Brittas tankerum

”Under den pågående debatten kring vilken terapi som är mest effektiv, KBT eller psykodynamisk, känns det viktigt för mig att lätta på trycket. Speciellt då jag för närvarande går en steg 1-utbildning med KBT-inriktning. Det är inte svårt att känna entusiasm inför denna terapimodell, då redan utbildade och invigda KBT-terapeuter föreläser och gör allt för att övertyga oss om att detta är det ”enda rätta”. Min nyfikna och något naiva inställning till livet gör det dock svårt för mig att hålla tyst.

I 30 år har jag arbetat med stödsamtal för människor som snubblat på livets stig och min erfarenhet är att det är kontakten med patienten som är det viktigaste. Om inte första mötet blir ”bra” så spelar det ingen roll vilken metod jag använder. Det är människor det handlar om och vi kan inte stirra oss blinda på vilken terapi patienten ska ha. Vi måste möta patienten med respekt för hens historia. Sedan kan man naturligtvis ha hjälp av olika terapiformer.

Trots att jag nu går en KBT-utbildning vill jag inte bli fast i ett ”fack”. Jag kommer alltid att först och främst se till personen och hens historia.

Ett viktigt möte kan se ut så här:

Du sitter mitt emot mig i den gråblåa fåtöljen i mitt rum. Besöket som har varit ett livsavgörande beslut för dig kommer att ta 45 minuter. Dörren är stängd, röda ”upptaget-lampan” lyser, så att ingen kan störa vårt möte. Du sätter dig försiktigt, som man gör på okänd plats, ytterst på fåtölj-kanten. Benen tätt tillsammans, händerna håller krampaktigt i varandra för att hålla ihop hela dig. Dina sorgsna, vilsna ögon och sammanbitna mun talar om att vägen hit har varit svår, kantad av faror och smärta. Du har ärr, men också sår som inte läker, du känner inte tillit till någon. Du är spänd och vågar inte ändra ställning. Din blick far ändå snabbt igenom rummet för att identifiera faror och hitta livlinor. Jag sitter mittemot dig i en likadan fåtölj. Skillnaden är den att jag har suttit här många gånger, i många år. Livet är orättvist.

Du stannar med blicken på en tavla med texten: Tankar tar tid”. Jag kommenterar detta som en förlösande inledning på vårt samtal: ”Ja, tankar tar tid. Jag köpte den i Dalarna. Den blåa färgen på ramen matchar fåtöljerna.” Du ler ett försiktigt leende och flyttar in en bit i fåtöljen. Ett första steg är taget. En resa har börjat.

Jag sträcker fram mina händer och du lägger pusselbitarna av ditt liv i mina händer. Tillsammans ska vi lägga pusslet, laga skadade bitar, kanske skapa nya.

En behandling har just inletts av ett avgörande första möte. Vilken metod jag sedan väljer är osäkert. Det jag däremot vet är att jag fortsätter att fokusera på det viktiga mötet.”

Ps. Detta skrev jag i en tidning för många år sedan. Jag arbetade sedan som KBT-terapeut och använde KBT som ett bra verktyg, men fortsatte att fokusera på mötet. Innan artikeln publicerades ifrågasatte man mitt motiv, om jag inte tyckte KBT skulle an vändas. Så menade jag inte. Fick dock positiv respons och ser tillbaks på ett givande arbete med relationer.

Det var den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag var 16 år och inlagd på avd 13, kirurgen Falu lasarett. Allting började en kall novemberdag 1968. Redan då hade jag fått smällar i livet som man inte ska få som ung tonårstjej redo att ta sig an livet. I det som hände 1968, kom ”det andra” i skuggan. Transporterad i Leksands enda bårbil till Falu lasarett, kräktes jag och hade vansinnigt ont i magen. Sedan följde två år av sjukhusvistelser. Många operationer, brusten blindtarm, en äggstock bort, varfistel, feber på 41 grader, sänka på 140, senare skrivs jag ut efter att ha blivit vad man kallade: ”ett mysterium”. Att bli helavtvättad i sängen och få kissa i bäcken, blev en vardag för mig. Detta fick mig att känna stor respekt för unga människor som jag vårdat senare i livet. Man vänjer sig, även i svåra situationer. Jag tror att det är nödvändigt att vänja sig för att stå ut, när inget alternativ finns. Så tänker jag också om Josefin Nilsson. När andra säger: ”det är bara att gå, varför går hon inte?” De vet inte. Jag vet. När jag var ”gisslan” i en liknande situation, fanns hot om att skada andra i min omgivning. Det var då självklart att vara kvar. Men, jag hade önskat att någon hade ”lyft” bort mig, burit mig mjukt och ömt därifrån. ”Älska mig för den jag är”, inte för att du måste, inte på ditt sätt…

”Det blev solförmörkelse när du gick”..det var en tant som låg på samma sal som min som sa det. Jag spred tydligen solsken trots min sjukdom. Jag visste inte hur sjuk jag var, visste inte att jag höll på att dö.. förrän prästen kom. Han log när han lämnade salen, han visste att jag skulle överleva och gav min mor och far hopp.

Idag har jag respekt för livet och för min nästa. Kom ihåg, lyssna och framförallt, stör om du anar att någon mår dåligt.

Jag har aldrig tyckt om ordet hat, att hata. Jag har sagt att jag aldrig hatat bara tyckt illa om vissa, väldigt illa om en del. Men var går gränsen för att känna hat? Jag är uppvuxen med starkt troende föräldrar som jag aldrig hört uttala ordet hat. De lever inte nu, men jag undrar vad de skulle sagt om de fått veta, det deras dotter varit utsatt för? Skulle de förlåta?

I min bok: Under ”bara britta”, beskriver jag i ett kapitel som heter:” gisslan om en person som jag idag tror är den enda person jag hatar, finns inget annat ord för det han gjorde.

Utdrag ur det kapitlet: ” en viss intern på Tidaholms-anstalten kan avkorta sin strafftid och komma ut i samhället  till folkhögskolans värld, på grund av sin höga intelligens eller hans starka ambition att bli fri från det brott han faktiskt gjort. ”

Han öppnar min post för att vara hjälpsam, han låser min dörr för att skydda mig. Sakta och smidigt kliver han över tröskeln till mitt liv. Han har nyckel och kommer när han vill. Jag förintas själsligt av smällarna. I mörkret hittar jag reträtt-vägar genom ”ofarliga” vänner. Jag föreslår honom att vi ska säga att han gjort slut. Då sa han att ingen skulle tro det. Då först förstod jag att också han var ett offer.

Ingen visste, eller alla visste. Detta skriver jag för att belysa att vi är många som lidit som Josefin Nilsson, och det är många som är som ”han”. Jag vill inte heller nämna den idioten vid namn. Det ska de inte få. Min förövare är idag präst, han som sa att han var ”djävulens son”.

Så började sagorna när jag var liten. Vad var det för fel med det? De hade en början, en mitt och, inte att förglömma, ett lyckligt slut. Idag, som författare är det strängt förbjudet att börja en roman på det viset. Nej, det ska vara spänning från början, rakt in i ett drama, så läsaren blir nyfiken. Har man inget spännande att komma med, så kan man låta bli att skriva. Men det jag undrar över idag är, varför det är så fel att börja med: det var en gång? Kanske att vi inte har tid att lyssna, vi är för stressade. När jag skrev barnsaga när jag var åtta år, så började jag med: ”det var en gång en fattig flicka”. Det var ju i och för sig ett drama. Men sagan slutade med att hon blev lycklig. Alltid bra slut. Det var en så skön känsla. Alla sagor slutade bra. Nu slutar alla bra romaner med en ”cliffhanger”, man ska undra och ges utrymme att grubbla litegrann. Skapa en oro. ”Du ska inte tro att allt är bra, det är det inte..”

Vad vill jag säga med en bok? Ibland är det ”bara” i terapeutiskt syfte, ibland vill jag  berätta något. Få någon annan att se mina tankar, dela med mig, kanske få svar, väcka debatt. Därför känns det bra med mitt ”tankerum”, så jag kan tanka ur lite av de tankar som trycker på.