Brittas tankerum

Lucian lugnar med sin sång och sitt ljus…eller? Ljuset slocknar och det är lika mörkt igen. Låter väldigt dystert, men verkligheten kryper på mig.

Tidig morgon i Åkerö, Leksand. Mor skulle spela på orgeln i missionskyrkan och jag skulle få gå framför Lucian. Andäktigt i nystruket vit skjorta och glitter i mitt långa hår som var utsläppt och det syntes att jag haft flätor tidigare. Jag visste inte vad det handlade om, men mor och far var stolta och det räckte. Kärlek.

Tidig morgon på Vackra Birgers väg i Uppsala. Fyra nystrukna stjärngosseskjortor och en vällingflaska och en leverpastejsmörgås som färdkost till dagiset. Ingen av de fyra gossarna var speciellt glada för att bli väckta till vad!? Varför måste vi upp när alla sover. Men mor o far var…glada, inte pigga, men glada över att ännu en gång lyckats få med alla, torkat tårar och lovat nåt gott till efteråt.

Vid dessa tillfällen märkte jag inte mörkret, och njöt av sången och var trött men nöjd över dagen.

Idag gör sången ont, väcker minnen som borde ljusa upp mörkret. Vi skulle sitta här vid Luciamorgon och minnas och skratta och till och med tycka att det är skönt att slippa. Men det är kallt och ljuset har slocknat, men filten värmer och minnena så småningom.

Men, vi skulle ju bo på samma adress livet ut? Vi skulle åldras ihop på verandan till stugan i Boda. Vi skulle dricka morgonkaffet när Hasse plöjde på åkern. Vi skulle undra hur länge han skulle orka, han var ju ändå snart 80 år. Han lever än, men inte du. När vi kasserat våra första duxsängar och köpte två nya sa du:”dessa har vi tills vi dör nu”. Vi planerade ett liv i tvåsamhet. Sängarna skulle vara av bra kvalite. Och den har hållit för hela familjen på sex personer. Det vill säga åtminstone för fyra i taget. Dom små kalla barnfötterna mot mina ben, sen kom nummer två som också vaknat och frusit. Och när nummer tre kom, så gick du till ett av barnrummen. Utträngd i kärlek. Ingen av oss kunde sova, men de små liven somnade i våran värme och vi var lyckliga men trötta.

Allt det vill jag prata om. Men du har ny adress och vi bor inte ihop längre.

Bland alla kartonger, böcker och minnen hittar jag små kärleksbrev som vi skrev till varandra. Det stärker mig, när jag funderar på om jag varit tillräckligt bra för dig. Dom gånger vi varit oense och befann oss i tystnad istället för att bråka. Vi ville inte såra varandra, men gjorde det ändå genom att inte använda ordet. Vi respekterade varann, men skulle jag ha visat min uppskattning mer? Skulle jag ha stannat vid din sida sista natten, fastän du sa nej?

Frågorna kommer i ett förseglat brev till himlen. Svaret ska skickas till Börjegatan.

att jag nu har köpt en lägenhet. Men Göran den blev inne i stan. Centralt och bekvämt, i ett hus från 1938 med öppen spis, balkong, hiss med galler. Nej, det skulle du inte ha valt. När vi träffades för 43 år sedan sa du med viss oro: ”ska vi bo i en antikbod?” Ja jag gillar gammalt och nu är jag gammal själv och vill matcha omgivningen. Eller? Nja, men om vi hade fått fortsätta livet tillsammans hade vi nog tillsammans valt annan bostad. Men jag har fått veta nu efter att du lämnade livet, att du i kärlek sagt till Samuel: ”mamma ska ha det bra”. Jag gråter av kärlek när jag hör dom orden. Nu kommer jag att få det bra, men önskade att du kunde se. Kan du det?

Jag står vid din grav och det regnar och är kallt och jag har glömt tändstickorna. Jag är ledsen och lite arg och du är tyst. Försöker stjäla eld från en annan grav. Lyckas inte. Jag behöver en kram. Så glömde jag p-skivan. Sånt som aldrig skulle hända dig. Jag vill vara en trygg förälder för mina barn, inte behöva fråga barnen om råd om allt som du hjälpte mig med. Vill inte vara svag. Men jag har tatuerat in en koltrast på min vänstra axel. ”farfar vakar över dig” sa Vilja. Den koltrasten som pickade på rutan natten då du dog.

Göran, jag ska göra mitt bästa.

Var det här i sommarfamnen som hemligheten skulle avslöjas? Hemligheten som jag burit ensam i flera år, men som från denna dag för fyra år sedan skulle bli hela familjens angelägenhet. Då började en kamp om tiden. En kamp där vi i familjen jobbade i motvind, men försökte att leva så normalt som möjligt. För hans skull, för vår skull. Läkarna gav upp, men vi hoppades på under för hans skull, för vår skull.

Idag är det ett år sedan som koltrasten pickade på rutan och Göran lämnade oss. Han, vi hade förlorat kampen mot cancern. Vi hade förlorat en make, pappa, farfar, son, svärfar och vän.

Idag är himlen fortfarande blå och Siljan förbereder sig för hösttäcket. Stugan där Göran älskade att vara står i höstskrud och påminner oss om en kärlek som ska bära oss vidare i livet. Utan honom men med våra minnen.

Tacksam för våra 40 år tillsammans!

Britta

Jag tyckte det var jobbigt när jag suttit hos frissan en hel dag och kom hem och du sa: ”du kunde ju ha klippt lite mer!” Men å vad jag saknar dom orden nu. Kom hem och tittade mig i spegeln och konstaterade att du nog tyckt att det var okej nu. Men det är så tyst. Jag åkte till graven och såg en humla bland dina blommor. Några tårar vid din mäktiga gravsten. Om du visste hur viktig du var, så skulle du kanske hållit dig kvar. Eller nej det går ju inte. Men att orka tystnad är svårt. Att orka ta beslut som du tagit, att orka lita på min egen bedömning, att orka tystnad

Hur ska vi orka livet, när döden är så nära? Hur kan vi orka gå på den grusiga vägen, när någon tagit skorna? På en sekund kan vi vara borta, eller hemma, i livet eller i döden. Det finns inget mittemellan…eller jo, det är när vi vet att vi inte får några nya skor och att när dom är utslitna då är vår tid på jorden slut. Det är ett limbo-stadium som sliter på hela människan. Men orka livet när solen går ner bakom dasset och veden behöver fyllas på i vedboden för de levande, de som behöver värme för att inte bli kalla. Att orka livet fastän döden nytt hämtat, det är svårt fastän vi vet och vi är kloka och förståndiga och vi förstår…men åt skogen med alla kloka förståndiga!! Vi har känslor, som tur är och vi fyller på veden för vi vill värma oss vid brasan, vi vill inte bli kalla än, men vi får undra, hur orka livet?

Kan man förbereda sig på hur man kommer att reagera? Häromdagen tänkte jag på att vi har så många minnen lagrade vare sig vi vill eller inte. När jag passerade en hållplats med bussen, så mindes jag en händelse som inte ägde rum där, men samma minne kommer varje gång just där. Vet inte varför? Ibland är det bara något jag hört om någon, men det jag hört kommer till mig vid samma plats. Låter lite flummigt, men minnen lagras även om de inte är svåra.

Nu skrev precis min yngsta son som är på Korfu, att han tagit sig till toppen på ett högt berg på Korfu och tänt ett ljus i ett kapell och haft ett samtal med sin pappa. Göran gillade Grekland. Så nu trillade tårarna och allt blev jobbigt. Imorgon ska jag åka till stugan för första gången och bo där själv. Och där, där finns minnena, det blev påtagligt nu. Men man kan inte förbereda sig, eller?

Klarar jag av att hissa flaggan på det sätt han gjorde? Och så få igång gräsklipparen. Sätta upp sommargardinerna det var min uppgift. Nu får jag planera för vad av allt i vårat hem som ska till stugan när jag flyttar. Ensam är inte stark, det har jag aldrig trott, vi behöver varandra. Vi är änglar med bara en vinge och vi kan bara flyga om vi håller om varandra. Jag får hålla mig på marken.

Mina älskade söner kommer med så mycket känslor nu och dom rinner nerför mina kinder.

Imorgon är första dagen…

Klyschigt, absolut men total sanning. Jag ser det som att livet är en balansgång. Om livet bara gav, så skulle det bli överfullt på vår jord och vi skulle inte veta att vi måste vara rädda om varandra, att vi måste leva livet nu. Om vi som ibland är ledsna ibland (det är väl alla!) skulle få bestämma så skulle alla få leva mellan födsel och 90 år ungefär. Mer normalt att få sörja sin 90-åriga morfar än ett barn eller ungdom. Alla skulle få fira dop, konfirmation, student, fira kärlek, fira ny familj. Vi skulle orka ta en förlust av äldre släkting och känna tacksamhet för livet hen har fått och för livet vi har i kärlek.

Men obalansen är ett faktum i livet, när vi förlorar fler än vi berikas med. I alla fall är det så vi känner i stunden. En del unga dör (Some die Young) och en del blir över 90 år. Och det är ju inte så att de elaka (inga namn) tas bort och de ”goda” får leva vidare. Ingen rättegång, ingen köbildning, ingen kan påverka. (Om vi räknar bort kriget). Har vi balans ändå? När vi får en allvarlig sjukdom, ställs livet på paus. Vi blir mer ödmjuka inför vardagen. Vi lever mer intensivt. Ibland är det först då vi uppskattar det vi har.

Igår fick jag veta att min svärdotters syster förlorat sin man i ett land långt borta. En änka och två pojkar sörjer och kan inte komma till begravning i annat land. Den orättvisa balansen ger sig tillkänna. Så fruktansvärt tragiskt där en person inte fick rätt vård i tid! I alltihop känner jag tacksamhet för att min man dog hemma och alternativen till vård var utprövade. Vi sa godnatt och han somnade in i evigheten. Tankarna nu går till mina nära och till deras nära och en stundande flygresa för någon till tröst.

Samtidigt ger livet kärlek tack och lov och vi hoppas den överväger efter ett tag. En balansräkning är gjord.

Hur släpper man det som är tungt? Skrev en gång att jag packade fickorna fulla med negativa tankar och begav mig ut på en promenad. Sedan släppte jag ut dom så dom landade mjukt i mossan, och stegen blev lättare. Jag mötte en gammal dam och hälsade och sa att hon hade fin kappa. Hon blev glad och jag mådde bättre.

Nu är det ju så att fickorna fylls på igen, och nu orkar jag inte gå ut och gå. Hosta och lock för öronen hindrar mig och ger mig en massa negativa tankar. Men om jag tar av mig jackan med fickorna, försvinner tankarna då? Nej, de måste landa på ett bra ställe för omhändertagande för att kunna släppa taget om mig.

Men nu finns förstås pennan! Hur kunde jag glömma det! Jag kände att jag begravde pennan när jag begravde min man. Men han skulle inte ha velat att jag slutade skriva. ”Himlen är oskyldigt blå, och Siljans vatten är iskallt…” nu är anhörigboken på gång. Och intervjun till Bodabygden sommarnummer är klart! Och idag måste jag förbereda för maratonläsningen med Fåröakademien i september.

Så är dom negativa tankarna borta? Nej, men har distraherat mig ett tag med att skriva.

Vi försöker igen, tystnad…tagning…

Det kommer ingen in på scenen, det spelar ingen roll hur många gånger jag säger tagning, det är bara tystnad…

Jag låser upp dörren, kliver in i vårat….mitt hem. Jag hänger av mig jackan, sparkar av mig bootsen, ställer ner weekend-väskan med en duns…tystnad…scenen är tom…fåtöljen är tom, jag måste kissa och blir glad av spolljudet på toaletten och förvånas över vad som är viktigt just nu. Då går något sönder, inte en vas, inte en tallrik, nej vem bryr dig om sånt…mitt hjärta går sönder och tårarna letar sig ohämmat fram ur ögonen och det går inte att få stopp…

Men hallå, vill någon veta hur jag haft det på kryssningen? Jag irrar runt i huset och letar bortom tystnaden, jag fryser, men vem bryr sig, tystnaden omger mig…tårarna sköljer bort realistiska kloka tankar, de sköljer bort allt kärleksfullt runtomkring, en gardin av tårar avskärmar mig från Världen..

Tystnad…tagning…

Jag behövde tystnaden, när jag insåg det kunde jag möta smärtan och tagningen kommer när den behagar utan min kontroll, det är det läskiga…