Brittas tankerum

Jag försöker minnas hans röst, men hör inget. Den hörs inte på fotona i albumen. På nästan alla kort från den tiden så ser alla väldigt lugna och trygga ut. Kanske är det dom svartvita fotona som ger allvaret. En närvarande fotograf som ber objekten le och vara stilla. Till och med barn sitter still. Min far ser trygg ut och säker på något vis. Han tvivlade varken på Gud eller på mor och verkligen inte på mig. Jag vet, eller jag tror, att han blev ledsen när jag inte förstod vad livet gick ut på. Men han sa inget. Han bara fanns där. När han talade i Missionskyrkan grät folk, även han. Jag förstod inte, men såg att något fanns som gjorde folk upprörda, eller nej, glada så att dom grät.

Jag skrattade när jag kom hem från vårdskolan och far hade dött. Mor blev förskräckt. Jag var ju bara 21 år och ville inte vara med om det som då skedde.

Far jag letar bland brev och hittar en kärlek, men undrar ändå vem du var?

En helg för att minnas, gå över kyrkogården, höra den krispiga kylan under kängorna, kalla fingrar när man tagit av sig vantar för att tända ljuset på den plats där släktens aska är nergrävd. Värmen som känns av ljuset, värmen av att se namnen på gravstenen. Och så kommer kylan tillbaks, saknaden, vantarna är för tunna, graven är för djup och minnena är för långt borta. Så påminns man om livet, när barnbarnets lilla varma hand i min och hon undrar vem som grävt ner människorna. Då blir det varmt. Sen blir det kallt igen när jag inser att döden är nära, sjukdom som kyler. Men väljer ändå att avsluta med värmande äppelglögg och hopp och tittar in i brasan i kaminen med fårskinnstofflor på och vilar.

När jag var ung och grön, eller i alla fall ung och relativt oerfaren och ny inom psykiatrin, så klev jag in på en av Uppsalas mest kända terapimottagningar för att söka jobb. Ganska snart blev jag oerhört, överraskande medveten om mitt utseende.

På den tiden gällde velourkläder och bekvämt mode. Män och kvinnor ganska lika klädda, runda glasögon och intellektuell blick. Jag hade dagen till ära tagit på mig bh under min ljusblå tshirt och hade en lång volangkjol och sandaler. Mitt långa solblekta, blonda hår var utslaget. Till en början kände jag mig rätt så bra.

Jag blev placerad på en stol med ryggen mot ett fönster. Solen sken ilsket och gjorde mig svettig, men vågade inte flytta mig. Benen i kors och låren klibbade emot varandra. Nu började jag fundera vad jag gjorde där! Mittemot mig satt 6 hungriga intervjuare med ett gemensamt intresse: att krossa mig! Nej, så var det nog inte, men terapeuter har en förmåga att se rakt igenom en. Först bara stirrade de på mig, ville väl testa om jag höll för det. Enligt vad jag lärt mig i sociala sammanhang, var att le och se snäll ut. Jag kan säga att det hjälpte inte här, eller var till och med negativt!

Där sitter jag och svettas och är rädd för att det ska synas och att jag ska lukta illa. Jag vågar mig på att byta ben och lägger nu det blöta, svettiga benet över det andra och rättar till kjolen. Det blev tyst. Så tar den kloka kvinnliga överläkaren ordet och säger:

”Det där ljusa långa håret och leendet har du kommit långt på?” Egentligen inte en fråga, det var ett konstaterande! Hon hade rätt! Det hade funkat många gånger! Men inte här! Nu var jag helt säker på att jag inte fått jobbet, men vet ni vad: jag fick det!!!

Men, jag gick till en frisör och sa gör vad du vill. Det blev page. Sen köpte jag nya kläder, en marc o polo- tröja och mörkblå jeans. På min promenad genom stan såg jag mig i skyltfönstren och blev rädd! Vem var hon? Blev jag en bättre terapeut? Hängde det inte på håret?

Det är mitt ordspråk. Men hur väl stämmer det? I mitt jobb som terapeut tidigare, hjälpte jag många att göra just det, släppa det tunga för att vingarna skulle bära. Så många kloka ord på vägen. Men hur väl tar jag hand om mig själv?

Ur sorg växer kärleken starkare, det är sant. Man påminns om kärleken som funnits och som ska bära vidare. Men gör den det? En välmenande klapp på axeln: ”Dags att gå vidare nu.” Men hur kan vi gå vidare när saknaden tynger? Hur kan vi flyga när skorna är fyllda med bly? När förändras det läget?

Det låter väldigt tungt och det är det, ibland. Hur kan vi glömma och gå vidare? Leva på minnen, är inte det att stanna? Minnena ska ge kraft. Men minnena sitter ju i väggarna, finns i gräset där vi går, bland stenarna på grusgången, i den hemvävda duken, i dofterna. Jo, jag vet, minnena ska vi vårda som juveler. Kanske lägga dom i en ask och bara ta fram dom ibland.

Hur kan jag flyga, eller är det att fly? Kanske jag ska vara mer på jorden, bli vän med gräset där jag går. Förundras istället för att förfäras.

Jag kan ibland avundas psykopater, som är fria från känslor. Jag känner så mycket att jag går sönder. Jag kan till exempel bli ledsen när jag ser en ensam ledsen pojke på bussen, eller ett barn i barnvagn som försummas av sin mamma. Jag vill liksom ta hand om dom! Nej, jag vill inte bli psykopat, har levt med en. Jag kan inte ta hand om alla olyckliga, kan inte rädda världen. Är inte Florence Nightingale. Ingen annan ska behöva ta hand om mig heller. Nej jag kan inte flyga..än, jag ska bara ta av mig blyskorna och bli vän med marken där jag går, barfota.

”Är det här platsen, jag kan finna ro, lägga ner mitt huvud och våga känna tro,

är det här platsen där själen läker, säg att det är så, är det här året då allting vänder..”

Nyss hemkommen från min skrivarstuga så tar jag Peter Jöbacks ord som kompass i mina tankar. Platsen för att skriva var där, själen läker, men är det här året då allting vänder?

Det var viktigt för mig att berätta min ”sanna” historia i min självbiografi: Under ”bara britta”.

Under en orolig tid när livet gjorde en paus och jag fick svårt att andas, kom min novellsamling: ”Novellfesten”.

I slutredigeringen av min första roman, behöver jag sälja undan lite böcker. Eller, nej, jag menar att jag vill dela med mig av mina texter och få feedback! Något som man som amatörförfattare aldrig får för mycket av. Jag vill att Du blir en del av mina ord, av mina tankar.

100 kr styck för böckerna, eller 250 kr inklusive porto för båda. Mail: britta.possnert@gmail.com

”bara britta”

Det kanske är först nu jag kan förstå hur mannen känner det som står bredvid sin älskade kvinna som ska föda deras barn. Han ser henne kämpa, lida ha ont och ber om hjälp att slippa föda. Han försöker påminna om andningsövningarna från profylaxkursen och får svordomar tillbaks. Han masserar ryggslutet som han lärt sig. Hon slår bort hans händer, gråter. Han vill också gråta, men det ingår inte i ”skugg”-rollen. Han läser på registreringsapparaten och berättar att snart kommer det en stor värk, och skyndar att tillägga, och det är nog den sista. Hon skriker att han måste hämta en sköterska. Han skulle ju kunna springa därifrån..men hur skulle det se ut. Som i filmen: ”Turist”, där mannen smiter när en lavin kommer. Nej, han måste vara det stöd en blivande pappa ska vara. Sköterskan kommer och går direkt till ”henne”! Självklart! Men nu mår han dåligt! Vem ser honom?

När vi höll på att förlora en treårig son och jag var gravid och födde ett nytt barn tre dagar efter, så frågade de efter förlossningen: ”Vi ser vad ni varit med om, har ni fått prata om det?” Nej, det fanns inte tid och egentligen hade vi inte tid att må dåligt med fyra små barn. Skuggorna gråter.

Att stå bredvid är ibland svårare än att vara mitt i, om ni förstår mig rätt. Många blir trasiga inuti, varning för sprängning! Men det syns inte i skuggan.

Min mor och far led helvetes kval när jag var sjuk 1968-1970 och låg på Falu lasarett. Men inte jag. Jag var ung, omedveten om allvaret och fick räksmörgås och glass när jag ville. Att de satt hos doktorn och grät och att till och med doktor Arosenius grät det har jag fått höra efteråt. De var i skuggan.

Idag lever många i ”skuggan”, se dom, släck inte lampan!

Kram

Britta

Den skapades i USA av en kvinna vid namn Claudia Evart eftersom hon ville hylla sin sin bror och syster som båda tyvärr dog i unga år. Numera firas dagen på vissa håll i USA och är än så länge rätt så okänd i Sverige.

Jag är i princip emot att ha speciella dagar att fira saker på förutom födelsedagar, men mina tankar om syskon och alla som betyder mycket speciellt nu i pandemitider behöver utrymme! Och är värda utrymme!

Vem minns och kan skratta med mig åt den stunden i Laknäs missionshus, när Edvin Bråmå lyfte på orgelstolen och den gick sönder mitt under gudstjänst och vi på första raden inte fick skratta?

Vem minns hur jag blev ledsen av elstöten från stängslet till korna, men glad för kronan jag fick?

Vem minns när jag fick hjälpa till att dela ut program på baseballmatcherna i Leksand?

Vem minns när jag läste julsagorna?

Vem minns när jag var en lillasyster?

Mina bröder.

det är inte jag, visst behöver jag hjälp men det är inte jag…

Jag känner en person som gråter ibland… visst gråter jag någon gång men det, men det handlar inte om mig.

Jag har en bekant som har ont, jo jag har också ont, men det här är inte jag som har ont men ganska lika.

Jag känner någon som är anhörig till en cancersjuk, det är sant att det är jag också, men jag är inte så tyngd som den jag känner.

Jag vet en granne som oroar sig över en sons hälsa, du vet att det gör jag också, men grannen gör det mycket mer, jag klarar mig.

En jag känner förlorade en anhörig genom självmord, det gjorde jag också, men min sorgmantel har flugit iväg för längesedan så det så..

Hennes tårar rinner utanför min dörr, jag torkar och tröstar och mår bättre. Eller var det mina?

Varför är det så svårt att prata om sitt eget och så lätt att prat om andras och så lätt eller svårt att glömma?

Britta Ivarsson Possnert

Det betyder att alla som har ett hjärta ska firas! Hittills tror jag inte att jag träffat någon som inte har ett hjärta! Däremot har jag ibland funderat över personer som verkat hjärtlösa, men jag tror bara att de personerna inte vet hur man använder hjärtat på bästa sätt. Att ha hjärtat på rätta stället. Hjärtat är symbolen för liv, för kärlek. Något som vi verkligen behöver just nu för att kunna känna hopp och så länge hjärtat kan slå så.

I mitt hjärta ryms kärleken till mina fyra, fina, kloka söner som nu har i uppgift att ge sin åldrande mor kloka råd. Det är viktigt att ha ett öppet hjärta och inse att barnen till och med kanske är klokare, gör bättre val och att lyssna på dom.

En av mina söner mediterar enligt vipassana. Ett av hans kloka val efter en jobbig pubertet. Han har träffat Dalai Lama och mediterat under det heliga trädet och bott i kloster. Han tillbringade en tid i det Thailändska skogsklostret.

I det klostret har också Björn Natthiko Lindeblad tillbringat 17 år som munk. I boken:

”Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk”, berättar han med värme, humor och djup om sina egna tillkortakommanden, vad livet lärt honom och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut. Han säger bland mycket klokskap: ”Det jag värdesätter mest av allt från sjutton års andlig träning på heltid, är att jag inte längre tror på allt jag tänker. Det är min superkraft.” Det blev svaret när en journalist frågade: ”Vad var det viktigaste du lärde dig som buddhistisk skogsmunk under 17 år?”

Att läsa en bra bok är som att ge sig iväg på en resa. Du kliver ut i det okända och låter dig omfamnas av alla intryck och upplevelser. Den här boken är en själslig resa genom inre outforskade landskap. Och när jag nu läst ut boken känner jag mig lite klokare, lite lättare och lite närmare min kloka mediterande son Samuel. Kanske jag bör ta upp TM meditation som jag tillämpade i min ungdom. All kärlek till er!

Slutord från Björn: Universum fungerar enligt följande princip: ” Du kommer att få veta, vad du behöver veta, när du behöver veta det.”

Varför ska du läsa boken? Björns svar: ”Det finns en plats i varje människa där vi kan vila hela tiden, oavsett omständigheterna i vårt liv. Av olika skäl har många av oss glömt den platsen. Den här boken kan hjälpa dig att hitta tillbaka.”

Lämna avtryck, lämna spår efter sig…är det viktigt? Vill jag att någon ska se var jag gått, vad jag gjort? Hur viktigt är det? I skogen kan jag se spår efter haren. Hur gick det, hann räven ikapp den, hur kunde den undvika att lämna spår? I snön skulle jag säga omöjligt. En kreativ, smart hare kunde sätta på sig andra skor. Till exempel varg-skor och lura hungriga efterföljare, kanske till och med göra dom rädda! Tyvärr finns inte den möjligheten för haren, men jag kan ju byta skor och luras. Men vem ska jag lura och varför? Till exempel när jag häromdagen ramlade på en isfläck i skogen, då lämnade jag ett stort spår som gjorde de som kom efter försiktiga. Någon hade ramlat, det var farligt halt just där. Glad över att ingen såg mitt klumpiga fall och att jag inte skadade mig, borstade jag av mig snön, gick vidare med lätt ömhet i kroppen och tankar om skörhet och ålderdom.

Är det viktigt att lämna spår efter sig? Vill jag att man ska minnas mig? Vilka spår lämnade min mor och far? I stugan läser jag försiktiga, ömma brev på gulnat brevpapper mellan min mor och far. En kärlek och en oro över ekonomi och framtid, om att bygga hus om att vårda hemmets härd. ”Mitt hem är vårsol i vintertid. Mitt hem är vila i arbetsid.” Dessa spår efter mor och far är viktiga för mig och ger mig en del svar, och en del att undra. Som Sandra Bates, psykolog som jag fått handledning av, sa: ”Hur vill du bli ihågkommen, vad ska det stå på din gravsten?”

Igen, hur viktigt är det att lämna avtryck? För mig kändes det viktigt att berätta så att mina barn inte har alltför många frågetecken när jag inte finns. Därför har jag skrivit mina böcker. Men också för att jag tror mig ha en förmåga att kunna skriva och bör använda den. Om vi inte lämnar några spår, så har vi ju inte funnits. Tänk tanken: Hur vill du bli ihågkommen?

• 

Mina böcker kostar nu 100 kr styck och kan beställas genom mig: britta.possnert@gmail.com