Den skapades i USA av en kvinna vid namn Claudia Evart eftersom hon ville hylla sin sin bror och syster som båda tyvärr dog i unga år. Numera firas dagen på vissa håll i USA och är än så länge rätt så okänd i Sverige.
Jag är i princip emot att ha speciella dagar att fira saker på förutom födelsedagar, men mina tankar om syskon och alla som betyder mycket speciellt nu i pandemitider behöver utrymme! Och är värda utrymme!
Vem minns och kan skratta med mig åt den stunden i Laknäs missionshus, när Edvin Bråmå lyfte på orgelstolen och den gick sönder mitt under gudstjänst och vi på första raden inte fick skratta?
Vem minns hur jag blev ledsen av elstöten från stängslet till korna, men glad för kronan jag fick?
Vem minns när jag fick hjälpa till att dela ut program på baseballmatcherna i Leksand?
Det betyder att alla som har ett hjärta ska firas! Hittills tror jag inte att jag träffat någon som inte har ett hjärta! Däremot har jag ibland funderat över personer som verkat hjärtlösa, men jag tror bara att de personerna inte vet hur man använder hjärtat på bästa sätt. Att ha hjärtat på rätta stället. Hjärtat är symbolen för liv, för kärlek. Något som vi verkligen behöver just nu för att kunna känna hopp och så länge hjärtat kan slå så.
I mitt hjärta ryms kärleken till mina fyra, fina, kloka söner som nu har i uppgift att ge sin åldrande mor kloka råd. Det är viktigt att ha ett öppet hjärta och inse att barnen till och med kanske är klokare, gör bättre val och att lyssna på dom.
En av mina söner mediterar enligt vipassana. Ett av hans kloka val efter en jobbig pubertet. Han har träffat Dalai Lama och mediterat under det heliga trädet och bott i kloster. Han tillbringade en tid i det Thailändska skogsklostret.
I det klostret har också Björn Natthiko Lindeblad tillbringat 17 år som munk. I boken:
”Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk”, berättar han med värme, humor och djup om sina egna tillkortakommanden, vad livet lärt honom och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut. Han säger bland mycket klokskap: ”Det jag värdesätter mest av allt från sjutton års andlig träning på heltid, är att jag inte längre tror på allt jag tänker. Det är min superkraft.” Det blev svaret när en journalist frågade: ”Vad var det viktigaste du lärde dig som buddhistisk skogsmunk under 17 år?”
Att läsa en bra bok är som att ge sig iväg på en resa. Du kliver ut i det okända och låter dig omfamnas av alla intryck och upplevelser. Den här boken är en själslig resa genom inre outforskade landskap. Och när jag nu läst ut boken känner jag mig lite klokare, lite lättare och lite närmare min kloka mediterande son Samuel. Kanske jag bör ta upp TM meditation som jag tillämpade i min ungdom. All kärlek till er!
Slutord från Björn: Universum fungerar enligt följande princip: ” Du kommer att få veta, vad du behöver veta, när du behöver veta det.”
Varför ska du läsa boken? Björns svar: ”Det finns en plats i varje människa där vi kan vila hela tiden, oavsett omständigheterna i vårt liv. Av olika skäl har många av oss glömt den platsen. Den här boken kan hjälpa dig att hitta tillbaka.”
Lämna avtryck, lämna spår efter sig…är det viktigt? Vill jag att någon ska se var jag gått, vad jag gjort? Hur viktigt är det? I skogen kan jag se spår efter haren. Hur gick det, hann räven ikapp den, hur kunde den undvika att lämna spår? I snön skulle jag säga omöjligt. En kreativ, smart hare kunde sätta på sig andra skor. Till exempel varg-skor och lura hungriga efterföljare, kanske till och med göra dom rädda! Tyvärr finns inte den möjligheten för haren, men jag kan ju byta skor och luras. Men vem ska jag lura och varför? Till exempel när jag häromdagen ramlade på en isfläck i skogen, då lämnade jag ett stort spår som gjorde de som kom efter försiktiga. Någon hade ramlat, det var farligt halt just där. Glad över att ingen såg mitt klumpiga fall och att jag inte skadade mig, borstade jag av mig snön, gick vidare med lätt ömhet i kroppen och tankar om skörhet och ålderdom.
Är det viktigt att lämna spår efter sig? Vill jag att man ska minnas mig? Vilka spår lämnade min mor och far? I stugan läser jag försiktiga, ömma brev på gulnat brevpapper mellan min mor och far. En kärlek och en oro över ekonomi och framtid, om att bygga hus om att vårda hemmets härd. ”Mitt hem är vårsol i vintertid. Mitt hem är vila i arbetsid.” Dessa spår efter mor och far är viktiga för mig och ger mig en del svar, och en del att undra. Som Sandra Bates, psykolog som jag fått handledning av, sa: ”Hur vill du bli ihågkommen, vad ska det stå på din gravsten?”
Igen, hur viktigt är det att lämna avtryck? För mig kändes det viktigt att berätta så att mina barn inte har alltför många frågetecken när jag inte finns. Därför har jag skrivit mina böcker. Men också för att jag tror mig ha en förmåga att kunna skriva och bör använda den. Om vi inte lämnar några spår, så har vi ju inte funnits. Tänk tanken: Hur vill du bli ihågkommen?
Mina böcker kostar nu 100 kr styck och kan beställas genom mig: britta.possnert@gmail.com
Jag fyller mina stora fickor på min blåa dunjacka med negativa tankar då mitt Tankerum är fullt, och ger mig ut på en promenad i skogen. Jag tänker mig att jag ska släppa ner dom i mossan där dom landar mjukt, blir ett med naturen och omvandlas till något positivt.
Stegen är tunga då de negativa tankarna tynger i fickorna. Så möter jag en kvinna som stannar upp framför mig och säger: ”Vilka fina färger du har. Vackert blålila jacka och cerise mössa! Man blir glad!”
Är det så enkelt? Sätta på sig färgglada kläder och bli glad? Tror nog det behövs mer om man verkligen mår dåligt. I mitt jobb i psykiatrin träffade jag en deprimerad kvinna och en gång hon kom till mig sa jag: ”Vilken vackert blå kappa du har!” Nästa gång hade hon inte den. Hon ville inte vara glad just då. Ingen djupare analys i detta inlägg. En dag hade jag en röd jacka och en främmande man kom fram och sa: ”Fin jacka, man blir glad.” Varför har då nästan alla människor svart på sig? Kolla på stan nästa gång, så får du se. Kanske man skulle ha en dag för färg? Finns ju kramens dag med mera. Varför inte en färgens dag! Tänk att gå på stan och se en massa färggranna kläder på folk! Vad glada vi skulle bli! Eller?
Nu gjorde jag ju i alla fall någon annan glad och måste tillstå att en mungipa drogs upp på mig. Stegen blev lättare då några tankar ramlade ur fickorna!
Jag lyfte blicken och såg de mäktiga tallkronorna och funderade över hur gamla träden var. Snön som äntligen kommit och lagt sig på grenarna. Hur många år kommer vi att få ha snö på vintern, is på Antarktis, sol och värme på sommaren? Äsch det var ju en av mina negativa tankar: miljön. Nej fokus på NU, hur vackert det är nu och njuta i stunden. I alla fall idag.
Så kommer jag hem och har plats för nya negativa… nej fickorna är tomma och stegen lätta. Du är inte dina tankar, du har dom. Därför kan jag också släppa dom utan att förlora en del av mig själv. Jag kommer in slår på datorn och…
Jag har vunnit en tävling i Skrivarsporren med min novell: ” Mord med en doft av Chanel no 5.” Motivering av Monica Ivesköld Skrivarsporren: ”Bra gestaltning och ett öppet slut som killar i magen.”
Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.” En psalm som min mor som var kantor spelade. Bilden ifrån jul i Ivarsgården. Mor, far, Ramona och jag. Hur menade man? Löftena sviker inte! Vad är ett löfte? Att lova något. ”I nöd och lust tills döden skiljer oss åt” Men om det blir nöd och lusten finns någon annanstans? Måste man döda då? Att lova något är stort. När jag grät mig till en skepparkavaj av min mor, för att alla utom jag hade en (lögn). Då fick jag lova att alltid ha på mig mössa när jag gick på hockeymatch i Leksand. Självklart lovade jag det just då. Höll jag det? Gissa! Att göra ett statement: jag säger till mina kollegor på jobbet att jag inte äter kanelbullar längre. Nästa dag bjuder den ”elake” chefen på kanelbullar. Jag har ju sagt och lovat mig själv att inte äta dom. Dumt löfte! Med det vill jag ha sagt att lova inte för mycket inför 2021! Ett brutet löfte är så jobbigt. Jag vet och har brutit så många, varvid jag sjunkit ännu längre ner i den dåliga självkänslan. Kanske nästa bok:” brutna löften” . Dock lovade jag min mor att någon gång skrivs en bok, även om det tog över 60 år, så gjorde jag det. Kanske ska jag göra som Birgitta Backlund, plasta in boken och lägga på mors grav. Undrar vad hon skulle tycka? Kanske skulle hon bli ledsen över det hon inte visste? Jag önskar er alla skrivande, läsande, engagerande, fantastiska vänner ett helt nytt 2021 utan löften! Jo ett löfte: hör av dig!
Advent betyder ankomst att vänta på att någon ska komma. Mitt barnbarn väntar på att tomten ska komma. Hon känner sig trygg och helt säker på att han kommer, för det har mamma och pappa sagt. Vilken lycka, vilken glädje! Tvivel är till för dom vuxna. Dom som på grund av fakta vet att inte tomten finns. Dom som har vuxit, blivit längre och ser allt uppifrån. Ser hur det ser ut i världen. Ser hur folk förstör för varandra. Hur många verkar hata världen genom att skräpa ner och förstöra miljön, och döda varandra. Dom vuxna ser på nyheter och följer eländet i världen och blir därav tyngda, men försöker ge barnen som inte ser det, hopp. Dom vuxna förstår att tomten inte kommer, att världen inte blir bättre, att pandemier kommer att de själva inte är odödliga. Advent, tända ljus efter ljus och komma närmare. I kristet sammanhang tänker man att man kommer närmare Jesu födelse. För barnen är det nog mer tomten som man längtar efter och paketen. Jesusbarnet blir glömt bakom krubban och glöms läggas fram. När slutade jag att tro på tomten? Jag minns inte det, men jag minns stämningen på julafton när far läste julevangeliet, mor spelade ”hell dig du härliga julafton klara” på pianot, jag sjöng duett med min bror, tror det var ”nu tändas tusen juleljus”. Och tomten kom, och jag fick min kitty-bok.
Vad jag önskar att jag vore en liten flicka som väntar på tomten och som inte hyser några tvivel om att det är sant. Vi behöver glömma elände för en stund, leta fram barn-känslan, hitta tro på något, värmas av alla ljus. Jag vill att min man kommer hem från sin behandling idag och mår bra och att han och jag kan känna hopp. Vi behöver ge barnen hopp. Adventskalendern kom 1880, en mamma gav sin son 24 kakor för att räkna ner till julafton. När sonen blev vuxen blev han delägare i ett tryckeri och utvecklade adventskalendern.
Jag öppnar lucka 21 och ser ljus, det ger jag till er. Låt oss alla vara barn på julafton och glömma för en stund och minnas barndomens jul, och glädjas åt det vi har och sjunga. ”Nu tändas tusen juleljus”.
Nobeldagen, fest, fina kläder, god mat och bubbel! Intressanta föreläsare, varav man förstår…en del.
”Jag befinner mig nu gåendes uppför trappan till Uppsala universitet. Jag har sett på film och på TV när Nobelfesten gått av stapeln, hur man på ett graciöst sätt håller i sjalen och den lilla väskan med en hand och lyfter upp en bit av klänningen för att inte trampa på den i trappan med den andra. Jag känner mig stolt för att få vara med här, även om jag bara är ”fru” till någon. Tre timmar hos frisören har gett resultat. Men nu gäller att komma ihåg alla andra regler. Inte dricka om inte någon skålat med dig. Vilken sida bordskavaljeren sitter på. Hålla tyst om tidigare liv som inte är av akademisk karaktär. Men vad pratar man om då? Jag försöker med några vita lögner och svettas igenom denna första middag i detta sällskap. ”
Kanske skönt att slippa ändå. Att få vara i sina slitna jeans och favorit-tröjan och slippa dölja sitt förflutna. Om du vill veta mer, köp min novellsamling: ”Novellfesten” och ha en fin Nobel-dag.
Snöflingor som ser ut som vita små stjärnor tar sig sakta ner mot jorden och lägger sig som ett vitt täcke över hösten och det blir vinter. Några stannar till på den stora granen vid stugan, men dansar vidare ner när en blåmes sätter sig på en gren.
Här i min skrivarstuga är allt så nära. När det blåser knakar det i väggarna. När det regnar måste jag ta paraplyet till dass och hör hur det smattrar på plåttaket när jag sitter där. När kylan kommer känner jag att huset inte är helt isolerat, men tänder i kaminen och i öppna spisen och inlindad i en filt och med fårskinnstofflor på, är jag.. nära. Här kommer tankar som jag glömt, känslor som jag glömt, ord som jag glömt. Magiskt! Precis som första snön, magiskt!
”Britta är inte så stark.” Min mor tog min blivande man åt sidan och informerade honom.
Å, vad jag har funderat på vad hon menade. Hon lever inte och jag får inget svar. Menade hon fysiskt? Jag låg ju på sjukhus i nästan två år. Eller menade hon min huvudvärk som finns med mig än? Eller kan hon ha menat psykiskt? Att jag inledde relationer som inte var bra. Var det en svaghet? Att jag var en sökare och inte nöjde mig med Leksand och ifrågasatte mina föräldrars val?
”Du måste äta gröt för att bli stark,”sa min mor. Jag hatade gröt och gör det än idag. Det hatet blev en novell: Grötminne, i ”Novellfesten”. Mina bröder åt gröt och blev starka, tror jag. Jag bestämde att jag inte ville vara stark, i alla fall inte om det innebar att äta gröt. Jag tror att om man kan visa svaghet då är man stark. Mina vänner säger att det var starkt att skriva en bok som pensionär. Starkt att skriva om sårbarhet och svagheter. Att skriva om jobbiga saker och sanningar kräver styrka. Speciellt när en del i omgivningen inte tyckte att man skulle berätta om sånt. Då blev jag svag en stund, men nu är jag stolt över att min livshistoria finns på pränt. Vad min mor menade vet jag inte, men hon sa nog det av omsorg.
Idag måste jag vara stark och hålla ihop, då vi har allvarlig sjukdom i familjen. Här menar jag att stark är att hålla ihop som hustru, mor, farmor. Det innebär inte att inte visa känslor, men att kanske glömma sig själv lite och se till att allt fungerar och ”lugna”. Spikmattan som lades ut för ett år sedan, däcken är inte lagade än. Undrar vad mor skulle ha sagt?
Jag tänder ett ljus och ser ett rådjur på åkern. Undrar om det får något att äta? Bara inte mössen kommer in! Jag gör iordning en glywein på österrikiskt vis, tittar ut över åkern och ser Hjortgården och minns min morbrors fru Berta från Tirol. Ett exotiskt inslag i Boda. Det lyser hos Ollas-Hans. Jag känner mig trygg här. Nu kan jag färdigställa min roman. Och jag tror att det blir en jul i år också, men på mycket annorlunda vis. Vi låter inte corona och cancer dominera, vi gömmer dem bakom julkrubban.
”En liten flicka, 8 år gammal har klätt sig i finaste röda manchesterklänningen och vita strumpbyxor. Hon rättar till strumpbyxorna som vill åka ner i grenen och knäpper ihop spännena på de svarta lackskorna. Hennes mor har gjort två långa flätor av hennes ljusa hår, och satt i röda sidenband längst ner. Hon heter Britta.
Hon ställer sig på knä på en av stolarna i salen och trycker ansiktet mot fönstret. Det är magi i luften. Hon har hört att om en stjärna faller, så får man önska sig något. Britta ser när snön faller ner och undrar om det också gäller snöstjärnor?”
”En kväll när drömmar kan slå in”, en sann novell ur min novellsamling: ”Novellfesten.”
När snöstjärnorna dalar ner utanför fönstret, passar jag på att önska att alla får en fin tid fram till jul och att några av er köper mina böcker!
Är det viktigt att se målet? När jag gick en promenad med mitt fyraåriga barnbarn häromdagen, så blev hon trött på att gå. ”Farmor jag orkar inte gå,kan du bära mig?” Jag insåg att jag inte skulle orka och det var inte långt kvar tills vi skulle se husknuten. Jag funderade över om hon var så trött eller bara uttråkad? Tänk om hon inte orkar? Så ser vi gården och då…springer hon hem! Hon blev hur pigg som helst!
Är det hjälp att ha mål,eller begränsande? Jag tänker analysera det i mitt skrivande. Om jag har ett färdigt mål med min roman, vet hur det ska sluta,till exempel med ett bröllop eller med en begravning,typ. Då är det väl bara att skriva på tills jag kommer fram dit? Det kan vara en hjälp,men också ett hinder för det kreativa. Jag måste ju hålla en linje som passar till slutet.
Om jag inte har ett mål, utan bara börjar skriva och har flow, så kan det sluta hur som helst. Det kan bli spännande, men det kan också bli dåligt.
I det verkliga livet har vi många mål, men är de för låsta så hindrar det oss att leva lite som vi vill. När jag arbetade som KBT-terapeut uttryckte vi vikten av att ha mål, men rimliga. Det är en balansgång. Nu när jag är skrivande pensionär så sätter jag målen lågt..tror jag. Jag blir bara besviken om jag inte lyckas nå det jag satt upp. Så nu är målet att leva några år till. Jag ser gården.
Brittas tankerum 