett nytt barn tre dagar efter, så frågade de efter förlossningen: ”Vi ser vad ni varit med om, har ni fått prata om det?” Nej, det fanns inte tid och egentligen hade vi inte tid att må dåligt med fyra små barn. Skuggorna gråter.

Att stå bredvid är ibland svårare än att vara mitt i, om ni förstår mig rätt. Många blir trasiga inuti, varning för sprängning! Men det syns inte i skuggan.

Min mor och far led helvetes kval när jag var sjuk 1968-1970 och låg på Falu lasarett. Men inte jag. Jag var ung, omedveten om allvaret och fick räksmörgås och glass när jag ville. Att de satt hos doktorn och grät och att till och med doktor Arosenius grät det har jag fått höra efteråt. De var i skuggan.

Idag lever många i ”skuggan”, se dom, släck inte lampan!

Kram

Britta